måndag, augusti 31, 2015

Hofors Adventure Race 2015

Hofors - Sveriges Mallorca!

I Hofors kan man cykla uppför så länge att det blir tråkigt. Ja, även om man är någon som inte har lätt att drabbas av tristess i dylika sammanhang. Igår cyklade vi uppför. Mycket. Men vi cyklade även på fina små stigar, sprang (haha, näe) upp för en slalombacke, paddlade och lekte hinderbana. Och vid något enstaka tillfälle behövde vi inte ens kartan för att orientera oss rätt.

I år var tredje året i Hofors Adventure Race för mig och Lindad, och vi börjar känna oss som hemma i staden vi hatar att älska. Även denna gång hade vi lyxen av en egen fotograf under loppet. Alla de sjukt fina bilderna i inlägget har Jonas tagit. Tack!!



Vi anlände till Hofors ungefär halv nio, två och en halv timme innan start, och hämtade ut våra tävlingskit. Så fort det är gjort brukar vi kasta oss över kartorna för att, likt proffsen, märka upp vår rutt med rosa överstrykningspenna.

Jag och Linda orienterar endast en gång per år, i Hofors, och behöver gott om tid för planering. Men i år kom vi av oss. Bakom ryggen stod den nämligen - hinderbanan - årets äventyrsmoment. Mäktig. Otäck. Vi var tvungna att omedelbart testa några av hindren innan vi åter kunde fokusera på våra kartor.


Innan start var det genomgång av loppet, ledd av Sveriges förmodligen vänligaste och mest välkomnande tävlingsledning - Magnus. Vi fick veta att det var tillåtet att hjälpa varandra vid två av hindren i hinderbanan och att straffet om man misslyckades med något hinder var 20 burpees. Vi började räkna... Gah! 120 burpees! En av oss skulle göra hinderbanan direkt efter prologen och en av oss som sista moment i loppet. Vi drog lott om det och jag var den som skulle börja. Dubbelgah! Inleda tävlingen med 120 burpees! GAH!

Starten gick och vi drog iväg på en kort löpprolog med fem kontroller. En av kontrollerna låg, förstås, i vattnet. Varför göra det enkelt när det kan vara svårt. Lotten att bada föll på mig men istället för att oja mig över att bli blöt det första som hände i loppet så tänkte jag att jag är van och det här är min sport. Jag tävlar alltid blöt. Däremot försöker jag sällan crawla med en papperslapp i munnen, och det är bra för det går nämligen inte alls något vidare.



Sen var det dags för hinderbanan som bestod av nio hinder. Den började med en hög stång där man egentligen skulle göra en bakåtvolt. Men att bara ta sig över var godkänt och med en rejäl putt i baken från Linda så lyckades jag lite oväntat med det.


Sen kom det Irländska bordet. Det är något slags militärt. Även här gick det bra tack vare ett välriktat lyft över kanten från min lagkamrat.


Efter det följde en graciös forcering av några däck.


Krypa under och klättra över.


Åla genom en tunnel följt av att lyfta en tung kettlebell upp på en hög platta och ner igen.


Klättra över ett högre hinder.


Rulla däck.


Gå armgång och klättra upp för ett rep. Det var först här det blev burpees. 40 stycken. När jag provade banan på morgonen klarade jag armgången men när det var skarpt läge och jag var svettig och blöt om händerna så fick jag inget grepp om stången. Bara att ge upp direkt. Och repet? Pfft. As if.

Sen började loppet på riktigt och vi drog iväg på våra MTB's. Jag och Linda cyklar MTB ungefär en gång per år, i Hofors. Efter mycket velande fram och tillbaka hade vi bestämt oss för att skippa cykelskorna och köra i terrängdojjor hela dagen. Det kändes som ett bra drag! Det gjorde inte bara att vi sparade lite tid och energi vid växlingarna utan också att vi vid ett flertal tillfällen kunde lämna cyklarna och med lätthet springa fram till kontrollen.


Vi hade en liten miss i första MTB-orienteringen men första löporienteringen gick ganska bra. Vi bytte till cykel igen och det var nu vi fick cykla uppför till förbannelse. Det gjorde vi förra året också, fast inte på samma ställe. Hofors är fullt av backar tydligen, precis som Mallorca. Man trampar uppåt så länge att det enda som går att få ur sig till slut är svordomar.

Däremot svors det ovanligt lite när vi cyklade i skogen i år. Det var relativt snälla stigar och tiden då vi gick och bar cyklarna var betydligt mindre än förra året. Bitvis var det till och med roligt. Jag är nog lite försiktigt positiv till MTB-cykling trots allt!


Sen kom vi fram till paddlingen. Jag och Linda paddlar kanot ungefär en gång per år, i Hofors. Linda sitter bak och styr och jag sitter fram och försöker låta bli att lägga mig i. Vi hade det väldigt trevligt på sjön. Solen sken och vi prickade av kontroll efter kontroll. Jammade lite med våra medtävlande och försökte drafta efter Bröderna Dahl.



Sen följde ytterligare en MTB-sträcka och därefter låg sista löpningen som inkluderade en liten tur upp på Hofors skidbacke. Ja, det finns en skidbacke också. Hofors verkar ha allt för den som gillar idrott. Jag började bli trött och låg på energi. Min mage hotade att balla ur på samma sätt som under Stockholm Triathlon redan tidigt under loppet, när jag ätit min första halva bar, så efter det vågade jag bara dricka sportdryck och äta den smörgås jag stulit från frukostbuffén i Högbo Bruk, samt kanelgifflar. Inte mycket.


Dessutom var det en funktionär som hade vänligheten att informera oss om att vi var sist när vi stack ut på löpningen. Så onödigt korkat. Mitt trötta, energilåga huvud pallar inte sånt. Jag kan komma i mål sist, det är inga problem. Någon måste ändå göra det. Men jag vill INTE veta ute på banan att jag är sämre än alla andra. Då vill jag bara ha pepp.

Jag kan inte säga att den dåliga orientering som följde berodde enbart på det uttalandet, men det fick oss definitivt ur balans. Och i ett virrvarr av stigar, kalhyggen och motorcrosspår så kände vi oss helt vilse. Egentligen sprang vi bara lite fel innan vi lyckades ta oss tillbaka till växlingen, men vi stod still väldigt länge och försökte lista ut var i helvete vi var.


Tillslut fick vi, via två enkla MTB-kontroller susa tillbaka mot TC och hinderbanan. Vi hade varit ute i 6.5 timmar och inget verkade mer lockande än att få göra lite burpees...

Linda var superduktig i hinderbanan! Hon klarade samma hinder som jag, fast med hela dagens kämpande i kroppen, och fick också avsluta med 40 burpees istället för armgång och repklättring. De sista tio gjorde jag tillsammans med henne, samtidigt som den fantastiska publiken stöttade oss med applåder och hejarop. Det kändes som en väldigt värdig avslutning!



Sen fick vi springa in under målportalen och avsluta dagens lopp, där vi knep en stolt sistaplats. You win some, you lose some. Och jag kan inte annat än fortsätta älska Hofors. För naturen, för backarna, för alla underbart trevliga människor som hejade på oss i skogen, vid växlingsplatserna och under hinderbanan. Medtävlare som vanliga människor. Vilken härlig stämning! Så mycket positiv energi!

Jag vet inte vad vi hade kunnat göra annorlunda under loppet, förutom att förstås göra allting snabbare (och få mindre valuta för startavgiften, nej tack!). Vi var jätteduktiga och gjorde många smarta val i orienteringen, som kanske inte nödvändigtvis var snabbare, men som gjorde att vi fick en lättare och mer positiv resa. Vi var glada hela tiden när vi inte var lite uppgivna, och vi tuffade på framåt.

Och oavsett vår placering i loppet så älskar jag det faktum att vi kan göra en sån här grej. Vi kan fladdra runt som yra höns i skogen i sju timmar, eller mer. Vi orkar! Vem som helst kan inte det. Att kroppen idag är extremt trött och jag har ont typ överallt är trots det ingen överraskning. Det finns ett pris för allt, och det här var så värt!

Älskade Hofors, tack för allt! Jag hoppas vi ses nästa år igen!

fredag, augusti 28, 2015

Ingen exakt vetenskap


HURRA! Äntligen fick jag sällskap i simhallen av Theresia! Det började så himla bra med en, så när som på en person, tom bassäng att leka i. Solsken genom fönstret och glittrande vatten.

Planen var 4000 meter men redan innan vi började var jag tvungen korta ner passet pga anledning. Tidsbrist. Så vi strök några saker, motsvarande 1000 meter, och körde igång.

Jag brukar alltid kolla bassängschemat innan jag drar och simmar, för att det inte ska bli som idag. Idag hade jag glömt kolla. När vi kommit en bit in i passet fick vi veta att tre av fem banor var bokade och vi förpassades till motionsbanan med våra övningar.

Vår simning är visserligen också motion, men jag känner mig alltid felplacerad och lite hatad när jag frisimmar bland bröstsimmarna, och jag var beredd att avbryta passet och gå upp. Men vi hade tur, det var få och dessutom medgörliga kamrater som delade bana med oss, så vi kunde fortsätta. Och efter bara en halvtimme var hela bassängen ledig igen.

Mitt självförtroende i simningen har varit dalande sen jag satte igång med träningen inomhus igen. Att köra långa distanspass går bra, jag känner mig stark och hur uthållig som helst. Och jag är fortfarande som en klocka. (Eller vad sägs om det här, 4x(3x50 meter, f1, f2, f3):

  f1     f2     f3
1:05, 0:59, 0:53
1:05, 0:59, 0:53
1:05, 0:59, 0:53
1:05, 0:56, 0:52

En klocka, sa ju det.)

Men tempot, tempot! Det går ju så jävla långsamt jämfört med när jag har våtdräkt.

När läget är så här så måste jag älska att jag är så noga med att registrera min träning. Efter senaste simpasset, där jag simmade trehundringar på strax över sex minuter, gick jag in på Funbeat och kollade vilken tid jag simmade samma distans i lugn fart på för ett år sedan.

Det är förstås ingen exakt vetenskap för att bekräfta att jag, oavsett känslan, är bättre än jag var då, men det var väldigt skönt att se att de då låg på strax under sju minuter. Dock undviker jag att jämföra med tider jag simmade på i våras, det blir bara dålig stämning.

torsdag, augusti 27, 2015

Förberedelser för multisport i Hofors



Ännu en helg med lattjo lajban närmar sig. Då åker nämligen jag, Jonas och Lindad till Hofors för att Team Attack of the Invisible Rubber Ducks för tredje gången ska vara med i multisportloppet Hofors Adventure Race. Jonas är lagets fotograf, chaufför och mentala coach.

Innan tävlingen lyxar vi till det med en övernattning, fikabuffé, spa och gourmetmiddag på Högbo Brukshotell. Kommer bli så grymt! Jag längtar!

I multisport orienterar man sig fram i löpning, MTB och paddling, och eftersom min MTB Milton stått orörd i garaget ganska länge nu så tog jag och Reka en tur i Ursvik imorse och kollade att allting fungerade som det skulle. Och det gjorde det. Vi cyklade på enkla grusvägar, några enstaka små stigar och byggde självförtroende. Det var faktiskt jätteroligt. Mycket roligare än att cykla landsväg.


På tävlingen i Hofors ingår även ett äventyrsmoment varje år. Första året var det luftmadrasspaddling, förra året fick vi fira oss ner från Hofors brandtorn och gå på slack line, och i år ska vi leka hinderbana.

Som jag skrattade när jag såg det. Springa genom däck kan jag väl göra. Men att klättra upp för rep? Gå armgång? Lyfta atlasstenar? Tjena. Resten av sakerna som förekommer på banan på bilden vet jag inte ens vad de innebär, och lika bra är väl det.

En i laget gör hinderbanan i början av racet och en gör den i slutet. Ska bli så fruktansvärt roligt, jag har aldrig i hela mitt liv gjort något liknande, så jag ser verkligen fram emot det.

Det bästa med tävlingen i Hofors, förutom det trevliga arrangemanget, alla vänliga Hoforsbor och den helt underbara naturen, är att både jag och Linda har en väldigt avspänd inställning till loppet. Vi är där för att ha kul. Inga tids- eller prestationsmål så långt ögat når. Vi kan knappt läsa karta och vi cyklar ytterst sällan, men vi går igång på utmaningen i att ta ett litet steg utanför komfortzonen och tillbringa en härlig dag i skogen.

Det kommer bli helt fantastiskt!

onsdag, augusti 26, 2015

Ett skämt och en kopia


Jag tog med mig Trattefnatt och sprang det grönvita spåret i Enebyberg efter jobbet igår.

Ha. Ha. Ha.

Mina ben var ett skämt. De verkade ha checkat ut helt. Det var galet! Jag fick gå i till och med de minsta backarna som knappt var backar! Det var som om om jag gjort något riktigt jobbigt dagarna innan, typ sprungit ett marathon, inte bara lubbat 2.5 km med magkramp. Pfft.

Reka däremot, hon höll familjens fana högt! Fullt ös, off track, dödsintervaller? Yes.

Idag betade jag av ett distanspass i bassängen på 3450 meter. Känslomässigt var det en exakt replika av mitt förra pass. Läs inlägget från igår.

Livet på repeat.

tisdag, augusti 25, 2015

Saknar bränsle


3000 meter seglade in på kontot i Sollentuna simhall igår. Med mycket benspark, fenspark.

Jag börjar komma in i att simma utan våtdräkt nu, trots den lilla utsvävningen i ow under Stockholm Tri. Men det går segt i bassängen, det gör det. Väldigt trögt. Igår försökte jag trycka på lite mer och inte simma allting i fart 2-, men det hände fan ingenting.

Det enda som gick fort igår var tiden. Innan jag hann blinka hade jag hållit på i över en timme.

Och att ösa på halva 25:or med start från pall var roligt, för då kändes det faktiskt som om jag hade lite fräs i kroppen. Farten kommer att komma, det vet jag, men jag är otålig.

Att komma igång i bassängen på egen hand har trots allt varit ganska bra, men nu börjar jag verkligen sakna support från land. Saknar det bränsle som Simfröken tillför. Och jag saknar simskolan och simkompisarna. Eller simpisarna som en tjej vars blogg jag följer brukar kalla det.

Tur då att jag inte behöver hålla ut särskilt länge. Den här veckans två kommande pass får jag förhoppningsvis sällskap av Theresia, och nästa vecka börjar träningsgruppen. Hurra! Det ska bli så roligt!

För att jag ska hålla ihop under hösten så försöker jag nu få in styrketräning i alla fall en gång i veckan. Fokuserar på axlar och bål, med funktionella övningar för rörlighet och styrka. Och stretch.

måndag, augusti 24, 2015

World Triathlon Stockholm 2015


Stockholm Triathlon är verkligen en folkfest! Söndagen bjöd på strålande solsken och jag var grymt peppad och fokuserad. Stämningen var på topp, förutom hos familjen jag, Jonas och pappa mötte på väg mot starten. De kallade oss tävlande för jävla muppar som tror att vi är några jävla elitcyklister och förstör stan. Tydligen hade de missat att det skulle vara ett litet jippo på gatan, och den planerade turen till Kolmården fick ställas in pga oåtkomlig bil.


Jag ställde upp i supersprinten och slutade på fjärde plats av damerna, på en sämre tid än förra året. Sjätte plats totalt. Nöjd med det? Ptjaa... kanske inte alldeles, men det fanns mycket som var bra och som jag är stolt över. Vi tar det en gren i taget.

Simning - 400 meter


Min inställning var att jag skulle "vinna" simningen. Jag skulle vara först upp ur vattnet. Ett sånt mål var förstås egentligen ganska värdelöst att ha, eftersom utgången låg helt utanför min kontroll, och var beroende av vilka andra jag skulle få simma mot. Simelit eller nybörjare. Men hela syftet var att jag ville öva mig på att ha en stark attityd och tänka som en vinnare. Jag tänkte faktiskt att jag skulle vinna hela supersprinten. En väldigt ovan och obekväm tankegång, men jag försökte att verkligen tro att det var möjligt.

Mina andra, mer påverkningsbara mål, var baserade på tid. Mitt storslagna mål var att simma mina 400 meter med ett snitt på högst 1:30/100m, det realistiska målet att ligga under 1:40/100m och trygghetsmålet att simma under 2:00/100m.



Jag var inte först ur vattnet, jag var tvåa, blygsamma 40 sekunder efter Emma Igelström (fyra VM-guld, ett VM-silver, tolv EM-guld, två EM-silver och tre EM-brons i simning). Känns faktiskt helt okej. Jag är jättestolt över den prestationen!

Förra året simmade jag på 7:24 och i år på 8:51. Garmin visade en simsträcka på 535 meter, trots en enligt mig, utmärkt bra navigering i det som vanligt gropiga vattnet i Riddarfjärden. Via Facebook fick jag veta att även Emmas klocka visade 530 meter, och det tar jag som en bekräftelse på att simbanan var längre än vad den skulle vara.

1:38/100m i snitt känns dessutom betydligt rimligare för min snabba, stabila simning, jämfört med 2:13/100m som det skulle varit om sträckan verkligen var 400 meter.


Upp ur vattnet och en lång löpning till cykeln. Kändes som om jag hade svalt halva Riddarfjärden och magen var lite spänd, men ännu var det ingen större fara. Löpningen var bara vidrig i största allmänhet.

Cykling - 9,8 km



Följde upp simningen med att lite oväntat cykla som värsta proffset. Kanske en och en halv minut snabbare än förra året, och dessutom med en riktigt bra mental inställning. Hängde på två brudar som cyklade om mig och jag tänkte att ingenting skulle få mig att släppa dem.

Det höll till vändningen vid Slussen, då drog den första av dem iväg som ett jihu, och jag var chanslös. Hängde i hasorna på den andra och några meter från toppen av Västerbron drog jag förbi henne och höll henne bakom mig fram till växlingsområdet. Totaltiden på cyklingen blev 20:30, vilket var fjärde snabbast av damerna. Inte illa av någon som hatar att cykla. Tumme upp och gilla!

Löpning - 2.5 km



Löpningen var så hemsk! När jag klev av cykeln krampade magen fullständigt. Joggade genom växlingsområdet, blev påhejad av Mårten och Islands-Linda, och tänkte precis som förra året att det här kommer aldrig att gå. Var helt slut innan jag ens påbörjat den riktiga löpningen och det gick så tungt. Magen gjorde så fruktansvärt ont!

Men jag bet ihop. Log. Lurade kroppen. Tjo och tjim! Tänkte på vad Sarah True sagt om att börja lugnt, hitta rytmen och sedan öka. Låtsades att jag var lika stark som hon. Segheten i benen släppte allt eftersom, men inte krampen i magen. På slottets kortsida (!?) stod världens bästa hejarklack (Roger Ström - min dröm, Goatsaphir och Foto By Malmhatt) och jag fick nya krafter. Överlag var det mycket folk som hejade på mig lite här och var, och det hjälpte verkligen när det kändes tungt! Tack för det!



Lejonbacken upp till mål var förstås otroligt kämpig. Vilken sadist det är som dragit (den i övrigt helt fantastiskt fina) banan! Kom i mål på 50:02, att jämföra mot förra årets 48:44. Lite besviken över tiden men mycket glad att det var över. Föll ihop bakom mållinjen och försökte hämta andan. Hejade in Jonas och pappa i mål. (Båda gjorde grymma lopp. Jonas triathlondebut slutade med en hedervärd 5:e plats bland herrarna och 11:e plats totalt. Pappa kom långt ifrån sist.)

Gick sedan långsamt tillbaka mot växlingsområdet men fick stanna flera gånger för att magen gjorde så ont att jag helt enkelt inte klarade att stå upprätt. Drack lite vatten, försökte slappna av. Ville dö en smula.

Ungefär två timmar efter att jag gått i mål försvann krampen lika plötsligt som det kom. Utan operation, toabesök eller kemiska preparat. Jävligt skumt. Firade med en smörgås på Gateau.


Och så var det över för den här gången. Jag tror faktiskt inte att jag gillar triathlon särskilt mycket. Trots det kommer jag sannolikt vilja vara med nästa år igen, eftersom det är en så grym grej att få simma, cykla och springa mitt i Stockholm. För att stämningen är så härlig och för att jag blev inspirerad av alla vänner som gjorde jättefina resultat.

Grattis till er och till mig!

lördag, augusti 22, 2015

Dagen före


Vilken morgon det var! Dimman var as thick as jelly brains (thicker!) och det var som att vara i en ångbastu. Fast kall. Efter morgonpromenaden med Reka åkte jag till M&D och lämnade Tratte, och hämtade istället hem Chrille efter servicen han fick igår.



Sen åkte jag in till stan och tittade på elitdamernas start i Stockholm Triathlon. Träffade massor av vänner som också var där och tittade. Riddarfjärden såg rejält gropig ut idag och jag hoppas den lugnar sig tills i morgon, även om jag inte tror det. Damerna bevisade hur som helst att det går att simma fort ändå. Inga ursäkter.


Sen gick Johanna och jag och kollade på loppet uppe vid slottet, käkade mat och jag drack ett glas bubbel. Det måste väl vara den absolut bästa uppladdningen? Cava vid målet redan innan loppet. Medaljörerna i dagens lopp hade en champagneceremoni vid prisutdelningen där de sprutade bubbel på varandra, och det är väl lite så jag ser framför mig avslutningen av mitt eget lopp imorgon.


På väg därifrån träffade vi vinnaren, Sarah True och gratulerade till segern. Hon var sjukt stark i loppet och imponerade väldigt! Hennes bästa tips för imorgon var att ta det lugnt i början på löpningen och att undvika att få champagne i ögonen. Check!

Är faktiskt sjukt jävla peppad nu. Ska bli så himla roligt och det spritter i kroppen av längtan att få köra!

fredag, augusti 21, 2015

Kampen för äpplet


Jag kände mig lite som en hjältinna i bassängen idag. Ensam, på en dubbelbana bredvid mig, simmade en liten tjej. Tillräckligt stor för att vara i simhallen själv men inte så gammal att hon vid tilltal skulle göra en grimas och säga "ahmendurå!". Trots att hon inte var större än ett äpple så körde hon tuffa medley-intervaller med start från pall. Vilade länge mellan varje. Var väldigt seriös.

Plötsligt dök det upp två äldre herrar i hennes dubbelbana. De såg att hon kom längs högerkanten, men istället för att flytta sig till vänster så stod ena gubben kvar och tog tag i den lilla tjejens arm i samma ögonblick som hon nuddade honom. Han började förklara att "här simmar vi minsann runt", trots att det inte fanns några såna skyltar vid den banan. Det var då jag ingrep.

Jag berättade för mannen hur saker och ting fungerar när man simmar frisim, och att vi alla får plats i bassängen om vi hjälps åt, samtidigt som äpplet flydde i trygghet bakom nästa lina. Mannen, som jag sedan hade en trevlig pratstund med, visade sig vara 92 år (men såg ut som 75) och siktade på att bli över 100, som sin syster. Han hade redan anmält sig till Senioruniversitetet för både höst- och vårterminen, tillsammans med sin kompis som var 97. Och så tyckte han om att simma. Hoppas han lärde sig något av vårt samtal.


Simningen gick bättre än senast, precis som senast. Idag hade jag laddat upp med en runda korta löpintervaller (5x50 sekunder med 90 sekunder joggvila) precis innan jag hoppade i bassängen, vilket var tur för jag hittade en bugg i mitt passupplägg. Att sprinta igång efter blott en hundring uppvärmning kändes inte bra ens med en varm kropp. Tillbaka till ritbordet.

Sen körde jag tjugo hundringar i fart 2-, två set med tio i varje. Kändes som om jag simmade jävligt snyggt i början. Tänkte att folk i simhallen nog stannade upp och förvånades över hur perfekt min teknik var, och hur lugnt och behagligt det såg ut. Tappade tyvärr flowet när jag tog på paddlarna för de återstående tio, men överlag så gick det ändå bra.

Avslutade med fyra 25:or där jag tryckte på lite extra. Två av dem blev med start från pall. Mina fler än 250 startdyk till trots så har jag aldrig riktigt fortsatt att simma efteråt, och framför allt inte i tempo. Första dyket gick så.jävla.bra. Landade 25:an på 17 sekunder ungefär, trots att jag inte tog ut mig till max. På det andra fick jag lite vatten i glasögonen men körde vidare ändå.

På det hela taget ett bra pass.

torsdag, augusti 20, 2015

Simning, löpintervaller och hallucinationer


Jag tog en paus från jobbet igår och drog till Sollentuna Simhall (hej simhallen!) för att simma ett distanspass på 3000 meter. Gott om plats i bassängen.

Fy satan vad roligt det var. Fick feeling i början och trots att det (som vanligt nu efter sommaren) kändes jäkligt trögt och gick provocerande långsamt att simma utan min superhjältevåtdräkt så bara älskade jag att vara i bassängen! Älskade att voltvända. Älskade att fundera på olika bitar av tekniken. Älskade att vattnet var turkosblått. Älskade kaklet. Linjerna på botten. Allt. Det var så härligt!

Att springa intervaller imorse var inte alls lika härligt. Det har inte blivit så mycket av den varan under sommaren och det tar ett tag att komma in i att gilla att det är svinjobbigt. 6x2 minuter med 2 minuter joggvila blev det för mig. Reka körde minst arton gånger så många och peppade mig hela tiden när hon tyckte det gick för långsamt. Bästa intervallkompisen!

Förresten kan jag meddela att jag mår väldigt bra igen. Det har gått ungefär två veckor sedan jag la om min kost och slutade trycka i mig ohemula mängder fika och choklad, och jag mår så bra. Alltså, SÅ JÄVLA BRA! Kan knappt beskriva hur mycket jag trivs i min kropp just nu, hur fräsch och lätt den känns. Att jag fortfarande hallucinerar och ser cupcakes och kanelbullar dansa framför ögonen när blodsockret sjunker är ett hanterbart problem, så länge jag kan fokusera på den fina känslan i kroppen.

onsdag, augusti 19, 2015

Try Triathlon från åskådarplats


Jag är rätt osugen på triathlon. Rätt osugen på tävlingar i största allmänhet faktiskt. Så istället för att vara med och köra igår kväll så var jag bara på plats och hejade, insöp atomsfären och stämningen. Tänker att jag sparar på mig tills det är skarpt läge på söndag. Men då jävlar! Det ska bli jättekul och jag älskar att jag är anmäld till sprintdistansen och inget längre.


Vid Sjöhistoriska träffade jag Mårten och hans kompis Kalle, Maria och Lim som också bara hejade, och Theresia som bara valde att simma. Det är grymt bra träning att tumla runt bland alla andra ivriga simmare, så det slipper komma som en chock på tävlingsdagen hur stökigt det kan vara. Efter en simning på Try Triathlon kommer det riktiga loppet kännas som en barnlek.

Pappa var också med och körde sitta andra triathlon någonsin.



Som vanligt var det en kort introduktion först. Björn, Adam, Micke och Fredrik berättade hur kvällens upplägg såg ut, och medan de andra sedan lyssnade till tips och trix på olika stationer passade vi på näst översta bilden att ha lite picknick i solen. Fantastisk kväll!



Jag och Lim tog uppgiften att dokumentera eventet på största allvar! Reka, som också var med som support, tog även hon sin uppgift att peppa på stort allvar. Hon var bästis med alla. Ville kramas och hångla med alla. Hon brukar inte vara så social, men igår var allting väldigt roligt.



Det var riktigt roligt att stå på åskådarplats och jag blev faktiskt väldigt peppad av alla som kämpade så hårt och såg så himla glada ut. På söndag ska jag också se glad ut. Det är mitt primära mål.


Pappan då? Jo, han slipade tiden från förra veckan med 5 minuter och blir farlig på söndag.