Tanken på att man faktiskt alltid kan hoppa av om det inte känns bra, var det det som fick mig att åka till TSM-träningen idag. Och tanken på att inte svika Sara. Kände mig ordentligt tveksam imorse, dels för att jag anade en förkylning (som lika gärna kunde vara trötthet och stress från gångna veckan) och dels för att jag var osäker på hur mina skenben skulle klara ett så långt pass.
Att säga att det var en baggis skulle vara en kraftig överdrift, men det gick bra i alla fall. Efter 18 km gjorde vi en fartökning, från 6:40-tempo till 6:10-tempo i tre kilometer. Var trött innan och förstod inte hur jag skulle klara att öka farten, men se, det var helt andra ben som sprang när det gick snabbare. Visst var det jobbigt, men långt i från så omöjligt som det först kändes. Sista biten tillbaka till Stadion (och de 1,5 ärevarv inne på Stadion som Sara lurade med mig på för att vi verkligen skulle komma upp i 25 km) var hemska, men jag klarade det.
Benen höll, höfterna höll och pannbenet höll. Hade fruktansvärt ont i benen när vi var klara, men det värsta gick över med lite stretch. Sen blev det belöningsbananer, frallor, vatten och nötter i bilen. Tyvärr hade jag glömt drickyoghurten hemma, den som jag såg fram emot mest av allt, men jag fick i mig tillräckligt ändå. Dessutom väntade Jontan med lunch hemma.
Nu sitter jag på jobbet igen och sliter.
Vilken hemsk vecka det har varit!
Jag behöver semester!
1 kommentar:
Vi är bäst! Och det var faktiskt två varv på Stadion, sista halvan räknas också trots att vi gick den biten. :P
Skicka en kommentar