På tu man hand

Som jag berättat tidigare så har min stora kråka Elsa inte världens stabilaste psyke. Ibland tror hon att himlen ska falla ner som en stor klubba i huvudet på henne och hon känslig för ljud av alla slag. Det här går i perioder. Ibland har hon inga problem och ibland är allt jobbigt i hennes liv.

Jag vill ju för allt i världen inte att den lilla snorgärsen ska ärva något av det här. Hemma är det lätt att separera hundarna men värre är det ute. Fia föreslog därför att jag ska gå alla promenader med hundarna var för sig under i alla fall första året. Min första tanke var - "Shit, det går inte. Det går bara inte. Tiden räcker inte till."

Men efter lite funderande kom jag fram till att allting förstås går. Det måste gå. Och efter ytterligare lite funderande och testande kom jag fram till att jag måste kompromissa lite. Morgonpromenaden får hundarna gå tillsammans, för då är Elsa sällan annat än glad och trygg. Dagens andra promenader får de gå var för sig.

Även om detta innebär att tiden vi är ute blir kortare så har kvaliteten på promenaden höjts avsevärt. Med en hund kan man träna på massa saker under promenaden, och det blir roligare både för mig och för hunden. Det märks att båda bruna bönorna tycker det. Detta i kombination med inomhusträningen gör att jag faktiskt känner att motivationen för hundträning ökar igen. Äntligen!

Elsa har kommit ur sitt värsta psykbryt och igår var hon glad och engagerad och hängde med mig runt i huset hemma. Vi myste, busade runt och tränade några moment till vårt blivande freestyleprogram.

Med Lill-Kråk har jag redan kunnat bocka av ett av decembers mål - att lära henne ett enkelt trick - och nästan kunnat bocka av ett annat - att ligga kvar i ca 15 sekunder medan jag rör mig från henne. Nästa steg blir att röra mig runt henne. Det tycker hon är svårt.

I övrigt är hon som vanligt helt fantastisk. Vilket charmtroll. Vilken pärla!!! Finaste lilla Räkan!