torsdag, september 14, 2017

Prestationsångest och utveckling


Jag jobbar jättehårt med min prestationsångest. Ofta kan jag övermanna den men inte alltid, som i exemplet med benspark i grupp förra torsdagen. Där blir det mig övermäktigt.

Jag försöker läsa böcker om idrottspsykologi och mental styrka, jag jobbar med min inställning varje gång jag hoppar i vattnet och jag har ett par fina vänner, Theresia och Karin, som jag träffar då och då för att äta middag och prata prestation. Det har hjälpt mig väldigt mycket, liksom att mäta mina framsteg och bara jämföra med mig själv.

När jag känner mig pressad kommer jag ofta med ursäkter om varför jag inte kommer kunna prestera. Underliggande förkylning, stökigt liv, lite ont i armen, för lite sömn, det har inte gått så bra senaste tiden, har träningsvärk, är ur form, har tvättstugan, vahettere... å så.

Att stå på kanten och notera hur elever gång på gång uteblir när det är dags för tidtagningspass eller hur de kommer dit brottandes med samma känslor som jag brukar ha är väldigt lärorikt. I ett utifrånperspektiv blir allting klarare. Jag vet hur de känner och hur de borde tänka. Det är lätt att se när det gäller andra, svårt när det gäller mig själv.

Det handlar om att lyckas lägga upp prestationsångesten på kanten och simma iväg utan den. I slutändan är det ju faktiskt bara tider i en bassäng, det har inget att göra med om man är en bra eller dålig människa.

Samtidigt ÄLSKAR jag tider. Att jämföra, förbättra och analysera. Älskar! Det är det som driver mig.

Målgång på Solvalla Swimrun 2016

För nästan precis ett år sen la min kropp av. Jag fick diskbråck i nacken och en överansträngning i foten. Fram tills dess hade jag tävlat väldigt mycket (kolla i fliken ovan under "lopp" för att få en bild av hur mycket) och jag jagade framgångar. Fick för mig att folk förväntade sig saker av mig och jag kände mig hela tiden tvungen att redovisa min insats. Komma med ursäkter om jag misslyckats.

Men, och nu släpper jag en bomb: hela världen kretsar inte kring mig!

Faktum är att ytterst få egentligen bryr sig om vad klockan står på när jag går i mål på en sim- eller swimruntävling. Den som bryr sig allra mest är jag. Nära vänner kanske tittar på tiden och tänker "jaha!". Sen har livet gått vidare.

Det går inte alltid som man tänkt sig...

Min pappa är världens bästa inspirationskälla. Den coolaste gubben man kan ha haft turen att få som farsa. Han tävlar aldrig mot andra, han tävlar mot tävlingen. Och det är en motståndare som han inte alltid vet om han besegrar. För honom blir det inte så intressant med tider eller vad de medtävlande gör, de är ändå bara statister i hans utmaning. Vilken fantastisk inställning!

Jag behöver inte alltid vara belåten med mina insatser. Men gör jag misstag vill jag lära av dem och komma därifrån starkare, inte använda dem som en ursäkt att trycka ner mig själv. Det är en skillnad på att älta sina svagheter och att dissekera dem i syfte att utvecklas.

Jag vill kunna vara nöjd men jag vill aldrig nöja mig. Alltid sträva framåt, mot att bli starkare i både kropp och knopp.

Inga kommentarer: