Misär

Trodde aldrig att jag skulle kunna somna igår. La mig, stirrade i taket, trummade lite på Jonas, beklagade mig... och sen måste jag ha somnat på två röda i alla fall. Sov som en sten fram till för en knapp timme sen. Gick upp och insåg att allt är som vanligt (förutom att min vänsterhand är 36 gram tyngre).

Jag vill inte ha det som vanligt. Jag kanske inte ens vill bo i Sverige. Här är svinkallt och det finns inga palmer. Man lurar sig med att tänka hur härlig den svenska sommaren är, men egentligen handlar det bara om att den är mindre misär en vintern. Kort och kall. Förvisso ljus, men vad spelar det för roll när man ändå fryser ihjäl av att vara ute?

För tio dagar har jag fått vara mig själv, på riktigt. Jag älskar värme. Jag älskar stränder. Jag älskar vind i håret och varmt regn. Jag älskar att simma i turkost hav. Livet har varit lätt, utan stress och helt okomplicerat. Ett semesterliv men också mer än så.

Att vara hemma är total misär. Det går över, jag vet, men just nu: Total misär.

Utsikt från balkongen på Captiva Island.