lördag, februari 25, 2017

För alltid

Nu är den äntligen gjord, tatueringen som jag gått och filat på i snart två år. Genomtänkt så det förslår.

Det var när jag klev ur duschen hos mormor och morfar på Gotland under påsken 2015, och såg mitt eget fotavtryck på badrumsmattan, som jag bestämde vad jag ville göra.

Att samla in avtryck från de utvalda som på olika sätt betytt och betyder väldigt mycket för mig gick fort, och jag hade en idé om vad jag ville göra men kom aldrig till skott. Tror det var för att det första utkastet innerst inne inte kändes helt 100.



Den slutgiltiga bilden, den jag nu har tatuerat, har Jonas ritat. När han först visade den för mig sa jag -"fin, men formen passar inte på låret där jag vill ha den".

De senaste månaderna har jag lärt mig otroligt mycket om mig själv, och jag inser nu att reaktionen jag hade var väldigt typisk för mig. Jag har svårt att se utanför boxen när jag bestämt något, och jag säger nej på ren reflex redan innan jag har hunnit processa.

Är väldigt glad att jag tänkte om den här gången och kunde släppa det jag "bestämt". När jag fått fundera en liten stund insåg jag nämligen vilket fantastiskt konstverk han gjort och att det var den bilden jag måste ha. Mitt sigill.

Att ändra placering från lår till underarm var inte heller svårt, det var på underarmen jag egentligen ville ha den från första början.



Och nu är den gjord, hos Mange J på Evil Eye Tattoo. Resultatet är fantastiskt, jag är SÅ nöjd. Blir varm i bröstet när jag ser den och påminns om personerna som för alltid kommer finnas med mig, på armen och i hjärtat - Jonas, mamma, pappa, storebror, mormor, morfar, Henrik, Tina, Isabella, Malin, Linda och Reka. 



Det kommer att komma fler avtryck. Människor jag ännu inte träffat och lärt känna eller personer jag redan känner men som jag inte hunnit bygga den starka relationen med än. Det finns personer som är otroligt viktiga för mig idag som inte fick vara med den här gången men som jag egentligen skulle kunnat lägga till redan nu. Allt har sin tid.

Det här är för resten av livet.

tisdag, februari 14, 2017

i carry your heart (i carry it in my heart)





i carry your heart with me (i carry it in my heart)
i am never without it (anywhere i go you go, my dear;
and whatever is done by only me is your doing, my darling)

i fear
no fate (for you are my fate, my sweet)
i want no world (for beautiful you are my world, my true)
and it’s you are whatever a moon has always meant
and whatever a sun will always sing is you

here is the deepest secret nobody knows
(here is the root of the root and the bud of the bud
and the sky of the sky of a tree called life;
which grows higher than soul can hope or mind can hide)
and this is the wonder that's keeping the stars apart

i carry your heart (i carry it in my heart)


av E.E. Cummings

fredag, februari 10, 2017

Sånt som plötsligt känns lite oviktigt

Det finns helvetesmånga tankar i mitt huvud just nu, men istället för att dela dem så berättar jag om veckans simpass. Olé!


Tisdag förmiddag i Vilundabadet. Huvudserien bestod av 16x125 meter i olika farter med olika hjälpmedel. Innan jag började räknade jag ut vad jag borde kunna simma på, baserat på fredagens testserie med fröken.


Jag fick jobba för det, men höll mig till planen och de tider jag satt upp för mig själv. Jag var nöjd, men det kändes ändå... meningslöst.



Nästa pass körde jag på onsdagen, också i Vilunda. Swim or die. Det var inte mer än 4400 meter, men det tog tamejfan aldrig slut. Aldrig någonsin. Det var som att vara fast i en tidsloop. I vinkelvolten. I evigheten.

Jo, jag kom ju ur den till sist, eftersom jag skriver det här, men det kändes hopplöst. Och glädjelöst.


Jag brukar simma på fredagar, men eftersom jag klarat av veckans pass redan i onsdags så tänkte jag vila idag. Men med löfte om långlunch så blev jag övertalad, eh... övertalade mig själv, att åka och simma med SPIF i Eriksdalsbadet.

Var en smula nervös över att simma i långbana, men det gick jättebra. Fick upp pulsen rejält under passet och vi fick öva på att ligga och vänskapligt trängas med varandra, vilket är en riktigt bra övning inför sommarens öppet vattensimningar.

Damage report: öm i bröstmuskeln efter en hård armbåge.

måndag, februari 06, 2017

Roll of the dice

I lördags morse var jag väldigt pigg och glad när jag åkte till Vårby för morgonträningen med Human Ambition. Vårby är way off men det går fort att åka dit när det inte är mycket trafik, och jag älskar att köra bil på tomma vägar och lyssna på musik.



Blev däremot inte så upphetsad av att det var stationsträning på passet. Jag fuskar då, blir slö, slapp och likgiltig. Kände hur viljan att simma rann av mig, men fick tillbaka den från Linus som dansade runt med så mycket energi att det räckte för oss alla på banan. Även Micke var glad och det smittade mig också.

Försöker Emil ta plats i konstsimsteamet?

Flest prylar vinner?

Och det blev i slutändan ett roligt pass. På en station fick vi lattja med olika hjälpmedel. Björntasspaddlar, dasslock, munkar och specialdon som jag inte har en aning om namnet på. Endless joy! Kanten på bassängen såg ut som ett bollhav av färgglada simleksaker. Det var svårt att inte bli uppåt av det.

Ryktet gick att Stina körde ben med tamagotchin på 0.40

På en annan station var det pipmojje, tech toc och hydro hip som gällde. Jag vet inte vad jag egentligen tycker om de hjälpmedlen, men när jag avslutade med 150m simning utan prylar så fick jag feeling. Det är värt att ta i beaktande.


Vad som hände sedan vill jag inte gå in på. Vägen mellan lördag förmiddag och söndag eftermiddag när den här bilden togs är avgrundsdjup och hur jag än försöker så kan jag inte få ihop det som hänt med den äkta glädje både jag och Jontegull visar på bilden, och den lycka jag kände.

Det var en väldigt fin eftermiddag. Tack älskling för att du finns för mig! Trots allt.

lördag, februari 04, 2017

Bättre testserie än väntat

För ganska precis ett år sedan införde fröken Hasse ett nytt träningsupplägg för mig, där varje fyraveckorscykel avslutades med en testserie. Ett framgångsrikt koncept, som vi sedan har fortsatt med (bortsett från i höstas då diskbråcket satte käppar i hjulen).

Tiderna på testserien i januari 2016

Förra årets första testserie var då som nu 10x100 meter, start 2:15.

Då, den 26 januari 2016, slog jag till och simmade bättre än någonsin förut. Du kan läsa inlägget om det passet här. Jag var briljant och Hasse fick gåshud.

Tiderna på testserien igår

Igår, under rådande omständigheter i livet, hade jag noll förväntningar på mig själv. Fröken himlade med ögonen när jag annonserade att jag skulle vara nöjd om jag kunde lägga hundringarna under 1.45.

Sen gick det som det gick. Jävligt bra. Det uppstår alltid magi när Hasse står på kanten. Jag har simmat för ganska många olika fröknar senaste året och jag tycker väldigt mycket om flera av dem, men fortfarande är det ingen som triggar igång min vilja att anstränga mig så mycket som Hasse gör.



Filmen är från andra 50:an i femte hundringen, vilket passande nog var en av mina sämsta. Det som fascinerar mig allra mest är hur otroligt sakta det ser ut att gå. Slow mo!

Just den här hundringen gick på 1.40, men genom hela serien hade jag ett snitt på 1.38.5. Det är sjukt snabbt och verkligen inget att skämmas över, men när jag ser filmen känns det faktiskt löjligt långsamt. Gjorde jag verkligen mitt bästa...?

Svaret är förstås ja! Det gjorde jag! High five!

fredag, februari 03, 2017

Fokus på mig själv


Jag är så oerhört tacksam!

Det är ingen underdrift att säga att den här veckan har varit en prövning, och att få möjlighet att släppa allt annat för att i lugn och ro kunna fokusera helt på mig själv och hur jag ska hantera situationen är mer värt än jag någonsin kommer kunna beskriva. Tack alla som täckt upp för mig! ♡

Jag har promenerat, sovit, varit på Centralbadet, fått massage och yogat. Unnat mig att bara få vara - kanske det finaste man kan ge sig själv? Mörkret finns kvar, men det finns också ljus. Jag vet inte vart jag hamnar än.

onsdag, februari 01, 2017

Konsumtion är ett säkert kort

Det absolut enklaste sättet att bromsa en dalande motivation är genom konsumtion. True story! Alltså har jag investerat i nya baddräkter. De gamla var ändå... eh... slitna?

Jag har inte simmat sedan i lördags och kände mig tvungen att masa mig till simhallen idag. På fredag ska jag simma PT-pass för Hasse med testserie på 10x100, och jag vet hur hemskt känslan brukar vara efter en veckas uppehåll.

Ny baddräkt från Maru, tyvärr med halvdan passform

Efter att jag och min nya, sjukt fina, men inte så snabba eller superbekväma, baddräkt från Maru simmat dagens minipass så kan jag konstatera att känslan försvinner redan efter ett par dagar, men att jag i alla fall lyckades hitta den lagom tills jag var klar. 1350 meter är knappt ett träningspass nu för tiden, det är ett insim, men definitivt bättre än inget.

Senast jag simmade var som sagt i lördags, och det var verkligen ett pass värt att nämna.


Karin hade roddat ihop ett riktigt bra upplägg. Jag tycker att det är betydligt lättare att hålla inspirationen vid liv när passen består av många, olika sorters småkakor än bara en stor, fet tårta.


Förutom bra sparring på bana 3 fick jag en riktigt fin present av Herr Direktör, en kulram att sätta på vattenflaskan så att jag kan hålla ordning på mina intervaller i fortsättningen. Tack!!


Och ungefär så här energisk och glad kände jag mig efter att ha avslutat passet med 10x50 starka meter med paddlar och dolme, start 1:00. Alla sub 45 sekunder. Var så jävla värd den där äggmackan och bullen på Finefoods efteråt.