lördag, oktober 31, 2015

Cirkeln är sluten


Jag har inte bloggat på ett par dagar, men att återuppta tråden vid kakorna, där jag avslutade senast, känns som en bra idé. Jag har bakat Mårtens Best Cookies Ever för första gången idag. Har inte smakat dem än med smeten var i alla fall förträfflig.

Annars då... ptja... som vanligt. Livet osv...

Sprang en sväng i onsdags. Fångade dagens sista solstrålar med Reka och trots att det var supersegt att komma iväg så kändes det som vanligt väldigt bra efteråt. Mitt fokus just nu är att springa långsamt. Och att lite sakta försöka komma upp i distans.

I fredags fick jag sällskap av Theresia till Vilundabadet. Jag älskar mina fredagar i simhallen även när jag är själv, men det var ändå en miljard gånger bättre att vara två. Det gjorde liksom inte så mycket att själva simningen gick uselt, det var kul ändå. Just keep swimming! Dessutom fick jag till några bra voltvändningar och startdyken var inte helt kass heller. Och Theresia sa massor av intressanta saker om livet som kändes väldigt bra att höra.

Men framför allt har det blivit mycket vila i veckan. Idag är tredje dagen med helvila. Hoppas att det ska göra susen för motivation, fart, kropp, knopp och allt annat som man blir trött i av att träna hårt och regelbundet. Imorgon blir det ett lugnt långpass och på måndag rullar det på som vanligt igen.

tisdag, oktober 27, 2015

Mårten hade med sig kakor



Den här veckan är det tydligen höstlov, varför min simskola i Vasalund var inställd (som i ingen fröken på kanten). Övriga simkurser gick dock som vanligt (don't ask) och banorna fanns reserverade åt oss. I övrigt var det eget ansvar.

Jag hade tagit med ett av de pass Simfröken gjort åt mig tidigare, och alla gick med på att köra det. Fast ska jag vara ärlig så hade jag noll lust att hoppa i vattnet själv.

Redan under de första sprintarna fick jag oroväckande starka flashbacks till passet i fredags. Som att skorpan på ett sår gick upp och allt jag kände var att Jag.Vill.Inte. Så jag gjorde inte. Vilovecka betyder att jag får larva mig.

När gruppen simmade 2x(6x25 m), dock utan fenor, höll jag tiden åt dem istället för att simma själv. Det var kul att se de andra från kanten som omväxling. Jävlar vad duktiga och snabba de var! Gav järnet hela bunten. Ingen slö, slapp och likgiltig. Ja, ingen förutom jag då.

Simmade klart resten av passet och kunde bland annat konstatera att mina snabba vändningar i jämförelse faktiskt är ganska snabba. Blev inspirerad av en av simpisarnas rotation (som jag spanade på när jag simmade bredvid) och försökte förbättra min egen och sträcka ut ordentligt. Skitbra känsla!

Avslutningen var dock bäst. Mårten var med och gästsimmade igår (inte så tokigt med höstlov trots allt) och han hade med sig Best Cookies Ever! Choklad, chokladkräm, kolakärna, havssalt... asså så sjukt goda så man liksom dör lite. Han är en jävel på kakbak, den pojken.

Det var det ena bästa. Det andra bästa var att hela passet kändes som att få ett plåster på sårskorpan jag nämnde. Det känns mycket bättre nu än innan.

söndag, oktober 25, 2015

Gris


Idag har jag inte gjort många knop. Promenerat med Krabban och Jontan förstås, ätit pizza och gris, kollat på Netflix, vilat lite på soffan, vinteransat växter i trädgården och vilat lite till. Ätit ännu mera gris.

Gris, tänker du? Ja. Jonas kom över ett grisben belottaskinka (jamon iberico de belotta) för någon vecka sedan, och nu bor denna bit gris i vårt kök. Livsfarligt gott. Jag skojar inte!

Med anledning av svinet bjöd vi igår in några random bästisar på Spansk afton med tapas och rödvin. Ett grisben är inget man trycker i sig på två personer. Uppenbarligen inte på tio heller. Det blev verkligen en rasande angenäm kväll! Jag åt så mycket att jag på allvar oroade mig för att magen skulle explodera och spruta ut matrester över alla gäster. Men bortsett från det - sjukt trevligt!

lördag, oktober 24, 2015

Plötsligt vände det




Veckans sista träningspass! Periodens sista träningspass. ÄNTLIGEN VILOVECKA!

Målet för idag var minst 10 km löpning på minst 65 minuter, men gärna lite längre. Det fick faktiskt gå hur långsamt det ville, och den inställningen var jag tacksam för de första kilometerna. Även om det inte gick särskilt långsamt.

Benen var blytunga och "trött" var allt jag kunde tänka. Sen, som av ett trollslag, lossnade det. Fick en mindre dip vid 6-7 km men resten av passet var ren njutning. Totalt blev det 12 strålande vackra kilometer.

Plötsligt har löpningen gått från att vara ångest och ett nödvändigt ont till att bli en mental frizon. Här behöver jag inte jaga tider eller försöka bevisa något just nu. Det är bara skönt att röra på sig och låta tankarna vandra fritt.

En vet aldrig var man har sig själv. Eller andra. Lika bra att gilla läget, precis så som det är, precis just nu. Peace and love.

fredag, oktober 23, 2015

Tårar, mjölksyra och skratt



Skepp ohoj! Idag var det ingen lek i bassängen. Intervallpasset i Vilundabadet bjöd faktiskt på både tårar och skratt.

Jag har tränat väldigt duktigt senaste veckorna. Hårt. Fokuserat. Det känns i kroppen och det märks på motivationen. Det var inte jätteenkelt att längta efter dagens simpass, men jag gjorde så gott jag kunde. Vet ju att det kan gå asbra även när det känns dåligt innan och vice versa.

6x50 meter i fart 3 var tufft och under mina 3x50 meter i fart 4 kom tårarna. Det är inte helt sällan jag vill gråta för att det är jobbigt men däremot synnerligen ovanligt att jag verkligen gör det. Jag var inte direkt ledsen, snarare kände jag mig så slutkörd och hade så fruktansvärt mycket mjölksyra i kroppen att det blev en överslagsreaktion. Kände mig som förlamad.

Och jag älskar mig själv för att jag torkade tårarna och körde klart även den sista intervallen. Någonstans inser jag ju att det är rätt stort att kunna klara sånt här på egen hand. Det var dock inte sista intervallen som framkallade skrattet. Det kom i slutet av passet när jag övade på mina startdyk, så trött att jag knappt orkade kravla mig upp på pallen.

Har sett någonstans (läs: internet) att en bra övning är att stå i startposition och sedan göra ett upphopp och landa i streamline med fötterna först i vattnet. Lät bra och förhållandevis enkelt, så jag testade det. Hahaha... alltså... hahaha! Nej. Önskar jag hade fått se förvåningen i mitt ansikte efter första försöket... haha! Återgick till mina vanliga dyk efter ett par hopp och fick direkt till två rejäla lårplask (aj!) vilket också bidrog till en glad och lite fnissig avslutning på passet.

Och förresten. Om du inte noterat det så är det satans vackert ute nu. Det är nästan så att jag tappar andan, som det så populärt heter. Men så är jag också lite blödig just nu. Känslorna på utsidan.

torsdag, oktober 22, 2015

Tråkig backe


Jag och Tratte sprang backe idag, i Väsjön. 4x60 sekunder + 4x30 sekunder. Det var jobbigt och jättetråkigt. Reka var den största behållningen. Hon är alltid taggad på intervaller.

Det var andra försöket i mina Icebugs Zeal och jag gillar dem fortfarande inte. En kant i fotvalvet irriterar och skon är så hård att jag känner mig klumpig.

Två pass kvar till vilovecka... I can do this!

onsdag, oktober 21, 2015

För välgörenhet och för min egen skull



Distanspass i Vasalundshallen
Igår arrangerade Simma Sverige och Medley en insamling till förmån för biståndsorganisationen WaterAid. För varje simmad meter gick 10 öre till WaterAid och deras projekt. Jag hade förstås simmat ändå, men nu passade jag på att klämma veckans distanspass igår, för att bidra med några extra kronor. Fick sällskap av Kajsa och tillsammans simmade vi ihop 5000 meter.

Hur simningen kändes? SVINBRA! Lätt, starkt, snabbt och med låg ansträngning. Som en fisk. Ett par av mina 12.5-meterssprintar i slutet kändes riktigt grymma, liksom flera av starterna från pall uppifrån, som avslutade passet.


Sprintpass i Sollentuna simhall
Sprintpasset kräver utrymme, helst vill jag ha egen bana eftersom det inkluderar så många 25:or med start från pall uppifrån. Just utrymmet var dock inget jag behövde oroa mig för idag. Men det var väl tyvärr också det enda som var positivt.

Det kändes som om jag simmade i kåda. Fruktansvärt trögt och fakking asjobbigt från början till slut. Vad hände med den där fantastiska känslan från igår? Vem hällde gelatin i vattnet?


Lugn jogg i Enebyberg
Som belöning för väl genomfört simpass (ehh... eller... va? nej...!) åkte jag och Krabbtass till skogen och sprang. Jag kommer ägna några veckor åt att få lite mer volym i löpningen nu, så idag var planen en timmes lugn löpning längs det lätt kuperade 10 km-spåret. Trots att mina ben protesterar högljutt efter gårdagens gympass (orsak: utfall med upphopp i TRX) så funkade det väldigt bra. Det går så lätt i löpningen plötsligt och det är härligt! Det känns roligt att springa igen!

Nu återstår bara tre små pass, sen tänker jag ta vilovecka. Förhoppningsvis kommer jag kunna casha in de senaste veckornas slit med några dagars extra återhämtning.

tisdag, oktober 20, 2015

On good days I am charming as fuck!


Vissa mornar känns det som att jag vaknar upp efter en galen fylla och undrar vad fan det var som hände kvällen före. Idag till exempel. Varför blev jag så upprörd igår? Varför kunde jag inte vara nöjd med att jag gjorde så gott jag kunde? Ibland kan jag ju det. Jag vet varför och jag ska berätta.

Jag kallar det passion. Passion för simning. Passion för livet kanske. Ibland behöver jag blanda in logik och sansa mig, ibland behöver jag bara få ge utlopp för precis det jag känner. Gråta ut i tv. Sen lägger jag det bakom mig.

Hur astråkigt skulle det inte vara om allting hela tiden var jämngrått?

Mina känslor är som en berg- och dalbana, all over the place. Ena sekunden är jag starkare än Karl-Alfred, snyggare än Beyonce och härligare än en prinsesstårta. Nästa sekund står jag i ett hörn med slokande öron och sparkar lojt i gruset, missförstådd och oduglig.

Jag kan svära mycket och tycka att livet är orättvist mot mig, men i grund och botten är jag en jäkligt lycklig skit. Glömmer snabbt och går vidare. Är glad och kul. On good days I am charming as fuck!

Mina starka reaktioner är en spegling av min vilja. Jag bryr mig om hur jag presterar när jag simmar, det är viktigt för mig. Jag vill göra bra ifrån mig. När jag gör det blir jag bländad av min egen fullkomlighet. När jag misslyckas är det lika mörkt som i en späckhuggares gap. Där vill jag inte vara.

Ganska ofta ägnar jag mig ut att visualisera hur jag simmar mina sprintdistanser jävligt snabbt. Det är en mental träningsgrej. Ser framför mig hur starten blir klockren, jag gör perfekta, snabba voltändningar, känner mig pigg och stark och får en grym tid. Men ibland hakar jag upp mig på detaljer. Visualiseringen störs för att jag inte vet hur ofta ska jag andas eller hur hårt ska jag gå ut från början för att orka hela vägen.

Eva-Marie sammanfattade det hela åt mig i sin blogg idag. Vissa saker som framstår som svåra är egentligen väldigt lätta. All in, alltid. Det är vad som gäller.

måndag, oktober 19, 2015

Förbannat

Standardmåndagsblogginlägg. Typ.

Jag är så jävla besviken. B.E.S.V.I.K.E.N. VARFÖR SIMMADE JAG INTE FORTARE IDAG? Varför?

Vi blev klockade på 50 och 25 meter på simskolan ikväll. Tyckte det kändes okej, höll inte igen utan simmade så snabbt jag kunde. Slutade på 39 resp. 17 sekunder. VA FAN! Jag vill gråta. Jag trodde jag var bättre, men tydligen inte.

Antar att jag gjorde som jag brukar och inte som jag ska. Vevade säkert för långt fram, blev för bred, huvudet åkte antagligen upp, vad vet jag? Fick ingen feedback. Hade känts bra om jag och Simkapten åtminstone kunnat enas om att jag borde lägga av med den här blötdjurssporten och börja samla frimärken istället. Jävla skit, sa jag det?

Jag framstår kanske som arg, men det är jag inte. Mest ledsen. Jag behöver bekräftelse, tröst, stöd och -uppenbarligen- ett ägg och en macka med avokado och keso. Det känns lite bättre att ligga på golvet och sura med mat i magen. Och ändå inte.

Tycker faktiskt jag är värd grymma framsteg för den insats jag gör. Och jag behöver se dem hela tiden. Jag pallar inte att kämpa så här hårt utan direkt payback. Jag är otålig! OCH har kort attention span. Suck.

Idag var det även avslutning på nybörjargruppen jag haft med Hasse innan träningsgruppen. Så himla duktiga de har blivit! Kan åtminstone glädjas åt deras stora framsteg när jag helt saknar egna. Förbannat.

söndag, oktober 18, 2015

Till fots

Jag är inte klar med helg än. Jag vill ha söndag imorgon igen. Inte måndag.

Det blev mycket promenerande i lördags. Vilodag från all träning och oceaner av tid över. Gick en lång runda med Jonas och Tratte i Rösjön på morgonen och sen blev det fikahäng och ytterligare en långpromenad med Gunnika och Diesel i Stora Skuggan på eftermiddagen. Det var superhärligt!

Idag sprang jag mitt första riktiga långpass sen I can't remember när. 12 km i makligt tempo i skogarna kring Enebyberg blev det och jag är så himla nöjd. Hade en jättefin känsla genom hela rundan.

Någonstans innerst inne så har jag inbillat mig att jag lätt skulle kunna riva av långpass på 20-25 km som förr, men så är det faktiskt inte längre. Kan inte leva på gamla meriter. Är därför stolt över att jag äntligen tagit mitt förnuft till fånga och accepterat att jag sakta måste börja bygga upp långpassen igen. Det här var en grym start!

Träning är så sjukt mycket roligare när det går bra! När man märker en förbättring! Att springa har blivit väldigt mycket roligare de senaste veckorna pga att jag utan större ansträngning plötsligt pinnar på snabbare än vad jag kunnat göra på länge. Kan till exempel fortfarande knappt fatta att jag lyckades springa 15 minuter i 4:50-tempo i fredags. Vet inte om det någonsin har hänt förut.

fredag, oktober 16, 2015

Vad andra ser?


Jag vill alltid vara noggrann när jag simmar mina pass. Göra precis det som Hasse gett mig i uppgift att göra. Ska jag göra fyra starter uppifrån (just det...) och simma en 25:a i fart 4 så gör jag det fyra gånger. Inte tre gånger och inte fem gånger. Jag har fyra försök att få till det.

Därför blir jag så förbannad på mig själv när jag inte kan hålla mig fokuserad. När jag slarvar bort 25% (eller fler) av mina chanser för att jag inte har fullständig koll på exakt vad jag ska göra eller bara hafsar igenom det. Så onödigt! Jag har ju ändå gjort mig besväret att åka till simhallen för att träna.

Precis det här hände idag under mitt sprintpass i Vilundabadet. Tankarna gled iväg och jag tappade fokus. Gav mig själv en känga och återfick koncentrationen. Tappade den igen. Fångade upp. Hade inget tryck i simningen. Självförtroendet sjönk. Tankarna vandrade och jag kände mig usel.

Inför mina sista fyra starter stannade jag upp en stund på kanten och tog ett djupt andetag. Jag kanske var för hård mot mig själv? Försökte se på mig själv och min träning genom ögonen på de andra i simhallen. Genom ögonen på mina simkompisar och min simfröken.

När jag gjorde det såg jag inte vad jag själv ser. Istället såg jag en sjukt dedikerad person som tränar målmedvetet och bra. En person som anstränger sig sitt yttersta för att nå sina mål och som inte låter någonting stå i vägen. Någon som är ambitiös och duktig.

Det är i alla fall vad både jag och alla andra borde se. Det är okej att inte vara på topp jämt.

De sista längderna gick ganska bra. Jag ger mig själv 6/10 tootsies i betyg för dagens pass.

torsdag, oktober 15, 2015

Rätt fart är viktigt


Jag tycker om hösten, men jag tycker inte om när det är kallt. Igår frös jag som en tok redan innan jag hoppade i bassängen för ett distanspass, och det tog lång tid innan jag fick upp värmen.

Simmade huvudserien på 2000 meter som en klocka. Fint och jämnt, lugnt och stabilt. Jag sätter gärna ett = mellan snabbt och bra, och simmar ibland lite snabbare än jag borde. Men det är inte rätt juh!

Att kunna hålla rätt fart är en utmaning i sig. Extra svårt blir det när jag lägger till hjälpmedel som fenor eller paddlar och dolme. Det är så lätt att vilja trycka på för mycket och få skitbra tider, men det är inte det som är uppgiften här. Men vilka rikttider bör jag egentligen ha?

Igår simmade jag 6x100 meter med fenor i fart 2- på 1.39-1.40 rakt igenom. 8x50 meter med paddlar och dolme i fart 2+ på 45-47 sekunder. Är det bra? Jag vet inte. Känslan var det i alla fall.

Avslutade med 8x25 meter med 12.5 meter sprint och 12.5 meter löst. Äntligen en chans att laborera med frekvensen och känslan i draget! Inget att hålla igen på, fullt ös! Gillar övningen.

Sist av allt gjorde jag 10 startdyk med tre armtag. Det var kul och även om det var lite blandad kvalitet på mina landningar så var alla starter tillräckligt bra för att jag skulle kunna ha fortsatt simma en längd eller två.

onsdag, oktober 14, 2015

Fara för drunkning


Jag brukar inte simma på tisdagar, men jag tror jag ska börja med det. Gott om plats i bassängen, plus att jag får torsdagen simfri. Då kan jag vara på topp på fredagspasset.

Igår körde jag, förutom vanliga joxet, intervaller i fart 3 och fart 4. Jag tycker träningen känns lite tuff nu, trots att det bara gått en vecka med nya pass. Jag är ovan med fart 4-intervallerna och även om det är sjukt jäkla roligt så är det riktigt jobbigt och de sliter på mig. Framför allt mentalt faktiskt. Jag blir lite provocerad av hur en, två, eller tre korta intervaller på 40-45 sekunder kan vara så grymt krävande. Viloveckorna kommer vara dödsviktiga framöver!

Igår simmade jag inte mitt snabbaste, men jag var ändå väldigt duktig. Kämpade hårt! Det kan kännas orättvist att jag inte fick bättre tider (49, 47, 47, 48, 48, 48) på tröskelintervallerna och (42, 45, 46) på de snabba 50:orna, men det är omöjligt att vara missnöjd när jag gav allt.

Hela bassängen gungade på slutet och jag hade svårt att fokusera blicken. Fara för drunkning!

Avslutade med att träna starter från pallen och lyckades tajma det perfekt med när Henke skickade iväg sina talanger i träningsgruppen på 25:or. Tio tillfällen att öva starter på en given signal, tack för det!

Idag var jag hos naprapaten. Jag har inte ont någonstans men gick dit i förebyggande syfte för axlarna, för att se till att de fortsätter hålla sig glada och hela. Tjena. Josefine hittade helt vidriga punkter att klämma på, och huvudet snurrade på samma sätt som under gårdagens intervaller när hon tryckte på dem. Satan vilken smärta! Tydligen inte helt frisk alltså. Blev ålagd återbesök nästa vecka.

tisdag, oktober 13, 2015

Nya pigga tag!


Tisdag betyder morgonträning i gymmet med pappa. Trots att jag lyckades sova bort en del av det där neggiga från igår så var jag icke ett dugg sugen på att styrketräna. Trött och omotiverad.

Men prehab för axlarna behövs för att jag ska hålla ihop i bassängen, så jag gick dit ändå. Det viktiga är att komma iväg, att övervinna motståndet. Vad man sen gör i gymmet är mindre viktigt...

Blev förresten lite glad när jag kollade Garmin från simningen igår. Ha i tankarna att det tar ungefär två sekunder att blippa på klockan.

Mina 75 meter gick på 1.09, vilket motsvarar 1.31/100m (och alltså en rekordtid om jag hade orkat fortsätta sista 25:an i samma tempo). Det hade jag nog inte igår, men en bra dag simmar jag snabbare än så och med bättre känsla. Jag väljer att se det som en skön bekräftelse.

Mina 50 meter gick på 42 sekunder, vilket är den bästa tiden jag klockat mig själv på under de senaste träningspassen. Så jag kanske får ta tillbaka några svordomar från igår. Inte alla, men ett par.

Ikväll blir det ett nytt försök. Hoppas det finns lite mer fart att kräma ur den här arma kroppen.

måndag, oktober 12, 2015

Fan


Äh, efter kvällens simskola är jag lite sådär... deppig... igen. Fan.

Under helgen kände jag mig som universums medelpunkt och idag har jag bara varit jag igen. Skittråkigt. Fan. Inget konfetti, glitter eller hurrarop från främlingar på gatan. Ingen champagne eller hummer i korvbröd.

Och nej, motivationen var tyvärr inte så hög i bassängen ikväll. När fröken berättade att vi skulle maxa 75, 50 och 25 meter, direkt följt av 125, 100 respektive 75 meter lugnt för att få ner pulsen så kändes det mer jobbigt än kul. Fan. Dessutom frös jag nästan konstant.

Jag vet precis var skon klämmer. Jag vet bara inte hur jag ska kunna göra något åt det. Fan.

söndag, oktober 11, 2015

Hässelbyloppet 2015

Rekooooooord!!! Är så fruktansvärt stolt över mig själv idag!


Jag har de senaste veckorna funderat rätt löst på att kubba Hässelbyloppet. Känner inte att jag har löptränat så där vansinnigt mycket men när jag har sprungit har jag haft en väldigt bra känsla.

Så igår fick jag och pappa lite oförhappandes adoptera två startplatser av Tom-Tom-Tommy och plötsligt var Hässelbyloppet en familjeangelägenhet, eftersom Storebror var anmäld sedan tidigare.

För nästan ett år sen sprang vi alla tre Stockholm Tunnelrun och jag slog personbästa med 55:14, men blev slagen av Storebror med sju ynka, förnedrande och högst larviga sekunder.

Idag var min chans för revansch.


Mentalt har jag fortfarande svårt med löpning. Minsta press och det känns som att knäna ska vika sig. Inför loppet kände jag en enorm prestationsångest men jag hade som tur var väldigt lite tid att fastna i de tankarna. Min plan blev istället att ta hjälp av Garmin för att hålla rätt hastighet, låta övriga löpare göra vad fan de ville, tänka på något trevligt och fokusera på en kilometer i taget.

Jag sprang så jävla bra. Faktiskt. Kände mig sjukt stark i inledningen och la band på mig för att inte springa för fort. Tänkte att loppet är långt och att det blir tungt på slutet även om det känns lätt i början. Målet var att springa sub 55 minuter, vilket innebar ett snitt på högst 5:30 per kilometer. Behövde inte gå fortare än så för att jag skulle vara nöjd.



Men jag ägde! Fukk jä!! Sprang i mål på tiden 52:50 och krossade mitt tidigare personbästa med nästan två och en halv minut. SLAKT! Hurra för mig!

Första fem kilometerna gick på 26:25 och de avslutande fem på 26:26. Det är ju så vackert så att man blir blank i ögonen! Jag är typ den bästa människan i hela världen!


Och inte nog med det. Jag återtog det genetiska familjerekordet (kallar det så för att kunna räkna bort Jonas från förstaplatsen) från Storebror. Han började bra, låg 15 sekunder efter mig halvvägs in i loppet men klappade ihop på slutet. Sånt kan hända, och då vinner man inte när jag samtidigt briljerar.

Pappa slog sin tid från Tunnelrun med så där 10 minuter och även om han inte var med och slogs om guldet inom familjen så var det ändå en beundransvärd prestation. Kan bli farlig i framtiden.

Nu ska jag luta mig tillbaka, njuta av leendet som fastnat på läpparna och av min grymma prestation!

Foto: Jonas Demnert (vem annars liksom, hallå!)

lördag, oktober 10, 2015

Agilitytävling på Nacka BK


Idag var jag och Krabban på Nacka BK för, vad som sannolikt var, årets sista agilitytävling. Sedan tidigare har vi två hopp- och två agilitypinnar och drömmen var att avsluta säsongen med att vara uppflyttad till trean i båda klasserna.

Så blev det inte. Men vi kom halvvägs.

Startade episkt dåligt. Hade startnummer 1 i första hoppklassen och jag hann knappt lämna Reka innan hon drog iväg på första hindret i en tjuvstart. Och ingenting blev bättre efter det. Kände mig uppgiven och ville åka hem men stannade kvar ändå.

Tur det, för nästa hopplopp vann vi. Noll fel och uppflyttningspinne! YES! Det är det loppet du kan se på filmen nedan. (Det episkt dåliga loppet har jag förpassat ner i internets mörkaste hörn och vill aldrig mer kännas vid det.) Det flöt på fint men Krabbis kändes lite avslagen, snabbaste tiden till trots.

Det avslutande agilityloppet började lite stökigt men sen hade vi en del fina passager. Tyvärr gick jag in och petade i slalom, trots att hon gick in jättefint, så hon stannade upp och undrade vad tusan jag höll på med och om hon gjort något fel. Slutade på 10 fel men är ganska nöjd med det.

fredag, oktober 09, 2015

Kvalitet istället för kvantitet?


Hahaha! Du vet det där uttrycket om att om man vill bli duktig på något så krävs 10.000 timmar av träning? Igår roade jag mig med att via Funbeat räkna ut hur många timmar simning jag kommit upp i.

268 timmar. TVÅHUNDRASEXTIOÅTTA! På tre år. Jag skrattar ihjäl mig!

Om jag fortsätter i samma takt som nu så når jag 10.000-timmarsgränsen om i runda slängar 84 år. Då är jag 121. Ha!

Bestämde mig snabbt för att jag får satsa på kvalitet istället för kvantitet. Idag fortsatte jag simma snabbt, ett pass inte helt olikt det jag körde med Hasse i onsdags.

Är nöjd med hur jag både igår och idag kom ihåg att tänka på att hålla in tummarna. Inte hela tiden, men oväntat ofta. Guldstjärna till mig! I övrigt var känslan lite seg idag, och det tog emot en aning att trycka på.

Gjorde många starter från pallen. Fast det heter inte så, det har jag fått lära mig idag. Det heter att "starta uppifrån". Puh, tur att jag har nån som lär mig lingot. Vill ju inte göra bort mig och säga fel saker! Det vore som att cykla med inkorrekt färg på strumporna! Starta uppifrån och starta nerifrån.

