måndag, juni 30, 2014

Backintervaller och yoga


Trosa Training Camp, måndag. Yoga på altanen. Backintervaller i skidbacken i Trosa.

Backintervallerna var jobbiga som satan. Backen hade bra lutning i början men ett litet brant parti i mitten som sög ut allt jag hade i benen. Målet var att hålla ett fint och lätt löpsteg upp för backen men mot slutet, efter det branta partiet, kändes det som raka motsatsen. Sprang en minut uppför och vilade två minuter nedför. Sex gånger. Mjölksyraträning. Fem minuters serievila i mitten, när morsan fotade.

Tempot de fyra första intervallerna var beundransvärt jämnt. Liksom i de två sista intervallerna. Mellan de fyra första och de två sista var det dock en anmärkningsvärd skillnad. Äckliga backe. Killing me.

söndag, juni 29, 2014

Fucking freaky fast fantastiskt



Det blev Jonas och Reka som vann. Ja, VANN. Som slapp bära bajstunnor och istället vaka över mig i vattnet. Jag är väldigt glad att de var med mig.

Termometern vid bryggan visade på knappt 15 grader i vattnet. Med full merinomundering under våtdräkten (linne, trosor och långa strumpor) så frös jag inte om kroppen. Men det var iskallt om händerna och om ansiktet så jag fick pausa flera gånger de första minuterna för att hänga på jollen och värma mig.

Efter 200 meters uppvärmning tog jag på mig paddlarna och körde resten med dem. Då var jag dessutom så varm att det inte var något problem med det kalla vattnet längre.

Vad som däremot var problem var sjögräset. Jag ogillar skarpt när det kommer slingrande dödssnaror från botten. Det får mig att freaka ur och de första 450 meterna var jag så sjukt nära paniken att jag var tvungen att ha jollen nära mig och hela tiden fokusera på att hålla mig själv under kontroll. Simmade med andra ord inte särskilt bra då, eftersom jag bara kunde fokusera på att hindra mig själv från att börja veva med armarna i internationella sjöräddningssignalen och skrika högt i panik.

När jag sedan vände utåt och ökade avståndet till stranden så försvann sjögräset och då gick det mycket, mycket bättre. Jag insåg då, när paniken släppt, att det här måste vara något jag verkligen vill göra, annars hade jag aldrig kunnat tvinga mig själv till att ta mig igenom vad jag just gjorde.

Jag vet inte varför jag tycker det är så läskigt med sjögräs, men jag hoppas jag kan lära mig att hantera det. För att simma i havet är fantastiskt. En otrolig frihetskänsla. Jag är jättestolt över mig själv och hur jag har utvecklats när det kommer till simning i öppet vatten.

lördag, juni 28, 2014

Förhandling pågår


Just nu pågår förhandling om vem som ska få äran att eskortera mig med en följe-jolle när jag simmar i havet imorgon.

Den som inte vaktar mig ska tydligen få köra ner sju bajstunnor från dasset till vägen. Just nu är det fler sökande till bajsjobbet än till eskortservicen.

Någon annan som är frivillig?

PS. Stort grattis till Roger Ström - min dröm - som idag kvalificerade sig till triathlon-VM på Hawaii. Hårt slit lönar sig och det är inspirerande att se.

Update. Inte Hawaii. Motala. Långdistans-VM går i Motala 2015. Prestationen är dock inte mindre awesome för det!

fredag, juni 27, 2014

Edsviken är min igen


Idag sprang jag långpass för första gången sedan Stockholm Marathon.

Med tanke på att jag bor bara 500 meter från Edsviken så har jag sprungit runt den sjön alldeles för sällan. Det är fantastiskt fina löpvägar och idag var det extra vackert med helt spegelblankt vatten.

Valde stigar och gångvägar så nära vattnet som möjligt, satte Garmin i vätskebältet för att inte springa och glo på den, och tuffade sen på i långsam, behaglig takt. Eftersom det var länge sedan jag sprang långpass ville jag hålla nere tempot ordentligt så att det skulle vara trivsamt hela vägen, och det lyckades jag hyfsat med.

Började känna lite motstånd i benen efter drygt 90 minuter men rent mentalt hade jag hela tiden läget under kontroll. Tyckte till och med att det var lite mysigt! Fick ihop 20 km.

Ikväll har jag återvänt till TTC men imorgon blir det vila. På söndag däremot hoppas jag få till en hyfsat lång simning i viken (om det inte är för kallt) med någon av mina nära och kära som övervakare i följe-jolle.

torsdag, juni 26, 2014

PT-pass #5 och nytt rekord


Idag simmade jag mitt femte PT-pass med Hasse, den här gången utomhus med våtdräkt i Huvudstabadet. Tumme upp och bra känsla! Bra pass. Bra fröken. Idag käkade jag lite närmare inpå träningen än jag brukar och jag kände att jag hade mycket bättre energinivå. Undrar om det kan ha varit det som spökat tidigare?

Värmde upp och sedan klockade Hasse mig på en femhundring. Tror jag landade på 9:36 eller något sådant. Det är trevligt att simma längre sträckor i 50-metersbassäng, eftersom det är lättare att hålla räkningen på längderna och man kan tugga på utan att behöva voltvända i parti och minut. Vid första vändningen krockade jag med kanten innan jag lyckades kullerbytta mig vidare... Voltisar är verkligen inte min starka sida, även om de är bättre nu än vad de var. I övrigt försökte jag hålla tankarna under kontroll och fokusera på bra teknik. Med våtdräkten känns livet så mycket lättare i vattnet.

Sedan fick jag köra lite olika teknikövningar med syfte att få till den där rätta böjen i armbågen i draget. Skovling, knutna nävar och breda armtag - bra övningar som tydliggjorde själva konceptet. Känner mig faktiskt klokare nu.

Avslutade med att slå rekord. 50-metersbassäng-i-våtdräkts-rekordet. Inte heller i denna kategorin fanns något rekord sedan tidigare, så förutsättningarna för ett personbästa var goda. Slutade på 36,4 sekunder och det känns som ett finfint första rekord. Undrar hur många sekunder våtdräkten ger?

Börjar faktiskt bli lite sugen på att ge mig i kast med att försöka slå mina tidigare rekord.

Överlag kändes allting väldigt bra idag. Jag tyckte jag simmade bra, passet kändes otroligt givande och jag hade en positiv inställning hela tiden. Simfröken skuttade runt på kanten och verkade glad och nöjd med allting, och det förstärkte förstås den fina känslan jag redan hade.

Några av sakerna vi pratade om idag fick mig att känna att jag nog ska ta mig en funderare över vad jag vill med simningen. Att jag vill fortsätta träna som under våren vet jag. Men varför vill jag det? Borde jag sätta upp ett konkret mål och i så fall vad? Att utvecklas är ju alltid ett mål, men ibland känns det lite för diffust. Eller räcker det med att det är roligt och bra träning? Får klura lite på det...

Träningsvärk


Klarade bara två dagar på årets upplaga av Trosa Training camp (TTC) innan jag drog på mig träningsvärk i bröst och armar. Den är dock inte lika brutal som den var första året på TTC, då jag efter några sköna benövningar i TRX:en inte kunde gå normalt på flera dagar. Det var bättre förr!

Tyckte inte att passet som jag och pappan körde igår var särskilt märkvärdigt men min kropp tyckte tydligen annorlunda.

Eftersom det i alla fall inte är benen som gör ont tänkte jag försöka cykla till jobbet idag. Jag och Lindad är nu anmälda till Hofors Adventure Race igen och jag och min förnäma bakdel tar inte skada av att knådas av cykeln lite innan dess.

tisdag, juni 24, 2014

Okomplicerat men jobbigt


Idag var det dags att ta tag i löpningen igen. Den har varit en smula åsidosatt senaste tiden pga ursäkter, tidsbrist, annan träning och segling. Nu är jag på landet, har massor av tid och ont om ursäkter, så idag sprang jag backintervaller.

Värmde upp fyra kilometer runt nya promenadslingan och sprang sedan upp och ner fem gånger i backen längs vägen mot huset. 170 meter backe för att vara exakt. 90 sekunders vila nedför. Inte så komplicerat men in i helvete jobbigt. Men så hade jag hyfsad fart i benen också, trots att jag kände mig lite ringrostig.

Reka var med och rekade uppvärmningsrundan i lugnt tempo tidigare imorse men när det blev skarpt läge på eftermiddagen och tillkom intervaller så valde hon att avstå. Hon deltog dock engagerat i kollapsen och stretchen efteråt. Låtsades att hon också sprungit och var jääääättetrött. Typiskt henne.

söndag, juni 22, 2014

Kontrasternas dag



Tog sovmorgon imorse. Sen tog vi det lugnt. Medan regnet smattrade mot båten satt vi inlindade i filtar med varsin kopp te och tittade på serier.

Efter lunch gav vi oss iväg med siktet inställt på Djurö Gästhamn. Resan dit var regnig och bitvis blåsig men vinden kom från rätt håll så vi höll god fart. Eftersom jag så lätt blir sjösjuk så vågade jag inte gå ner i båten och värma mig, utan stod kvar bakom rodret och blev blötare och blötare. Kallare och kallare.

När vi närmade oss vårt mål sprack himlen upp och vi åkte genom en smal passage in i en supermysig liten vik där gästhamnen skulle ligga. Men tji fick vi. Gästhamnen var borta sedan ett par år och det var bara för oss att åka vidare, genom ytterligare en rejäl regnskur.

Istället hamnade vi på Djurönäset, vilket också blev bra. Här fick vi tillgång till bad i en liten simhall samt bastu, vilket mina fullständigt sönderfrusna små tassar verkligen uppskattade. Dessutom åt vi en god trerätters på Sjöboden och imorgon får vi frukost på hotellet.

Dagens tistel ger jag den fullskaliga bajsolyckan på toaletten som gjorde att jag fick ösa bajsvatten från golvet med plastmugg när vi kom tillbaka från vår trevliga middag.

