Sofia i utlandet #2

Idag firar jag två veckor på Mallorca. Två underbart härliga veckor. Jag har faktiskt lite svårt att ta in att jag är här, och att livet kan vara annat än funderingar, oro, simning och kyla. Det kan vara lugn, positiva tankar, simning och tryckande värme också.

Jag har fått en deal med hotellet så att jag betalar boendetaxa (boende i området alltså, inte på hotellet) när jag tränar där, och min plan är att simma i favoritbassängen fredag-söndag när jag inte jobbar.

Jo, för jag jobbar ju också. Kontorsjobbet är mobilt och kan lika gärna göras härifrån som från en källare i Sollentuna. Men tillvaron är ju sjukt lyxig ändå, trots arbete.

Och den lilla rutinen att först simma, äta medhavd frukost vid poolen och ta en liten stärkande tupplur får det att kittla i magen av lycka. Jag använder ordet lycka väldigt ofta för det är precis det jag känner. Och det är obeskrivligt skönt. Jag har saknat det. Saknat mig själv.

Till och med när jag cyklade ut på upptäcktsfärd runt Alcudia häromdagen hade jag samma känsla. Trots att jag cyklade! Men det var härligt och omgivningarna är fantastiska. Allting är så vackert!

Bergen som ständig kuliss ger mig samma fjärilar i magen som jag fick när jag och Jonas åkte över bron till Captiva Island i Florida och jag såg det turkosa vattnet.

Mariposas.

Otroligt egentligen att det inte krävs mer här än att lyfta blicken från marken för att locka fram en känsla av välbehag. Havet och bergen.

Min enda besvikelse på Spanien hittills är att jag inte har lyckats få tag i Halloumi. Hallå liksom. Ingen människa ska behöva överleva utan det en längre tid. Så om någon har vägarna förbi... exportera gärna lite åt mig.

Det är 30+ i luften om dagarna och ibland knappt någon vind. Jag älskar det! Men jag blir ju nyfiken på hur det är på vintern...

Sofia i utlandet #1

Nu har jag varit utrikes en vecka. Det känns som betydligt längre tid, och det var förmodligen det som var anledningen till att jag redan härom dagen kände panik över att snart behöva åka hem.

Jag behöver inte åka hem snart. Men om jag skulle göra det så skulle det vara för att hämta några saker jag saknar:

- hund
- högtalare
- simsnorkel
- några specifika klädesplagg
- fotfil
- en större ryggsäck

Jag har ju varit här många gånger förut, men mitt mindset är annorlunda den här gången. Därför känns allt nytt. En sak jag definitivt inte är van vid är att jag måste ägna en kvart varje morgon åt att smörja in mig. Den här solskyddsmoussen från Evy är visserligen toppen, men det känns som att smeta in grädde över hela kroppen. Ändå en bra start, för sen sitter den kvar. Grym solkräm.

Det andra jag inte är van vid är att om vattnet man köpt hem tar slut så finns det inget vatten att dricka. Och det är ju tråkigt när det är sen kväll, man är jättetörstig och inte känner att Sangria eller Pepsi Max är önskvärda alternativ.

Jag är orimligt stolt över att ha lyckats tvätta i en främmande tvättmaskin. Det jag gör just nu känns kanske lite som saker jag borde gjort när jag var 20 år, inte det dubbla. Men jag frågade min mamma om jag var för gammal för att rymma utomlands och göra något nytt av livet och hon sa att jag inte var det. Utan att även folk som är mycket äldre än jag gör sånt. Det kändes bra.

En anledning till att jag tycker så mycket om den här platsen, förutom alla fina minnen jag har sedan tidigare, är att den påminner om Gotland. Knotiga tallar och långa stränder inramade av berg i fjärran. Fast med mycket bättre klimat. På Gotland fryser man ju röven av sig ca 362 dagar om året. Här vet jag inte hur många dagar man gör det men det är betydligt färre.

Igår blev jag ännu mer förälskad i Alcudia och möjligen lite generad också. Kändes pinsamt att inse hur lite jag egentligen sett. Vek av från huvudgatan och hamnade plötsligt i en annan av mina favoritstäder... Amsterdam! Hej hej! Kanaler och caféer. En liten sjö. Jag blev fullständigt upprymd! Så fint!!!

Jag har fått låna en cykel och på agendan de närmsta dagarna står att utforska det här området mer.

Jag har emigrerat

Jag vet inte om det har framgått med all önskvärd tydlighet, men jag har alltså emigrerat. Hyrt lägenhet och köpt enkelbiljett till Mallorca. Det första som slog emot mig när jag klev ur flygplanet var en vägg av fuktig hetta. Jag älskar det! Jag är gjord för varma klimat.

Ibland händer det saker i mitt liv som jag inte riktigt kan förklara. Hur mitt företag Aqtivate blev verklighet är en sak. Hur jag hamnade här så hastigt och lustigt är en annan. Kanske är svaret så enkelt som att jag är sjukt driven när jag verkligen vill något.

Det började när jag var här i våras. Jag fick massor av insikter och började lappa ihop en ganska sargad självkänsla. Hittade något jag saknat. Det var därför jag stannade kvar lite längre då och det är därför jag är här nu. Ibland vet man inte hur dåligt man mått innan man plötsligt inte gör det mer.

Vad jag kände då och det jag känner nu är lycka. När jag går min morgonpromenad längs stranden är det med ett leende som klibbar fast över hela fejset. Jag behöver ingenting mer. Närvarande till 100%. Älskar bergen, havet, stranden och värmen.

Jag älskar att titta på människor och älskar att vara anonym. Känner ingen. Vill inte känna någon.

Alla dessa människor har också rutiner. På mornarna tar man selfies och tränar på stranden. Lite senare på dagen är det förstås strandhäng och bad som gäller. Alla typer av människor i alla typer av bikinikroppar. Den som är osäker på sin kropp borde komma hit på studiebesök. Här finns allt, klätt i bikini. Alla är fina! (Men jag rekommenderar inte ljusrosa klädsel pga man ser naken ut på håll.) På kvällen är det middag, alkohol och shopping.

Idag var jag och simmade på Viva Blue. Det var också annorlunda. Favoritpoolen har påhälsning av en uppblåsbar hinderbana, varenda solstol innehöll rödbrända skandinaver, där många var män gravida i nionde månaden. Familjer, barn, skumparty och tjolahoppsan överallt. Fascinerande!

Att simma gick fint ändå, även om jag var synnerligen ofokuserad. Men det gjorde inget.

Den här gången är också annorlunda eftersom jag inte bor på hotell. Stort tack till Mia och Johan som låter mig bo i deras superfina lägenhet!!! ❤ Det här innebär förstås att jag måste göra vardagliga ting som att städa, tvätta och laga mat. Att handla mat är kul men lite klurigt. Google Translate hjälper ofta men inte alltid. Men hittills har det gått bra och jag har lyckats kocka ihop två av mina paradrätter. Men jag har ju precis kommit hit.

Bilden nedan är inte någon rätt jag lagat själv, det var den välkomstlunch jag bjöd mig själv på i måndags. Sangria inkluderat förstås.

Känslan just nu är att jag aldrig mer vill åka hem. Och att veta att jag inte behöver det än på ett tag, och egentligen aldrig om jag inte ändrar mig, känns otroligt fint i magen. Jag mår så bra.

Läs noga igen. JAG MÅR SÅ BRA!!! Och jag är väldigt, väldigt värd det efter allt som varit.

Vansbro tjejsim 2019

Foto: Matilda Karlsson

Även under söndagens Tjejsim i Vansbro lyckades jag tvåla till mitt tidigare rekord.

Den här gången kapade jag 31 sekunder och slutade på 15:06 vilket gav en 19:e plats av 49 startande i elitklassen. Det är faktiskt äckelgrymt!

