Gott Nytt År!

2020 har varit ett overkligt år, på väldigt många sätt. Dessutom har det passerat i överljudsfart. Sjukt. Är inte redo att sätta ord på Covidskiten, men fokuserar gärna lite extra på det jag är tacksam över:

❤️ Dani, min familj och mina vänner

🏝 Flytten till Mallorca

🍂 Noll höst- och vinterdeppighet 

🇪🇸 Min språkliga utveckling 

🏡 Att jag har allt jag behöver

🌅 Att framtiden är ljus 

⛰ Nya perspektiv, insikter och lärdomar

👸🏼 Att jag är frisk, trygg och älskad

🚌 Att mina företag fortfarande lever

🐕 Att Reka har det bra hos M&D

🌍 Livet i största allmänhet 

2020 - tack för allt!!!

Gott Nytt År! 

Feliz año nuevo! 

Puss, hej!

🥂🎇🍾

Att köpa bostad i Spanien

Tycker du att den svenska bostadsmarknaden är klurig att ge sig in på? Håll dig då för allt i världen borta från den spanska. Herre je... det här är en helt annan nivå.

(Bilderna har inget med texten att göra utan visar bara random hus och lägenheter som vi har tittat på och med största sannolikhet inte kommer att bo i.)

Till att börja med finns inget Hemnet i Spanien där du hittar ALLT som är till salu i det område du letar. Ingen sida där du lätt kan surfa runt mellan tillgängliga objekt, utan sökandet måste ske sida för sida. I Alcudia finns väldigt många mäklare och utanför Alcudia finns ännu fler mäklare som ibland även förmedlar bostäder i Alcudia. Det blir många webbsidor att hålla koll på. Alla mäklare är heller inte så intresserade av att sälja sina objekt. En firma tog till exempel nästan två veckor på sig att ringa tillbaka när vi visade intresse. Mañana mañana.

Home styling har inte kommit till Mallorca ännu och mäklarbilderna här är rena drömmen för Hemnetknarkarna på Instagram. Planritning finns bara undantagsfall och allt för ofta visar inte bilderna bostadens alla rum. Kvaliteten på bilderna är generellt dålig och spanjorerna har vanligtvis så mycket prylar och konstig möblering att din hjärna behöver gå ner i spagat för att du ska kunna föreställa dig hur bostaden skulle kunna se ut.

En bostad säljs oftast inte exklusivt hos en mäklarfirma, utan samma hus eller lägenhet kan återfinnas på tio olika sajter. Gärna med tio olika pris. En lägenhet kan på en svensk mäklarsida kosta runt miljonen mer än på en spansk, men även på spanska sidor kan det skilja nästan 100.000 euro. 

Utöver köpesumman tillkommer ungefär 10% i avgifter, notarie, skatt med mera, så priset är ALLTID högre än vad som anges. Dessutom bör man ha en advokat som kontrollerar att allt står rätt till med den tänkta bostaden. I det stora hela en liten summa, men tillsammans med allt annat...

Att skippa advokaten känns tyvärr inte aktuellt, eftersom det har visat sig att ganska många hus, framför allt utanför Alcudia, är svartbyggen. De är olagligt byggda men preskriptionstiden gått ut och de kan därför inte rivas. 

Husen är ute på marknaden och säljs som vilka andra hus som helst, men som ägare kommer du aldrig beviljas bygglov för att utföra några som helst förändringar i fastigheten. Du får heller egentligen inte bo där, även om folk gör det, eftersom de saknar tillstånd för att räknas som bostäder. Husen befinner sig i någon slags limbo och det är inte möjligt att göra om dem till lagliga. Om jag har förstått den här mishmashen rätt alltså. 

Ett vanligt misstag vi har gjort är att tro att en bostad som ligger ute hos en mäklare för försäljning verkligen är till salu. Jag behöver mer än en hand för att räkna antal objekt vi har sett på webben och varit intresserade av att titta på men som i slutändan inte är aktuella för försäljning på grund av anledning.

Faktum är att vi för nån månad sen eller två var en hårsmån från att köpa en drömlägenhet. Vi tittade på den två gånger och båda gångerna var säljaren hemma och visade och berättade. För att göra en lång historia kort så skrev hon i slutändan aldrig under försäljningsdokumenten hos mäklaren, utan bestämde istället att hon inte längre ville sälja. Så gick det med det.

Att säljaren är hemma när man tittar på objektet är mycket vanligt. Här finns inga officiella, öppna visningar utan du bokar tid med mäklaren. Att mäklaren i sin tur bokar upp säljaren för visning innebär inte att personen som bor i lägenheten då är på plats, beredd att visa bostaden. Nej. Det kan krävas ett antal påringningar innan man ens får komma in. Att öppna skåp och gå igenom huset eller lägenheten ordentligt är väldigt mycket svårare när ägaren eller hyresgästen står bakom ryggen och flåsar en i nacken än när endast mäklaren är med.

I ett hus vi besökte fick vi inte se hela huset på grund av att det, enligt utsago, bodde en deprimerad son i ena delen. Vem köper ett hus utan att ha fått se hela?! I ett annat hus fick vi titta in i ett av rummen lite snabbt bara, eftersom tonårssonen låg och sov där mitt på blanka eftermiddagen.

Just nu känns det som att vi har tittat på precis varenda lägenhet och hus som är till salu i vår prisklass i hela Alcudia med omnejd. Känner mig rätt uppgiven och trött på det här. Ikväll ska vi titta på ytterligare ett, så håll tummarna för att det här får ett slut snart så att jag kan ta tag i nästa problem - att bosätta mig i Spanien på riktigt. Att köpa hus är en barnlek i jämförelse med det.

(Ps. Det finns en sida som heter idealista.es som samlar en del objekt som är till salu. Kika gärna in där, klicka dig vidare till Mallorca och välj inte de dyraste objekten om du vill förstå vad jag menar med bilder och möblering.)

Utflykt till Sa Cova Tancada

Asså, det är rätt mäktigt vad många häpnadsväckande sevärdheter som finns just runt knuten här i Alcudia. Om man nu anser att en promenad på runt sex timmar, som äventyret till Sa Cova Tancada tog, är runt knuten. Jag gör det. Allt som kan upplevas på en dag utan bil är runt knuten.

Jag och Matsy knatade iväg efter lunch. Vi gick vägen via Alcanada och tog oss sakta men säkert uppåt med strålande utsikt över havet till höger. Efter att vi passerat stegen och följt stigen längs muren till vänster tog vi vägen till höger. Efter ytterligare en stigning vek vi av till höger igen och följde stigen ner i ravinen och upp på andra sidan över ytterligare en liten topp.

Sedan började själva nedstigningen mot grottan. Vi hade hört och läst att vägen nu var att betrakta som svår och olämplig för personer med höjdskräck. Hand upp alla som lider av det? *räcker upp min hand*

Kanske hjälpte det att jag förväntat mig något mycket värre. Jag skulle definitivt beskriva vägen som svår, men det var lätt att hitta och det fanns kedjor och stolpar utplacerade för att hålla sig i där det var som brantast. Någon svindel fick jag inte.

Allra klurigast var det precis innan grottan och när vi skulle in i den. Då fick vi använda lite klättringsskills, men inget superavancerat. 

Själva grottöppningen var mindre än jag hade väntat mig men själva grottan betydligt större. Efteråt läste jag på nätet att den sträcker sig 250 m in i berget och en man vi mötte sa att man kan välja vägar som går både uppåt och nedåt i grottan.

Jag och Matsy tog oss kanske till tredje eller fjärde salen, via små hala trappor. Det var så långt vi vågade. Jag hade en liten ficklampa och mobilen, men en pannlampa hade varit bättre. Eftersom jag lider av lätt cellskräck så var det blandade känslor där inne. En del av mig var helt betagen av hur fantastiskt det var med alla stalagmiter och stalaktiter, och nyfikenheten drog mig längre och längre inåt. En annan del av mig kämpade mot paniken och ville helst bara springa ut.

Det kändes som om vi var ensamma i grottan, men det kom ut massor av människor efter att vi vänt, vilket bara bekräftar hur djup den är. Det gick bara att höra och se ljuset från de som befann sig precis i närheten.

Efter avslutad grottupplevelse och energigivande fika så började vi klättringen tillbaka upp, vilken var betydligt lättare, men jobbigare, än vägen ner. Sedan promenerade vi den vanliga vägen, alltså inte via Alcanada, tillbaka till Alcudia för att få lite omväxling och låta de trötta benen slippa mer terräng. 

Var riktigt matt när jag kom hem och jag hade ont i benen i flera dagar efteråt, men jag ser redan fram emot att komma tillbaka och utforska grottan mer. HELL vad jag älskar den här ön. Här finns allt! Längtar redan efter nästa utflykt. Då ska vi till Penya des Migdia, vilket ger en chans att utmana min höjdrädsla ännu lite till.