Efter en av mina extremt lyckade längder med start uppifrån (joråsåatt... man fattar ju fort) spred sig en härlig känsla av välbehag i kroppen. Sjukt nöjd med mig själv. Blev inte mindre nöjd av snubben på kanten som ba: -"ohh... vilket drag, här går det undan. Andades du en gång bara?".

Jag tackar och bockar! Det gick faktiskt undan. Och starten kändes skitbra. Vroooom! Men i övrigt, lite segt.

torsdag, oktober 08, 2015

Snabbt är det nya svarta


Ny dag, ny simbassäng och nya träningspass från Simfröken i näven.

Egentligen hade jag inte lust att simma nu på morgonen, men eftersom jag och Jontegull har rest om varandra i över en vecka så ville jag helst vara hemma ikväll, när han för en gångs skull också är det.

Tyvärr är det en jobbig snubbe som inte majndar sina egna business i bassängen på torsdagsmornar. Vill undvika att vara där när han är det...

Idag skulle jag i alla fall simma fort. Igen. Det är ju det jag ska försöka göra framöver. Jag ska bli ruskigt snabb på 50 och 100 meter när jag blir stor, det är planen. Snabb som en riktig simmare.

På programmet idag stod, förutom lite uppvärmningsjox och teknik, 6x50 meter i fart 3 och 3x50 meter i fart 4. Det var väldigt jobbigt, framför allt på slutet. Redan efter den första av de tre vrålsnabba 50:orna kände jag en spontan motvilja mot att fortsätta plåga mig. Varför utsätter jag mig för sånt här när jag skulle kunna ligga på soffan och käka vingummi istället?

När den typen av tankar dyker upp är det jävligt skönt att kunna falla tillbaka på vetskapen om hur gärna jag vill förbättras. Kicken av att se mig själv utvecklas är värd så mycket, och jag vill inte vara den som ger upp eller viker ner mig. Vill verkligen inte! Så det var bara att veva vidare, och det gjorde jag faktiskt med ett leende på läpparna. Hur råjobbigt det än må ha varit så var det samtidigt himla roligt också. Längtar redan till imorgon och nästa pass!

Och även om jag dog rejält på slutet så är jag väldigt nöjd med resultatet idag. Tider enligt Garmin:

6x50m: 47, 46, 47, 46, 47 och 48
3x50m: 43, 43 och 46

onsdag, oktober 07, 2015

Sluta snacka - börja göra


Jag tog semester från jobbet idag. Eller egentligen inte. Egentligen hade jag seminarium med friskvårdsavdelningen. En lugn morgon av filosoferande och en lång promenad med Reka i skogen var precis vad jag behövde för att komma på banan igen, rent mentalt. Perfekt uppladdning för ett PT-pass med Hasse i Vasalundshallen. Nu när utomhussäsongen är över kan jag äntligen tillåta simningen att vara min högsta prioritet. Har längtat efter det här sen i våras! Nu är det dags att sluta snacka och börja göra.


Jag var alltså riktigt taggad inför dagens pass och även lätt uppstressad (pga att det tog svinlång tid att hitta parkering) när jag till slut ångade in i simhallen. Antagligen var jag lite FÖR på gång, för redan vid första vändningen krockade jag med väggen, sköt ifrån rakt ner mot botten och frustade mig upp till ytan medelst bröstsim. Hej.

Hasse konstaterade att mina tummar av någon anledning plötsligt pekar rakt ut åt sidan i draget. Jag har ibland fått lite oförklarligt ont i ena tummen när jag simmat, och nu plötsligt förstår jag varför. Men jag förstår inte när fan de började pluppa ut? Med tanke på hur keff det kändes att dra in dem lär de ha dinglat där ute ett tag...

Så var det den där frekvensen som vi pratade om senast. Körde halva längder sprint med fokus på att göra snabba och lagom djupa frånskjut, veva armarna som en blådåre, hålla in tummarna, inte bli för kort, simma "löst och ledigt fast fort" osv... Det finns mycket att jobba på men jag tyckte ändå att det kändes rätt så bra. Svårare men ändå lättare, typ.

Sen simmade jag fyra 50:or i fart 1-4 med start 1:20. Målet var att simma första riktigt lugnt. Om jag inledde snabbare än 57.5 så skulle jag få starta om.

Men det var ju ingen risk för det, eftersom jag körde den i slo mo. Simma långsamt kan jag. Det är en av mina bästa grenar faktiskt. Tänkte jag, och landade på 56.0! VA FAN!? Hur är det ens möjligt? Fick dispens att fortsätta trots fadäsen.

Följande tre gick på 50.5, 46.0 och 38.0, så det ordnade sig ändå. Jävligt snyggt om jag får säga det själv. Den sista var förmodligen min näst snabbaste 50:a ever. Mitt rekord är på 36.0 och det känns ju larvigt nu. Finns mer att hämta.

Ett litet mellanstick här bara: FY FAN VAD ROLIGT DET ÄR ATT FÖRSÖKA SIMMA FORT!!! JIPPIIII!!!

Så. Avslutade med startdyk. Starta och glida i streamline. Det var svårt. Sofia bensparkade och tog armtag ändå. Simfröken himlade med ögonen. Gör om gör rätt. Sen några med benspark och ett par med ben- och armtag. Slutligen två 25:or i maxfart med tidtagning, där sekunderna började rulla i samma ögonblick som Hasse imiterade en startsignal - "Nöööhh" (fast egentligen sa han "japp").

