Idag visade termometer vi stoppade i Brunnsviken på 10 grader. Kanske 11 om man tittade på den snett och lät den ligga lite på bryggan en stund först. Även en snabb kontroll med handen i vattnet bekräftade att det var överjävla kallt.
Men jag, Mårten, Theresia och Maria var där för att simma, så det gjorde vi. Det är inga mesproppar jag har att göra med, det säger jag. Nej, plums i vattnet bara, ingen tid att fundera på rimligheten i att simma ute i oktober. Ingen tvekan att ta steget, trots att enda samtalsämnet när vi bytte om var hur galet projektet var. Jag hyser den djupaste respekt för de här människorna, det gör jag verkligen. Folk som agerar, inte bara snackar. Det är underbart!
Vattnet var kallt. Kunde omöjligt hålla näsan under ytan till en början eller ens ta normala andetag och jag tvivlade skarpt på att det skulle ordna sig så som det gjort tidigare simningar. Men nu var jag där jag var, och det var lika bra att ge det en chans, så jag tryckte ner nosen och körde på. Stannade regelbundet för att kolla läget med varandra och efter knappt 200 meter hade allas ansikten domnat så pass att vi kände att vi kunde köra på. Totalt simmade vi drygt 700 meter på strax över 20 minuter. Lite vidrigt och lite magiskt.
För mig handlar oktoberbad inte så mycket om simning som om den mentala utmaningen. Det är svårt att beskriva exakt hur mycket mental styrka det krävs för att jag ska hoppa i vattnet, men det är en hel jävla del. De som känner mig och har följt min badkarriär (tar den en annan gång) kan nog intyga att det jag gör nu är en smula förvånande. Men jag är stark! Och jag älskar att simma i min våtdräkt! Jag älskar att simma. Punkt.
Efter simningen belönade vi oss med dubbelfika. Först varm choklad och saffransgifflar, signerat Mårten, på bryggan och sedan mer varm choklad med vispgrädde och kardemummabulle på Café Sjöstugan. Till fikat anslöt även Fredrik som har lovat att hänga på att simma nästa gång, om det blir någon sådan. Maria och Mårten lär inte banga och Theresia har gjort high five på en vända till, så vi får väl se. Jag drar min gräns vid åtta grader, men allt kan hända.
Det är som sagt inga vanliga människor jag får sällskap av när jag simmar ute. De är brutalt orädda, fantastiska, inspirerande och jättehärliga! Lyckliga jag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar