söndag, september 30, 2018

onsdag, september 26, 2018

Träning som gör mig...


Jag har inget emot att låta träningen vara jobbig, men när den blir FÖR tuff på ett sånt sätt att jag inte har kontroll, då blir det tråkigt. Jag har haft några såna pass i gymmet det gångna året och min senaste MTB-tur knäckte min motivation totalt.

Om jag har sällskap när jag tränar är toleransnivån en aning högre och träningen blir oftast väldigt mycket roligare när man delar den med någon.


Igår morse återupptog jag och pappan en fin gammal tradition av tisdagsmorgonträning i gymmet. Vi körde gemensamma övningar och startade, precis som på den gamla goda tiden, med några ben- och rövmördare i TRX:en. Träningsvärken idag är ett faktum!

Inte jag eller Stina. Stulen från Edb.

Hade knappt blivit torr bakom öronen efter gympasset när det var dags att dra till Eriksdalsbadet för lunchsimning med Stina. Ett riktigt lyxpass med hjälpmedel mest hela tiden. Men också jättejobbigt på ett skönt sätt. Kände mig stark och beslutsam. Och så var vi ju två som kunde pusha varandra genom tröskelfemtior och medleyhundringar.


Körde ett simpass imorse också med SUPERFIN känsla. Tyckte jag forsade fram genom vattnet med perfekt position. Men det gick så långsamt. Så. Jävla. Långsamt! Jag skojar inte. Det bekräftades av inte mindre än två olika klockor.

Nu var det visserligen inte meningen att jag skulle simma så värst jättefort just idag, men det är ändå jävligt störigt och irriterande på alla vis att inte perfekt känsla kan kopplas ihop med bra fart.

tisdag, september 25, 2018

Plupp omkull


Så här såg det ut hemma hos oss i torsdags. Vårt stora, fina Åkeröäppelträd vajade lätt i vinden och gned sina grenar mot det allt mer nedgångna garaget.


Jag och JG krattade äpplen och päron till förbannelse under träden, och när vi gjorde det upptäckte vi en spricka i Åkeröträdets stam. Sprickan var då något mindre än på bilden ovan och gjorde att en av trädets stora armar lutade sig mot garagetaket, som pga sitt skick gett vika en aning.

Vi kontaktade då ett flertal trädbeskärningsfirmor samt la ut förfrågan på offerta för att få hjälp att ta ner trädet. Ingen större brådska.


I lördags när jag åkte och simmade var allt som vanligt. Sen fick jag de här bilderna från Jonas. Eftersom det blåste ganska kraftigt i lördags så måste vinden fått tag i kronan och dragit grenen som lutade mot taket över kanten. Och vips så hade halva trädet fällt sig själv. PLUPP OMKULL!!!


I hörnet där Åkeröträdet står finns även ett gigantisch gråpäronträd och ytterligare ett äppelträd av oklar sort. Alla dessa träd är pensionerade och beskärs inte längre. Därav gigantischheten. Vi har länge fört diskussioner om att ta ner något av dessa träd, men inte riktigt kunnat bestämma oss.

Nu behöver vi inte fundera längre. Problemet är att även päronträdet är ruttet inuti och i Åkeröträdets fall fick sig det andra äppelträdet också en körare. Tar vi bort alla tre blir det så luftigt och öppet i hörnan att jag får torgskräck.

Någon som har ett stort, yvigt träd att donera? Gärna en ek i 25-30 årsåldern.

söndag, september 23, 2018

V75 och simpishäng


Grönt är höstens trendfärg i bassängen. Minns var du hörde det först!

Den här veckan råkade det bli fokus på 75:or i träningen. 32 st faktiskt, delat på tre pass. Dessutom hade jag och Stina ett fint pass med 80 st 25:or i tisdags. Den matematiskt begåvade har nu räknat ut att jag fått till hela fyra simpass (12.300m) den här veckan. BRA SOFIA!!!


Starttiden varierade från 1:40-2:00 på 75:orna, så generellt hade jag ganska lång vila, men på veckans sista pass, i lördags i Vårby, lyckades jag hålla en riktigt anständig fart på intervallerna. Är svinnöjd!

Efter träningen var vi ett gäng simpisar som drog iväg till Stinas helt fantastiska landställe på Galtholmen.

Stina, Sofia*2, Matilda, Reka

Foto: Matilda Karlsson

Det blåste ganska bra men solen sken och det var underbart att sitta innanför de stora fönstren och titta ut över fjärden.

Foto: Matilda Karlsson

Älskar skärgården! Det var superskönt att bara hänga, läsa, snacka skit, äta jättegod mat och MASSOR av choklad. Och kladdkaka i två varianter. Jäkla lyxliv!

Foto: Matilda Karlsson

Världens finaste triangelplyte var förstås också med. Hon tyckte det var lite otäckt att åka båt när det var så blåsigt, men hon gav Galtholmen högsta betyg! Och jag fick äran att sova sked med henne en hel natt. Det brukar hon annars bara låta Jonas göra.

tisdag, september 18, 2018

Cykel puls ller basket arsta?


Jag ska villigt erkänna att jag saknar fröken Hasses simcoachning väldigt mycket, men idag simmade jag ett av favvopassen från honom i Eriksdalsbadet tillsammans med Stina. Även om det kändes som om passet tog evinnerlig tid så var det både jätteroligt och gick bra. 3100 meter.

I övrigt är jag lite snäll mot mig själv så här i uppstarten. Jag behöver inte köra så långa träningspass för att vara nöjd. Viktigast är att få in rutinerna.

På eftermiddagen blev det styrketräning hemma också, för att få ordning på min svaga och slappa lekamen. Jag känner mig verkligen blek i musklerna.

lördag, september 15, 2018

Att vända prestationsångest till något bra


Känslan när man kommer till simträningen i Vårby kl. 07:00 en höstmorgon, och får se coachens pass. Fast as a shark. GAH! Hundringar "all out" med tidtagning. Fyra stycken. Och en explosion av tankar i huvudet.

Och när jag gick därifrån - ännu fler tankar. Jag lärde mig mycket under morgonens två timmar. Och jag är så tacksam att jag det här passet kom just nu, just idag.


Hade jag i förväg vetat vad som väntat hade jag sannolikt inte ens åkt dit. Vilket misstag det hade varit. Min absolut första tanke när jag såg passet var - jag gör det inte. Jag är ur form. Jag vill inte.

När jag lugnat ner mig en smula tänkte jag att jag åtminstone kunde simma alla med fenor.

Något annat resonemang än ovanstående var inte att vänta. Jag landar alltid där när det ska tas tid. Jag hatar tidtagning. Men det lustiga är att jag samtidigt älskar det. Men varje tillfälle verkar kräva att min hjärna går berserk en stund innan den accepterar situationen.


Jag landade i att simma två hundringar utan fenor och två hundringar med. Vilan mellan varje hundring blev ca 5 minuter + 4x50m lugn simning.

I vintras simmade jag alla mina hundringar under 100x100m snabbare än jag simmade en hundring idag. Jag simmade Vansbros 3km med ett lägre snitt. Mina tider, framför allt de utan fenor, är katastrofala. Men samtidigt talande.

Så även om jag vet att jag har simmat fortare förut, så kunde jag inte det just idag. Och jag vet varför. Det är inte hela världen. Nu är jag ju på banan igen och varje vecka kan jag lägga kraft och energi på att utvecklas och hitta formen igen. Herrejiz, det är bara september! Nystart ffs!


Det jag lärde mig av de första två hundringarna utan fenor var att den fysiska begränsningen var större än jag trodde. Och jag blev påmind om hur svårt det är att simma med armar tunga av mjölksyra. Dessutom kan jag glädjas i efterhand åt hur bra träningen faktiskt fungerade förut, när mitt mål var bra tider på korta sträckor.

Delar av mig skäms över att jag inte kunde göra bättre ifrån mig, men jag jobbar hårt på att inte låta mina prestationer definiera mig som vare sig person eller simtränare. Jag fokuserar istället på allt som jag lärde mig av dagens pass och DET gör mig bättre.


Av hundringarna med fenor lärde jag mig att även den mentala formen är en färskvara. Eller kanske snarare kombinationen av fysisk utmaning och mental styrka. Jag hade inga höga förväntningar på mig själv och då är det svårt att prestera.

Med fenorna fick jag visserligen en betydligt bättre känsla i simningen, samma känsla som jag eftersträvar att få utan dem, men det var inte förrän sista hundringen som jag vågade trycka på. Jag vet helt enkelt inte längre var mina begränsningar sitter. Förut var den vetskapen knivskarp.

Så. Med mig från morgonens skärseld har jag massor av nya lärdomar och ett antal tider som jag utan större svårighet snart kommer att kunna förbättra. Allting har ett pris, och en trög start är vad det kostar att lägga träningen på hyllan under alldeles för lång tid.

fredag, september 14, 2018

Om att komma igång och att periodisera träningen


Det här med att sätta igång träningen igen efter [insert valfri anledning] är aldrig särskilt roligt. Helvete! Första veckan i september, aka höstterminens första vecka, kändes simningen riktigt bra. Jag var förvånad och lättad över att tiderna jag simmade på inte var sämre än de var.

Sedan dess... well... man kan säga att jag får kämpa rätt hårt för i princip ingenting. Orkar inte riktigt hålla uppe frekvensen som jag borde, vilket ger en trött och tung känsla. Jag faller sida till sida i rotationen helt utan untz, pulsen är hög, benen känns som om de släpar längs botten och hur mycket jag än försöker dra mig själv framåt i vattnet så är det som att jag står still. Någon som känner igen sig?


Men jag har en liten plan för hösten. För någon vecka sedan träffade jag Super-Stina (uthållighets-PT och pappas succécoach, hör av dig om du vill ha kontaktuppgifter) och pratade bl.a träningsupplägg och periodisering. Kände att jag behövde friska upp kunskaperna lite, det var några år sedan jag gick igenom det här med Tompa.

Baserat på detta kommer min plan i grova drag se ut ungefär så här:

Augusti - september (förberedande träning)
4 simpass + 2 styrkepass/vecka
Fokus på kvalitet - teknik och distans. Komma in i träningen igen.

oktober - februari (grundträning)
4 simpass + 2 styrkepass/vecka
Fokus på att öka volymen med bibehållen teknik.

Mars - maj (intensitet/fart)
4-5 simpass + 1-2 styrke- och rörlighetspass/vecka
Fokus på intensivare träning; tröskelträning och fart

Jun - Augusti (underhållsträning)
Bibehålla uthållighet, teknik, fart och rörlighet.

torsdag, september 13, 2018

Nu ska det bli ordning!


Jag älskar min blogg, det gör jag faktiskt! Men jag har varit slarvig på att uppdatera den. Men nu ska det bli ordning och den har redan fått sig en liten ansiktslyftning.

Tror skrivkrampen mest beror på att livet har varit så oerhört mustigt rätt länge nu, och det har varken funnits tid eller ork att skriva. När jag är glad skriver jag och sjunger. När jag är däven gör jag inte det, trots att jag vet att det ofta får mig på bättre humör.

Jag ser fram emot att komma in i rutinerna igen, och framför allt ser jag fram emot att börja simträna ordentligt igen. Efter Vansbrosimningen var det som att jag gav upp allt. Kanske behövde jag ett brejk. Efter att simningen kom in i mitt liv med buller och bång för fem år sedan har det gått i ett.


Det senaste året har jag coachat mycket och sparkat igång Aqtivate ordentligt, och det har gjort att jag inte riktigt orkat med min egen träning på samma sätt som tidigare. Att hitta en balansgång är oerhört viktigt och jag står fortfarande och vinglar en smula. Men det börjar ordna sig, vartefter jag lär mig att säga nej och att prioritera. Ytterligare en detalj att jobba med i den personliga utvecklingen (som även den varit anmärkningsvärd senaste året).

Jag tar mig också närmare och närmare det jag verkligen vill göra - att arrangera simläger, träningsdagar och event som till exempel fikasimningar. Det är så otroligt roligt och givande!

Nästa inlägg ska handla om höstens planering och nästa sommars mål.