Imorgon går jag i land.

lördag, juni 21, 2014

Annorlunda segling och traditionellt bad




Idag seglade vi bara sju distans, från Lammskär på Gällnö till Lindholmen vid Träskö-Storö.

Vinden kom från rätt håll och det tog inte mer än ett par timmar, så vi åt lunch när vi hade lagt till. Och så blev vi kvar.

De senaste gångerna när vi har seglat har olika omständigheter gjort att vi haft ett ganska pressat tidsschema, så det här att kunna ta det riktigt lugnt är en uppfriskande omväxling.

Men det största som hände idag var förstås att jag tog det traditionsenliga midsommarseglingsbadet. Termometern på grannens båt sa 12 grader i vattnet, men jag plumsade i med ett elegant hopp, lika respektlös som om temperaturen varit den dubbla. Två gånger till och med!

Herregud. Snart badar jag väl isvak också.

fredag, juni 20, 2014

Från Stocksund till Gällnö




Det blev en traditionsenligt stökig start på årets midsommarsegling. Allt är med andra ord som vanligt.

Först hade vi spänningen över huruvida båten skulle vara sjöduglig eller inte, enär pappan har haft fullt upp med träning inför Vätternrundan och därmed inte hunnit fokusera på så mycket annat.

Sedan blev resans yngsta anmälda däckssvabb, Hiawatha, sjuk. Avresan sköts upp en dag med förhoppning att han skulle krya (vilket han tyvärr inte gjorde). Dessutom var även pappan så sjuk att mitt framtida arv för ett kort ögonblick diskuterades. Mancold.

Imorse mastade vi i alla fall på, också enligt gängse praxis; precis när man tror sig vara klar så uppräcker man något som blivit fel med alla tusen tåtar och tampar. Och så får man göra om.

Vi kom iväg från Stocksund strax efter klockan ett och eftersom vi hade ett par timmar till närmsta lämpliga natthamn så intogs midsommmarlunchen under färd.

Efter noggrann kontroll av kommande vindar så la vi till på Gällnö och här ligger vi nu i en fin liten naturhamn. Solen gick just ner bakom träden, en regnbåge syntes i horisonten, paret på båten vid ön bredvid nakenbadade och allt är nu tyst och lugnt.

Det blev faktiskt en helt allright midsommarafton trots allt.

torsdag, juni 19, 2014

Som en kork i mörk... våtdräkt



Idag var det avslutningsjippo i Huvudstabadet för Mörbybadets simkurser. Fast så mycket jippo blev det kanske inte eftersom vi bara var tre brudar som dök upp, men tanken var god jag uppskattade verkligen initiativet. Snälla simfröken Hasse stod på kanten och coachade och jag bassänginvigde min våtdräkt. Som en kork i mörker. Fantastiskt roligt.

Har funderat mycket på känslan igår och varför det kändes som det gjorde. Och jag har svårt att sätta ord på det. Det är inte att jag är rädd för att ta ut mig ordentligt eller bli trött, det jag är rädd för är den där känslan av att det inte finns något att hämta när jag tar i. Jag kände det igår och jag kände det idag när vi körde en tvåhundring med lite extra benspark. Det är inte vanlig trötthetkänsla som man kan bita ihop och ta sig igenom, utan den känns mer... tom.

Förutom den lilla fadäsen så tyckte jag det kändes bra idag. Det var roligt. Som sagt, det går upp och det går ner med en farlig fart. Men jag gillar verkligen min våtdräkt. Alltså, verkligen. Den känns som en kompis som vill leka med mig och som gör mig trygg. Jag blir uppriktigt glad av att tumla runt i den och det känns som att den får det att bubbla fram skratt ur mig helt oprovocerat. Precis vad jag behöver.

I övrigt får jag väl prova att käka en banan eller något innan passen. Det kanske fyller tomrummet med energi.

onsdag, juni 18, 2014

Coreträning och simjävlafiasko med personligt rekord


Inledde den här dagen med en powerwalk (det som skiljer en powerwalk från den vanliga morgonpromenaden med Reka är valet av byxor, idag var det tajts) och följde upp med coreträning hemma. Det blev ett svettigt och lagom jobbigt pass och efteråt mådde jag helt fantastiskt bra.

Men att köra coreträning samma dag som simning är tydligen inte bra. Är det horisontalläge ett dygn innan ett simpass som gäller kanske? Idag var det i alla fall ett jävla fiasko i bassängen igen. Sista tillfället på kursen i Mörbybadet. Kände motstånd från första armtaget. Höll på att dö när vi höjde tempot.

Varför är det så här? Varför hade jag känslan av att vara stark och oövervinnerlig i måndags och var nära döden idag? Jag förstår inte! Simning är som inget annat. Visst kan jag ha dåliga dagar i alla träningsformer men det är aldrig av samma dignitet som i simningen. Ups and downsen är helt orimliga. Det gör mig förvirrad eftersom jag aldrig vet innan ett pass om jag kommer vara bra eller om jag kommer vara värdelös. Hatar att vara värdelös. Idag var jag värdelös.

Fast jag slog personligt rekord på 50 meter. 43 sekunder. Enda anledningen till det var att jag inte hade något rekord innan. Så jag antar att jag måste vara glad. Tänka att det är bra för att vara satt på en dålig dag. Inbilla mig att jag lätt kommer under 40 en bra dag.

Men jag blir så arg, uppgiven och ledsen när det känns så här. Jag ville så mycket och kroppen ville så lite.

Enda sättet att bli bättre är förstås att träna mer. Träna hårdare. Kämpa. Delar av mig vill i princip flytta in i simhallen och simma tills jag tycker att det jag gör duger. Tills mitt sämsta är bra nog.

Delar av mig vill bara lägga ner hela projektet. Fokusera på något annat.

Jag behöver stöd.

tisdag, juni 17, 2014

Swimrun är fantastiskt


Jag vill påstå att vi är bättre på swimrun än på modellande. Lim och Lindad tycker att vi ser sjukt snabba och proffsiga ut. Ingen av oss har fel, och det säger väl lite om hur grymma vi var igår.

HELVETE VAD ROLIGT DET ÄR MED SWIMRUN!

Folk stirrade hyfsat ogenerat när vi drog iväg hemifrån mig i våra gummidräkter och knallrosa badmössor, men det är lika bra att de vänjer sig. Vi är inte de första i grannskapet som kutat runt i sån snyggelisnygg klädsel. Vad jag inte förstår är varför inte fler gör det?

Jag har å andra sidan själv svårt att förstå varför jag går igång så jäkla hårt på det här. Men det gör jag. Känner mig som en supermänniska. Endorfinkicken av swimrun kan endast mätas med den jag hade i Hofors förra året. Det är helt enkelt fruktansvärt roligt.

Totalt blev det ungefär fyra kilometer löpning och 700 meter simning. Att springa i dräkten gick över förväntan bra och jag kom fram till att jag inte måste klippa benen om jag inte vill och att jag bör välja trosor med omsorg. Annars kändes både löpningen och simningen fantastisk. Framför allt simningen. Kände mig monsterstark, tyckte jag fick till både drag och höft ännu bättre än igår, den senare med något av en aha-upplevelse en kort bit. Förändringen var minimal men jag tyckte att jag gled ut mycket bättre plötsligt. Hoppas jag kan återskapa den känslan.

måndag, juni 16, 2014

Teknikdetaljer


Så här ser det ut när jag simmar. Eller gjorde i onsdags i alla fall, det där verkar ju gå lite upp och ner. Om självkritik var en OS-gren skulle jag förmodligen ha en medalj av högsta valör hemma i något skåp, men den här gången är jag faktiskt inte helt missnöjd med vad jag ser.

Det jag själv tycker är mest uppenbart att jag måste jobba på är att få draget riktat mer rakt bakåt, istället för som nu, lite lätt ut åt sidan. Tappar förmodligen en del kraft på det.

Simfröken efterlyser dessutom mer aktiv höft och bättre "tryck på badbollen", framför allt med vänster hand.

När dessa områden med förbättringspotential var inringade var jag förstås tvungen att direkt uppsöka ett vatten för att laborera lite. Hade tänkt lubba ner och köra på egen hand i Edsviken igår, men fegade ur i sista stund och lyckades istället få sällskap av Martin i Rösjön. Körde en del med paddlar eftersom det är lite lättare att känna hur det känns i draget då och la lite extra fokus på höften. Kändes faktiskt bra.

Ikväll blir det swimrunträning, förhoppningsvis med Lim och med Lindad. Ser fram emot att fortsätta min laboration då. Dessutom ska det bli intressant att för första gången prova att springa i min våtdräkt. Och ha säsongspremiär i Edsviken.

söndag, juni 15, 2014

Min pappa är en hjälte!




I höstas hade han inte cyklat på 30 år. Igår cyklade han 30 mil runt Vättern på drygt 15 timmar.

Jag, Jontan och mamsen var förstås med som Serviceteam/Hejarklack och körde också runt Vättern. Fast med bil. Det var jättelångt och jobbigt. Att stötta pappan var det lättaste på hela dagen.

Hade förväntat mig att han skulle behöva massiv mental uppbackning på slutet (baserat på hur det var under GranFondo 15 mil) men ingen gång var han uppgiven eller visade något annat än beslutsamhet. Han var pigg och glad igen efter varje depåstopp och vi vinkade iväg honom helt övertygade om att få heja honom hela vägen in i mål.

Det fick vi förstås. Efter 15 timmar och 10 minuter passerade han mållinjen med att avgrundsvrål av lättnad, kanske några tårar och en evig hjältestatus!

Så jävla grym. Min pappa.

fredag, juni 13, 2014

Underhållande blogg om löpning


Sprang över en fantastiskt underhållande blogg idag på Runner's World. Lars Södergård.

Inlägget "Vad jag hatar på när jag hatar på löpning" är helt fantastiskt roligt och underbart bittert. Läs det!

Dessutom älskar jag näst sista punkten i det här inlägget:

"Om du är motionär och vill springa fortare. Skit i att fokusera på smådetaljer som barfotatofflor och konstiga kosttillskott. Lägg istället till ett pass i veckan och satsa på mer sömn. Det finns inga genvägar till det perfekta ljudet."

