Stora Stöten swimrun sprint 2018

Min första swimrun på nästan två år är avklarad! Jag körde Stora Stöten swimrun sprint med Fanny Ahlfors, Team Barebells powered by 2xu, den den 11 augusti. Loppet bestod av 10,8 km löpning och 1 km simning. Jag var ASnervös innan.

Starten gick halvägs ner i Falu gruva och det första vi fick göra var att kämpa oss upp för en låååång uppförsbacke. Hela fältet drog iväg och jag promenerade på så gott jag kunde med Fanny trippandes framför. Vågade inte ta ut mig för mycket direkt i starten. Dessutom höll jag på riktigt på att dö av värmeslag i min våtdräkt.

Hade dagen till ära fått låna ett exemplar av 2xu kommande swimrundräkt som släpps nästa år. Herrmodell visserligen, men jag tyckte den fungerade väldigt bra. Förutom att det var fuck off-varmt dåra.



Det kändes mer som ett löplopp än ett swimrunlopp. Längsta sträckan på 6,8 km motsvarade det längsta jag sprungit sedan fotskadan 2016. Men det gick bra. Jag hängde i lina bakom Fanny och försökte att inte tänka för mycket på hur långt det var. Gjorde en face plant i skogen, men annars gick det över förväntan.

Och när den långa löpningen var över och vi fick börja simma så gick tiden så otroligt fort. Vips så var loppet slut.

Det kändes som om vi låg sist redan från starten. Vi sprang förbi två lag när första backen var passerad, men sen såg vi inte så många förrän vi simmade om ett lag på sista simsträckan.

Ändå kom vi på fjärde plats. Första damlag. Det satte igång en hel del oönskade tankar om prestation i mitt huvud. Jag kan inte stoppa dem, men jag försöker att inte ge dem näring. Jag hade haft samma fina upplevelse även om vi kommit sist.

Positiva negativa nyheter från fotdoktorn

Igår var jag Hand & Foot Surgery Center i Storängsbotten för en ny undersökning av min vänsterfot. Den insatte vet att jag i höstas fick en inflammation i peroneussenan, strax under vänster fotknöl, och att jag sedan dess har vilat helt från löpningen fram till i början på maj, då ett misslyckat igångsättningsförsök ledde till nya smärtor.

Jag fick direkt förtroende för Dr. Peter. Han himlade med ögonen när jag berättade om den första ortopeden jag träffade, som sa att jag aldrig skulle kunna springa mer.

Sen tittade han noga på bilderna från min förra magnetröntgen, gjorde sin egen bedömning, läste vad de tidigare läkarna skrivit, kände på min fot och kom till följande slutsats:

Säsongen 2017 kommer att behöva passera utan löpning för mig. Min fot måste få mer vila, men det verkar onekligen gå åt rätt håll och det är inte ovanligt att det tar längre tid än 6 månader för såna här inflammationer att lägga sig. Skulle problemen kvarstå och vägra ge med sig går det att operera, men han avråder från det i dagsläget, eftersom det har gått så pass kort tid. Jag ska även göra en ny MR.

Det var ju inte direkt de gladaste nyheterna, men jag gick ändå därifrån med en betydligt bättre känsla än jag hade när jag kom dit. En känsla av att det här kommer ordna sig, bara jag har lite tålamod.

Så. Jag uppskattar att ha fått en uppdaterad diagnos, även om tålamod inte är min OS-gren.

Jag kommer förstås överleva ytterligare en tid utan löpning, swimrun, långpass och tävlingar, det kommer jag. Men jag saknar endorfinerna det gav mig och jag saknar att äventyra med mina Lindor. Lindaz. Lindad & Lim.

Simpasset nedhackat i statistik

Hade en härlig känsla i vattnet idag! Hamnade i någon form av glädjerus över att jag har lärt mig simma och hur häftigt det är att glida fram i vattnet tillsynes utan ansträngning.

Dessutom kändes det oerhört lyxigt att bara simma 50:or, även om det var 60 st, och dessutom i lugn fart. Som ett intervallpass man inte behöver anstränga sig på! Win! Simning är toppen!

Och som för att påvisa poängen med att envisas ha Garmin på armen, trots att inga "riktiga" simmare har det (ahmen duuuurå... ba öööhh), så har jag gjort statistik över varenda sekund under dagens pass.

Andra varvet sammansatt gick lite snabbare än tänkt, men jag dealade med mig själv och sa att det var okej, förutsatt att jag höll mina tider resten av passet. Det kunde jag ju förstås omöjligt veta där och då, men jag klarade det utan svårighet. Alla farter var väldigt modesta.

Lite ostadig inledning, om man nu kan säga det om en diff på två sekunder, men sen ordnade det upp sig.

Att diagrammet ser lite märkligt ut beror på att jag simmade som en fukking klocka. Fenor är min OS-gren. 16/20 stycken gick på 44 sekunder. Resterande 4/20 på 43 sekunder.

Gissa var jag fick feeling och började tävla mot snubben på banan bredvid, trots att jag försökte stoppa mig själv? Det hade kunnat vara värre.

Ja, så vad säger du om den statistiken? Inte så dumt med klocka ibland va?!

Igår var det lottdragning för Ötillö. Jag hade en lott med Linda och en lott med Linda och gick ändå därifrån lottlös. 16 damlotter var sålda och det fanns 2 platser att slåss om.

Jag hade blivit sjukt glad över att få chansen att köra loppet, men eftersom jag inte ens kan springa än så känns det inte som hela världen. När det är meningen så händer det, och jag hoppas det är när jag är i bättre fysisk (och mental) form än just nu.

Det gör så jävla ont!!!

Som det knyter sig i min mage när jag ser den här bilden.

Den är från banan på söndag som jag inte kommer kunna köra, men som har haft mitt namn skrivet över sig redan från första början.
Eller... skrivet över sig?
Nej.
Den har skrikit mitt jävla namn så högt den orkar. Mitt lopp. Min bana.

Att inte kunna köra gör ondare än det här förbannade jävla könsord!¤&@-diskbråcket.

Till Tyskland ska jag i alla fall. Min teamie Mattias ringde mig nästan direkt när jag blivit sjuk och sa att han var helt cool med tanken att vi kanske inte skulle kunna tävla och att jag kunde vara lugn över den biten. Fokusera på annat. Att vi åker ändå Det var otroligt skönt! Bra kille den där Sommarkatten, är så otroligt tacksam!

Istället får vi heja på lag Lindad & Johan, och alla andra jag känner som kör. Och så är jag och Lim anmälda till Utö Sprint i maj.

Igår var det simskola. Tröskeln jag behövde ta mig över för att komma dit var enorm, men det gick. Drog på ett fejkat leende för att lura mig själv att jag ville, hajbaddräkt och fenor på fossingarna.

Det gick bra. Jag blev så jävla lurad att jag till och med hade roligt! Avslutade med 25m på tid med start uppifrån. Hahaha! Min vänsterarm saknar som bekant kraft, så när jag slog emot vattenytan i dyket så klarade jag inte att hålla armarna sträckta. Slutade i turbulens halvägs ner till botten innan jag simmade mig i mål på starka 22 sekunder. Tihi.

Idag har jag ont i vänstersidan som ett helvete. Vill helst bara skära av den.

Förbannade skitfötter

Koster swimrun - förra årets roligaste lopp. Jag har längtat efter det hela sommaren. Få träffa swimrunvänner, dricka bubbel, uppleva den superhärliga atmosfären och köra ett fint och annorlunda lopp.

Förra årets helg var liksom helt grym.

Men så är det fötterna. Efter Solvalla swimrun svullnade de som två vindruvor och jag kunde inte gå. Jag har inte stukat dem men de agerar märkligt. Det har långsamt blivit bättre, men jag har fortfarande lite ont.

Innerst inne vet jag att jag inte borde köra Koster swimrun. Inte om fötterna känns som idag. Inte ens om de hinner bli bra. Jag vet ju inte vad som är fel, tänk om jag förvärrar något?

Men jag vill åka. Vill, vill, vill! Förnuft mot känsla. Jag har lämnat beslutet åt ödet och försöker känna mig lugn i det. Och så har jag bokat tid hos naprapat-Anna för renovering.

Tar någon vår plats blir det så. Om inte så tar jag mig runt banan med Lindad. Win-win.

Solvalla swimrun 2016

Foto: Tero Koski

Vi ser pigga ut men jag var fruktansvärt trött när vi i lördags sprang i mål i Solvalla Swimrun.

Jenny frågade mig för någon vecka sedan om jag hade lust att åka till Finland och köra tävlingen med henne. Vi är bekanta via Medley och jag visste inte så mycket mer än att hon är en grym swimrunner och en trevlig tjej. Så varför inte?

Foto: Solvalla swimrun

Vi flög till Helsingfors där vi blev hämtade av tävlingsledningen och skjutsade till Solvalla Arena. Checkade in på vårt enkla men trevliga boende på området och hämtade ut våra snygga tävlingskit. ÄNTLIGEN en gul badmössa! Jenny fick en rosa och var lika glad som jag.

Efter en ordentlig grötfrukost på lördagsmorgonen gjorde vi oss i ordning och gick till race briefingen i gymnastiksalen. Banan bestod av 32 km löpning och 6 km simning, fördelat på 17 löpsträckor och 16 simsträckor. Längsta löpningen var 4.6 km och längsta simningen 700 meter. Vattentemperaturen var gissningsvis 11-14 grader. Höjdprofilen visste vi ingenting om, mer än att loppet avslutades med att vi skulle upp för swinghill, områdets skidbacke.

Foto: Tero Koski

Exakt kl. 10:00 gick startskottet och lagen rusade iväg i en farlig fart. Även vi, Team Flodis, höll ett relativt högt tempo. Första delen av banan bestod av mycket simning och korta löpsträckor. Första simningen kändes kall och jag hade väldigt hög puls efter löpningen dit, men jag återhämtade mig snabbt i linan bakom Jenny. Hon är gammal simmare och som omväxling fick jag ligga bakom och njuta av hur vi fräste fram och förbi massor av lag, trots att min ansträngningsnivå förblev låg.

Banan var lagd som en åtta, där vi passerade startområdet igen ungefär 2/3 in i loppet. Precis innan vi nådde dit gjorde jag en oskön vurpa och dundrade höften i en sten, men överlevde med enbart skrubbsår på händerna.

På andra varvet var det mer löpning, och vi blev så småningom omsprungna av de lag vi simmat om i början. Sen var vi rätt ensamma. Jag sprang oväntat bra i skogen och fick till och med feeling under vissa sträckor, där det var grymt fina trailspår utan vare sig stenar eller rötter. Kunde fokusera på teknik och avslappning. Simningen flöt på riktigt bra hela tiden.

Foto: Jouni Vahlstedt

Andra varvet bjöd på fler grusvägar och fina, lättsprungna och breda stigar än det första, men också på mer kuperad terräng och ett antal branta trappor. Ingen hade sagt något om trappor. Och i dessa trappor och branta backar hände något. Mina ben la av. Helt. Antar att det var mjölksyra som låg bakom den otroliga smärta jag kände, benen skakade och vek sig, samtidigt som pulsen var skyhög och jag hade nära till tårarna. Jag fattar inte vad som hände? Så fort det blev plan mark igen kunde jag springa igen.

Åtminstone fram tills vi hade en knapp mil kvar. Det kändes som om jag stapplade fram genom skogen, min vänstra höft gjorde ont och jag var så kall om tårna sedan första simningen att jag inte känt dem på flera timmar. Jag var otroligt trött, men samtidigt väldigt nöjd med vad jag hade presterat, bortsett från i backarna.

Foto: Tero Koski

Slutligen kom i alla fall den allra sista simningen och klättringen upp för swinghill. Nej, mina ben hade inte börjat fungera, men tack och lov är swimrun en lagsport och jag fick skjuts upp av Jenny. Annars hade jag förmodligen varit kvar där än. Jag var så trött!

Foto: Tero Koski

Upploppet var tacksamt och när vi efter 6 timmar och 19 minuter korsade mållinjen så var det som tredje damlag. Hurra! Tyvärr missade vi prisutdelningen eftersom vi var tvungna att springa iväg och duscha varmt. Temperaturen i luften låg på kanske 10 grader så vi blev snabbt kalla när vi stod still.

Vi såg ändå till att få en bild från pallen med vårt bronsbubbel innan vi käkade middag och avslutade dagen i bastun nere vid sjön. Vid det här laget hade mina trampdynor/fötter svullnat och jag hade väldigt svårt att gå, ett problem som fortfarande kvarstår, även om det blivit lite bättre. Panik.

På söndagsmorgonen åkte vi till flygplatsen med perfekt fungerande, billig finsk kollektivtrafik. Landade på Bromma vid lunchtid. Otroligt smidigt.

Foto: Jouni Vahlstedt

Jag är väldigt glad att jag sa ja till att köra loppet med Jenny. Det var en rolig helg och en jättefin dag i skogen. Loppet var mycket bra arrangerat och allting fungerade perfekt. Banan var löjligt välmarkerad med snitslar minst var 10:e meter, och det är precis vad man behöver efter många timmar i skogen när hjärnan fungerar lite tveksamt. Det hade kunnat finnas något annat än bananer, saltgurka och sportdryck på energistationerna, men jag drygade ut med eget och klarade mig därför bra. Vatten drack jag under simningarna.

Eftersom vi i Team Flodis aldrig ens hade tränat tillsammans så snackade vi ihop oss innan loppet om hur vi fungerade under ansträngning. Eftersom jag var den svagare även i löpning fick jag efter eget önskemål ligga först, och Jenny skötte det supersnyggt. Hon sprang inte ett enda steg före mig och det gjorde att jag inte blev stressad för att jag trodde att hon tyckte jag sprang för sakta. Stämningen var jättebra, inte bara i skogen utan hela helgen. Tack Jenny!

Kan rekommendera det här loppet, det var verkligen en fin bana. Krävande men väldigt inspirerande. Vänliga människor. Vacker natur med fina höstfärger och bra kommunikationer till arenan. Kör, bara kör.

Swimruntävling blev swimrunträning

Igår skulle jag och Mattias ha åkt till Gävle och kört Tröskenrännet med 9 km löpning och 3 km simning. Vi efteranmälde oss så sent som i veckan, men så kom tyvärr det så kallade livet emellan och vi var tvungna att ställa in med lika kort varsel som vi anmält oss.

Så istället för att åka till Gävle drog jag ut till Mattias i Gustavsberg och så körde vi ett träningspass ihop där, eftersom det var förenligt med livet. Barnet. Det blev en jättefin dag, och jag var faktiskt ganska glad att det inte var race. Kände mig lite seg.

Det är kul att köra med Mattias eftersom vi kompletterar varandra väldigt väl. Han freakar ur över sin egen påstådda otillräcklighet i simningen lika mycket som jag gör i löpningen. När jag hör mig själv förklara för honom att jag inte upplever att han sinkar mig (jag märker honom inte ens!), att hans kapacitet i vattnet är fullt tillräcklig och att jag faktiskt vill köra med honom, så tänker jag att det rimligen bör vara ungefär likadant för Mattias. Vi vet båda två vad vi får och har accepterat de förutsättningarna.

När han fick lite feeling på löpningen och ökade tempot så la jag mig bakom i linan och pinnade på så gott jag kunde. Försökte tänka att jag kan vara en bra swimrunbuddy även om jag inte springer världsasnabbt, och fokuserade på Mattias lätta, snygga löpsteg. Kom fram till att jag trots allt kände mig ganska trygg och glad där bakom. Ska försöka behålla den känslan.

Vi ska köra Ötillö 1000 lakes ihop i Tyskland i slutet av oktober, och för mig är det en morot att faktiskt ta tag i löpningen och försöka minska glappet mellan oss tills dess.

Antar att det var det som fick mig ur sängen 05:30 en måndagsmorgon, för att under tunga moln och i hällregn köra ett kort pass löpteknik i backe och ett antal löpskolningsövningar. Det som inte dödar härdar.

Ångaloppet sprint 2016

I augusti 2012 stod jag och Lindad på startlinjen i Ångaloppet för allra första gången. Då var det 100 startande lag och vi hade aldrig gjort något liknande förut. Vi älskade det, lärde oss crawla och resten är så att säga historia.

Till Ångaloppet kommer vi alltid tillbaka. I år var vårt femte år men i och med urladdningen i Norge för en vecka sedan valde vi den här gången att anmäla oss till sprinten - 10 km löpning, 1 km simning.

Började dagen med att heja på Ångaloppet familj. Dog sötdöden av alla minismå kidz som körde med sina föräldrar. Så jäkla grymt!

Vi hade många vänner som deltog i år, vilket gjorde det lite extra roligt. Några av dem körde swimrun för första gången. Snacket gick huruvida vi skulle köra med våtdräkt eller utan, då vattentemperaturen i Östersjön låg på högst 14 grader. Jag och Linda valde utan.

Uppladdningen skedde på lite olika sätt. Jonas och Martin vilade sig i form medan jag och Lindad joggade ner till vattnet och tillbaka. Försökte värma upp och sträcka ut trötta muskler lite, men redan när vi klev in i startfållan anmärkte Linda på att hennes hälsena kändes väldigt spänd.

Foto: Anders Wadin/Retouch Stockholm

Vi var ändå taggade i starten och hade planen klar för oss. Men titta först noga på bilden ovan. Jag fullkomligt älskar allt som händer i den!

Tanken var att hålla ett lite högre tempo än vi vanligtvis gör och se vad som händer. Trummade iväg och hittade en bra pace, kontrollerat ansträngande. Banan gick först längs en lång grusväg och sedan in i skogen på en mindre stig. Vi hängde med bra, men när vi skuttade över ett litet dike hörde jag Linda skrika till bakom mig.

Att våga lyssna när kroppen säger nej är en styrka. Det kan verka som ett lätt beslut att bryta ett lopp, men är man en person med riktigt tjockt pannben och enorm vilja, som Linda är, då är det beslutet aldrig enkelt.

För mig var det aldrig ens något att snacka om. En liten bristning i vaden hade kunnat bli något mycket värre om vi fortsatt, men nu promenerade vi istället runt första varvet, inklusive två korta simningar, till varvningen på Ånga. Där klev vi av.

Att det var rätt beslut finns inga tvivel om, men självklart är det ändå en stor besvikelse. Vi fick en riktigt bra start, hittade en rytm och kom in i vår bubbla. Det tar vi med oss från loppet. Och lärdomen att livet går vidare även med en DNF i bagaget.

Simsafari vid Lilla Essingen

Foto: Mikael Rosén

Jag simmade vid Lilla Essingen imorse. En strålande solig simsafari med Human Ambition. Kom dit i tron att vi skulle simma runt ön, men eftersom jag var enda närvarande barnet och Micke inte var i form för simning, så bestod safarin idag av teknikcoachning mellan bryggorna.

Jag kan inte minnas att jag någonsin haft någon som korrigerat min öppet vatten-teknik förut, så det var verkligen väldigt värdefullt. Fick med mig tre saker:

• Slappna av i nacken. Jag håller huvudet lite tiltat framåt istället för att peta in hakan och låta nacken vila avspänt på ytan. Extra fokus på att få med hakan in efter andning.

• Frekvensen ska komma från höften. Simmade med tamagotchi (aka tempo trainer, 1:10-0:75) och övade på att styra frekvensen i armarna genom att anpassa höftrotationen efter beepet. Om fokus ligger på höften är det lättare att bli stabil i kroppen.

• Navigera genom att lyfta hela torson uppåt. Inte genom att vika nacken bakåt.

Tre till synes enkla saker, men jag hade väldigt svårt att få till dem på samma gång, och ändå behålla en bra känsla i simningen. Punkt tre struntade jag i att ens försöka med idag, men jag tar det med mig.

Den Trötta Kroppen (DTK, tm) fungerade oväntat bra och jag simmade ihop ungefär 1600 meter innan vi avslutade med te och surdegssmörgås på Pappas Deli. Frullen, och att få ha Micke helt för mig själv en stund, blev en extra guldkant på en redan fin morgon. Bra kille det där.

Dessutom sådde han ett litet, litet frö i mig. Florida i december, 2-3 veckor intensiv simträning i Fort Lauderdale. Själv, eller om jag får någon med mig. Blev sjukt sugen och har inte kunnat släppa tanken... Vilken boost det vore!

Från Lilla Essingen styrde jag Mumin Claire in till City och gick på Centralbadet. Idag var min dag. En lyxdag. En omvårdnadsdag. Du ser ju själv hur jävla glad jag är. Heeeeh.

Bubbelpool, kallvattenchock för benen och 85 minuter massage från en kvinna som, efter att fått höra att jag idrottat i 11 timmar i bergen, förklarade att jag är både stark och vacker. Efteråt berömde hon dessutom mina muskler. Gillade henne SÅ mycket.

Imorgon kör Attack of the invisible rubber ducks sitt femte Ångalopp. Sprintdistans i år. Får se vad DTK tycker om den idén...

Återhämtning, post Rockman

Rockman var en tuff kille, han tog hårt på mig.

Morgonen efter loppet var jag otroligt sliten - värre än efter något lopp förut. Låren och vaderna gjorde ont, liksom ländryggen, nacken och skulderbladen. Jag var vansinnigt trött och vaknade lite snorig. Allmäntillståndet var kraftigt nedsatt och jag hade gärna tillbringat hela söndagen i horisontalläge, sörplandes resorb, istället för att åka flygplan.

Benen har nu hämtat sig ganska bra. Jag kan gå som vanligt ner för trappor och sätta mig på en stol utan att långsamt sänka mig själv ner, med armarnas hjälp. Yay! Sprang 20 minuter igår och det kändes lite struttigt och långsamt, men hade väldigt bra effekt på benen.

Värre är det med axlarna. Tror jag spände mig mycket under loppet, och stelheten har nu vandrat ner som en låsning mellan skulderbladen. Förbannat ont. Kan inte sova. Naprapatbesök igår, yoga ikväll, simning och massage imorgon. Hoppas det släpper. På lördag kör jag och Lindad Ångaloppet sprint.

Känslan efter Rockman var att jag aldrig vill köra swimrun igen, men jag är samtidigt otroligt inspirerad att träna mer, träna hårdare, bli fysiskt och mentalt starkare så att jag är redo för nästa utmaning. För det är några kvar i år, förutom Ångaloppet. Och många kvar i livet.

Jag vill aldrig stå still för länge, aldrig sluta utvecklas, även om det gör ont att fortsätta ibland.

Rockman Swimrun 2016

Foto: Jonas Demnert

Att sammanfatta Rockman Swimrun är inte en helt lätt sak. Det är utan konkurrens den absolut tuffaste utmaningen jag någonsin gjort, Engadin Swimrun (lättsprunget, småmysigt) och Mallorca 70.3 (pfft, löjligt) inkluderat, liksom alla trivsamma utflykter i Hofors.

Det tog över nio timmar av loppet innan jag och Lindad ens sprang ordentligt för första gången. Fram tills dess var lutningen så kraftig och terrängen så svår att vi helt enkelt inte kunde.

Men vi tar det väl från början:

Foto: Gunnar Eld

Frukosten serverades 04:30 och färjan som skulle ta oss till starten vid Fantahåla i Lysefjorden gick 06:15. Jag kände mig helt lugn och lyckades till och med sova en halvtimme på båten. Innan jag hann få ångestpirr i magen stod vi i fören och startskottet gick.

Foto: Gunnar Eld

Vi självseedade oss bland de främsta, vilket var sjukt smart eftersom vi skulle längst in i Fantahåla och runda en boj innan vi följde klipporna längs stranden 900 meter till uppstigningen. Det var som en käftsmäll när kylan från vattnet slog emot ansiktet, men ganska snart kändes temperaturen okej.

Min puls ökade markant när jag såg att det fanns brännmaneter i fjorden, men vi simmade riktigt bra fram till växlingen och dagens första klättring. Rakt upp. Vaderna skrek om nåd och jag undrade hur i helvete de skulle överleva 2500 höjdmeter när de klagade redan efter 30 minuter.

Foto: Jonas Demnert

Några korta löp och simningar följde innan det var dags för stigningen upp till Predikstolen. Ingen hade nämnt något om dessa ziljarder trappsteg av sten. Ute på Predikstolen blev vi fotograferade framför stupet och bjudna på smågodis.

Foto: Jonas Demnert

Foto: Matti Rapila Andersson

Foto: Jonas Demnert

Löpningen som följde var tekniskt svår, lång och tråkig. Vi klafsade genom vaddjup lera, halkade på stenar och trodde till slut att vi var vilse. Hade nästan gett upp hoppet när vi äntligen kom fram till nästa simning som var bara ett par hundra meter, men väldigt kall.

Foto: Matti Rapila Andersson

Foto: Matti Rapila Andersson

Foto: Jonas Demnert

Ännu en lång och bisarrt teknisk "löp"-sträcka följde. Högt upp på berget, över stenblock och branta klippor där ett felsteg hade kunnat resultera i ett hyfsat långt fall över kanten. Vi längtade efter den kommande simningen och fantiserade om hur skönt det skulle bli längs "Sunshine Hill", där vi fått veta på race briefingen att det var asfaltsväg. Efter allt klättrande, hasande och stapplande över klippskrevor och stenblock så ville vi springa!

Foto: Matti Rapila Andersson

Foto: Jonas Demnert

Den efterlängtade 1600-meterssimningen längs med fjorden gick grymt bra. Mitt självförtroende var sargat efter misären i skogen men det plåstrades om i vattnet vartefter vi simmade förbi lag som från början låg så långt före att vi inte ens sett dem hoppa i vattnet.

Efter ytterligare en två kilometer lång stenblockspassage, kreativt kallad seaside sprint, kom vi äntligen fram till asfaltsvägen. 7 kilometer löpning. 200 höjdmeter, konstant uppför. Doh. Konstaterade att det ändå var skönt att slippa lyfta fötterna och promenerade i rask takt, med bara något kort stopp för att dricka vatten och trycka in mer energi.

Foto: Jonas Demnert

På toppen vek vi rakt ner mot fjorden igen, över branta, kaosartade stenpartier. Rockman... hette loppet det? Jag och Linda fantiserade om att starta en konkurrerande tävling, "Grassguy", med bara platta löpsträckor på gräs. Just där och då kändes det som en ypperlig idé.

Vi hade varit ute i lite över sju timmar och jag var fortfarande hyfsat fräsch. Orkade inte hålla så högt tempo i stigningarna och kunde inte ta mig fram så fort i skogen (pga är en terrängoteknisk asfaltsälskare), men jämfört med till exempel Engadin så var jag pigg. Trots ett något bristande energi- och vätskeintag under dagen.

Foto: Jonas Demnert

Foto: Jonas Demnert

Fjordsimningen på 1700 meter över till Flörli var stökig, rejält jobbig och tog ungefär 45 minuter. Fick slita riktigt hårt och var ordentligt trött när vi klev upp på andra sidan, i god tid för att klara cut offen.

Nu återstod bara det jag mentalt sett som upploppet: 4444 trappsteg á 750 höjdmeter, en kort simning och 6 km löpning in i mål.

Foto: Jonas Demnert

Foto: Jonas Demnert

Jag gick in i väggen i trappan. Stenhårt. Jag var så fruktansvärt trött, mentalt och fysiskt. Inte så att jag ville bryta eller trodde att jag inte skulle ta mig i mål. Jag var bara fullständigt slut och orkade inte mer. Lindad var, som hon varit precis hela dagen, superstark och det var inte första gången hon hjälpte mig uppåt med en hand i ryggen. Ensam är man ingen, tillsammans är man allt!

Foto: Jonas Demnert

Foto: Jonas Demnert

Den efterföljande kalla, korta simningen och löpningen var hemsk, men jag försökte trycka i mig så mycket energi jag bara kunde och när den kickade in kände jag mig piggare igen. Och plötsligt fick vi springa! För första gången på hela dagen möttes vi av en löpvänlig grusväg med lätt nedförslut. Håll i hatten! Kopplade ihop oss med linan så att jag fick lite hjälp och tuffade på i svindlande 6:25-tempo, att jämföra med de 17 min/km vi höll vissa sträckor genom skogen.

Foto: Jonas Demnert

Foto: Jonas Demnert

Sista kilometern mot målområdet gick det brant nedför igen men när jag såg ljuset i tunneln kändes allting så mycket lättare! Vi sprang i mål efter 10 timmar och 56 minuter, en tid som hade räckt till vinst förra året men blev en 8:e plats bland damlagen i år. Det finns verkligen ett gäng grymma swimrunbrudar där ute! Det stående skämtet under dagen var att vi var glada att ingen av oss var Kristin Larsson (queen of badass chicks - snabb, stark, snygg och vinner allt überjobbigt som går att vinna) eftersom det hade varit total ångest att behöva maxprestera på den här banan.

Foto: Jonas Demnert

Och i mål fick vi en kram av Rockman själv!

Det finns mycket positivt att säga om loppet. Välorganiserat, trevlig och hjälpsam tävlingsledning och en sjukt vacker, men samtidigt otroligt krävande, bana. Dessutom fick vi en assnygg långärmad merinotröja som jag kommer bo i resten av livet.

Foto: Jonas Demnert

Innan loppet så kändes Rockman som skärselden, en utmaning på gränsen till ouppnåelig. Samma ögonblick jag passerade mållinjen tvistade min hjärna till det och började förmedla att det nog trots allt inte var en så mäktig och svår tävling, och att min prestation därför inte heller var något utöver det vanliga.

Därför behöver jag skriva det här. Min prestation VAR något utöver det vanliga. Att i våtdräkt (för övrigt ett, ihop med swimrunskorna, fantastiskt plagg för fjällvandring) klättra 2500 höjdmeter, simma 6 km i fjordarna, förflytta sig närmare 34 km under 11 timmar kräver sin kvinna. Mitt självförtroende i skogen var i botten, jag är ingen terränglöpare och jag hade som vanligt på tok för få höjdmeter i benen. Jag simmade fantastiskt men simningen stod tyvärr för en så liten del att det kändes försumbart i sammanhanget. Det här var inte ett lopp för mig.

Foto: Jonas Demnert

Men jag gjorde det. Vi klarade det tillsammans, jag och Linda. Hon pushade, hejade och pressade oss framåt när jag inte orkade. Jag gjorde simningen lätt för henne. Tillsammans kompletterade vi varandra, och det tog oss i mål. Bara det är en stor bedrift.

Foto: Jonas Demnert

Under långa lopp har man ups and downs. Jag hade flera under dagen, men i det stora hela var jag stark. Mitt pannben är tjockare än en gymnastikmatta. När jag blev trött så höll jag käften och fortsatte framåt, ett steg i taget. Det fanns aldrig något annat alternativ än att vi skulle ta oss hela vägen in i mål.

Tack Rockman för att du har vidgat mina vyer, låtit mig testa kroppens gränser och utmanat mig som jag inte blivit utmanad tidigare. Det här var en dag jag aldrig kommer glömma. Just nu påminner min kropp mig om racet vid varenda liten rörelse jag gör.