Jag försöker komma igång med simningen igen efter 10 dagars frånvaro från bassängen. Uppehållet har berott på bristande ork/motivation och jag tillät mig själv att låta bli att simma, trots att jag visste att jag sannolikt bara var lat.
Men den här veckan har jag dragit igång igen och det var precis som väntat otroligt segt. Sirap i vattnet och passet på 3800m i onsdags gick i slow motion.
Motivationen lyser visserligen fortfarande med sin frånvaro men till detta tas inte längre någon hänsyn. Såg fram emot dagens 3900m i Vilundabadet lika mycket som mot en rotfyllning.
Till råga på allt var det en helt makalöst tråkig serie Hasse hade gett mig, en stege på 50-100-150m... upp till 400m och sedan tillbaka ner till 50 igen. Jättetråkigt!
Men det blev så väldigt bra! Jag simmade visserligen svinsakta, men genom att bara ligga och nöta meter efter meter (med lite variation av fenor och paddlar) fick jag tillbaka känslan i vattnet. Kände mig otroligt nöjd efteråt. Det här var precis vad jag behövde!
Och det är därför det är så himla bra att ha en Simfröken. Det må ha varit ett tråkigt pass på pappret, men i verkligheten var det egentligen ganska skönt. Och för mig kom det perfekt i tiden. Det är intressant att notera hur tankarna går, vilken inställning jag har och vilken mindfulness som infinner sig efter en stund under en sån här serie. Därför älskar jag det tråkiga!
Jag tycker om känslan av lätt ångest innan jag ska ner i vattnet, oavsett om det väntar tuffa intervaller eller något i stil med dagens stege. Det betyder att det på ett eller annat sätt utmanar min komfortzon. Och det är bra.
Jag vill simma alla typer av pass. Framför allt de jag ALDRIG skulle ge mig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar