Utflykt till Sa Cova Tancada

Asså, det är rätt mäktigt vad många häpnadsväckande sevärdheter som finns just runt knuten här i Alcudia. Om man nu anser att en promenad på runt sex timmar, som äventyret till Sa Cova Tancada tog, är runt knuten. Jag gör det. Allt som kan upplevas på en dag utan bil är runt knuten.

Jag och Matsy knatade iväg efter lunch. Vi gick vägen via Alcanada och tog oss sakta men säkert uppåt med strålande utsikt över havet till höger. Efter att vi passerat stegen och följt stigen längs muren till vänster tog vi vägen till höger. Efter ytterligare en stigning vek vi av till höger igen och följde stigen ner i ravinen och upp på andra sidan över ytterligare en liten topp.

Sedan började själva nedstigningen mot grottan. Vi hade hört och läst att vägen nu var att betrakta som svår och olämplig för personer med höjdskräck. Hand upp alla som lider av det? *räcker upp min hand*

Kanske hjälpte det att jag förväntat mig något mycket värre. Jag skulle definitivt beskriva vägen som svår, men det var lätt att hitta och det fanns kedjor och stolpar utplacerade för att hålla sig i där det var som brantast. Någon svindel fick jag inte.

Allra klurigast var det precis innan grottan och när vi skulle in i den. Då fick vi använda lite klättringsskills, men inget superavancerat. 

Själva grottöppningen var mindre än jag hade väntat mig men själva grottan betydligt större. Efteråt läste jag på nätet att den sträcker sig 250 m in i berget och en man vi mötte sa att man kan välja vägar som går både uppåt och nedåt i grottan.

Jag och Matsy tog oss kanske till tredje eller fjärde salen, via små hala trappor. Det var så långt vi vågade. Jag hade en liten ficklampa och mobilen, men en pannlampa hade varit bättre. Eftersom jag lider av lätt cellskräck så var det blandade känslor där inne. En del av mig var helt betagen av hur fantastiskt det var med alla stalagmiter och stalaktiter, och nyfikenheten drog mig längre och längre inåt. En annan del av mig kämpade mot paniken och ville helst bara springa ut.

Det kändes som om vi var ensamma i grottan, men det kom ut massor av människor efter att vi vänt, vilket bara bekräftar hur djup den är. Det gick bara att höra och se ljuset från de som befann sig precis i närheten.

Efter avslutad grottupplevelse och energigivande fika så började vi klättringen tillbaka upp, vilken var betydligt lättare, men jobbigare, än vägen ner. Sedan promenerade vi den vanliga vägen, alltså inte via Alcanada, tillbaka till Alcudia för att få lite omväxling och låta de trötta benen slippa mer terräng. 

Var riktigt matt när jag kom hem och jag hade ont i benen i flera dagar efteråt, men jag ser redan fram emot att komma tillbaka och utforska grottan mer. HELL vad jag älskar den här ön. Här finns allt! Längtar redan efter nästa utflykt. Då ska vi till Penya des Migdia, vilket ger en chans att utmana min höjdrädsla ännu lite till.

Santuari del Puig de Maria

Häromdagen var en sån där bra dag. Började med en otroligt vacker joggingtur på nya vägar och sedan drog jag iväg på en upptäcktsfärd i fem delar.

1 - cykla till Puig de Maria

Jag är som bekant inget stort fan av cykling som sport, men om syftet är att göra en kortare utflykt tycker jag faktiskt det är helt okej. Vägen till Pollensa och berget Puig de Maria gick främst på mindre vägar med utsikt över landskapet. Jag passerade mäktiga villor med prunkande trädgårdar och ropade hola till alla får, hästar, åsnor, getter och katter jag mötte längs vägen. 

Njöt faktiskt lite av turen och gjorde mig ingen brådska. Mitt mål för dagen gick att se redan från långt håll och jag blev förvånad över hur högt och brant berget såg ut. Jag lärde mig senare att det bjuder på ungefär 320 höjdmeter.

2 - bestiga berget

Att promenera uppför i långsam takt tycker jag är ganska trivsamt. Jag hade lite löst kollat upp att det gick att ta med cykeln (gående förstås) hela vägen upp till toppen. Hade dock inte väntat mig att vägen skulle vara så brant, även om den inledningsvis var asfalterad. Att skjuta cykeln uppåt i 2,2 km var svinjobbigt, svetten forsade och jag hade träningsvärk i axlarna dagen efter.

När jag närmade mig toppen byttes asfalten ut mot en stenlagd gång som fortsatte slingra sig i serpentiner uppför. Stenarna var rundade och lite hala men det gick fortfarande bra, även om det var sjukt obekvämt, att putta cykeln. Den allra sista biten byttes de platta stenarna ut mot något mer bumligt och cykelkånkandet nådde ytterligare en nivå av jobbighet.

3 - lunch och utforskning av Santuari de la Mare de Déu och Puig de Maria

Hade hunnit bygga upp en rätt bra hunger på vägen så det första jag gjorde var att hitta en bänk och ett litet bord att äta vid. Utsikten var fenomenal och jag kunde se hela vägen till Mariannelund Alcudia. Verkligen helt makalöst vackert!

Kapellet på toppen byggdes år 1348 och ett kloster lades till detta 14 år senare. Nunnorna bodde och tillbad i klostret fram till 1576 (inte samma nunnor hela tiden förstås, det hade varit jättekonstigt om de blev 200 år gamla) då de beordrades att flytta till Palma på grund av anledning. 

Just denna dag förstärktes intrycken på denna stillsamma, vackra plats av ett gäng ungdomar som spelade musik och var högljudda. Jag vill inte vara en bitter surtant, men vaf... här klättrar man upp till himlen och möts av umpa umpa! Det var inte det jag såg framför mig.

4 - nedstigning från berget

Första biten på det kullriga kullret var lite klurig, men så fort stenarna blev lite plattare gick det snabbt att promenera utför. Så snart jag kommit ner till den riktiga vägen hoppade jag upp på hojen och rullade ner för berget.

Det låter ju enkelt men det var det inte - branta, tvära serpentiner kryddade med dålig asfalt, grus och barr. Jag var livrädd! Pulsen var nästan lika hög som på vägen upp och händerna värkte av att jag höll så krampaktigt i bromsarna. På plussidan var att det var över på mindre än 10 minuter. Att jämföra med de minst 45 minuter det tog att gå upp.

5 - cykla hem

Valde att cykla en annan väg tillbaka, för att få lite nya vyer. Det var högre temperatur än på förmiddagen och jag njöt av de varma vindarna i ansiktet. Började dock känna att jag var klar med utflyktandet för den här dagen, och vägen hem tycktes oändlig. Det hjälpte inte att jag började få slut på vatten och att törsten gjorde sig påmind hela tiden. Nåväl, hem kom jag till slut, synnerligen exalterad över mina upplevelser. En riktigt fin, kämpig och omväxlande tur.

Utflykter på Mallorca

Efter sju veckor i karantän lättade den spanska regeringen på restriktionerna och sedan dess har vi hunnit med en hel del utflykter, korta och långa. Joråasatteh...

Det första jag gjorde med min nyvunna frihet var att köpa en cykel, en Scott Sub Cross 40. Jag ville ha en cykel som lämpar sig för transport mellan olika platser och som funkar bra även i lätt terräng och på grusvägar. Är hittills mycket nöjd med min nya kompis Matador. Fast jag vill ändå vara tydlig med att jag fortfarande i huvudsak är emot all typ av cykling.

De första två veckorna av frihet fick vi bara vistas utomhus kl. 6-10 eller kl. 20-23, så vi passade på att utnyttja morgnarna, men efterhand har livet allt mer återgått till det normala.

12 maj - frukost vid Playa de S'illot

Jag och Dani packade frukosten och cyklade iväg till Playa de S'illot, vilket inkluderade backjävlar från helvetet. Sjukt jobbigt för en otränad kropp. Att sitta ner och ha picknick var vid den här tidpunkten olagligt, men det var ett helt fantastiskt lagbrott!

13 maj - på berg med Berg - Puig de Sant Marti

Äntligen fick jag gå i bergen, som jag längtat! Det var inte helt lagligt genomfört, men det var å andra sidan inte helt enkelt att reda ut reglementet. Det var nämligen tillåtet att träffa Sofia, men bara hemma eller på restaurang, inte utomhus. Det var lagligt att ta bilen för att besöka henne, men inte att åka samma sträcka för att motionera. Berget i sig låg för långt hemifrån för att det skulle vara lagligt att promenera dit, men om vi hade löptränat hade det varit tillåtet. Fast då inte tillsammans eftersom all motion utom promenader måste ske enskilt. En promenad fick inte vara längre än en timme men en löptur kunde vara hela det tillåtna spannet för att vistas utomhus, 06:00-10:00. Slutligen höll vi som synes inte det sociala avståndet på minst två meter. I övrigt en fantastisk utflykt.

15 maj - frukost i Alcanada

Det behöver inte alltid vara komplicerat. Vi packade frulle och hojade till Alcanada. På en liten stenstrand parkerade vi cyklarna och bredde ut våra handdukar, åt och tog en liten tuppis. Sen var det dags att åka hem innan utegångsförbudet som förvandlade alla, som inte var inomhus, till pumpor.

25 maj - vandring längs Camí de Cala Boquer

Efter ett tidigare försök, då med cyklar, på Camí de Cala Boquer i Pollença var vi nu tillbaka för att göra ett nytt försök till fots. Denna gång med vännerna Sofia och Emelie. Vi bjöds på en lätt, fin och lagom lång promenad genom en mäktig dalgång. Belöningen blev medhavd picknicklunch vid havet. Denna utflykt var helt laglig, då vi precis gått in i en ny post coronafas där nästan allt var tillåtet så länge vi hade munskydd på alla platser där vi inte kunde hålla minst två meters avstånd till människor vi inte bor ihop med. Fantastisk dag, även om vi fick några droppar regn på oss mot slutet.

29 maj - soluppgångsfrukost på Puig de Sant Martí

Den här gången tog jag och Daniel bilen upp på berget för att titta på soluppgången. Det var magiskt fint att se dagen gry och solen gå upp bakom bergen, samtidigt som vi åt frukost, slogs mot myggor och värmde oss med te. När klockan ringde 05:00 kändes inte utflykten som någon bra idé, men väl på berget var det såklart värt det. Otroligt vacker morgon. Efteråt åkte vi hem och fortsatte sova.

29 maj - vandring i Son Real

Samma dag som vi såg soluppgången hann vi med ytterligare en utflykt. Den andra gick till Son Real. Vi parkerade i Son Serra de Marina och promenerade längs havet till Can Picafort och tillbaka. Givetvis med stopp för medhavd picknicklunch och fika. Passerade ruiner, märkliga stenformationer, grottor, en antik begravningsplats och flertalet nakna, äldre män med stjärten i vädret.

30 maj - picknicklunch i Alcanada

Efter att ha varit i karantän så länge hade jag en enorm längtan efter att vistas utomhus i naturen, om så bara för en liten stund. En dag tog vi cyklarna till Alcanada och åt lunch. Medhavd, hemlagad tortilla, oliver, salmorejo och mitt spanska favoritbröd. Tystnad och vågskvalp. Helt underbart! 

2 juni - utflykt till Sa Calobra

Jag, Dani och Sofia åkte iväg på bilutflykt och spanade in Sa Calobra, Torrent de Pareis och Cala Tuent. Vi bjöds på makalösa vyer, dramatiska berg och opera på hög volym, slingrande vägar och bad i turkosglittrande hav. Mallorca är helt jävla amazing! Just nu är det dessutom extra tacksamt att njuta av dessa vackra platser, eftersom det är så gott som folktomt överallt.

13 juni - bilutflykt till Formentor och Cala sant Vicenc 

Besättningen på utflykten till Formentor bestod av mig, Dani, Emelie och Sofia. Vi höll på att blåsa bort på de två utsiktspunkterna vid Es Colomer, åt picknicklunch med getterna vid Cap de Formentor, förbannade de ynkliga molnen som skymde solen på Playa de Formentor och chillade, fikade, och badade vid Cala Sant Viçenc. Vi hade ingen tydlig plan för dagen, förutom mitt stående krav om att lyssna på opera när vi körde serpentinvägarna i bergen, utan det fick bli som det blev. Och det blev fantastiskt. Blev helt matt av alla storslagna vyer.

16 juni - vandring till Coll Baix

Att återvända till stranden Coll Baix hade stått på min önskelista länge. Jag, Dani, Sofia och Mats tog omvägen över lilla berget dit. En promenad på ca tre timmar och några hundra höjdmeter i stekande sol och lätt vind. Vi gnolade på Habanera från Carmen och njöt av vyerna över Alcudia och Pollenca. När vi klättrat sista biten ner till stranden blev vi mötta av Joan och kastade oss i havet för att kyla ner oss innan vi åt vår medhavda picknicklunch. Efter några timmar på stranden tog vi raka vägen hem, ca två timmars promenad, och firade med drinkar i hamnen. 

Jag älskar utflykterna på den här ön!

Sofia i utlandet #6

Tänk att det har gått sex veckor sedan jag kom till Mallorca. Till den här overkliga verkligheten. Det finns sånt jag saknar här, men jag kan inte säga att jag längtar hem.

Fast det känns inte som att det här livet är riktigt på riktigt, utan jag får ofta slåss mot en röst som säger att det nog är dags att åka hem till vardagen nu. Till kyla, trötthet och en känsla av att hela tiden gå runt med en alldeles för tungt packad ryggsäck. För flyttar till Spanien är ingenting man gör hur som helst, bara för att man har lust. Nä nä. Någon ordning får det faktiskt vara. Venga. Vale.

Hur ska jag få mig själv att tro på att JAG bestämmer vad som kan vara verkligt och inte?

Anyway. Kan sätta check på hinderbanan i bassängen nu. En film på spektaklet ligger på Instagram men jag besparar bloggen den. I 1.5 gånger hastigheten är det 54 mycket ovärdiga (fast väldigt roliga) sekunder där jag gör en schysst face plant samt visar stjärten.

Ovärdigt eller inte så är jag grymt imponerad över att det gick så bra för mig.

Jag kan även bocka av Puig de Sant Marti från Att Göra-listan. Det var lite jättevarmt (klassiskt att sitta inomhus med AC och tro att det är svalt även ute) när jag gick upp och jag hade träningsvärk i vaderna i tre dagar efteråt, men det var det värt. Helt fantastisk utsikt! Jag har velat gå upp dit sedan jag var här på Mallis första gången med Team Snabbare 2015.

Det stod inte på någon lista, men jag har även bakat kanelbullar (åt bulle with a view på utflykten) och jag har gjort Toast Skagen. Det finns nämligen ingredienser i Spanien också har det visat sig, även om vissa saker (t ex halloumi) kräver att man letar väldigt noga. Och är duktig på att använda Google translate.

Och nu över till vädret. Det har tagit ungefär sex veckor för mig att inte känna mig stressad över att vara inomhus när det är solsken ute. Hemma känner jag att jag måste passa på att vara ute om solen skiner, men här är det bra väder hela tiden och det går inte att vara ute jämt.

Jag har sett magiska solnedgångar och jag ska försöka pallra mig ur sängen någon morgon den här veckan och titta på soluppgången på stranden också.

Veckans simning (med vecka menas sedan förra tisdagen) har jag hunnit med två pass inomhus (1600m och 2100m) med fokus på att rätta till det hemska jag såg på filmen tidigare, samt tre pass utomhus (4800m, 4000m och 4800m) i favoritbassängen på Viva Blue.

Under lördagens pass tänkte jag lägga av. Ge upp karriären. Det var oliiiidligt tråkigt och jag fattade inte hur jag skulle kunna simma 4 KILOMETER när 1500m tog en hel jävla evighet. Men jag gjorde det. Tror det kallas disciplin.

På söndagen gick det bättre igen, och då var det faktiskt riktigt roligt.

Jag säger inte att det är så, men det KAN vara så att jag tröttnat på att inte kräva något av mig själv. Jag går igång på att försöka slå mina egna tider och göra storartade insatser. Ibland måste det få vara kravlöst, men det kan inte pågå för alltid. Under söndagen la jag in lite mera fart och vips så blev det roligare igen. Jag ska styra upp det här när höstterminen startar.