fredag, februari 23, 2018

Tuff vecka

När livet utmanar lite mer än vad jag klarar av så försöker jag alltid fokusera på träning. Jag rensar kalendern från allt jag kan och lägger fokus på att träna. Helst simma, men vad som helst duger. Det är SÅ svårt ibland, men jag vet hur bra det är för mig.


Lördagspasset i Vårby var jobbigt och lite tråkigt, men jag och simpisarna gnetade oss igenom 4x(6x75m) med snorkel. Nämnde jag att jag inte tycker om att simma med snorkel? Att det är ett tortyrredskap?

Att simma så orimligt långt och samtidigt andas genom ett sugrör var dock oväntat givande. Jag och snorkeln har inte längre problem med varandra. Learning by doing.


Bilden ovan, som också är från i lördags (post snorkel), får symbolisera resten av den här veckans träning.

Pga anledning simmade jag fröken Mickes pass för den här veckan först igår och idag, och det var ingen barnlek. Varken passen i sig eller att ta sig an dem.

Jag har just landat i att köra 50:or med start varje minut. I torsdagspasset skalade vi ner minuten till 55 sekunder. Mentalt jobbigt. Behövde lite hjälpmedel på varv två och tre, men klarade uppgiften.

Idag hade jag ännu en utmanande och jobbig serie:

4x(200m benspark @4:00 + 4x100m paddlar @1:40 + 8x25m fjäril @0:40 + 50m löst)
Fenor var default

Rolig och väl anpassad, men lååång. Hade svårt att hålla fokus på slutet och jag var fruktansvärt trött. Både fysiskt och mentalt. Som en trasig klump med slime. Nu klarar jag inte mer idag.

fredag, februari 16, 2018

Motivationsbrist modell större


Jaha. Det här var ju inte meningen. Ny simfröken och världshistoriens största motivationssvacka. Gah!

Jag vet inte när dippen började, men i tisdags var jag i alla fall i Vilunda för att simma veckans första pass från Micke. Det gick förbannat dåligt och jag var så jävla knäckt.

Huvudserien var fem varv av 200m paddlar/dolme/snodd och 8x25m fjäril med fenor, start 0:40. Kändes överkomligt innan men jag klarade inte ens den första omgången fjäril. Huge fail. Vetskapen om att jag hade fyra varv av misslyckande kvar fick mig nästan att kliva ur bassängen. Men så gör vi inte. Det är sen gammalt. Så jag anpassade och gjorde klart.

När jag hämtat mig lite och rapporterat eländet till nya fröken var jag gladare igen. Det var en jävla utmaning och jag klarade den inte. På något sätt var det ändå uppfriskande.


Efter ett velande värt ett bragdguld lyckades jag peta iväg mig själv till Vårby för träning igår kväll.

Jag hade sämsta attityden i bassängen och jag skäms. Kanske borde stannat hemma. Det var som att min bristande motivation hängde som ett uppfällt paraply bakom mig och bromsade. Egentligen var det ett bra pass. Det är det nästan alltid. Men jag var... inte med i matchen.


Baddräkten hade knappt hunnit torka innan jag idag gav mig på veckans andra Mickepass i Vasalundshallen. Och idag kände jag faktiskt en ljusning, även om det tog ända tills efter passet. Under första delen, när jag skulle simma teknik med snorkel, var det en misär helt värdig veckan.

Jag tycker det är svårt med förändring, även när jag själv bett om den och tror att den behövs. Simpassen jag får av Micke är annorlunda mot hur de sett ut de senaste fyra åren, och alla delar i dem känns väldigt långa. Med ett erkänt kort attention span är det en utmaning att orka genomföra. Men jag vet att jag kommer komma in i det och att det kommer bli bra. Behöver bara lite tid.

Ibland blir det inte som man tänkt. Jag borde vara en explosion av motivation just nu. Men även om det känns motigt så gäller det att ta ett djupt andetag och steg för steg leta sig tillbaka in på den väg jag stakat ut för mig själv. Jag vet ju vad jag vill. Eller... jag tror jag vet.

onsdag, februari 14, 2018

Nothing else matters




So close, no matter how far
Couldn't be much more from the heart
Forever trusting who we are
And nothing else matters

Never opened myself this way
Life is ours, we live it our way
All these words I don't just say
And nothing else matters

Trust I seek and I find in you
Every day for us something new
Open mind for a different view
And nothing else matters

So close, no matter how far
Couldn't be much more from the heart
Forever trusting who we are
No, nothing else matters


av Metallica

fredag, februari 09, 2018

Fysisk aktivitet, vikt och sånt


I början på januari satte jag, vilket du förstås kommer ihåg, upp lite riktlinjer för mig själv. Ett så kallat kortsiktigt mål, i första hand fram tills jag drar till Maldiverna i mars.

Efter några dagar bloggade jag om att det kändes som om jag hållit på i en evighet. Well, nu har det gått en månad vilket är mer likt en evighet än vad några dagar är. Det är alltså på sin plats med en uppföljning av några av målsättningarna.

Mål: äta mera vegetariskt
Det finstilta: fisk och skaldjur är vegetariskt
Resultat: jag äter lax och halloumiburgare. Kanske någon rätt med räkor. Köttlördag när det passar sig och salamismörgås på Gateau när jag glömmer min nya livsstil. Nästan vegetarian.

Mål: äta sundare och inte precis hela tiden
Resultat: jag äter vad jag vill, när jag vill och hur mycket jag vill på lördagar. Alla andra dagar äter jag frukost, lunch, mellanmål och middag. Jag har koll på kalorier in.