Santuari del Puig de Maria

Häromdagen var en sån där bra dag. Började med en otroligt vacker joggingtur på nya vägar och sedan drog jag iväg på en upptäcktsfärd i fem delar.

1 - cykla till Puig de Maria

Jag är som bekant inget stort fan av cykling som sport, men om syftet är att göra en kortare utflykt tycker jag faktiskt det är helt okej. Vägen till Pollensa och berget Puig de Maria gick främst på mindre vägar med utsikt över landskapet. Jag passerade mäktiga villor med prunkande trädgårdar och ropade hola till alla får, hästar, åsnor, getter och katter jag mötte längs vägen. 

Njöt faktiskt lite av turen och gjorde mig ingen brådska. Mitt mål för dagen gick att se redan från långt håll och jag blev förvånad över hur högt och brant berget såg ut. Jag lärde mig senare att det bjuder på ungefär 320 höjdmeter.

2 - bestiga berget

Att promenera uppför i långsam takt tycker jag är ganska trivsamt. Jag hade lite löst kollat upp att det gick att ta med cykeln (gående förstås) hela vägen upp till toppen. Hade dock inte väntat mig att vägen skulle vara så brant, även om den inledningsvis var asfalterad. Att skjuta cykeln uppåt i 2,2 km var svinjobbigt, svetten forsade och jag hade träningsvärk i axlarna dagen efter.

När jag närmade mig toppen byttes asfalten ut mot en stenlagd gång som fortsatte slingra sig i serpentiner uppför. Stenarna var rundade och lite hala men det gick fortfarande bra, även om det var sjukt obekvämt, att putta cykeln. Den allra sista biten byttes de platta stenarna ut mot något mer bumligt och cykelkånkandet nådde ytterligare en nivå av jobbighet.

3 - lunch och utforskning av Santuari de la Mare de Déu och Puig de Maria

Hade hunnit bygga upp en rätt bra hunger på vägen så det första jag gjorde var att hitta en bänk och ett litet bord att äta vid. Utsikten var fenomenal och jag kunde se hela vägen till Mariannelund Alcudia. Verkligen helt makalöst vackert!

Kapellet på toppen byggdes år 1348 och ett kloster lades till detta 14 år senare. Nunnorna bodde och tillbad i klostret fram till 1576 (inte samma nunnor hela tiden förstås, det hade varit jättekonstigt om de blev 200 år gamla) då de beordrades att flytta till Palma på grund av anledning. 

Just denna dag förstärktes intrycken på denna stillsamma, vackra plats av ett gäng ungdomar som spelade musik och var högljudda. Jag vill inte vara en bitter surtant, men vaf... här klättrar man upp till himlen och möts av umpa umpa! Det var inte det jag såg framför mig.

4 - nedstigning från berget

Första biten på det kullriga kullret var lite klurig, men så fort stenarna blev lite plattare gick det snabbt att promenera utför. Så snart jag kommit ner till den riktiga vägen hoppade jag upp på hojen och rullade ner för berget.

Det låter ju enkelt men det var det inte - branta, tvära serpentiner kryddade med dålig asfalt, grus och barr. Jag var livrädd! Pulsen var nästan lika hög som på vägen upp och händerna värkte av att jag höll så krampaktigt i bromsarna. På plussidan var att det var över på mindre än 10 minuter. Att jämföra med de minst 45 minuter det tog att gå upp.

5 - cykla hem

Valde att cykla en annan väg tillbaka, för att få lite nya vyer. Det var högre temperatur än på förmiddagen och jag njöt av de varma vindarna i ansiktet. Började dock känna att jag var klar med utflyktandet för den här dagen, och vägen hem tycktes oändlig. Det hjälpte inte att jag började få slut på vatten och att törsten gjorde sig påmind hela tiden. Nåväl, hem kom jag till slut, synnerligen exalterad över mina upplevelser. En riktigt fin, kämpig och omväxlande tur.

1-årsjubiluem!

Jag firar ett år, precis just idag. Idag var det nämligen ett år sedan jag gjorde min första spanskalektion i appen Duolingo och sedan dess har jag pluggat VARJE dag. Allt från 10 minuter till flera timmar. Varje dag, sa jag det? VARJE. I 365 dagar. Man ba... fukk yeaaahhh!!!

På den tiden har jag tagit mig igenom och avslutat allt upp till nivå 5 av 7 (även om jag fick kämpa lite hårt för att bli klar med nivå 4 just idag). Enligt Duolingo betyder det att jag kan följande:

Checkpoint 1 - säga hej, berätta om mig själv och min familj, beställa på restaurang och göra grundläggande researrangemang.

Checkpoint 2 - prata om mig själv, mina rutiner, preferenser och hobbies, fråga om vägen och shoppa.

Checkpoint 3 - ge enkla instruktioner, kommunicera i klassrummet, be om eller erbjuda hjälp, prata om framtida planer och viktiga händelser i dåtid.

Checkpoint 4 - beskriva saker mer detaljerat, prata om min hälsa, göra upp planer, prata om min barndom och beskriva saker som redan hänt.

Om det stämmer vet jag inte. Klart är att jag åtminstone kan en jävla massa mer spanska än för ett år sedan. Jag kan följa med i samtal och få en helhetsbild av vad man pratar om även om jag oftast inte förstår detaljer. Men "poco a poco", som alla spanjorer så glatt säger till mig när jag känner frustration över språket. Bit för bit.

Jag kan föra en konversation och få fram nästan det jag vill säga, ibland genom lite konstnärlig utfyllnad av ordförrådet och fantasirik samtalspartner. Jag tycker det är läskigt att prata och gör det helst bara med närmast sörjande. Att öva mer på att prata står högt på min lista och jag hoppas kunna anmäla mig till en kurs i "Spanska för invandrare" till hösten. En app är trots allt en app och den kan inte riktigt ersätta riktig undervisning, så jag hoppas att det inte sätts Covidkäppar i det hjulet.

Under nästan samma tid som jag har pluggat spanska har Dani istället kört engelska och svenska i appen. Att följa hans utveckling har varit nästan mer inspirerande än att se min egen. Plötsligt använder han sig av engelska ord jag inte hört honom säga förut och den osäkerhet han hade i språket tidigare är borta. Hans framsteg i engelskan är faktiskt helt grymma.

Svenskan är svårare. I appen går det fortare framåt och grammatiken och ordförståelsen verkar mindre gedigen än i engelskan och spanskan. Fullt förståeligt, svenska är inte ett stort språk. Och det hjälper förstås inte Dani att jag är oförmögen att förklara grammatiken. Men även här gör han framsteg. 

På kylskåpet har vi just nu världens gulligaste inköpslista på (kreativ) svenska. Jag älskar det!!! Som med allt i livet handlar det inte om att få det rätt vid första försöket utan om att faktiskt våga prova sig fram. 

Jag kan se det

Jag älskar att se mig själv på bilder i mitt nya liv. Hur länge är förresten ett nytt liv nytt? 

På bilderna kan jag själv utan svårighet se hur det lyser om mig och jag känner mig oerhört vacker. Är det inte helt fantastiskt? Att Dani har en del i det är jag fullständigt övertygad om, eftersom han väldigt, väldigt ofta berättar how beautiful I am. Liksom bankar in det i min hjärna.

Men även andra saker har betydelse, som att jag känner mig uppskattad av mina vänner, lycklig i tillvaron med en livsstil som passar mig och att solen värmer varje dag. Vart jag än tittar ser jag saker som är storslaget fina, är det då inte rimligt att tro att jag också är det om jag befinner mig mitt i allt?

Jag väger ungefär 10 kilo mer än för ett år sedan och även om jag har dagar när jag inte älskar vad som hänt med vikten så tycker jag oftast att min kropp ser helt fantastisk ut. Något som kanske borde vara självklart alltid men är långt ifrån just det.

Trots att jag är tyngre än förr så går det betydligt lättare och också lite snabbare än väntat när jag springer. Den kravlösa löpningen får mig att må bra. Promenader i bergen och cykelturer får mig att må bra. Simningen får mig... trött. Det är kämpigt att ha tappat så mycket tempo men jag försöker hålla träningen kravlös och glädjefylld även i bassängen. Till slut så vänder det.

Jag känner ett stort behov av just kravlöshet i det mesta som jag gör faktiskt. Tror det är en bieffekt från de senaste årens kämpande, där jag ställde oerhört höga krav på mig själv - typ "Om jag bara blir lite bättre så kommer allt att ordna sig...". Det sliter. Och dessutom funkar ju livet inte ens så.

Nu blir jag dagligen påmind om att jag är jättebra, just exakt som jag är, och det är synnerligen angenämt. Som att glida ner i ett badkar fyllt med balsam för självkänslan.