Idag är det fem år sedan jag och Jonas sa ja till att leva livet med varandra, i med- och motgång. Vi tittade varandra i ögonen och tummade på det. Det blir inte alltid som man tänkt sig.
De senaste 10 månaderna har inte varit så värst jättebra för någon av oss. Men trots allt är vi fortfarande vi. Knappt, men ändå. Jag kämpar, han kämpar.
Förra årets bröllopsdag genomleds i fruktansvärda smärtor av mitt diskbråck i nacken som valde att blomma ut på just vår dag. Jag kan inte ens beskriva smärtan, det var fruktansvärt. Idag hanterar jag en annan form av smärta, som finns inuti mig. En oro att inte få uppleva sockerbröllopsdagen med Jonas.
Kent säger det som vanligt bäst:
Limousinen står på tomgång, det ljuva livet väntar inte
Döda stjärnor gnistrar, som diamanter
Du är min bästa vän
Den jag älskar mest på Jorden
Men jag är lost in space nu, och rymden är så stor...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar