Igår var det långintervaller med TSM på schemat. 5x3min med 1 minuts ståvila mellan. Var verkligen laddad innan passet och såg fram emot att springa, men när vi väl kom iväg fick jag kämpa en smula för att hänga med i tempot redan från start. Bestämde mig då för att dra ner på antalet intervaller.
Vi sprang runt lilla sjön i Stora Skuggan där det är lite lätt kuperat, vilket slet väldigt mycket mer än jag hade kunnat tro. Höll ett tempo strax under 5 min/km och jag bestämde efter första intervallen att tre fick räcka. Bra beslut! Fick verkligen slita stenhårt i de intervaller jag sprang och det kändes som att det var aningen för tufft för mig. Framförallt är det tufft mentalt att springa intervaller i grupp och det mentala är min svagaste sida. Under de två sista intervallerna joggade jag en egen liten sväng istället och slöt upp med gruppen när de var klara. Tur det, för de sista två intervallerna gick enligt Jonas klocka på 4:40 resp. 4:32 min/km. (Tempot vi skulle hålla var 5:00-5:10 i intervallerna.)
Nedjoggen gick rätt raskt även den. När det började gå uppför kände jag att det blev väldigt, väldigt tungt. Jontan hejade på efter bästa förmåga men plötsligt tog det tvärstopp. Jag stannade, hostade lite och försökte andas. Det gick inte. Fick panik och blev jätterädd för det kom bara lite, lite luft åt gången och jag hade velat ha massvis. Efter en stund släppte det och vi började gå tillbaka mot Stadion. Sista biten joggade vi lite lätt och det gick bra. Vad tusan var det som hände???
När jag tittar på vilket tempo vi höll innan jag "kollapsade" så var det ganska ojämnt och bitvis ganska snabbt. Dessutom uppför. Jag klarar inte att springa ens den kortaste bit i 5:30-5:40-tempo i uppförsbacke efter ett intervallpass, så det var kanske inte så konstigt att det blev som det blev.
Ägnade mycket tid igår åt att känna mig dålig, men försöker nu fokusera på hur bra jag är istället. Jag anpassade passet till mig själv på ett bra sätt, jag kämpade jättebra och jag klarade något jag var långt, långt ifrån att klara för ett år sen. Men jag var sliten efteråt.
Hade tänkt att gå en riktigt lång promenad med tjejerna när jag duschat och ätit men det blev bara en halvtimme för jag pallade inte mer. Somnade i biorummet framför slutet av There will be blood (1/10 tootsies) när jag kom hem och sov i två timmar. Gick upp, åt middag och kröp ner i sängen kl. 19. Låg och läste en stund innan jag somnade, och sen sov jag hela natten. Ställde till och med fram klockan imorse och kände mig trött när jag gick upp. Morgonprompen gick i slow motion och jag känner mig fortfarande helt förstörd. Det kommer bli en lång dag.
2 kommentarer:
åh, hoppas TSM:andet går bättre nästa gång. lite jobbigt när det går snabbare än tänkt, har man ingen egen klocka blir man ju dödsbesviken över känslan inte kroppen - inte lätt att veta att det går fortare än plan. tusen tack för din kommentar inne hos mig - håller med dig om vikten då - enda egentliga fördelen är att det går fortare att springa. men hur lycklig blir man över några minuter snabbare maratid e g e n t l i g e n?
Tack, det gör det säkert!! Två steg fram och ett tillbaka, det är ju så det är!
Så mycket lyckligare blir man nog inte av att vara lite snabbare, men jag blir lycklig av att veta att jag gör framsteg, att träningen ger någon form av resultat.
Snygg, snabb, stark!
Skicka en kommentar