Igår sprang jag och Reka i skogen, grönvita 5,7 km-spåret i Enebyberg. Efter varje marathon brukar jag se fram emot att bli en terränglöpare istället för att nöta asfalt, och varje år springer jag ett pass i skogen och inser hur jobbigt det är. Och så slutar jag.

Ska försöka fortsätta i år. Trots att det var jättejobbigt igår. Dessutom sprang vi vilse eftersom de som "återställt" skogen, efter att ha förstört den genom att gräva ned elledningar, inte har återställt spårmarkeringarna. Att springa vilse är mentalt jobbigt.

Provsprang mina Inov-8 212:or för första gången igår och blev en smula besviken. Kände inte alls att jag fick särskilt bra grepp på de våta klipphällarna i skogen. Ska bli roligt att jämföra med 190-modellen. Har högre förväntningar på dem.

torsdag, juni 12, 2014

Tjejen fick egen bana

"Practice! And keep practicing until you're comfortable enough in your body to start working through the discomfort created by your ego." - Yoga girl

Igår var det simträning i Mörbybadet igen. Ett roligt och omväxlande pass. Efter förra veckans katastrofsimning kände jag mig en smula osäker på vad jag kunde förvänta mig av mig själv, men jag jobbade på att ha en bra inställning och att försöka vara fokuserad under simningen. Och det gick mycket bättre, det gjorde det.

Efter uppvärmning, teknik och filmning skulle vi simma 5x100 m med starttid. Jag fick egen bana med starttid 2:15. Övriga fyra körde starttid 2:00. Mentalt jobbigt. Jättejobbigt. Samtidigt ett bra tillfälle för mig att öva mig att kontrollera mina negativa tankar. Här kunde jag ju, om än motvilligt, kasta in tjej-kortet. Tjejer har (tyvärr) inte samma fysiska förutsättningar som killar. Jag gillar bara inte att se det så.

Jag är inte nöjd med mina fem hundringar, men jag borde verkligen vara det. Jag har aldrig simmat dem så fort. De tre första låg under två minuter och de två sista på ganska exakt två minuter. Min klocka visade något långsammare men simfröken tog tiden och coachade mig dessutom väldigt bra genom intervallerna. Det som gjorde att jag inte jublade av glädje efteråt var att jag tyckte de blev alldeles för ojämna. Första gick på 1:52 och sista på 2:01. Det gör mig missnöjd, jag kan inte hjälpa det. Close, but no cigar.

Märker också att jag har tappat lite av den mentala uthålligheten som jag hade under våren när jag körde massor av olika intervaller i bassängen. Senaste månaden har det inte blivit något sådant pga uppladdningen och vilan efter marathon och den typen av styrka är uppenbarligen en färskvara. Helvete.

Ett annat problem jag har är att jag inte har någon att dela mitt engagemang i simningen med. Jag är rädd att det blir skilsmässa hemma om jag fortsätter vara så begränsad i mina samtalsämnen. Jonas lyssnar pliktskyldigast när jag bubblar över om intervaller, drag, rotation och tempo men har inte så mycket att tillägga. Jag behöver en passionerad kompis eller två. Eller den där psykologen som det så ofta pratas om att jag borde skaffa.

måndag, juni 09, 2014

Ny bekantskap i Brunnsviken


Idag klev jag utanför boxen. Ut ur bekvämlighetszonen. Hade tänkt att inviga Kvarnparksbadet, som jag utsett till min sommarträningsbassäng, idag men när en för mig obekant person efterlyste simsällskap i Brunnsviken på Facebook så passade jag på att utmana mig själv och hänga på henne. Detta utan att veta någonting om hur långt eller snabbt hon brukar simma. Vilt, eller hur. Jag har mina ljusa stunder.

Och tänka sig, det gick bra. Islands-Linda (kallar henne det eftersom så många envisas med att heta Linda) var både snäll, trevlig och snabb. Vi utgick från Sjöstugan i Bergshamra och fick ihop ungefär en kilometer. Känslan var inte lika bra som igår men ändå helt okej.

Även Brunnsviken var en ny och trevlig bekantskap för mig. Bra temperatur, inget sjögräsäckel och lite stökigt vatten, vilket jag är helt ovan vid, så det var jättebra träning. Rösjön känns som en barnbassäng i jämförelse, så det var nyttigt att prova något lite mer rörligt, även om det fortfarande var en väldigt snäll sjö.

Kanske dags att inviga Edsviken snart också...

söndag, juni 08, 2014

Fantastisk helg med mycket bad



Nynäs Havsbad var fantastiskt! Mina vänner var ännu bättre! Har haft det hur grymt som helst!

Havsbadets spa-anläggning var supertrevlig med bastu, bubbelpool och tokvarm utomhuspool. Och så havet, naturligtvis. 13 grader igår, 14 idag. Gissa vem som badade? Gissa vem som handlöst (nåja) kastade sig i vattnet? Upprepade gånger. Mhm, I did! Dessutom har vi ätit. Scones, fyrarätters middag och brunch. Maten var lite av en besvikelse men med sällskapet kunde det inte bli dåligt ändå.

När vi kom hem idag drog jag till Rösjön och simmade knappt två kilometer med Lindad. Totalpanikade första sträckan, kunde inte andas, var rädd, osäker på tekniken, höll på att dö skräckdöden när vi simmade igenom sjögräs och var allmänt utflippad.

På andra sträckan släppte det. Fokuserade på hög armbåge, att "trycka ner badbollen", få med bålen och glida ut. Fick riktig feeling! Så nöjd!! Och känslan var med mig resten av passet. Hade velat ha ögon som kunnat bekräfta att det såg lika bra ut som det kändes.

Avslutade med att simma fram och tillbaka till ön med paddlar. Bra känsla på det också!

Fantastisk helg det här!

lördag, juni 07, 2014

Utomhusträning


Kickade igång den här underbara och helt stressfria dagen med en kort löptur följt av årets första styrketräning utomhus.

Det var även första löprundan sedan maran och det kändes helt okej i benen. Tog det lugnt och njöt av det faktum att jag varken behövde springa långt, fort, eller Gud förbjude, en kombination av dem båda.

Efteråt körde jag igenom överkroppen med TRX och Kettlebells i trädgården. Har längtat efter att styrketräna och det var riktigt jävla skönt! Otroligt bra start på den här dagen!

Nu ska jag till Nynäs Havsbad tillsammans med de bästa av de bästa och inkassera min belöning för ett mycket, mycket väl genomfört marathon.

fredag, juni 06, 2014

Paddlingsäventyr och modellande


Idag har jag och Reka fått följa med snälla Gunnika och Äventyrshunden på kajakpaddling i Kolarmoraån. Den ligger någonstans norrut, mot Gimo. Som motprestation fick vi agera fotomodeller, vilket vi mer än gärna gör, linslusar som vi är.

Jag är en ovan kajakpaddlare och Reka är helt nybörjare men tillsammans utgjorde vi ett fantastiskt team. Reka skötte sig exemplariskt på sin jungfrutur och satt lugnt i mitt knä hela tiden. På hemvägen la hon sig ner och somnade framför mig.

Vi paddlade någon timme innan vi stannade vid en rastplats bredvid ån och åt lunch. Solen tittade fram, fåglarna kvittrade, krokodilerna lurade i vassen (eller?) och veckans stress var (och är fortfarande) som bortblåst. Att glida fram längs ån var fantastiskt!

Vi hade nedförsbacke tillbaka mot bilen så vi tog en liten extra sväng innan vi avslutade paddlingen och åkte hem.

En mycket bra dag!

torsdag, juni 05, 2014

Bra beslut och katastrofdålig simning


Jag arbetar alltid för en nollvision på mitt skrivbord. Det papperslösa kontoret. På sin höjd har jag en liten hög papper i ena hörnet som jag borde ta tag i. Bilden visar hur det har sett ut senaste veckan. På något magiskt vis har effekten av min stress hittills inte märkts på våra resor men mina stackars reseledarna har antagligen märkt av det. Men nu tror jag det börjar lugna sig.

Igår kväll tog jag också beslutet att inte skriva tentan i Nederländsk Litteraturhistoria idag. Ingen KTH-examen till sommaren alltså. Får istället ägna sommaren åt att försöka lära mig namn, verk, författarskap, levnadstid och annat ointressant om 20-30 nederländska och flamländska författare från medeltiden fram till idag, och skriva omtentan i augusti.

Simningen på kvällen gick katastrofdåligt. Jag har antagligen haft värre dagar men det här var definitivt en av mina sämsta föreställningar. Positivt var att vi bara var fyra personer och kunde köra varsin halv bana, vilket gjorde att jag inte alls kände mig lika stressad av övriga som förra veckan. Tyvärr hjälpte ju inte det.

Kroppen svarade inte alls och jag kände mig helt slut efter de inledande teknikövningarna. Sen väntade 8x50 meter med start 1:00 och det gick förstås inte. Klarade kanske första och möjligen andra sträckan, sen hade jag tömt ut allt jag hade. Resten var bara vidrigt så det vill jag inte ens tänka på. Dessutom sa fröken att jag tappat teknik och grepp i vattnet. Härliga tider.

Så även om det fanns något bra med gårdagens pass så var det inget jag tog med mig hem, bara känslan av att jag var fullständigt värdelös. Det förde å andra sidan med sig det psykbryt som har legat i luften ett tag nu och det var jätteskönt att bara släppa på allt. Efteråt kunde jag andras hela vägen från magen igen och inte bara från övre delen av bröstet.

Det här ska nog bli bra.

onsdag, juni 04, 2014

Varför gick det så bra?


Just nu minns jag knappt vad som hände under loppet. Under Stockholm Marathon alltså, var jag tvungen att förtydliga det? Sprang jag verkligen? Antar att jag känner så för att förberedelserna och tiden nu efteråt har varit så sinnessjukt stressiga för mig. Tiden bara flyger förbi.

Igår när jag kom hem från Universitetet, efter en galen dag på jobbet följt av panikstudier, hade jag fått stressutslag i ansiktet och på bröstet. Det är inte, inte, inte ett bra tecken. Men idag är det bättre och snart är det över.

Jag har hur som helst försökt analysera loppet ändå, i ett försök att hitta nyckeln till framgång. Mitt minne kring loppet lär inte bli bättre med tiden. Jag har kommit fram till följande saker:
  • Rutin. Det här var mitt femte marathon. Ja, det är ju helt sjukt men så är det, om man räknar Jubileumsmarans 40 km som ett riktigt marathon förstås. Det här verkar inte längre vara en tillfällig fas jag går igenom, det börjar mer likna en livsstil. Jag kommer köra nästa år igen, det ingen vits att låtsas att det inte är så. Att sikta på att kapa tiden ner till under 4:15 är djärvt, men det är ett helt år kvar och jag är ju fucking awesome så...
  • Vikt. Jag har läst någonstans att ett kilo motsvarar ungefär 5 sekunder per kilometer. Jag vet inte om det är sant, men någonstans känns det förstås helt rimligt att det går snabbare ju mindre man har att släpa på. Om vi räknar bort ett par kilo som förlust av vatten och räknar min viktminskning lågt så kan vi säga att jag har gått ner 5 kg. Det skulle i så fall motsvara 25 sekunder per kilometer. Känns inte helt orimligt. Lågt räknat.
  • Mental stryka. Här tror jag, förutom rutinen, att vårens simträning har spelat stor roll. Alla dödsintervallpass som jag har slitit med i bassängen och som fått mig att pendla mellan att vilja gråta och att vilja dö, men som jag i slutändan ändå precis har klarat av. Det har stärkt mig otroligt mycket mentalt. Att passen har varit så perfekt utformade är antingen bara tur eller så är Simfröken otroligt begåvad när det kommer till att avgöra vad som är en lagom utmaning för mig.
  • Träning. Kommer återigen tillbaka till simningen. Intervallpassen i bassängen har gjort mig till en starkare löpare, det är jag fullständigt övertygad om. Att springa intervaller är lätt i jämförelse med att simma dito. Att springa är lätt. Fri tillgång till syre. Man riskerar inte att sjunka till botten och dö om man inte orkar. Dessutom är den bästa träningen bekant den som blir av, och simmat har jag gjort. På slutet har jag faktiskt även sprungit dem, motiverad av min egen simträning. Under hela året har jag dessutom kört många, många bra pass i gymmet, perfekt anpassade för mina mål.
Med tanke på att jag haft ryggproblem under våren, att jag inte kunnat springa så många långpass som jag velat och att jag hade ett par veckors löpvila så känns det som att jag, om allt klaffar, kan prestera ännu bättre än vad jag gjorde i år. Första steget är att våga tro det. Andra att anmäla mig.

måndag, juni 02, 2014

Återhämtning och marathonyra


Idag känns kroppen mycket bättre. Körde ett lite knackigt yogapass i morse men sedan har jag vevat igång mig  själv och benen känns ungefär som vanligt igen. Efter att ha pluggat hela förmiddagen så promenerade jag 12 km med Reka, till Rösjön och hem igen, för att samla tankarna.

Igår undrade Jontan lite oroligt hur länge det kommer råda marathonyra hemma. Underförstått tror jag han undrade hur länge mina samtalsämnen kommer vara begränsade till att handla om loppet och allting runt det. Och det vet jag inte. Efter Hofors Adventure Race i höstas rådde multisportyra i flera månader, under vilken tid jag dessutom fick en mindre livskris och blev fullständigt förvildad, så jag förstår att han känner viss oro.

Men det är ju just för att få uppleva den känslan som jag upplever precis nu som jag gör det här. Det är målet med all träning och orsaken till att jag vill köra massa olika lopp. Att få testa mig själv och förhoppningsvis lyckas med utmaningen. Och sedan få låta det stiga mig åt huvudet en smula, älta det positiva med genomförandet om och om igen och på så sätt återuppleva det i tankarna. Jag får känna mig oövervinnerlig för en liten stund. Känna att jag gjort något bra, något som kan mätas och jämföras. Något som består.

Här på bloggen är i alla fall jag chef, och här kommer det råda marathonyra ett tag till.

söndag, juni 01, 2014

Marathon är långt, och det här inlägget också.


Ja, jag slog rekord! Det var viktigt för mig och det gör mig glad någonstans djupt inne i magen.

Men det som gör mig allra gladast är att jag plockade fram något inom mig som jag inte trodde att jag hade.

En jävla vilja och ett tjockt pannben.

Att springa under 4:30 är naturligtvis sjukt bra, men det som jag utan tvekan ser som min största prestation var att springa hela loppet, utan att stanna, och utan att tappa i tempo på slutet. Tappa tempo är vad jag brukar göra och det fanns en viss oro i min privata hejarklack att jag skulle missa rekordtiden pga det, baserat på min uppsyn vid 37 kilometer. Men det gjorde jag inte. Jag körde hela vägen in i mål, och det gör mig så STOLT över mig själv.

Men vi tar det från början.

Fick skjuts av Jonas till tunnelbanan kl. 11 och var framme vid Östermalms IP runt halv tolv. Blev lite stressigt att kitta utrustning och stå i toalettkö, framför allt eftersom jag inte visste vad jag skulle ha på mig med tanke på det växlande vädret, men när första starten gick kl. 12:00 var jag på väg till min startfålla och väl på plats behövde jag inte vänta mer än ungefär 5 minuter på min start kl. 12:10. Perfekt.

För att komma i mål under 4 timmar och 30 minuter behövde jag hålla minst 6:24 min/km i snitt och jag hade ställt in Garmin att varna om jag kom utanför intervallet 6:15-7:00 min/km.

I början var det trångt. Vid slutet av Strandvägen tog det stopp. Kändes som om de hade smalnat av banan där, men det släppte ganska fort. Den kilometern klockade jag på 6:40 och fokuserade på att ta in de där 15 extra sekunderna under nästa kilometer istället. Det gjorde jag. Lätt.

Första varvet kändes bra. Fram till halvmarapasseringen ungefär behövde jag inte styra mina tankar alls. Det enda jag tänkte på var hur bra det kändes att springa. Hur lätt jag andades. Hur låg min puls var. Hur pigga benen kändes. Det var inte jobbigt någonstans och det förvånade mig nästan. Försökte ändå hålla nere tempot lite, väl medveten om att ett marathon börjar vid 30 km. Sträckan dit är uppvärmning, det är sedan utmaningen kommer.

Djurgårdsvarvet är fruktansvärt tråkigt, men jag fick i alla fall göra high five med Glenn Hysén. Visste att jag skulle ha en hejarklack på andra sidan Djurgårdsbron och fokuserade på det. Började känna viss trötthet nu, men fick extra energi av att jag var piggare än förra året. Då gick jag för första gången under loppet vid vätskekontrollen vid Skansen. Nu sprang jag och drack i farten. Ingen riktig kris och panik.

I huvudet fick jag börja fokusera på att ta mig till 30 km och det som jag i tankarna formulerat som "loppets början". Sedan är det bara 12 km kvar. Det är ingenting. För första gånger under min marathonkarriär sprang jag över Västerbron även andra varvet. Det var en helt ny upplevelse för benen. En obehaglig sådan. Nedvägen var värre än vägen upp och jag undrade om jag gjort något dumt, men det kändes snart bättre igen. Bättre fast sämre.

Norrmälarstrand är lång och jag började bli riktigt trött. Fokuserade på nästa mål som var Centralen där Jonas skulle stå och heja. Negativa tankar och uppgivenhet började ta plats i huvudet men jag motade bort dem så gott jag kunde med att "allt jag behöver göra är att fortsätta springa så här, varken snabbare eller långsammare". Att få första svackan efter 36 km konstant löpning är trots allt inte så illa när allt kommer omkring, och det fanns inga andra alternativ än att fortsätta. Som det stod på en tjejs tröja:

"I don't stop when I'm tired, I stop when I'm done."

Efter att ha passerat Jonas och fått med mig några väl valda peppande ord sprang jag förbi en tant som skrek "35 minuter kvar nu". Jag förutsatte att hon menade för att komma in under 4:30 och med en snabb överslagsräkning insåg jag att det är bråttom. Ska jag klara det måste jag fortsätta kuta. Och helst öka.

Uppförsbacke till Odenplan. 4 kilometer kvar. Trött så trött. Sen kom druvsockerstationen och jag tänkte att det blir min räddning. Sockerinjektion i hjärnan. Tryckte i mig två stycken, hällde en mugg vatten i magen och en på huvudet för att kyla av mig vid nästa vätskestation och började öka. 3 kilometer kvar. Det kan jag springa i sömnen. Klockar 5:40 min/km.

Vid 40 km passagen får jag återigen bekräftelse på att det kommer bli en minutstrid in i mål. Allt beror av hur lång tid det tog för mig att passera startlinjen efter startskottet. Uppskattade det till två minuter men jag visste inte. Måste öka.

2 km kvar. Snart är jag framme. 6:04 min/km.

1 km kvar. Jag ser Stadion. Åt helvete med backen på Sturegatan. Jag kommer greja det här! Jag måste klara det. Fan heller att jag har kutat livet ur mig i onödan. Klipper sista kilometern på 5:25.

In på upploppet. Om målklockan står på mindre än 4:40 är jag safe. När jag ser den visar den 04:40:30. Helvete! Öka, le, öka, fokusera, öka, sprurta i mål. Skratta. Gråta. Dö.

04:28:37

Idag är jag i både bättre och sämre form än jag brukar.

Skavsårsmässigt är det bättre. Två snitt av bh:n under armarna bara, och några små röda märken på ryggen. Fötterna är helt skavsårsfria. Helt opåverkade. Benen har dock varit piggare. Ljumskarna, rumpan och baksidan av låren muttrar när jag reser mig och jag har en diffus och oförklarlig smärta över revbenen under brösten. Funderar på om det kan bero på trycket av bh:n. Dessutom är jag väldigt, väldigt trött.

Men jag gjorde det. Och det var värt det. Jag har aldrig varit så bra som jag var igår.