Idag tog jag en oansvarigt lång lunch. För ett par veckor sedan sprang jag som hastigast på en gammal klasskompis när jag var på hundpromenad och idag träffades vi och käkade lunch.
Så_fantastiskt_roligt!! Hon var min bästis när vi var små, åtminstone upp i mellanstadiet och kanske lite längre. Vi lekte att vi var hästar som hade guldmanar och sånt. Nu var det 19 år sen vi sågs. Ja, 19 år. Man kan knappt tro att jag ens är så gammal, eller hur?
19 år är ett helt liv sen och ändå var hon precis "som vanligt". Precis som den tjej jag lekte med som liten, fast i en vuxen version. Hon verkade må så bra och vara så trygg i sig själv och det gjorde mig otroligt glad! Det var så intressant att höra vad hon haft för sig och hennes tankar om livet. Och trots att vi egentligen är främlingar för varandra nu så kändes det inte så. Det kändes som att jag träffade någon som känner mig, och i grunden är det nog sant. Hon vet vem jag var när jag var liten, innan livet satte sina spår och någonstans tror jag ändå att den personen finns kvar inom mig.
Jag känner mig upprymd och är obeskrivligt glad över att vi träffades igen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar