tisdag, mars 29, 2011

Nästan som vanligt...

...och ändå inte alls. Pappan fick en liten stroke i söndags och allting har blivit mer komplicerat och krävande sen dess.

Duds mår efter omständigheterna bra, och jag kan inte påstå att det märks någon skillnad på honom, men självklart är det en stor, otäck sak att råka ut för. Han kommer behöva ta det lugnt ett tag.

Det för oss osökt in på mig, som ju faktiskt är huvudperson i just den här bloggen. Plötsligt förändrades min arbetssituation ganska drastiskt, när jag gick från ett heltidsjobb till två, och där det ena är så gott som helt nytt för mig. Att klara det "nya" jobbet själv, utan att ha mitt vanliga jobb eller oron över pappa, hade varit en rejält stor utmaning bara det.

Som tur är har vi fantastisk personal som rycker in, ställer upp, fixar och lättar på trycket på mina axlar. Utan dem hade jag sannolikt fått ett sammanbrott (eller kanske en stroke!) redan idag. Känner mig otroligt pressad av allt jag inte kan (men plötsligt måste kunna) och allt jag inte hinner (men bara måste göra). Och ingen vet ännu hur framtiden ser ut.

Hoppas jag kan vara så stark att jag klarar det här!


Ps. Om pappa undrar går allting jättebra på jobbet...

1 kommentar:

åsah sa...

å vad jobbigt! Jag hoppas verkligen din pappa får ta det lugnt så att han inte behöver vara med om något sånt här igen! Sen så måste du vara försiktig också. Ni kan inte hyra in nån hjälp? Du får ju inte börja må dåligt själv.. hur mår lilla rekan och elsan? Det var ett tag sen du skrev om dom....