När Rekis hade ätit frulle släppte jag som vanligt ut henne på baksidan av huset. Hon brukar gå ut och kolla läget en sväng och sen komma tillbaka in, men den här dagen såg jag att hon lagt sig på gräsmattan. Det var lite ovanligt, men jag tänkte att hon nog tyckte det var mysigt bara.
När det var dags för oss att gå gick jag ut till henne och då såg jag att hon låg och spanade på ett rådjur som stod 7-8 meter bort. Rådjurets ena knä var jättesvullet och benet verkade brutet. Djuret blev stressat när jag kom ut och försökte hoppa över staketet på baksidan av huset, men det var alldeles för högt att ta på tre ben, särskilt när ena benet bara hängde slappt.
Efter samtal med polisen, kommunen, länsstyrelsen, trafik Stockholm (!), viltjouren i Danderyd och polisen igen fick jag löfte om att de skulle lösa situationen och avsluta lidandet.
Mindre än en timme senare stod en jägare med hagelbössa i vardagsrummet och sköt det. Jag hörde smällen och såg hur benen vek sig på rådjuret, men det låg fortfarande och tittade på oss. På tre sekunder var jägaren framme och skar av halsen på det med sin kniv. Det var så himla proffsigt och gick så otroligt snabbt, men jag har haft jättesvårt att hantera upplevelsen. Just när det hände var jag uppenbarligen tillräckligt cool för att hiva upp mobilkameran dock. Men sen...
Var skakis hela dagen och väldigt känslosam. Det kom tårar helt random. Till och med nu när jag skriver om det blir jag känslosam och känner hur pulsen går upp. Jag är tydligen mycket blödigare än jag trodde. Som köttätare behöver man ju vara fine med sånt här.
Djur ska inte behöva utstå smärta, inte ens i det vilda. Och det kändes bra när Tom-Tom-Tommy skickade mig ovanstående skärmdump. Att avsluta lidandet var rätt sak att göra, även om det fortfarande känns som att jag för ett ögonblick fick vara den som bestämde över vem som skulle leva och vem som skulle dö. Jättehemskt. Hade det kunnat finnas en annan utväg?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar