onsdag, september 21, 2011

Min största fiende

Medan jag väntade på att lunchlådan skulle bli varm i micron kikade jag in i direktionsmatsalens (aka mammas och pappas kök) skafferi.

Det första ögonen fastnade på var en och en halv påse holländska Stroopwafels. Mums! Medan jag funderade på om jag skulle våga ta ett kex (utan att få onda ögat av mor) såg jag en påse torkade aprikoser också, som jag genast öppnade och tog två små godingar av.

Där, precis där, kopplades huvudet på igen. Vad håller jag på med?? Lunchen är snart klar och jag ska INTE stoppa i mig massa skit. Punkt. Hur jävla svårt ska det vara?

Ja, uppenbarligen ganska svårt eftersom inte tanken på att jag skulle låta bli slog mig förrän det var för sent. När jag redan hade tassarna i kakburken, så att säga. Varför jag ens stoppade in nosen i skåpet är obegripligt!

Det är svårt att hålla sig borta från onyttigheter när det är så naturligt för mig att äta dem att jag knappt ens märket att jag gör det.

Den här gången kom jag i alla fram lindrigt undan.

3 kommentarer:

Gunnar Demnert sa...

Det är förmodligen genetiskt betingat. Jag kämpar med samma beteendemönster...
/Onkel G

Katarina sa...

Ursäkta med det jag ser på bilden ser inte så där fruktansvärt onyttigt ut precis. Det finns värre saker än att äta några solroskärnor och aprikoser före lunch tro mig, det har jag alldelles för mycket erfarenhet av. Kram till duktiga dig!

Gunnika sa...

Du skulle se vad jag stoppar i mig före lunch... Huuuja.. Jag måste nog få special-lektioner av dig om jag ska ta mig igenom året utan skörbjugg...:)