De två målen ovan har haft en klar inverkan på vikten. Kurvan är några dagar gammal men jag har gått ner lite mer än 5 kg i vikt sedan jag startade. Det har varit lättare än någonsin. Jag är inte hungrig. Tror en framgångsfaktor är att jag bara äter det jag gillar och blir mätt av. Känner mig nöjd efter varje måltid.

Minus 5 kg på en månad

Mål: röra på mig minst 2h varje dag
Det finstilta: det räcker att göra det 6 av 7 dagar
Resultat: kan ses i bilden nedan. Jag startade den 7 januari och har alltså klarat det mer än väl. Jag färglägger bara 2h/dag även om jag rör mig mer och promenader är alltid utfyllnad. Oftast går jag mer.

Rörelse nästan varje dag

Mål: lufsa, gågga eller jogga 2 ggr per vecka
Resultat: det blev ingen jogg den söndag som inföll på min vilovecka, men i övrigt har det gått bra och jag känner att det ger resultat. Foten gör inte ont alls.

Att ha den här lilla bruna Superstjärnan som sällskap underlättar både vardagsmotionen och träningen. När hon är hos M&D har jag nästan alltid svårt att komma upp i 10.000 steg.


Slutsats: det här är ett väldigt lyckat projekt. Jag tvingar mig upp ur soffan, jag äter bra mat och som bonus yogar jag i princip varje dag, allt från 15-60 minuter. Senaste dagarna har jag haft en svacka och då kör jag bara en kort, lätt morgonyoga så att det ändå blir av.

torsdag, februari 08, 2018

Jag har en ny simfröken!

Mot Tokyo 2020?

Hurra!!! Jag har en ny simfröken! Fröken Micke. Oh joy!

Att vara utan simtränare, eller fröken, var otroligt stressande. Det märkte jag omedelbart efter att jag vinkat hejdå till Hasse efter vårt sista pass. Jag slösade därför ingen tid innan jag skickade den stora frågan vidare till Micke. Svaret var positivt!


Helt ny är han förstås inte för mig. Jag har ju simmat för honom i Human Ambition ungefär ett och ett halvt år, men det finns flera sätt att vara simfröken på. Nu har han alltså fått hela min lovande simkarriär i sina händer och vi har haft ett första möte.


Planer har smitts, svagheter blottats och Soffiproppan har fått skrämselhicka. För mig som ofta har orimligt höga krav på mig själv och dessutom inte är ett stort fan av förändring är det ett enormt steg att byta simfröken. Utmaningen börjar redan innan jag ens klivit ner i bassängen.

Och vad som kommer hända där törs jag knappt tänka på, ännu mindre efter dagens smygstart.

Zzznark....

Det finns visserligen en hel rad andra anledningar till att jag var trött och kraftlös idag, men passet jag fått från Micke skiljde sig brutalt mycket från vad jag är van vid och jag blev SÅ trött. Fullständigt slut. I kroppen, knoppen, armarna, benen. Överallt. Sista kvarten simma jag genom en dimma. Det var ett mirakel att jag slutförde och dessutom överlevde för att berätta historien.

Vad som knäckte mig?
4x(200m + 2x100m v.30), ett varv vardera av bröstsim, ryggsim, frisim och medley (alla med fenor). Mer än så behövdes tydligen inte.

torsdag, februari 01, 2018

PT-pass och slutet på en fantastisk era?

Foto: Mikael Rosén / Human Ambition

Jag simmade PT-pass för Hasse i Vasalundshallen igår. Målet var att utmana farten under intervallhundringar och huvudserien bestod därför av följande:

2x100m @2:15, tidsmål ca 1:32,5/100m
3x100m @2:00, tidsmål ca 1:37,5/100m
4x100m @2:00, tidsmål ca 1:42,5/100m


Som synes simmade jag ännu bättre än så. Det gick faktiskt jättebra! För mig handlar det om att navigera rätt mellan två saker - min mentala inställning och en acceptans att intervaller ska vara jobbigt. Inte myspysigt och lagom, utan tufft. Rädslan att misslyckas får inte bli större än viljan att försöka.

Och så gäller det att hitta den starka, kraftfulla simningen, inte fastna i ett stabbigt vevande.

Förr i tiden.

Det kan eventuellt vara så att jag även sa upp (eller vad vi nu ska kalla det) min bästa Simfröken. GAH och dubbel-GAH! Efter fyra år som personlig tränare åt mig. Fem år som min simfröken. Fantastiska år! Så jävla bra han har varit! Och ÄR, för all del.

Hasse har lärt mig nästan allt jag kan om simning, och han har banat den väg som lett fram till det mesta jag gör i anslutning till bassängen idag. Holy smoke, rätt jävla stort faktiskt!!!

Så varför avbryta den framgångsrika Hasse/Sofia-modellen?
Ptja... bra fråga att ställa mig själv. Jag som alltid lider av svår separationsångest. Men allting har en ände och korven den har två. Även proffsen byter tränare då och då. Jag tror det är dags bara. Simfröken har hotat med avslut till och från de senaste åren men då har jag inte varit redo. Nu är jag.

Det känns futtigt att säga tack. Varken ord, regnbågar, hundvalpar eller glittrande enhörningar kan väga upp för vad de här åren har gett mig! Cheeze! Hasse, du har varit så viktig för mig. Tack, tack, tack!! För allt.


PS. Den goda nyheten är att vi planerar simläger i Hallstahammar i slutet på juni. Det ska du åka på. Stay tuned!