Det fortsätter droppa...

Jag kan inte säga annat än att det här har varit en förjävlig vecka, men att jag har gjort vad jag har kunnat för att silvertejpa ihop mig själv. Och försökt se positiva saker:

• Jag är här, jag är nu, jag är jag.
• Jag har fina vänner som jag kan prata med och som bekräftar mig.
• Jag kan inte vara stilla och får således väldigt mycket gjort.
• Hur ont det än gör i mig så kan jag fortfarande ge kärlek till andra.

Och så har jag simmat. Tack gode Gud, vars trossamfund jag förvisso har lämnat, för simningen!

I måndags hade vi vikarie på simskolan. Hela gruppen stod som fågelholkar när Roger berättade att vi efter insimmet skulle köra 100m medleybenspark, men vi tog oss fnissande igenom det. Ish.

Sen fick vi göra teknikövningar i fart 1-3, vilket också var nytt men väldigt intressant.

Slutligen skulle vi ösa på 200-150-100-50 meter med ett antal snabba 25:or emellan. Det gick sådär. Dels var jag trött i armarna och ganska långt från mental toppform, och dels kände jag inte att jag synkade riktigt med vikariefröken på den här delen. Hade kanske funkat under andra förutsättningar.

Det planerade tisdagspasset frös inne men i onsdags åkte jag till Vilunda och körde igenom 6x(4x75 meter) med olika teknikteman. Var fortfarande seg som en kola i vattnet men jag utförde mitt pass och är nöjd med det. Kunde inte lägga ribban högre under rådande omständigheter.

Idag simmade jag ett PT-pass för Bäst-Hasse. Uppvärmning, 4x50 fart 1-4 och 4x100 start 2:15. Tider och antal armtag enligt ovan, bakom den mörka slöja som idag får illustrera hur jag känner mig.

Är nöjd med vad jag presterade och efter passet mådde jag, som alltid, så bra jag bara kan. Trött av träning ser jag den helhet som är mitt liv och det är inte så dumt trots allt.