Började söndagen på samma sätt som lördagen, med morgonyoga och frulle. Vinkade hejdå till Anne och rullade mot Vansbro kl. 09:15. Mötte Anna och Lovisa på parkeringen och traskade bort till starten. Samma förberedelser även där - vifta med gummiband, gå på toa, äta banan och Gott & Blandat och få våtdräkten på plats. Den stora skillnaden var en massiv träningsvärk i hela ryggen efter lördagens bragd. Och trötthet. Simsug = 0.

Temperaturen i vattnet var samma som dagen innan, lite drygt 15 grader. Eftersom det inte var olidligt kallt valde jag bort neoprenpannbandet.

Foto: Matilda Karlsson

En av fördelarna med att starta i elitledet är att man får värma upp i vattnet 10 minuter innan starten, som går från stranden, så det gjorde jag. Kände efter att allt satt som det skulle, noterade att vattnet kändes friskt och ställde in mitt fokus - hög ansträngning, våga satsa, hitta fötter, håll bryggan. Påminde också mig själv att det är NU jag har chansen att prestera. Inte sen.

Foto: Matilda Karlsson

Starten gick och vi fräste iväg. Jag gick ut hårt och kände redan efter 150 meter att det skulle bli tufft. Dessutom låg jag i fjärde led utanför bryggorna och hade en tjej till höger som blockerade. Jag gjorde inte en överrullning igen, men jag vek av och Finlandsbåtssimmade mig raka vägen in till bryggorna.

I efterhand är den här situationen i loppet den enda jag önskar att jag hade löst bättre. Och då bättre som i att jag skulle stått längre till höger på stranden. Lösningen jag gjorde var väl efter omständigheterna okej, men inte smidig, snygg eller snabb.

Foto: Matilda Karlsson (notera matchande naglarna)

Men, väl i position blev allting helt perfekt. Jag hittade ett par fötter som jag följde hela loppet. Och som jag fick slita för att hålla dem! Hade Matildas ord i huvudet -"simma bara", så det gjorde jag.

Jag ville dra förbi på slutet men jag hade nada mer att ge. Allt energi gick åt till att klibba mig fast bakom fötterna. När jag klev upp var jag helt slut och SÅ. JÄVLA. NÖJD. Jag gjorde det!!!

Det är den känslan som alltid är mitt mål att nå.

Jag hade inte en susning om vilken tid jag simmat på, men jag hade verkligen presterat på toppen av min förmåga. Tiden blev sekundär. Att den sedan blev så otroligt bra som 15:06 gjorde verkligen ingenting. Ofta går känslan och prestationen hand i hand.

Foto: Matilda Karlsson

Med alla tider sammanräknade i elit- och motionsklass hamnade jag på plats 24 av 1995 startande tjejer. Det är också väldigt bra. Topp 30 i Tjejsimmet är ytterligare ett placeringsmål som hängt med ett tag. Nu kan jag bocka av även det och sätta upp nya mål för nästa år.

På vägen hem stannade vi äntligen till i Café i Fårhus och åt nybakt lunchmacka och en helt ljuvlig, fortfarande ljummen, kanelbulle. Sen somnade jag i bilen hem.

Vansbrosimningen 2019

Glad Sofia efter en storartad Vansbrohelg! Jag åkte dit och gjorde precis det jag skulle. Och lite till.

Jag slog mitt tidigare rekord i Vansbrosimningen 3k med 36 sekunder och slutade på plats 98 av 5678 deltagare. Officiell tid 45:01. En storartad prestation, om jag får säga det själv.

Det här är en sammanfattning av resan och loppet.

Nytt för i år var att jag åkte upp till Vansbro tillsammans med Karin och Matilda, och bodde med dem hemma hos Anne i en villa i Dala-Järna. Min introverta sida kände lite oro över detta innan, men det var helt onödigt. Det var succé! Det gjorde mig snarare avspänd och glad än att det tog energi. Jag fick skratta mycket och det älskar man ju. Succé, som sagt.

I det här nya ingick också att naglarna skulle målas i en för våtdräkten matchande färg. Jag fattade noll när det här introducerades på Messenger, och tänkte att våtdräkten är väl svart...? Icke. Min naglar målades följaktligen i en lila ton som matchade färgen längs ut på min våtdräkts ärmar.

Efter sedvanlig morgonyoga och frukost lämnade vi vårt boende. Var framme i Vansbro vid 9-tiden och promenerade bort till starten. Min start var 10:32 så det var gott om tid.

Jag kände mig taggad och precis lagom nervös. Ingen prestationsångest, bara glädje över att få ett kvitto på hur träningen gått. Jag visste ju att den gått riktigt bra jämfört med tidigare år, så jag var lite extra upprymd över att få tävla.

Värmde upp genom att kissa fyratusen gånger och dra lite i några gummiband. Åt en banan, lite Gott&Blandat, och drog på mig våtdräkten. Enligt Matildas förmaningar såg jag till att den kom ordentligt på plats. Inget slarv!

Temperaturen i Vanån var 15.7 grader och i Västerdalälven 15.4. Jag funderade på neoprenväst men nöjde mig med pannbandet och dubbla badmössor. Alltid glajjorna mellan två badmössor.

Försökte ställa mig hyfsat långt fram i startgruppen. Mina primära mål var desamma som alltid:

1) Hitta bra fötter
2) Håll en jämn, hög ansträngningsnivå
3) Kom ihåg att det är på skoj

Jag hade några tidsmål också. Mina sekundära mål.

1) Nå mina primära mål, oavsett tid
2) PB
3) Under 45 min

Det sista var en slags drömgräns som jag haft sen mitt första Vansbro.

Jag fick till en jättefin start. Snabbt ner i vattnet, all utrustning satt som den skulle och temperaturen var inte ett problem. Hade svårt att hitta fötter i början men efter ungefär 500 meter hittade jag ett par lämpliga att drafta på. Det höll till ungefär 1500 meter, sedan blev jag inklämd mellan två män som tamejfan aldrig slutade klänga på mig.

Vet du vad jag gjorde då? En överrullning! Vi har tränat det på kurserna och skojat om att det gör man kanske inte under ett lopp, men se det gör man. Och det räddade hela situationen. Som en jävla chef!!! Sen flöt det på fint, om än lite vingligt ibland.

När jag svängde in i Västerdalälven hittade jag ett par nya fötter och låg perfekt placerad bakom den, slickad intill bryggorna hela vägen in i mål. Den sista kilometern kändes evighetslång och i år var nog första gången jag tyckte mig känna att det var motströms. Jag simmade på bra men kanske, kanske fanns det lite mer att ge.

Och kanske, kanske var det på grund av den känslan som jag hade så svårt att släppa "om jag bara" när jag slutade på KANON- och PB-tiden 45:01. Jag vill ge mig själv en snyting varje gång jag tänker "om". Det får fan vara någon måtta. Men det mesta har gått över nu. Jag är faktiskt supernöjd.

Lite statistik:
2019 - 45:01, plats 98/5678 i motion, 7:02,6 efter vinnaren (37:58,4)
2018 - 45:37, plats 168/7120 i motion, 8:58,9 efter vinnaren (36:38,7)
2017 - 45:45, plats 181/7545 i motion, 9:42,9 efter vinnaren (36:02,5)
2016 - 47:35, plats 222/8014 i motion, 10:12,2 efter vinnaren (37:23,2)

Att komma topp 100 har varit ett av mina mål och det känns riktigt mäktigt att ha nått det! Jag knappar in på vinnaren!

Snittiden i loppet var ca 1,5 minuter långsammare än förra året, så kanske var strömmen lite mer kännbar i år. Eller så hade folk tränat sämre.

Våra bragder följdes som vanligt upp av fika på Vansbro konditori, snacks vid älven och pizza på Side. Sen åkte vi hem och sov istället för att ta den sedvanliga turen till Café i Fårhus. Den fick vänta till dagen efter. Var helt sjukt trött efter loppet.