Diskbråck och välmenande tips

Jag har många vänner och bekanta som vill mig väl, och jag uppskattar verkligen det. Att ha människor omkring mig som bryr sig är otroligt värdefullt! Men snälla, bespara mig gärna historierna om kompisens släktings bekanta som hade hemska vedermödor med en likadan skada som jag. Jag förstår att tanken bakom förmodligen är god, men det förbättrar inte min situation. Här är tips på bättre sätt att hjälpa mig:

• Kom över på fika
• Ge mig en kram (jag är inte ömtålig, smärtan sitter inuti)
• Berätta hur awesome jag är
• Skicka en blomma

Jag lyssnar på vad min läkare/naprapat säger och rättar mig efter det.

Jag är ledsen och kämpar stenhårt med att försöka hantera det som händer just nu, och med att hålla tankarna positiva, så gör det inte svårare för mig än det redan är.

Så vad är problemet då?

I måndags träffade jag Doktor Håkan, överläkare i neurologi på Sophiahemmet. Han konstaterade ganska snabbt att det med största sannolikhet är ett diskbråck i nacken, under kota sex eller om det möjligen var sju. Bilden ovan är mest till för att locka läsare till bloggen med lite naket, men nämnda kotor sitter eventuellt i området där jag pekar.

Vet du inte riktigt vad ett diskbråck är så förklaras det ganska bra här.

Idag var jag hos naprapat-Anna som gav mig en mer vardaglig/mänsklig bild av vad det innebär. Hon nämnde saker som att det är svårt att sova (really?), att smärtan kan komma och gå, jag kan ha bra och dåliga dagar, vara väldigt trött och ha svårt att koncentrera mig längre stunder. Igenkänning på allt det. Och skönt att höra att det är normalt. Vanligtvis läker diskbråcket ut av sig själv på allt från några veckor till ett par månader. Mina smärtstillande piller ska jag se som en vän, en hjälp, inte som en fiende.

Jag får och SKA träna, men jag ska göra det med respekt för kroppen. Jag är svag i vänster sida och kommer eventuellt att vara det tills diskbråcket är läkt, vilket sätter höstens outtalade mål i bassängen i ett nytt perspektiv. Det kommer vara svårt att genomföra riktiga kvalitetspass om det skulle vara så att jag under en längre tid bara har en helt fungerande arm. Men jag har tankar och idéer som gör att jag känner mig positiv, och jag försöker hålla fast vid dem.