söndag, augusti 31, 2014

Girlpower i Brunnsviken och hotad start


Igår simmade jag ute i Brunnsviken tillsammans med Maria, Pernilla och Theresia. Vattnet kändes oroväckande kallt när vi hoppade i men när vi kom igång var det inga problem att hålla värmen. Och med tanke på att vi ska simma ute tills isen lägger sig, för att öva inför Engadin nästa sommar, så är det väl bara att bita ihop.

Värmde upp en bit och sen började vi lattja lite med farten genom att simma om varandra i högt tempo och sedan lugna simningen medan man själv blev omsimmad. Rolig träning! Vissa av omsimningarna kändes riktigt, riktigt bra! Fick bra grepp, bra rotation i bålen och gled förbi i vad som kändes som en rasande fart med väldigt få armtag. Så borde det alltid kännas!

Hade velat simma även i morse men igår var vi tvungna att ställa bilen hos M&D när vi lämnade Reka och jag vaknade för sent för att hinna ta mig till Brunnsviken på cykel till utsatt tid.

Istället cyklade jag och Jontan och hämtade bilen. Planen var att, efter frukost på Gateau i Edsviken, cykla ytterligare en sväng tillsammans med cykelproffset. Tyvärr började mitt vänstra knä, som jag fick ont i under senaste rundan, att göra ont igen, så vi fick avbryta efter frukost.

Känner mig faktiskt lite orolig inför Roslagshösten. Jag skulle behöva mer tid på sadeln den här veckan, men samtidigt behöver knät mer tid att läka. Just nu är det ingen stor grej men jag tänker inte göra något som riskerar att det utvecklas till en rejäl skada. Så jag avvaktar och ser. Tänker att jag får prova att cykla ett par mil på fredag och efter det avgöra om det blir någon cykeltävling för mig eller inte. Håll tummarna!

fredag, augusti 29, 2014

Distansrekord på Chrille



Hade förmånen att få följa med cykelproffset på en lugn och lite längre "vänja-röven-vid-cykelsadeln"-tur runt Vallentunasjön idag på morgonen. Inte för att cykelproffset har någon rumpa som behöver vänjas, utan förstås för att jag har det. Idag hade jag inget intresse alls av att cykla fort, utan av att vara ute lite längre. Det blev rekord! 4,5 mil och två timmar.

Vi cyklade ganska mycket på cykelbanor och sånt, vilket gjorde att vi automatiskt tvingades hålla ett lågt tempo, och passet blev faktiskt precis som jag hade hoppats. Väldigt lugn cykling med bra tillvänjning för den prisbelönta.

Första pausen gjorde vi redan efter 3 minuter, då mina klossar på skorna hade släppt en aning. Vet inte om de hamnade i ny vinkel när vi skruvade dit dem igen, men jag fick lite ont i mitt vänstra knä under cyklingen. Kändes som att knät var vridet lätt ut åt vänster och det gjorde ont när jag tog i. Under (det obligatoriska) fikat på Gateau mot slutet av turen vinklade vi om klossarna och hemvägen kändes bättre. Får se hur det går nästa gång.

I övrigt vet jag fortfarande inte vad jag tycker om det här med landsvägscykling. Jag vill så väldigt gärna tycka om det för att kunna cykla med Jonas, cykelproffset och alla mina cyklande vänner, men jag har hittills inte fått jättemycket feeling när jag varit ute. Mitt hopp är att cykling är som vin och sushi...

onsdag, augusti 27, 2014

Glatt och ledsamt, ledsamt och glatt


Idag har varit en kontrasternas dag. 

Imorse åkte jag till veterinären med Reka för att de skulle kolla upp ett litet sår i ljumsken som hade blivit till en varböld. Eftersom knölen var lite hård tyckte veterinären det var bäst att öppna upp och ta bort den så Reka togs in för operation. Knölen är nu skickad på analys och Rekisen är hemma igen, med rymdtratt på. Jätteledsen och stressad. Gnyr och är olycklig. Det gör ont att se henne! 


Men så en riktigt glad nyhet också! Jag blev godkänd på tentan i Nederländsk Litteraturhistoria! Fick mejl från kursledaren idag med beskedet och jag är glad att jag var ensam på jobbet när jag läste det. Tårarna sprutade och jag hoppade jämfota runt i rummet!

För det innebär inte bara att jag har avslutat "Grundkurs i Nederländska, 30 hp" utan även att jag nu, 14 år efter att jag började på KTH, kan ta ut min civilingenjörsexamen. Det är så jävla stort! Kan inte ens beskriva hur stort! Trodde aldrig att det här skulle hända...!!!

måndag, augusti 25, 2014

World Triathlon Stockholm


Fantastiska, fantastiska jag! Jag kom på tredje plats i supersprinten på World Triathlon Stockholm igår, av 94 startande damer. Totalt i herr och dam slutade jag på en 8:e plats av 121 startande. Helvete vad bra!

Trots att jag bara nådde upp till det första av de mål jag satte för mig själv innan loppet (som var simning med ett snitt under 20 min/km, cykling över 30 km/h och löpning under 5 min/km) så är jag otroligt nöjd med min insats. Jag hade inte kunnat göra någonting bättre.


Simning 400 m
La mig längst upp och längst fram i startfältet (tror det är jag överst i bild) för att få en så rak och snabb väg som möjligt till den första bojrundningen. Jag behövde aldrig ge mig i närkamp med någon annan än vågorna, men de gjorde sitt bästa för att ställa till det för mig. Hade svårt att hitta luft utan vatten, men fokuserade på att trycka på framåt och jag tyckte jag gled otroligt bra genom vattnet. Älskar min nya våtdräkt!

Hade andra snabbast tid av damerna och fjärde snabbast tid totalt i simningen. Sjukt bra.


T1 och T2
Världens längsta växlingsområde? Loggade nästan 600 meter i vardera växling, men som tur var behövde jag inte springa så långt med cykeln, eftersom cykel ut/in var i rätt ände. Hade nog kunnat vara lite snabbare i första växlingen men andra kändes helt okej.


Cykling 10 km
Hade satt upp ett högt mål om att hålla minst 30 km/h på cyklingen, men det var innan jag visste att jag skulle fram och tillbaka över Västerbron. Uppför gick inte snabbt, men jag tyckte jag körde på fint på platten och nedför, och jag cyklade förbi en tjej (som cyklat om mig tidigare) på sista sträckan in mot växling. Är trots allt väldigt nöjd med hur jag cyklade och vet inte vad jag hade kunnat göra bättre, mer än att träna mer innan. Snittet blev 27,4 km/h.


Löpning 2,3 km
När jag kutade genom växlingsområdet förbannade jag att jag ställde upp i tävlingen. Dödsmjölksyra i benen och dödshög puls redan innan jag ens startat löpningen på riktigt. Löpningen kändes med andra ord precis lika hemsk som den alltid gör efter cyklingen. Tyvärr vet jag inte om det någonsin kändes bättre. En bit in på löpningen vände jag mig om och såg att tjejen jag cyklat om inför växlingen låg precis bakom mig. Över min döda kropp att hon skulle få ta sig förbi! Jag kämpade som fan och nästa gång jag kollade så hade hon tappat och var inte ett hot längre. Sen var det bara att rumla in i mål.

Jag snittade på 5:07 min/km men är jätte, jättenöjd med det. Har nog aldrig varit så nära att spy av löpning som jag gjorde när jag var klar. Det måste vara ett bra tecken. Totaltiden blev 48:44.


Så, slutsatsen är att jag var fantastisk. Helt otroligt duktig. Det här var min första triathlontävling och jag kunde inte ha presterat bättre. ÄNDÅ så dyker det upp massor av tankar där jag försöker göra ner mig själv och förringa min insats. Typ att det inte var någon "riktig" klass, att inte jag var bra utan alla andra dåliga, det var bara 93 startande och så vidare... Så. jävla. onödigt.

Jag och Lindad brukar ofta prata om att man inte ska jämföra sig med andra. Men jag gör det, vare sig jag vill eller inte, fast på ett extremt konstigt och korkat sätt. Jag kan utan problem titta på EM i simning och göra en helt orimlig jämförelse av mina tider på 50 meter frisim med Sara Sjöströms, men om jag jämför mig med övriga som simmade i supersprinten igår, då jag faktiskt var jävligt grym, då är det som att det inte gills.

Att jag körde den allra kortaste distansen är också något som gör att resultatet inte gills. Mycket oklart varför det är så, men min hjärnas vägar äro outgrundliga. Jag har egentligen inget att bevisa för mig själv genom att köra någon av de längre distanserna, för jag vet att jag kan nöta på länge i ett lite lägre tempo. Att däremot köra kort och hårt, DET är en jävla utmaning för mig. Framför allt rent mentalt.

När tankarna kommer så gör jag mitt bästa för att slå bort dem. Jag är ju faktiskt helt jävla awesome!

Tack Sara, Anna, Lim och Jonas för hjälpen med bilderna. Och för ivrigt påhejande!

lördag, augusti 23, 2014

Om jag är förbannat bra...


Ja, om jag är en riktig killer (med r på slutet, annars blir det kille och jättekonstigt) under Stockholm Triathlon imorgon så gör jag följande:

Simmar 400 m med ett snitt under 20 min/km (eller 2 min/100 m).

Cyklar 10 km med ett snitt över 30 km/h.

Springer 2,3 km med ett snitt under 5 min/km.

Det enda jag tidigare lyckats med är det första. De andra tiderna har jag varit i närheten av men aldrig uppnått, och jag tror cyklingen blir svårast. Tiderna på min Garmin är vad som gäller, förutsatt att jag lyckas blippa den som jag ska, vilket kanske borde vara ett mål i sig (och säkerligen det allra svåraste av ovanstående).

Min start går från Stadshuset kl. 12:40 och jag gissar ett det tar runt 45 min till mål. Hoppas på en massiv hejarklack!

torsdag, augusti 21, 2014

På rull med Chrille i Trosa



Nu har jag varit ute på Chrille igen. Ska villigt erkänna att jag är en smula nervös inför min optimistiska anmälan till Roslagshösten den 7 september. Idag körde jag mitt andra landsvägspass på Chrille (och tredje någonsin?) och det blev sträckrekord på 27,45 km. Roslagshösten är 13 mil. Joråsåatt...

I början gick det väldigt bra, då hade jag medvind även om jag inte fattade det just då, utan först när jag vände hemåt och motvinden kom. Helvete. Jag blir på väldigt dåligt humör när det blåser, och det blåste mycket. Jag tryckte i alla fall på och höll ett bra tempo de två första milen, och ett helt okej tempo de sista sju kilometerna fram till Trosa GK där jag mötte mamma för fika.

Mamman, som också smittats av den cykelfeber som råder inom familjen Demnert, dammade av cykeln hon fick i 40-årspresent (jag vill inte uttala mig om hennes ålder men en ledtråd är att hon går i pension nästa år) och hojade dit. Efter te och smörgås cyklade vi tillsammans hem till stugan. Trots att jag har ett långt multisportlopp färskt i kroppen så kändes benen starka och pigga och jag ser fram emot att köra Stockholm Triathlon i helgen.

onsdag, augusti 20, 2014

Analys av sträcktider


Nu har resultaten från Hofors Adventure Race kommit upp. Att analysera är ett måste.

Jag brukar ofta tänka att "om om inte fanns..." så skulle vi ha sparat tid både här och där. Det tankesättet är ju tyvärr inte särskilt givande, eftersom det alltid är något som skiter sig. Men jag har ändå roat mig med att gå igenom våra sträcktider och noterat var vi körde bort oss mest.
  • Mellan kontroll 14 och 15. Största tidstjuven här var nog inte ens terrängen, utan felkörningen vi gjorde inne i Hofors. Helt onödig. Om vi bara hade fortsatt rakt fram i korsningen...
  • Mellan kontroll 21-22. Här tappade vi mycket, framför allt för att vi stannade ofta för att försöka reda ut var vi var. När jag tittade på gps-kartan i efterhand inser jag att vi var såååå nära. Om vi bara hade svängt höger och fortsatt en minut...
  • Trötta i huvudet var vi helt säkra på att vi hade tagit rätt väg ner till kontroll 33. Det hade vi inte, och vi letade orimligt länge efter kontrollen som inte fanns där. Om vi bara hade insett direkt att vi var fel så...
  • I virrvarret av små stigar i skogen bakom kontroll 36 valde vi en som tog oss till baksidan av några villatomter, där det inte gick att komma ut på vägen. Om vi bara hade valt en annan stig...
Jag har dessutom strukit under de tider där vi tog onödigt mycket tid på oss och där vi, om om inte funnits, hade kunnat spara ytterligare ganska många minuter. Ja, under förutsättning att det inte hade varit för getingar, serviceteam/hejarklacker, bullätning, byte av strumpor, toalettbesök, skobyten, kraftig motvind och allt annat förstås.

Fast i ärlighetens namn vet jag nu var vi kunde sparat mest tid. Det såg jag när jag tittade på bilderna från loppet på Hofors Adventure Groups Facebooksida:

Vi skulle låtit cykelhjälmen sitta på hela loppet!

tisdag, augusti 19, 2014

Hofors Adventure Race, part 2

Här kommer då andra delen i min race report, där jag mer tänkte fokusera på tankarna under loppet, snarare än på vad vi gjorde rent praktiskt. Jag har mycket att säga, så inlägget blir långt.

Till att börja med så känns multisport väldigt mycket mer hardcore än sånt jag vanligen ägnar mig åt. Som löpare, swimrunner eller nybörjartriathlet vet jag att det finns vätska och energi serverat på lagom långa avstånd längs hela banan. I den typen av tävlingar är dessutom banan tydligt snitslad och man har fullständig koll på upplägg och distanser i förväg.

När jag och Lindad kom till Hofors i söndags hade vi ingen aning om någonting. Det enda vi visste var att förra årets bana tog oss 6.5 timmar och att den hade en beräknad vinnartid på 2.5-3 timmar. Det var då den korta distansen vi körde. I år fanns bara en banlängd att välja på, 55 km fågelvägen. På förra årets bana fick vi ihop 54 km människovägen. När vi kollat igenom årets kartor på morgonen tänkte jag att vi nog fick räkna med minst sju timmar (Hej optimist!) för loppet.

Vi kunde snabbt konstatera att vi skulle passera TC, där vi kunde lämna kläder, energi och fylla på vätska, sista gången efter tre timmar - ungefär en tredjedel in i loppet. För resterande sträcka var vi tvungna att bära med oss allt vi trodde vi skulle behöva, såväl vatten som energi, löparskor och extra kläder. På den fronten misslyckades vi ganska kraftigt förra året, och hade inte med oss någon energi alls, men i år klarade vi just det bra. Däremot rymdes inga förstärkningsplagg i camelbacken och när regnet kom blev det kallt.


Första sträckans MTB upp till TA1 innebar inga större konstigheter, och den var avklarad på ungefär 25 minuter. Eftersom jag som vanligt inte värmt upp innan så blev kroppen kanske lite chockad över den plötsliga aktiviteten, men pulsen lugnade sig snart.


Under första löporienteringen kände vi oss, kanske för enda gången under hela loppet, ganska duktiga. Vi sprang lite fel men hade i det stora hela ändå bra koll på läget. Benen kändes pigga och jag deklarerade för Linda att jag skulle se till att vi fick i oss energi var 30:e minut, och att vi skulle peta i oss GT-tabletter var 20:e minut (as if...). Under hela loppet tror jag att jag åt två GT-tabletter. Inklusive simningen fram och tillbaka över Acktjärn tog den här löpningen drygt 1.5 timmar.

Sen fick vi det kämpigt. Nästa MTB-sträcka, från kontroll 11- 15 (första kartan) tog inte ens en timme men det kändes som om vi höll på i fyra. Stigen vi valde var tekniskt svår och vi fick mest leda cyklarna, samtidigt som vi båda två gick och svor för oss själva. Just då hade ingen av oss särskilt roligt. Inte blev det bättre när vi skulle tillbaka till TC och visserligen cyklade på vanliga vägar, men istället cyklade helt fel.


Lite uppgivna gav vi oss ut på löpningen som ledde till repäventyren. Jag hade redan från början bestämt mig för att fira mig ner från det där förbannade brandtornet, kosta vad det kosta ville. Inget utrymme för tvekan, även om jag vacklade lite när funktionären upplyste om att inte båda i laget behövde göra det, som det var sagt från början. Funktionären på toppen av tornet sa någonting om hur fantastiskt det är med tävlingsmänniskor som bara kör, när jag gråtande klev över kanten mot vad jag trodde skulle bli min död. Efter tre timmars fysisk aktivitet finns inte alltid utrymme för klara tankar, men det han sa gjorde mig stolt. Vid brandtornet fanns en automatisk stopptid på 15 minuter av säkerhetsskäl, och hela löpningen med äventyr tog oss 45 minuter.


Vi lämnade TC med magarna fulla av blåbärsgifflar för att nu sätta tänderna i resten av banan. På MTB-sträckan vi sedan gav oss ut på minns jag det som att den allra finaste cyklingen låg, men det var också här vi förvirrade oss iväg helt galet, mellan kontroll 21 och 22. Det kändes så jävla rätt när vi navigerade oss fram på stigarna genom skogen, men det blev så helt jävla fel. Ett medelålders par på promenad var snabbare än oss! Det regnade dessutom och allt jag kände var misär. Varje gång jag satt på cykeln var det fullständig misär. Det kändes som om vi var ensamma i världen och vi började prata om att bryta, men bestämde att vi i alla fall skulle ta oss ner till TA2 vid paddlingen, äta lite och sedan bestämma hur vi skulle göra. Tiden för sträckan blev knappt en timme och tjugo minuter.


Vid TA2 blev vi mötta av vårt serviceteam/hejarklack som ingöt nytt mod i oss, och vi släppte tanken på att bryta. Och ju längre vi paddlade desto mer fighting spirit byggde vi upp. Helvete heller att vi skulle ge upp! Skam den som ger sig. Ingen av oss är någon quitter osv... Vi kör tills de plockar oss av banan!

Paddlingen tog en och en halv timme och när vi klev i land var vi mer laddade än någonsin.


Efter fem minuter på cykeln var all den energi jag byggt upp i kanoten som bortblåst igen, och jag slogs ännu en gång mot mina inre demoner och den förbannade cykelmisären. Och så körde vi fel. Fast vi var helt säkra på att vi var rätt och att någon måste ha plockat ner kontrollen. Men vi var fel. Så vi gjorde om och gjorde rätt och naturligtvis satt kontrollen där den skulle. Cyklingen upp till TA3 tog oss en timme via den längsta och segaste backen ever!

Vi tyckte oss komma ihåg att sista löpningen skulle vara ca 3 km fågelvägen, och med en snabb överslagsräkning i våra alldeles för trötta huvuden konstaterade vi att vi skulle klara det på en halvtimme. I verkligheten tog det nästan en och en halv. Trots det kände jag mig optimistisk, det var bara en MTB-sträcka kvar sen!


Vi hade nu varit ute i nästan nio timmar och givetvis var jag trött, men jag hade inte ont någonstans. Min värsta skada under dagen var getingsticket (som just nu kliar så jag håller på att explodera). I övrigt hade jag inte ens ett skavsår. Men klockan var mycket, mörkret började så smått att falla och regnet vräkte ner.

Det var någonstans kort härefter, när vi försökt blippa kontroll 41 som inte fungerade, och istället var tvungen att ta ut kartan som saknade plastficka (åh så korkat) i regnet för att använda den analoga stämpeln, vilket i sin tur gjorde att kartan tog sitt sista rosslande andetag, som jag kände att vi passerat gränsen.

När man är ute så länge måste man då och då ifrågasätta det man gör. Gränsen mellan hjältemod och dumdristighet kan ibland vara hårfin, och jag vill inte bryta ett lopp för att jag tolkat min vanliga och helt ofarliga trötthet som något annat men jag vill heller inte fortsätta ett lopp där min envishet enbart är dumdristig. Just där och då, i skogen, i regnet, i det begynnande mörkret när vi dessutom inte visste exakt var vi var, kände jag att vi stod på fel sida om den hårfina gränsen. Och när vi såg hur mycket vi hade kvar att köra förstod vi också det omöjliga i uppdraget. Vi kunde inte fortsätta. Fysiskt - ja. Orken och viljan fanns där. Praktiskt - nej.

Jag känner ingen ånger över att vi bröt. Jag vet inte ens om jag känner någon besvikelse, som jag var rädd att jag skulle eftersom jag hatar att ge upp. Men den här gången hade vi inget alternativ så det finns inget att ångra eller vara besviken över. Vi gjorde vad vi kunde och den här gången räckte det tyvärr inte längre än till kontroll 41.

Det enda jag känner är att jag och Linda är jävligt coola, starka, modiga och tuffa som ens kom på tanken att ge oss ut på det här äventyret. Trots avsaknad av orienteringskunskaper, trots bristande MTB-träning och icke existerande paddlingsvana. Trots rädsla för höjder och trots att vi inte är proffs som laddar med pasta och har rosa överstrykningspennor.

Loppet tog lång tid för oss men det berodde inte på att vi satt i ett dike och fikade. Faktum är att vi knappt ens tog oss tid att stanna för att stoppa i oss energi. Vi stretade på framåt hela tiden, men tyvärr inte alltid åt rätt håll. Shit happens! Det var ändå en fantastisk, underbar och ibland lite jättejobbig dag. Naturen runt Hofors är så otroligt fin och banan bjöd på väldigt många vackra vyer. Det är en dag jag alltid kommer minnas, från det att vi hälsades välkomna vid incheckningen tills vi åkte ur stan, väldigt trötta och med varsin pizzakartong i knät.

Hofors, I love you! Jag hoppas vi ses nästa år!

måndag, augusti 18, 2014

Hofors Adventure Race, part 1

Hofors - I love you! Så inledde jag förra årets race report från Hofors Adventure Race. Sedan följde massor av inlägg i ämnet och det rådde multisportyra hemma i flera månader! Efter årets tävling är min kärlek oförändrad, men definitivt en smula tilltufsad.

I nästan tio timmar cyklade, sprang, äventyrade, simmade och paddlade jag och Lindad, innan vi till slut fick se oss besegrade av mörkret, med nio av femtio kontroller kvar till mål. Men vi tar det förstås från början.


Vi övernattade med våra familjer på supertrevliga Högbo Bruk innan loppet, och åkte till Hofors på morgonen. Kartutlämningen öppnade kl. 8 och vi var där till kl. 9. Mental note: Häng på låset för uthämtningen. Hellre all tid i världen än att det blir stressigt. Vi hade det stressigt.


Vi åt varsin smörgås (proffsen åt enorma portioner pasta eller nudlar), gick igenom kartorna och ritade upp vår planerade rutt. Mental note: Rosa överstrykningspenna syns bättre på gröna kartor än vad gröna pennor gör. Sedan pumpade vi cyklarna, parkerade dem och våra lådor med energibars, kanelgifflar, bananer, plåster, extrakläder, verktyg och annat smått och gott i TC och ställde oss i toakön. Sen var det bara att invänta starten.


Tävlingen inleddes med en kort löpningsprolog med fem kontroller i parken utanför TC för att separera startfältet, innan vi gav oss ut på den första MTB-sträckan.


Om cyklingen kan rent generellt sägas att den var kuperad, teknisk och svår. För min och Lindas del innebar det mycket kånkande av cykel genom skogen. Kartstället jag hade på styret gav mig dessutom hela tiden känslan av att jag satt på en damcykel med cykelkorg och det gjorde mig inte ett dugg modigare i spåret. Men vissa sträckor bjöd också på extremt fin cykling. Mjuka fina stigar utan rötter och skit där man bara susade fram. Jag tror det kallas single-track.

Första MTB-sträckan var ganska kort och därefter kom vi ut på första löpningen. Vid tredje kontrollen trampade vi i ett getingbo och blev stuckna båda två. Men vi fortsatte fram till äventyret som i förväg var definierat som "blött" och innebar obligatorisk simning över en liten sjö. Jag och Linda valde att simma fram och tillbaka för att inte i onödan behöva dränka (den också obligatoriska) mobilen, men vissa simmade bara ena hållet och sprang runt sjön tillbaka. Det var en sumpig sjö med mycket näckrosor och annan växtlighet, och dessutom var simningen riktigt jobbig.



MTB tillbaka till TC och sedan iväg mot andra äventyret som inleddes med slackline. En av oss (det blev Linda) skulle gå på lina ut till kontrollen som satt mitt över ån. Det klarade hon lätt och med perfekt teknik, ivrigt påhejad av mig och serviceteamet/hejarklacken!




Nästa äventyrsmoment var repellering ner för Hofors 18 meter höga brandtorn. Vi klättrade upp i tornet iklädda sele och hjälm (funktionären fnittrade bara lite när jag frågade om frigolithjälmen skulle rädda mig vid ett fall från arton meter) och blev fastkrokade i varsin lina och instruerade hur vi skulle göra. Jag är väldigt höjdrädd och när vi skulle kliva upp på den låga kanten med ryggen mot stupet för att börja nedfirningen började tårarna rinna och jag fick svårt att andas. Men över kanten och ner längs väggen tog jag mig likt förbannat och jag är SÅ stolt! Fy helvete vad läskigt det var! Linda trodde sig inte fixa nedfirningen och avbröt när hon stod på kanten men ändrade sig i sista sekunden och tog sig också ner. Starkt jobbat!

När vi kom tillbaka till TC hade vi varit ute i drygt tre timmar och avverkat en tredjedel av loppet. Vi kände oss lätt bedrövade redan där, men det var inget mot hur vi kände när vi avverkat ytterligare en MTB-sträcka där väldigt mycket gick fel. Terrängen var hopplös, vi körde vilse flera gånger och det regnade dessutom ganska kraftigt. Vi var trötta, kalla och just då framför allt väldigt less på allting.



Till slut kom vi i alla fall fram till TA2 där vi skulle paddla 7,5 km över sjön Edsken. Vid kanoterna mötte vi en funktionär som uttryckte sig onödigt korkat och fick oss, som var modstulna redan innan, att känna oss ännu mer uppgivna. Som tur var fanns andra funktionärer på plats som lättade upp stämningen och trots att paddlingen var lång och bjöd på både regn och kraftig motvind så tyckte jag nog att det var en av dagens trevligaste sträckor. Ingen felkörning här inte! Linda styrde i aktern och jag satt fram och räknade sex tag på varje sida. Förutom de gånger jag glömde byta sida och kom på mig själv med att paddla vidare... 13... 14... 15...

Vi klev i land, jag klättrade upp på en två meter hög gammal masugn och tog en kontroll, innan vi fortsatte på cyklarna mot TA3 och sista löpningen. Vägen dit bjöd på ytterligare felkörning och en vansinnigt lång och fruktansvärt seg uppförsbacke som nästan tog knäcken på oss. Vi hade då varit ute i nästan åtta timmar. Trots det kändes benen pigga och löpningen började väldigt bra. Löpning är något min kropp är bekant med. Vi trodde att sträckan snabbt skulle vara avklarad ända tills vi gick vilse i skogen igen. På en liten rackare till stig mötte vi som tur var ett annat damlag som vi snikade rygg på (tack!). De hade tagit ut kompassriktningen och vi traskade tillsammans rakt genom spenaten ner till sjön och kontrollen vi letade efter.


Sen var det dags för allra sista MTB-sträckan tillbaka till TC via tio kontroller. Det regnade nu kraftigt och jag hade inte stoppat vår A3-karta (som dessutom hade både bak- och framsida) i tillhörande plastficka. Jävla pappskalle! Mental note: Använd plastfickorna! Kartan var vid det här laget helt blöt och gick sönder när jag försökte placera rätt del av den i kartstället.

Strax efter att vi stämplat kontroll 41 cyklade jag över en magisk mental gräns. Den gräns då jag kände att jag inte längre kunde fortsätta. Regnet öste ner, jag visste inte var vi var eller vart vi skulle eftersom kartan var helt blöt och förstörd, och framför allt så började det mörkna ute. Efter att ha kontrollerat kartan under tak i en liten pittoresk busskur av trä och konstaterat hur mycket vi hade kvar (bland annat en 800 meter lång stigning över ett berg, och det visste vi inte ens då) så fanns inget annat alternativ än att kasta in handduken. Efter 9 timmar och 46 minuter stängde jag av Garmin och konstaterade att det var över för den här gången.


Eftersom batteriet i den obligatoriska mobilen dött för länge sedan så knackade vi på ett hus som låg i ensamt majestät i skogen, och där fick vi låna en telefon. Jonas som (i början på dagen tillsammans med Martin och juniorerna) var med som serviceteam/hejarklack befann sig i närheten och spanade efter oss med bilen, så han var framme inom några minuter. Iskalla och huttrande fick vi åka de sju kilometerna tillbaka till TC där vi togs emot med öppna armar av tävlingsledningen. Vinnande elitlaget i herrklassen hade gått i mål ungefär fem timmar tidigare.

Det finns väldigt mycket mer att säga om loppet, om alla känslor och tankar som passerar under en så lång dag, men jag känner att det här inlägget inte har plats för allt. Jag får ta den biten separat. Men redan nu måste det finnas plats för två saker till:

1. Att hylla Linda som lagkamrat. Vi funkar så jäkla bra ihop. Vi stöttar och lyfter varandra. Det är inga sura miner trots att någon av oss då och då måste komma med en påminnelse om att den andra ska hålla uppe humöret, äta något eller kämpa lite till. Linda är en maskin som bara kör på och det känns som att hon alltid är stark när jag är svag.

2. Att tacka Jonas för att han var på plats. Är så glad och tacksam över att han ville tillbringa dagen i Hofors för min skull! Inte bara för att han hämtade hem oss när mörkret fallit utan också för att han körde hem oss efter loppet, så vi slapp sitta bakom ratten. Bara att veta att han fanns i närheten kändes otroligt skönt!

Som sagt, det finns fortfarande mycket kvar att säga om det fantastiska äventyr som gårdagen bjöd på, men det här får räcka för nu.