Reaktionsförmågan lämnade ganska mycket att önska. Jättesupermycket att önska. Men den första 25:an gick på 17.03 och nästa på 17.14, och det tycker jag var godkänt med tanke på hur länge jag stod kvar på pallen och hängde efter startjappet.

Som vanligt i bastun efteråt så sköljde en våg av tacksamhet över mig. Jag känner mig otroligt lyckligt lottad över att ha en simtränare fröken som alltid förmedlar känslan av att han tror på mig och att han gör vad han kan för att hjälpa mig att nå mina mål. Hur avlägsna de än är.

Speciellt i perioder då jag själv tvivlar är det ovärderligt.

tisdag, oktober 06, 2015

Obearbetade tankar sätter käppar i hjulet


Igår var det simskolemåndag. Veckans bästa dag, med en Sofia som var sitt sämsta jag.

Efter Koster Swimrun har jag känt mig mentalt kraschad. Det sitter fortfarande i, jag har inte hunnit sätta mig ner och sortera tankarna än. Inte hunnit repetera loppet i huvudet till fullo, inte hunnit reflektera över alla härliga människor jag mötte, inte hunnit bearbeta allt jag upplevde.

Mitt självförtroende är mörbultat. Inte skadat, men definitivt tilltufsat. Jag körde hårda mentala intervaller hela helgen, där jag, trots att jag kände mig så fruktansvärt liten, fortsatte att hävda min egen duglighet. Det var tufft och jag är sjukt stolt över min kämpaglöd, men nu känns hela jag söndertrasad. Jag är inte van. När jag har fått några timmar för mig själv att läka kommer jag bli ännu starkare än förut. Det har varit lite mycket...

Simskolan gick ändå efter omständigheterna bra. Vi simmade intervallfemtior. Två gånger sex. Det var ju inte lika magiskt snabbt som i Vilunda senast, men ändå okej:

48, 50, 50, 48, 49, 48
50, 48, 49, 48, 48, 47

Sen gick simfröken och jag igenom filmen från för två veckor sedan, då jag simmade en "snabb" 25:a. Sammanfattningen blir att jag ska veva armarna typ en miljard gånger snabbare. Frekvens. Vara noggrann men inte simma för snyggt. Är pepp att träna på det!!!

Imorse joggade jag och Reka morgonpromenaden innan jag drog till gymmet med pappa. Det liksom spratt i benen när vi gick i skogen i går eftermiddag och jag studsade runt över stenar och rötter, men då hade jag inte löparkläder på mig. Så jag fick rasta mig själv idag istället. Provsprang mina nya Icebugs Zeal som jag vann på Stockholm Swimrun. De får en chans till men jag är tveksam.

På gymmet blev det bål- och axelstyrka som vanligt. Kände mig galet hurtbullig.

måndag, oktober 05, 2015

Koster Swimrun 2015


Vilken helg! Helt fantastisk! Den bjöd på så mycket mer än bara loppet som gick i lördags, men eftersom det här är min race report så fokuserar jag på tävlingen.

Jag har sett fram emot Koster Swimrun med skräckblandad förtjusning. Efter en genomgång av startlistan kunde jag konstatera att det var Sveriges swimrunelit plus jag och Lindad som skulle till västkusten den här helgen. Kände både tacksamhet över att få vara med och lätt prestationsångest.


Starten gick från en färja i sundet mellan Nord- och Sydkoster. Petter hoppade i vattnet två minuter innan startskottet, aka båttutan, gick och strax därefter var vi iväg på den första korta simningen in till land. Vattnet var friskt men inte oöverkomligt kallt.


En 3.6 km lång löpning följde, upp på en höjd med en otrolig utsikt över skärgården, På vägen ner började vi få en känsla för banans karaktär - och den fick det att kännas som att Ångaloppet går på preparerade löpspår. Vi gjorde bra ifrån oss, sprang där vi kunde och försökte låta bli att vricka fötterna resten av tiden.



Jag kände mig väldigt avskärmad från verkligheten. Öronproppar, neoprenhuva och badmössa gjorde att jag knappt hörde något, och immiga glasögon och motljus att jag knappt såg vart vi skulle.

På andra simningen blev jag därför väldigt förvånad när det plötsligt stod en människa några meter framför mig. På vattnet. Med massor av vågor som slog in. Strax därefter gick även jag och Linda "på grund" och fick ställa oss upp för att halka över en knappt synlig grynna.



Vi fortsatte springa över klippor och berghällar, hoppade över skrevor som kändes större än helvetesgapet i Ronja Rövardotter och på vissa ställen var det mer likt en enkel form av klippklättring än swimrun. Det är ett under att vi inte dog! Det var verkligen så sjukt häftigt och galet där ute. Jag älskade det!!!


På en av öarna väntade ett hopp från en tre meter hög klippa. Vi hade blivit förvarnade om vad som komma skulle, men jag försökte att inte tänka så mycket på det. Nog för att jag har kommit långt i mitt dykande, hoppande och skuttande i vatten, men tre meter... det var att stretcha mitt mod. Vi funderade inte för länge, höll i glasögonen för att inte tappa dem och försökte hoppa långt ut som funktionären sa. Jag överlevde! Och det pirrade rätt gott i magen där i luften...


Vi simmade en bit och sen skulle vi över en minimal kobbe som vi med vågornas hjälp spolades upp på. Vid nästa landstigning fick jag närkontakt med en havstulpan och rev mig på handen så att det blödde ymnigt. Sköljde rent såret i saltvattnet och körde vidare. Ibland känner jag mig bra jävla stenhård.



