onsdag, september 25, 2019

Haru flyttat eller?


-"Haru flyttat till Mallorca?"

Det är en mycket vanligt förekommande fråga nu för tiden. På förekommen anledning. Mitt svar är alltid detsamma: hur definierar du flyttat?

Jag har varit här 14-15 veckor sedan i maj. Det är ganska mycket. Det är kanske likt en flytt. Men måste vi verkligen sätta namn på det?


Ganska ofta har jag svårt att ta in situationen. Hur hamnade jag här? Jag tror det är Eva Marie som brukar prata om att "kasta hjärtat över hindret så följer resten av kroppen efter".

Det var kanske så jag gjorde. Oavsett hur det gick till så är jag här nu. Bland berg, spanjorer, sandstränder och utomhusbassänger. En fantastisk tillvaro, jag känner mig tacksam för allt!

Men det är inte alltid lätt. Helvetes fan nej. Det är faktiskt lite jättesvårt emellanåt. Jag gillar inte förändring. Jag har svårt att komma till ro.



Allting är annorlunda och jag är trött. 300 mil hemifrån, utan vänner, familj och mitt älskade lilla jyckestycke. Jag är inte trött på situationen, bara trött på att hela tiden behöva kämpa mot elaka, inre demoner som säger att det här inte kan vara min verklighet.

Jag påminner mig själv om att JAG bestämmer vad som kan vara på riktigt och inte, men ibland vill jag bara ge efter och skrika att JAG ORKAR INTE FÖRÄNDRAS MER och falla ihop.


Missförstå mig rätt. Mitt i allt det svåra är det ibland också väldigt lätt. Väldigt lyxigt.

Och det är fan så mycket lättare att fightas med sig själv när man går sin morgonpromenad i vattenbrynet i shorts och t-shirt. Eller när man har sand mellan tårna. Eller flyter runt i sin gnistrande favoritbassäng med solen brännande på ryggen. Och en del annat.


Men just idag, eller kanske bara just nu, vill jag mest av allt sätta mig ett hörn någonstans och säga alla fula ord jag lärt mig på spanska och äta godis.

Jag gör inte det. Jag lagar lunch och går och simmar istället. Sen kommer allt kännas bra igen.

tisdag, september 17, 2019

Tillbaka på Mallorca


Jag är tillbaka på Mallorca sedan lite mer än en vecka. Det går fort i hockey, som vi brukar säga. Jag ber om ursäkt till alla som på ett eller annat sätt känner sig kränkta över att jag fortsätter glo på palmer och lapa sol. Förlåt för allt. Om det känns bättre att veta så jobbar jag också.

Under veckorna jag var hemma hann jag med två saker:



1. Simma och fika med bästa simpisarna i Vårby.

Det var jättemysigt och jag kommer verkligen sakna lördagsmorgnarna med bästa gänget.



2. Åka till Österrike och heja på pappan i Ironman 70.3 Zell am See.

Zell am See är jättefint och trots att vädret under resan inte var det bästa fick jag i alla fall en jättefin dag på berget. Tyvärr blev det ingen målgång och medalj för pappan, vilket verkligen var tråkigt eftersom han var så oerhört förtjänt av det i år. Ibland blir det så och jag älskar att han inte ger upp.


Inte heller här på Mallis har vädret varit särskilt lysande. I början av veckan blåste det så inni, med byar på upp till 25 m/s. Då får man hålla i hatten. Temperaturen på natten sjönk ned till ynka 15 grader och på dagen var det inte mer än strax över 20.

Senast hade jag för varma kläder med mig. Den här gången är det tvärt om. 8 par shorts och ett par jeans. Inget där emellan.


Störst effekt av storm och låga temperaturer blev det på favoritpoolen. Eftersom hinderbanan var kvar gick det inte att värma upp poolen, och en dag var det inte mer än 22.5 grader i vattnet. Då gav jag upp och drog på mig våtdräkten. Fördel: simmar snabbt. Nackdel: den tar in ALLT vatten.


Nu är poolen dock helt återställd (27 grader) och träningssäsongen är här! Yiha! Jag har börjat fila på en plan men har inte fastställt något ännu. Förra veckan och den här veckan får mest handla om att hålla igång simningen. Trots det noterade jag bra tider på mina 200-ingar i förrgår. Och ja... det är jag som simmar ensam i poolen på bilden ovan. Magiskt.


Detta om detta.
Det enda jag önskar mig nu är att livet blir lätt igen. Är så.himla.trött på att saker är jobbiga.