Tills dess: Hofors, I love you!

lördag, augusti 16, 2014

Jonas i Cykelvasan



Idag har Serviceteamet/Hejarklacken i nystartade StockholmsBuss Sports Team åkt Dalarna runt för att heja på Jontan, Mikke och Gunnar som körde Cykelvasan, 9 mil MTB från Sälen till Mora.

Alla pojkar gjorde en strålande insats, precis som hejarklacken, vars insatser underlättades av det proffsiga arrangemanget kring loppet. Enda plumpen i protokollet var att inga fik tog kort, men jag lyckades skramla ihop till två lunchkorvar med hjälp av parkeringsmynten i bilen.

Efter målgången lämnade vi Mora och tog sikte på Högbo Bruk, där vi sover inatt och just har ätit en väldigt god middag på brukshotellet tillsammans med Lindad och Martin.

Imorgon kör jag och Lindad Hofors Adventure Race! Wohoo!!

fredag, augusti 15, 2014

Provsimming av våtdräkt



Jag har köpt en ny våtdräkt. Efter att jag klippte swimrundräkten från Head inför Amfibiemannen har jag inte haft någon hellång, men tänkt att jag nog ska köpa en. Så när de sålde en 2xu på Wiggle till riktigt bra pris slog jag till. Två dagar senare kostade den över 5000 spänn, men ibland har man tur!

Storleken var bra. Tajt över benen med tjocka paneler och väldigt tunn och lätt över armar och axlar. Dessutom hade jag lite luft i grenen vilket är positivt. Swimrundräkten har då och då känts lite kort där och känslan av att få könet klyvt är inget jag eftersöker.

Simningen gick finfint! Pappan var med och övervakade i följebåt när jag simmade över till andra sidan viken och tillbaka. Blåste endel och jag fick kämpa rätt ordentligt, framför allt på tillbakavägen. Nyttigt att inte alltid simma i lugna vatten!

Med våtdräkten känner jag mig helt nöjd!

torsdag, augusti 14, 2014

Linslusen och lusen Lim i Amfibiemannen

Nu har jag fått de fina bilderna som Amfibiemannens fotografer tog under loppet. Jag blir glad och varm inombords när jag ser dem. Vilken fantastisk dag!!




Årets multisportäventyr närmar sig


Eftersom jag skulle sova själv på landet igår tyckte jag det var bäst att köra ett träningspass på eftermiddagen så att jag skulle somna ordentligt på kvällen.

Började med en kort löprunda som uppvärmning, vilket kändes väldigt bra, och fortsatte med TRX-träning på terrassen. Hittade ett träningsprogram från Access Rehab med fokus på bålstabilitet som jag körde. Har tappat mycket under sommaren, det blev smärtsamt tydligt, men programmet var riktigt jobbigt och bra.



Idag blir det kanske lite yoga och sen tänkte jag vila i två dagar inför Hofors Adventure Race, som jag ska köra med Lindad. Loppet går på söndag och jag är lite pirrig men väldigt, väldigt förväntansfull. Banan ser ut som ovan, och börjar med en kort löpningsprolog med fem kontroller. Sen är det som synes mycket MTB. Äventyren är specificerade som "blött äventyr" (tror jag vi ska kunna överleva) och "repmoment" (kan vara dödsläskigt).

Förra året var det en kort paddlingsprolog samt ungefär 6,5 km paddling och jag och Linda var oväntat starka där, trots att vår träning bestod i att kvällen före läsa på internet hur man bäst gör. I år är det aningen längre paddling, men å andra sidan bara en sträcka, så det kommer säkert att gå bra.

Fågelvägen mäter banan 54 km och de gissar att vinnartiden ligger på runt 4,5 timmar. Vad det innebär för oss vet vi inte. Kanske sex timmar.

onsdag, augusti 13, 2014

Stoppa pressarna! Jag ska åka cykeltävling!


Igår blev det en lätt och mycket långsam MTB-tur i omgivningarna kring Gillbergsvik. Väldigt fina miljöer att cykla i och jag kom på mig själv med att faktiskt gilla läget. Man kommer så mycket längre på cykeln än när man springer, och till betydligt lägre ansträngning. Så man upplever mer. Eftersom Reka var med gick det extra långsamt.

Kände mig väldigt trygg och stabil igår, men det var ju mest cykling på helt plan mark. Så länge jag inte behöver starta (eller cykla för all del) i uppförslut, nedförslut, i terräng eller på minsta lilla ojämnhet så går det bra. Det är när det blir stökig mark som jag får problem. Men jag gillar min MTB, det gör jag!

Tyvärr är det inte på Milton (MTB:n heter så) som jag ska delta i cykeltävlingen Roslagshösten, utan på Chrille. Jag hoppas du inte missade det fullständigt häpnadsväckande i det jag just skrev, nämligen att JAG är anmäld till en cykeltävling. 13,5 mil på landsväg. Jag har hittills aldrig cyklat längre än 2,5 mil. Man kan lugnt säga att detta är en tävling långt utanför min komfortzon.

Men jag har ett gäng vänner som också ska köra, vilket förstås är anledningen till att jag gör det, och jag litar blint på att de kommer hjälpa mig runt. Rent uthållighetsmässigt ser jag inga problem med utmaningen, men min prisbelönta stjärt kommer förmodligen ha en och annan åsikt om det här. Exakt vad mina vänner ska tillföra på den fronten är en smula oklart, men jag känner mig försiktigt positiv!

måndag, augusti 11, 2014

Nytt sponsoravtal med StockholmsBuss Sports Team



Goda nyheter! Riktigt goda nyheter!

Jag har idag tecknat ett sponsoravtal med StockholmsBuss om att ingå i StockholmsBuss Sports Team. Hela tidigare Team Demnert går också automatiskt upp i SST.

Anledningen till det här är att jag har beslutat mig för att, efter att Theresia kom med idén, satsa mot Engadin Swimrun i Schweiz 2015. Min stora förhoppning är att jag får med mig min finaste lagkamrat och parhäst Lindad som jag är så väl samkörd med, men jag hoppas också att Theresia hittar en lagkamrat och hänger på. Det var ju ändå hon som väckte tanken. Det vore fantastiskt att vara ett gäng som tränar tillsammans mot ett gemensamt mål!

Jag har förstås inte kommit så långt i planeringen ännu, men jag räknar med att fortsätta simträningen som i våras, att börja springa med Team Nordic Trail redan i höst samt att lägga stor vikt vid backträning och långa träningspass, både lågintensiva och med inslag av ordentlig pulshöjning. Cykling (kanske på tunga växlar och i långa pass) kommer att bli ett bra komplement till en fokuserad bål- och benträning i gymmet.

Så är det här en rimlig satsning? Kanske. Engadin Swimrun består av 46 km trail, med en höjdstigning på 1450 meter. Det är nio simsträckor om totalt 6,1 km i alpsjöar med en temperatur av 10-15 grader. Cut off-tiderna var i år inte särskilt generöst tilltagna och bara hälften av damlagen klarade sig förbi den första.

Men å andra sidan; jag har ännu mindre chans att klara loppet om jag inte ens försöker. Så... High Five?!

söndag, augusti 10, 2014

Ångaloppet 2014



Så är Ångaloppet över för den här gången. Det tog slut så snabbt och när jag åkte hem i bilen efteråt funderade jag på hur jag ska kunna skriva en race report när jag knappt hann uppfatta vad som hände.

Men jag ska försöka formulera känslorna och den starkaste känslan jag har är att jag känner mig som en vinnare. Jag och Lindad var så jävla bra idag! Vi var som ett tåg, vi bara körde! Slipade tiden från förra året med 6 minuter och kom på 25:e plats av 47 fullföljande damlag på på tiden 3:35:01. En riktigt bra förbättring från tidigare Ångalopp. Eftersom det var en annan bansträckning i år så ska man dock inte jämföra med gamla tider för mycket. Känslan kan man dock jämföra och det här var outstanding. HURRA för oss!!!

Minns från senaste gången att första löpningen var väldigt jobbig, att det var mycket mjölksyra och att jag tyckte terrängen var extremt besvärlig. Idag kändes allt bara bra. Första, långa löpningen på 6-7 kilometer var avklarad innan jag hann blinka och kroppen kändes stark. Benen kändes starka. Första vätskekontrollen låg efter drygt fem kilometer och vid den och alla följande drog jag i mig rejält med vatten, som sedan skumpade runt rätt fint i magen. Petade i mig energi där det bjöds på det.

Simningen klarade vi också sjukt bra. Vi susade fram genom vattnet och tog många de första sträckorna. Kändes otroligt stabilt och kraftfullt. Förra året lärde jag mig att det inte är optimalt att simma med munnen full av kexchoklad, så när det bjöds på det så var jag snabb att tugga i mig den. Istället gjorde jag exakt samma misstag med dextrosol.

Vi hade satt upp som mål att komma in under 3:30 men trots att vi inte klarade det så är jag så vansinnigt nöjd med vår prestation idag. Och tiderna går som sagt inte riktigt att jämföra. Banan var kuperad och teknisk, och sista löpsträckan över Ångaberget hade jag en fruktansvärd mjölksyra i benen. Men jag var pigg och glad och när vi kom ut på plan mark ville benen samarbeta igen.

Men förstås, inget kalas utan kras. Gjorde några vurpor på de hala klipporna ute på öarna. Under loppet var jag så endorfinhög att jag bara körde vidare, men nu har jag väldigt ont i min högra hand som jag slog i en klippa. Jag slog även i höger knä vid ett annat tillfälle och drämde höften i en sten under vattnet när jag kastade mig iväg för att simma. Jag kommer att överleva (men måste kanske amputera några kroppsdelar).

Jämfört med Amfibiemannen känns Ångaloppet faktiskt nästan tuffare, trots att det är kortare. Terrängen kräver fullständig fokus och de konstanta växlingarna mellan löpning och simning tar på krafterna. Däremot slipper man greja med våtdräkt och paddlar vilket gör att bytena mellan de olika disciplinerna går snabbare och känns smidigare.

Men, sammanfattningsvis: Så.Jävla.Roligt. Jag är så hög på det här! Vill mer! Igen! Swimrun är fantastiskt! Så jävla häftigt och omväxlande och omtumlande och och och.... WOHOOO!!!!