Sen kom två lite längre simningar med bara en passage över ytterligare en liten kobbe mellan. Här var första gången det började kännas kallt i vattnet. Första sträckan gick bra, jag fick feeling och hade bra tankar i huvudet om hur det var nu jag hade chansen att visa mig från min bästa sida. Vi hade en liten svans med andra lag precis bakom oss och jag hoppades att vi skulle kunna få lite avstånd till dem inför den långa löpning som väntade.

Och det fick vi! Trots att den andra av de två längre simningarna var tuff med sidvind och kallt vatten. 12.7 grader sas det efteråt. Mina fingrar svullnade och plötsligt började det svida ordentligt på ena handleden. Brännjävlamanet! Såg den aldrig men the sneaky little bastards kan tydligen tappa sina trådar så att de flyter omkring okontrollerat och bränner intet ont anande simmare.


Loppets längsta löpning var 6660 meter och gick över stränder, genom skogen och över ett berg innan vi kom ut på en grusväg. Vi vet att löpning är vår svaga sida jämfört med simning, och hade förberett oss på att bli omsprungna av hela vår svans här. I skogen kom ett herrlag ångandes förbi i en farlig fart och när vi kom ner på andra sidan berget hade ett mixlag fått rygg på oss. Typiskt.

Men det var då det hände. I en lång seg uppförsbacke så sprang vi ifrån mixlaget. Jag tänkte att de nog inte skulle orka springa uppför, för jag orkade egentligen inte och jag var helt säker på att Linda också helst ville gå. Men vi sprang och de tappade greppet om oss. Win! Vid nästa simning var vi ikapp herrlaget som sprang om oss i skogen och jag sammanfattar det som att NOLL andra lag sprang om oss under löpningen. NOLL! Det är så jävla stort så du fattar inte!


Sen var det bara hålla tungan rätt i mun och hålla koll på var vi satte tassarna i ytterligare en kilometer, innan vi togs emot av Petter i målet vid Hotell Ekenäs! Så sjukt nöjda med oss själva!

När arrangörerna innan loppet pratade om hur vacker och speciell naturen var där vi skulle ta oss fram så tänkte jag att det nog var grabbljug. Hur häftigt kan det vara? Men det var ingen överdrift. Det var en GRYM upplevelse och jag är så glad över att ha varit med om den att jag känner mig lite ur balans. Det var fantastiskt!


Vi slutade på en 6:e plats bland damerna och det gör mig otroligt stolt. Vi gjorde ett suveränt lopp, var positiva, fokuserade och glada. Förmodligen vårt bästa swimrunlopp någonsin, och det hade det varit även om vi kommit sist. Kunde inte blivit en bättre avslutning på säsongen.

Stort tack till Nadja Odenhage som tagit alla fantastiska bilder jag använt i inlägget. Tack till Petter, Michaela, Micke och Mats för en magisk helg. Och förstås, stort tack till min bästa teammate Linda!

söndag, oktober 04, 2015

System overload


Hemma igen efter en helt galet grym helg på Koster!

Det här handlar inte om loppet. RR kommer. Men för första gången någonsin drabbades jag i helgen av ett system overload pga sociala medier.

Det kommunicerades saker till mig via Facebook, Messenger, Insta, WhatsApp, sms, telefonsamtal och mail. Till slut pallade jag inte! Den psykiska pressen av tävlingen och det sociala runt omkring gjorde att jag inte klarade av att ta emot mer. Och än mindre att ge mer. Så jag la ner. Lämnade drösvis med trådar obesvarade. Skrev någon enstaka kommentar bara.

Det tar antagligen ett tag att komma ikapp, och då menar jag inte i trådarna utan rent mentalt. Jag känner mig urlakad och uppfylld på samma gång. Den här helgen bjöd på många fantastiskt fina upplevelser och minst lika många tankar att bearbeta.

Återkommer.

torsdag, oktober 01, 2015

Årets sista framträdande närmar sig


Koster Swimrun närmar sig! Årets sista framträdande för Attack of the invisible rubber ducks!

Helt sinnes tidigt imorgon bitti tar jag och Lindad tåget till Göteborg, för att sedan byta till buss upp till Strömstad och slutligen åka färja över till Kosteröarna.

Det ska bli så sjukt jäkla kul!!!

När jag såg att banan blivit nedkortad till drygt 5 km simning och 15 km löpning så drog jag en lättnadens suck. Plötsligt kändes allting lite, lite härligare. Temperaturen i vattnet sägs ligga runt 13-14 grader och det verkar som solen tänker lysa över oss. Det enda som oroar mig är vinden.

Jag har kikat på olika väderappar varje dag senaste veckan och det har varierat från allt mellan 4 m/s upp till 10 m/s. Man vet alltså inte. Och det är ändå inget jag kan påverka. En liten del av mig tycker det vore jävligt spännande om det var tuffa förhållanden i vattnet, men helst av allt simmar jag förstås spegelblankt.

Jag tror och hoppas att det här kommer bli ett av mina och Lindas roligaste lopp. Det har potential att bli grymt. Vi är awesome och jag ser verkligen vi fram emot en fantastisk helg,

Som tårta på moset, kaka på kakan eller skägget i brevlådan så ser jag även fram emot att det ska vara över så att jag får packa undan alla våtdräkter för vintern. När jag tar fram dem igen kommer jag vara grymmare än nånsin, och jag ser fram emot att träna för att bli det.

Den här veckans enda simpass var det som gick av stapeln i måndags och jag tänker inte ens berätta om vilket vrak jag var igår över att inte få plaska runt i bassängen som vanligt... Att vila är så INTE min grej. Ikväll ska jag i alla fall lubba en sväng.