Nåja, kanske inte världsasnabbt, men i alla fall snabbt för att vara bekväma Soffan. Valde 4:00-gruppen med TSM i söndags efter att ha peppat för det en vecka. Värsta stora grejen! Kändes lite nervöst men bra innan.
Jonas, Olof och Martin sprang i samma grupp och det gav en viss trygghet att ha vänner omkring sig. Dessutom redde Jontan och jag ut innan att om jag var tvungen att avbryta löpningen pga foten så förväntades det av honom att han skulle avbryta med mig och vara mentalt stöd.
Var orolig för att tempot skulle vara krävande redan från första steget, men det kändes faktiskt helt okej. Inte värre chock för kroppen än det varit alla löppass de senaste veckorna. Pulsen snittade på 162 slag, inget dramatiskt. Efter tre kilometer stannade vi och körde löpskolning och koordinationslopp, sedan blev det sex kilometer till, tillbaka till Stadion. Mot slutet kändes det inte plättlätt längre, men inte oöverstigligt hårt. En smula ansträngande. Då var Martin ett superbra sällskap, en ny Sara, som pratade på och nöjde sig med att jag mest sa Oj! och Nämen!. Och när jag lyssnade glömde jag förstås att det var jobbigt, och vips så var vi klara. Helnöjd!
Om jag kan fortsätta springa med den här gruppen känns målet för Stockholm Marathon inte så långt bort. Plötsligt har jag ju marginal åt rätt håll, dvs jag kan kosta på mig att sänka tempot under loppet, jämfört med det tempo jag har tränat i, istället för att höja det. Hade jag varit hund hade det här varit den självklara taktiken. Tävling ska vara lättare än träning. Är man människa påstås det att man springer bättre på tävling än på träning, pga adrenalin och såna saker, men jag tror nog jag är mer lik en hund faktiskt. Voff.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar