Som synes var jag och Theresia lika glada som alltid när vi i förmiddags träffades i Vasalundshallen, som precis öppnat igen efter sommaren, för ett distanspass på 4000 meter. Simning är roligt!
Vattnet var iskallt. Jag tippar på 14 grader. Högst. Kanske bara 12 eller 11. Så fort vi stod still så frös jag. Barnen har väl inte hunnit kissa upp värmen i vattnet än kan man tänka.
Vi körde igång och simningen kändes bra fast ändå inte. Det gick långsamt. Långsammare än det gjorde i våras. Det är inte konstigt men det är irriterande. Det är speciellt lätt att bli nedslagen efter att ha simmat som en torped i våtdräkten hela sommaren. Jag trodde ju för ett kort ögonblick att jag var ganska bra, men nu känns allt som fusk. Styrkan sitter tydligen i dräkten.
På den positiva sidan var att 25 meter kändes väldigt kort efter all simning i 50-metersbassäng och öppet vatten. Negativt att det var svårt att hitta farten i kroppen, vilket var uppgiften mot slutet.
Passet tog lång tid. Så lång tid att alla andra besökare i simhallen tröttnade och gick hem. Egen bana är larvigt, egen bassäng ska det vara! Jag och Theresia blev också trötta, och tyckte att det aldrig tog slut, men vi gick inte hem för det. Vi började resonera enligt mantrat som jag har hört att Anonyma Alkoholister har - "idag är jag nykter, vi får se hur det blir imorgon, men idag är jag nykter". Och så tänker man så, varje dag.
Vi gjorde en övning i taget och sa - "nu gör vi den här, vi får se om vi fortsätter sen eller inte, men först gör vi den här". Och så var vi plötsligt klara, efter nästan två timmar.
Slutet var bäst. 12x25m med fenor. Fullt ös. Riktigt grymt med en pulshöjande avslutning efter att ha mellanmjölkssimmat i över en timme. Och även om armarna började bli trötta så fanns det kräm i benen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar