Igår när jag sprang längs Edsviken såg jag att kommunen stoppat i badstegen igen. Snart är det dags för utomhuspremiär!
Jag känner både glädje och lite, lite sorg inför det. Vet att det kommer vara helt fantastiskt att simma utomhus, men jag vet också att det kommer vara på bekostnad av träningen i bassäng.
I höstas när jag satte upp mina mål med simningen för det kommande året så var mitt fokus främst att bli stabil och stark i öppet vatten. Men ju mer jag har tränat sedan dess, desto mer har jag insett att det är resan som blivit målet. Lite klyschigt men alldeles sant. Jag älskar att simträna, det tror jag inte har undgått någon?
Tre saker jag gillar med bassängsimning:
- Förutsättningarna i bassängen är samma året runt
- Det är aldrig uppförsbacke eller motvind
- Man behöver inte vara på samma nivå som sina träningskompisar
Det är dessutom lätt att tycka om något där utvecklingskurvan är så otroligt tacksam. Anledningen till detta är tyvärr inte att jag besitter någon särskilt stor begåvning, utan för att jag tränar så jävla hårt, bra och målmedvetet.
En av de stora fördelarna med att skriva träningsdagbok är att det är väldigt upplyftande att kunna gå tillbaka och läsa om sina träningspass. Det är så mycket lättare att få perspektiv då.
Hittade det här inlägget från maj 2013. Jag hade helt glömt att jag haft den där vidriga känslan av att dö alla tänkbara dödar (döder?) man kan i vattnet. Men när jag läser minns jag precis känslan. Och jag inser hur långt från kaos och panik jag är idag när jag simmar. Jag kan bli trött, arg och uppgiven, men jag har alltid kontroll. Till och med när jag dyker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar