onsdag, september 30, 2015

Vi firar läderbröllop!



Idag firar Jonas och jag treårig bröllopsdag. Det kallas läderbröllop. Det är också tredje året som Jontan är frånvarande på vår gemensamma dag. Eftersom det är så tråkigt att vara negativ så försöker jag istället glädjas åt att han åtminstone var med när vi gifte oss.

Att han varit borta alla tre år har inte varit ett frivilligt val. (Eller?) Det är någon årlig sak med jobbet som han inte kan välja att avstå ifrån. Och just vår bröllopsdag är tydligen en bra dag för det därna... vahettere... jätteviktiga.

Eller så är det någon på hans arbetsplats som är ute efter att sätta käppar i hjulet för oss. En sån här frånvaro kan dock ses genom fingrarna på, men det är kostsamt. Väldigt kostsamt. Och det blir inte billigare av att han är i kärlekens huvudstad, av alla ställen.


När jag kom till jobbet i morse väntade en stor blombukett på mig, och även om det inte riktigt väger upp för frånvaron av make så blev jag jätteglad! Blir glad varje gång jag sneglar till vänster och ser den.

Jag gillar blommor. Och diamanter, romantik, hästar, champagne, simning, skönhetsbehandlingar, hummer, massage och - bubblaren - flerårig oxfilé. Avleder Jonas uppmärksamheten tillräckligt mycket med såna saker så är den här lilla fadäsen snart glömd... Jag är dyr i drift.

Enligt gammal tradition ska dock mannen ge sin hustru en gåva av materialet med samma namn som bröllopsdagen. Läder alltså. Nästa år är det fruktbröllop. Om Jonas är hemma då så kan vi äta ananas och titta varandra djupt i ögonen.

tisdag, september 29, 2015

Benspark på halvfart



Den här veckan tar jag det lugnt och samlar kraft inför Koster Swimrun, så gårdagskvällens simskolepass med fokus på benspark kom en smula olägligt. Inte världens bästa pass när man vill spara på sina ben.

Jag har alltid tyckt genuint illa om att träna benspark. Det är tråkigt och jobbigt. Och jag är dålig. Men på senaste tiden har ett intresse av att faktiskt förbättra den smugit sig på. Det är inget jag vill prata högt om, hysch, hysch (vill ju inte att någon ska få en felaktig bild), men en bra och effektiv benspark kommer säkerligen att hjälpa mig att få upp farten. Så i smyg tyckte jag ändå att det var ett väldigt bra pass igår.

Men! Jag tycker det är svårt att gå på halvfart. Försökte, men det kändes så där. Går automatiskt in i något bitter-och-butter-mode av någon anledning, och får en tråkig inställning fast jag egentligen är glad och har roligt. Fick påminna mig själv flera gånger om mungipornas position.

Förutom benspark i alla positioner på längden och på tvären så fick vi öva längdhopp från pallen. Det var jätteroligt! Framför allt var det festligt för att det stod på min inofficiella lista över saker jag läst mig till att jag kan träna på för att i slutändan få till ett kraftfullt startdyk.

Mot slutet av passet fick jag kramp i vaden och när simfröken annonserade att vi skulle avsluta med idioten i bensparksform tackade jag vänligt men bestämt nej. Det var ett svårt, men korrekt beslut.

Idag blev det lite lätt axel- och bålstyrka på gymmet tillsammans med Pappan. Stretch och rörlighet. Guldstjärna till mig som varit så duktig på att stretcha och prehabba min axel att jag inte känner av den alls längre. Kommer bli ännu viktigare att hålla igång den här typen av träning när simningen blir tuffare under hösten.

måndag, september 28, 2015

Prinsesshelg


Whoa, vilken helg.

Egentligen började lyxlivet redan i fredags, med den härliga simningen i Vilunda, lunch med Boobsy och en intressant temamiddag med Theresia och Karin.

Lördagen inleddes med frukost på Gateau och fransförlängning hos Marie innan jag och mina BFF's drog till Högbo Brukshotell för fikabuffé, spa med ansiktsbehandling (omg!), champagne, tjejsnack och en fyrarätters middag som hotade att spränga magsäcken.

På söndagen tog jag och Malin en mysig morgonjogg längs MTB-spåret Maja innan frukost, och när vi hade ätit blev det en tupplur på maten. Det är bland det bästa jag vet, att äta frukost och sen få gå och somna om en stund till! SÅ lyxigt!

Avslutade vistelsen med en promenad runt i Högbo Bruk och innan vi skiljdes åt här hemma så lyckades vi klämma i oss lite lunch. Det tog ända till halv fyra att bli hungrig efter frukosten...

Vilken helg! Again!!! Älskar att känna mig som en prinsessa.

fredag, september 25, 2015

Tröskelintervaller i Vilunda



I förmiddags var jag på utflykt. Till Vilundabadet! I Upplands-Väsby. Igen.

Senast jag var där var i april, då jag körde ett PT-pass för Hasse. Väldigt mycket var sig likt, och jag väljer att citera mig själv för att beskriva upplevelsen:

"Det var en fin, stor och ljus bassäng, med breda banor och nästan inga människor. Förutom i duschen. Det var en liten dusch och typ tolv tanter som stod där nakna och hängde när jag kom. Kändes som science fiction."

Jag gillar Vilunda. Inte pga alla trinda tanter utan för att det är en fräsch simhall. Det kan vara så att det blir min nya stående plats för vattenbaserat fredagsmys.


Idag simmade jag tröskelintervaller. 3x(4x50 meter) i fart 3, de åtta första sammansatta och de fyra sista med paddlar och dolme. Målet var att lägga de sammansatta runt 47 sekunder, och det började bra:

48, 47, 47, 47

Men jag ville bättre. Så jag tryckte på lite till och det blev - ja tänka sig - bättre:

45, 46, 45, 46

Det som är frågan nu är om jag ville FÖR mycket. Jag har tappat känslan för hur jobbigt det ska vara och hur brett fartspann jag har. Under sommaren simmade jag 95% av tiden i fart 2 (på sin höjd), och känslan av att simningen är ansträngande är ovan.


Hade start 1:20, så vilan var lång och pulsen hann sjunka rätt bra, förutom möjligen mot slutet. Så kanske är det neråt 45-46 jag borde ligga på en sån här kort serie. Det kan jag klara, om jag lämnar egenskaperna lat och feg i omklädningsrummet.

Även med paddlar och dolme hottade jag upp mig från förra veckan: 44, 43, 42, 43.

På det hela taget var det en lyckad utflykt. Jag är nöjd med min insats. Är till och med nöjd med hur jag bensparkade under uppvärmningen (!). Nu blir det rekreationssimning och avkopping en vecka för att boosta energin inför Koster Swimrun som går nästa helg.

torsdag, september 24, 2015

Jag mår jävligt bra igen

Foto: Gunnika, 52adventures

Det var någon gång där i början av augusti som jag tappade det helt. Spårade ur på att sommaren varit så fullständigt katastrofal, sett ur matperspektiv. Det var både en fysisk och en mental svacka, som grundade sig i hur dåligt jag ätit.

Så var det. Jag vaknade varje morgon och mådde lite illa över vad jag höll på med.

Någon dag innan Ångaloppet, för ungefär sex veckor sedan, började jag styra upp mig själv. Slutade pumpa i mig saker som jag så uppenbart mådde jävligt kasst av. Slutade "slänga skitmat genom min kropp", som kloka Elin någon gång kallade det.

Jag började käka ordentligt, slutade småäta. Kontrollerade mitt kaloriintag. Jag behövde friska upp minnet för vad som är bra att äta och vad som inte är det. Påminna mig om att en matsked bearnaisesås innehåller typ lika många kalorier som en omelett med grönsaker. Förstå exakt hur stor del av ett normalt dagsintag en tallrik glass med jordgubbar och vispgrädde motsvarar, och hur lite vettig näring det tillför. Hitta viljan att stå emot suget trots att jag ser chokladkakor dansa framför ögonen.

Två saker hände nästan omedelbart efter att jag gjort förändringen. Det ena var att jag vaknade upp på mornarna och kände mig fräsch. Gillade att vara i min kropp. Det andra var att jag tappade vikt. Antagligen därför jag springer som Kipketer plötsligt.

Det finns några negativa saker också. Det första är att jag inte kan ha mina byxor längre och det andra att jag vill ägna massor av tid framför spegeln för att beundra mig själv och mitt verk.

Det tredje, och det som är mest värt att ta på allvar, är att jag ibland är osäker på om jag får i mig tillräckligt med energi för att kunna prestera fullt ut i träningen. Är inte helt säker.

Summan av kardemumman är i alla fall att jag mår jävligt bra. Speciellt när jag undviker socker, som jag är en grov missbrukare av. Jag vill inte på några vis bli en sockerabsolutist, men jag vill göra mig själv uppmärksam på hur det får mig att må. Och om jag sockerknarkar då och då så vill jag vara beredd på att ta konsekvenserna, på samma sätt som jag skulle acceptera en baksmälla om jag mot förmodan skulle välja att hälla i mig massor av alkohol en kväll. Är det värt det så är det värt det!

onsdag, september 23, 2015

På väg mot formtopp? Eller på väg ur?


Halva det här inlägget är sponsrat av StockholmsBuss - när du behöver hyra buss!

Den där känslan när man plötsligt bara är hur stark och uthållig som helst. Snabb och dessutom snygg! Den var här! Igår! Om det bara är början eller om jag redan nått toppen för den här gången återstår att se.

Oavsett, I Love it!

Igår sprang jag. Vaknade på morgonen och kände mig snorig och lite hängig. Hade tänkt springa med TNT på kvällen men bangade eftersom jag tänkte att "fartlek", som stod på programmet, skulle kunna bli hur galet som helst och antagligen svårt att anpassa efter rådande omständigheter.

Under dagen mådde jag ändå ganska okej och efter att noggrant ha vägt en löprunda på egen hand mot att däcka under en filt i soffan så vann till slut löpningen.

Sprang ett trevligt och väldigt roligt litet pass, precis lagom långt, som Lindad tipsade om. Det bestod av uppvärmning, intervaller 7x1 min med 1 min gåvila, 1 km i tröskelfart och nedvarvning.

Jag kände mig som Kipketer, stark och svinsnabb, ja med mina mått mätt förstås. Det var grymt!


Idag på eftermiddagen var det återigen dags för simning - distanspass 3200m med sprintavslutning. Simträning sponsrad av StockholmsBuss - bättre än alternativet. Tredje gången gillt. Huvudserien på 2000m är inte jätterolig, men jag kände mig taggad när jag drog till simhallen. Älskar att träna när jag känner mig som en übermensch, och nu var jag ju i toppform. Eller?

Mja. Kanske inte. Jag simmade visserligen bättre än de två tidigare gångerna jag kört passet, om man med bättre menar snabbare, men känslan var inte den där starka, fräsiga, tyvärr.

Det är dock inte helt långsökt att tro att segheten hänger ihop med monsterträningsvärken jag har i axlarna och bålen efter gympasset igår, så jag är nöjd ändå, trots att det inte riktigt kändes som jag hoppats att det skulle. Ett av mina mål för säsongen är att ha en bra inställning, acceptera rådande omständigheter och alltid göra mitt bästa, vilket var precis vad jag gjorde idag. Så heja mig! High five!

Mina fyra 25:or i maxfart-ish var dessutom snabbast hittills: 18.5, 17.5, 17.5 och 17.5. Tycker det är bra tider, med tanke på vad som ligger innan dem i passet.

Men om jag är på väg mot en formtopp, eller redan på väg ur, det återstår alltså fortfarande att se.

tisdag, september 22, 2015

Små steg åt rätt håll


Simskolemåndag med bästa gänget! Äntligen!

Igår fick jag leda nybörjarkursen tillsammans med Philip, innan det var min tur att simma själv. Det var kul att prova på att byta coachkompis, och jag tycker att det gick bra för oss. Det är ofta intressant att försöka se på sig själv utifrån i olika sociala konstellationer, och fundera på vad som händer. Så även här. Tror det kan vara nyttigt.

Förra veckan hade jag svårt med fokuset när jag hoppade i bassängen efter timmen på kanten, men igår lyckades jag bättre. Tiden i vattnet gav min hjärna en högst välbehövlig paus från alla ziljarder tankar som trängts där under dagen. Jag tänkte bara på mig själv, min teknik och på tempot. Visserligen med blandad framgång, men ändå!

Igår simmade vi långa intervaller. Philip gick igenom vad vi skulle simma: 3x300m, 3x200m, 3x150m i tröskelfart. Älskar hur jag bara tog för givet att det var så serien såg ut! Tänkte att det kanske skulle bli lite kort om tid att hinna med 2000m på en halvtimme men... sen insåg jag att det för min bana bara handlade om 3x300 meter. Övriga distanser var för de andra två banorna. Tänka sig.

Jag kände mig hyfsat stark i vattnet och snittade 1:50, 1:53 och 1:53 per hundring. Och dessutom lyckades jag simma 50 meter för långt på andra intervallen. Okej, inga supertider, men känslan är att det går i rätt riktning, så jag känner mig väldigt nöjd. Så länge det går framåt gör det inget om stegen är små. Tids nog kommer jag fram.

Som avslutning fick vi öva voltvändningar, efter en tio minuters crash course av Philip. Bra grejer! Fick veta var jag ska göra av mina händer i vändningen, vilket är något jag saknat, så nu längtar jag efter nästa chans att träna vidare på det. Ska bli roligt!

måndag, september 21, 2015

Kickass


När jag kom hem igår, efter sådär 5-6 timmar i bil, så kände jag mig förpliktad att sticka ut och springa. Två pass i veckan får man väl ändå anse är ett slags minimum.

Den här gången satt det faktiskt inte särskilt långt in heller, utan jag hoppade glatt i skorna och mina nya och helt suveränt sköna 2XU midrise-tajts. En pulshöjning, bra musik i öronen och lite egen tid var faktiskt precis vad jag längtade efter.

Och helvete vad bra det kändes! Woop! Förutom uppvärmning och nedvarvning blev det 2x15 minuter i vad jag vill kalla strax under tröskelfart. Det fina var tempot i förhållande till ansträngningsnivån. Kroppen kändes SÅ med! Huvudet också. Hittade verkligen ett grymt flow!!! Kan det bero på helgens massiva kolhydratladdning?

Det enda jag kan ha synpunkter på är mina skor - Asics GT-2000 - modellen som jag marathontränat i under så många år. Den funkar inte längre för mig. Känns som att kuta i pjäxor.

Slutligen har jag beslutat mig för att börja köra Team Nordic Trail trots allt.

Detta om detta. Over and out.

PS. Höjdmätaren på min Garminklocka har varit trasig senaste halvåret. Minst. I torsdags mejlade jag Garmin och frågade om jag kan skicka klockan till dem för lagning. 

När jag la in helgens aktiviteter på Garmin Connect så fungerade plötsligt höjdmätaren igen. Efter sex månader. Jonas säger att det är en slump, men jag undrar: HUR FAN KAN DET VARA EN SLUMP? De måste ju ha gjort något. Eller?

söndag, september 20, 2015

Långweekend i Storhogna


Kan du något om Karl XI? Jag har just läst på och lärt mig att han blev kung tidigt och att han ledde ett krig mot Danmark med "acceptabelt" slut. Han blev också pappa till Karl XII.

Under en resa hem från Norge passerade han platsen där Storhogna Högfjällshotell & Spa ligger idag, och blev betagen av hur vackert det var. Han hade ridit uppför länge och hästarna var törstiga, och han tyckte att där borde ett värdshus ligga. 300 år senare byggdes en kaffestuga på platsen, som senare blev till Karl XI Värdshus och idag Storhogna Högfjällshotell.

På denna historiskt rika plats har jag tillbringat helgen tillsammans med Mamman, Pappan, Jontan, Reka, Gunnika och Diesel.


Vi åkte upp på torsdagen och på fredagen gick vi en tur förbi Samevistet, som tyvärr var stängt, till Fallmoran. Där tände vi en brasa, åt tortellini och drack varm choklad inne i raststugan. Vägen vi valde dit var en blöt historia, men hemvägen var något bättre.


Väderappen lovade fint väder på lördagen, så då valde vi att gå Karl XI-väg från Vemdalsskalet tillbaka till Storhogna. Till skalet tog vi oss med en av våra bilar, som vi åkte tillbaka och hämtade på eftermiddagen. Att kalla vädret fint var att ta i, men det regnade i alla fall inte. Däremot blåste det ganska mycket.

Sträckan vi gick var blott 8 km, men på den lilla biten hann vi klämma in både fika och en mycket god lunch bestående av grönsaksgryta med pesto. Sen jag och Jonas köpte boken "Kokbok för friluftskockar" så har nivån på vårt vandrande höjts avsefärt.

Vägen bjöd på omväxlande natur, genom skogen och över fjället.


Att vandra så här sent på hösten är förstås lite risky business med tanke på vädret, men fjällen är otroligt vackra med alla färger och dessutom är det myggfritt, så jag gillar det. Att bo fint på fjällstation med spa, trerättersmiddagar och lyxfrukost gör ju livet ganska mycket enklare. Gunnika och Diesel har bott i tält vid Pluppstigen hela helgen, och verkar ha överlevt det också. Men de är å andra sidan proffsäventyrare båda två.


Som vanligt efter en sån här helg så känns det som att jag har varit borta minst en vecka eller två. Det tar jag som ett tecken på att det varit bra avkoppling, men nu längtar jag efter vardagens rutiner med kost och träning. Längtar efter att simma!

torsdag, september 17, 2015

Distans med sprint och teknikdetaljer



Ännu ett steg åt rätt håll. I onsdags simmade jag återigen ett distanspass med avslutande sprint och den här veckan gick det mycket bättre än förra. Att inte ha simmat 10 km genom Edsviken ett par dagar innan hjälpte antagligen, och jag hade mycket lättare att hålla koncentrationen under huvudserien den här gången. Orkade fokusera på tekniken, men även om min vänsterarm ser bättre ut än förra veckan så är det inte varje armtag som handen bryter ytan före armbågen, om jag säger så.

Var inte jättemotiverad att simma innan passet, men när jag påminde mig själv om hur gärna jag vill nå mina mål så var det inte så svårt att hitta peppen. All träning, även den som jag inte tycker går så bra eller den jag gör när jag känner mig trött och sliten, tar mig närmare det jag vill. Åtminstone försöker jag tänka så.

Eftersom det var andra gången jag körde passet så visste jag ju nu dessutom att jag skulle simma fort så in i helvete direkt efter distansserien, så mot slutet av mina sammanlagt 2000 meter i lugn fart så försökte jag smyga upp frekvensen och började ladda mentalt på sprintarna. Funkade bra!

Den här gången klämde jag ner mina sammansatta 25:or till 18.5, 17.5, 18 och den sista under 17 sekunder. Ungefär. Med fenor simmade jag på stabila 15, 14.5, 15 och 14 sekunder. Fräs!

När jag klev upp ur bassängen gled en snubbe över till banan jag just lämnat och passade samtidigt på att meddela att han tyckte att jag simmade grymt bra! Man tackar!

På väg in i omklädningsrummet mötte jag en dam som också simmat på banan bredvid, och hon berättade att hon tyckte jag crawlade fint. Och hon undrade hur jag hade lärt mig?

Så ett bra pass, bra fokus, snabbare simning än senast och dessutom två superfina komplimanger!



Dagens pass bestod av teknikträning av starter och vändningar igen. Sjukt roligt! Det finns så mycket för mig att jobba på så jag vet inte ens var jag ska börja.

Starterna? Att inte bara trilla rakt ner i vattnet? Att få till en tajt och smidig landning? Att inte hamna för djupt? Att få glasögonen att sitta kvar? Att kunna kontrollera kroppen i luften?

Eller voltvändningarna? Att vara snabbare runt? Att inte vifta med händerna ovanför vattenytan? Att inte rotera längs långa axeln för tidigt? Att vända vid rätt tidpunkt? Att göra mig mindre i volten? Att inte andas precis innan eller precis efter?

Finns en del att pyssla med, och då har jag inte ens gått in på simningen där emellan...

onsdag, september 16, 2015

Nytt försök med Team Nordic Trail


Jag gav mig själv ytterligare en provträning med Team Nordic Trail igår, i Edsberg, tillsammans med Lindad. Ledaren den här gången hette... någonting... och kallades som en sjö i Östergötland. Båven eller Roxen eller vad det nu var... Han var bra!


En lugnare uppvärmningslöpning med bara någon enstaka töntig gruppövning följdes upp med mångsteg, skridskohopp och utfall upp för en liten backe. Mycket mer givande än att leka lekar tyckte jag. Att mina ben skakade så jag knappt kunde gå sedan, redan INNAN vi dragit igång med den backlöpning som stod på schemat, kunde jag leva med. Bra träning!


Sen skulle vi springa 10 gånger upp för Väsjöbacken, eller i alla fall en bit av den, med gåvila ner. Hej hopp. Jag klarade sju gånger (på samma tid de snabba sprang 11 vändor)  men var väldigt nöjd med det och tyckte jag var väl värd att jogga tillbaka till bilen sen. Men nej.

Sen var det stafett. Upp ungefär en tredjedel av sträckan vi just sprungit i backen, rakt över på tvären, runda en väska och sedan ösa på utför. Fyra gånger var.

Efter tre gånger sa min kropp Hofors-nej. Det betyder att min gräns var nådd och att jag var klar. (Samma sak hände i Hofors förra året, när kartan regnat sönder, mörkret sänkte sig och vi var vilse. Då var första gången jag blev varse om att jag har en tydlig gräns där det inte längre handlar om lathet. När jag inte längre kan övertalas att fortsätta.) Jag kunde helt enkelt inte pressa ut mer ur min kropp igår, och jag är glad att jag tog beslutet att lägga av.

Trots ordentlig stretch har jag rätt rejäl träningsvärk i benen idag. Och i axlarna och bröstet, eftersom vi igår återupptog armhävningstisdagstraditionen på kontoret igår.

Är fortfarande osäker på vad jag känner för TNT. Att det är bra träning utanför komfortzonen går inte att komma ifrån. Men är det för mig? Jag kan inte påstå att jag längtar efter att gå dit igen...

tisdag, september 15, 2015

Ett obefintligt steg för mänskligheten...


... men ett litet steg för Sofia. Så kan man sammanfatta dagens pass, som delvis skedde ensam i hela bassängen. Har sagt det förr, egen bana att träna på är helt ute. Mer plats åt folket!

En himla fin sak med simning är att även om allting känns uselt i vattnet ena dagen så behöver det inte betyda att det kommer göra det under nästa pass. Det kan vända så fort och det gäller att vara open minded och inte i onödan lasta sig med en negativ och tråkig inställning. Vilket förstås är en utmaning!

Jag antog den utmaningen idag, fast det var svårt. Var inte nöjd med mig själv efter igår, vilket framgick av mitt förra inlägg, och jag var inte heller superentusiastisk när jag gled ner i bassängen i Vasalundshallen imorse igen, exakt tolv timmar efter att jag klivit upp ur den igår, för att simma tröskelintervaller.

Men jag klarade det faktiskt bra. Simmade mina 50:or lite, lite bättre än senast och är glad över det:

49, 47, 48, 48 (ss, start 1:20)
47, 47, 47, 48 (ss, start 1:20)
44, 44, 44, 44 (pd, start 1:10)

Det är mentalt jobbigt att inte kunna simma så bra som jag gjorde i våtdräkten i somras. Jag lyfte mig till en nivå då som jag just nu inte har en chans att nå, och det gör det lätt att vara självkritisk hela tiden. Jämfört med tiderna jag simmade på då är allt jag gör nu dåligt. Typ.

Så även här gäller det att inte fastna i negativ inställning eller jämföra fel saker. Idag var bra. Jag ska dessutom komma ihåg att tiderna ovan är blipptiden på Garmin. Verkligheten brukar vara två sekunder snabbare, och plötsligt känns det riktigt bra...

måndag, september 14, 2015

Magplask

Kvällens simträning: Svårt med fokus och koncentration, svårt med tekniken och svårt att hålla tankarna i styr. Från botten är i alla fall enda vägen upp.

Efter lektionen med nybörjargruppen, som ju ligger precis innan min egen träning, hade jag SÅ mycket tankar i huvudet som jag inte kunde släppa. Tankar som jag tog med mig ner i bassängen och fortsatte processa när jag simmade, vilket gjorde att jag hade noll koll på vad fan jag höll på med i vattnet. Voltvände typ fem meter för tidigt och sånt.

Idag blev vi dessutom filmade en längd och jag presterade, inte så oväntat, en rätt usel sprint-25:a. Som om mitt just nu helt fantastiskt låga självförtroende behövde ännu en käftsmäll.

söndag, september 13, 2015

100% diskvalificering



Jag borde kanske ha stannat hemma. Var så grymt osugen på att åka till Uppsala på agilitytävling idag, men eftersom det var fyra klasser och jag hade kompisar att hänga med på plats så pallrade jag mig iväg ändå. Hade liksom inget bättre för mig.

Så här i efterhand kan jag fundera på om det var värt det, med tanke på hur okoncentrerad jag var. Reka var förstås en stjärna som alltid, trots att hon var rätt trött efter tre playdates med olika konstellationer av barn under lördagen. Men ingenting fungerade särskilt bra för mig.

Filmen ovan visar vårt bästa lopp. Vi diskar oss direkt i starten, men när vi gör en omstart så går det jättebra och vi fick fint flyt på banan. Och bästa jyckestycket var så sjukt duktig i slalom! Trots att hon kom in i alldeles för hög fart så lyckades hon bromsa sig och rädda situationen.

fredag, september 11, 2015

Ett av mina roligaste simpass?!


Igår kväll körde jag och Maria ett sjukt roligt pass i Vasalundshallen. Fokus låg på teknik, med snabba voltvändningar och igångsättningar efter vändningen, starter från pall med tio meter simning och starter från pall med 35 meter simning, dvs köra hela längden, voltvända på andra sidan och komma igång med simningen igen. Det var så jävla SVÅRT! Hade aldrig kunnat tro det!

Jag har inga som helst problem att dyka längre, men att lyckas med kombinationen startdyk, uppgång, simning och vändning blev för mycket! Helt oväntat! Det var som att hjärnan inte kunde hantera ytterligare en uppgift när jag skulle voltvända, och jag simmade in i kanten, missade väggen (!), fick dåliga frånskjut osv... Men det var så himla kul! Ändå!

Under uppvärmningen lyckades vi även med konststycket att utvärdera typ 8 olika modeller av simglasögon. Jag har precis köpt nya brillor och inga av dem funkade vidare bra. Marias glajjor fungerade däremot klockrent, så nu är det jag som beställer ett par Malmsten för 55 spänn.



När jag kom hem var jag så glad och speedad att jag inte kunde gå och lägga mig på flera timmar. Vem behöver uppåttjack när det räcker med en timme i simhallen?

Somnade i alla fall till slut och när jag vaknade var det bara att hoppa i kläderna och åka till Sollentuna simhall för mera simning. Idag tröskelintervaller. Taggad. Glad. Redo.

Målet var att simma lite snabbare (fast helst mycket snabbare) än vad jag gjorde i måndags, eftersom jag idag hade färre intervaller och längre vila - 2x(4x50 m) ss start 1:20, 100 löst emellan följt av 4x50 paddel + dolme, start 1:10.

Jag borde faktisk vara jättenöjd med:

49, 48, 49, 48
49, 49, 49, 49
45, 45, 44, 44

Och det är jag väl egentligen. Eller både och. Jag önskar att det hade gått ännu snabbare för att jag verkligen gjorde mitt bästa och hade en superbra inställning inför varje intervall. En fin belöning hade varit tiderna ovan minus... två. Men jag får inte riktigt till det, känns det som. Ibland hittar jag en råbra känsla, och så tappar jag den direkt.

Jag är dessutom bekymrad över det jag såg på filmen i inlägget från i onsdags. Det stör mig och jag kan inte riktigt släppa det.

Hur som helst så var ovanstående två pass riktigt bra och givande. Trots att det finns så mycket att jobba vidare på med känsla, teknik och fart så ger jag mig själv 7/10 tootsies för mina insatser i bassängen den här veckan. Bra Sofia. Haj Fajv!

torsdag, september 10, 2015

Provträning med Team Nordic Trail


Revansch! Idag lyckades jag faktiskt ta mig iväg till provträning med Team Nordic Trail i Ensta. Anledningen var förstås att jag hade sällskap av både Jonas och Lindad. Eftersom det samtidigt pågick "joggingkul" för barn i skogen så gällde det att hålla tungan rätt i mun och ansluta till rätt grupp, men det klarade vi med bravur! Bra start!

Sen stack vi iväg ut i skogen på uppvärmning. Ledaren Johan drog iväg med en farlig fart och vi flåsade efter så gott vi kunde. Gjorde lite larviga övningar - plockade blåbär, sprang baklänges och tunnel under varandras armar och sånt - vilket väl kändes... så där. Men varm blev jag.

TNT kör ett rullande schema av korta intervaller, långa intervaller, backe och fartlek, och idag var det långa intervaller som väntade. Great. Johan hade märkt upp en slinga i skogen på ca 400 meter som vi skulle kuta under 3x6 minuter med 2 min gåvila. Full fart iväg!

Jag är väldigt nöjd. Det var svinigt jobbigt, trots att jag inte sprang snabbare än 5:30-tempo. Det sög i benen att hela tiden behöva lyfta tassarna över stenar, rötter och omkullvälta träd. Men jag kämpade och tyckte att jag gjorde det bra. Var extremt stolt över mig själv när jag lyckades kuta om två tjejer på slutet, trots att jag var jättetrött!

Jag och Linda hade ingen plan om att springa ihop men ändå blev det så att vi gjorde det. Höll samma tempo. Hade värsta teamkänslan, trots att det inte alls var meningen. Det kändes riktigt bra. Vi är ett lag, alltid. Även när vi inte är det. Så jävla bra.



Sedan avslutade vi passet med några snabba styrkeövningar för triceps och mage. Kände mig allt annat än stark och fuskade väl kanske en aning... det måste erkännas. Men det var bra ändå.

Så vad tyckte jag egentligen om det här?

Ptja, jag är lite kluven. Måste nog låta det sjunka in lite till först innan jag bestämmer mig för om jag tänker fortsätta köra. En sak är i alla fall säker, och det är att jag aldrig i hela livet hade gjort det här på egen hand, och bara det borde vara anledning nog att få dit min lata bak även nästa vecka. Sannolikt blir det så.

onsdag, september 09, 2015

Tids nog kommer vi fram



"Floden vet att det inte är någon brådska. Tids nog kommer vi fram." - Nalle Puh

Tids nog kommer vi fram. Även om det går sakta, som det gjorde idag. Uppvärmningen var seg, teknikdelen fick allting att kännas kalasbra men 400 meter in i huvudserien (2x400, 2x300, 2x200 och 2x100 med lite extra krydda av hjälpmedel och andningskontroll) gäspade det som jag tror kallas kappmuskeln, trapezius, jättestort och sa "näe du, jag orkar inte".

Nehepp.

Återstående 1600 meter av nämnda huvudserie gick långsammare och långsammare... Pappa, som var med i simhallen och tränade (true story), filmade under näst sista tvåhundringen. Zzznaark. Simmar verkligen i slow mo. Och så det där huvudet...

Efter det fick jag ge mig själv en rejäl klatsch i rumpan för att vakna till inför 2x(4x25) meter sprint. De första fyra sammansatt, nästa fyra med fenor, start 1:45. Riktigt lång vila alltså. Här skulle det inte sparas på krafterna, och jag gjorde så gott jag kunde, men jag hade nog önskat att jag skulle presterat lite bättre.

Passet tog forever men jag kände mig ändå rätt positiv efteråt. Genomkörd, om inget annat.

tisdag, september 08, 2015

2-1 till mig


Jag gjorde två bra saker, och en mindre bra sak idag. Nu snackar vi rent privat alltså. På jobbet var jag förstås lysande hela tiden.

Imorse hade jag bestämt mig för att åka och styrketräna, men när klockan ringde så... mjaa... asså... du vet hur det kan vara. Tänkte att jag lika gärna kunde köra igenom axlar och bål hemma, istället för i gymmet. Men nej. Inte göra så!

Jag ändrade mig och åkte dit. Blev ett skitbra och roligt pass. 1-0.

På kvällen skulle jag åka och provträna med Team Nordic Trail i Edsberg. Jag har tänkt börja springa med dem regelbundet men vill prova en gång först och se hur det är. Men det har liksom aldrig blivit av. Ikväll skulle jag dit. Hade bestämt mig.

Ändå så fegade jag ur. Jag ser ner på människor som gör precis så som jag gjorde. Jag ser ner på mig själv. Men mitt självförtroende i löpningen är så lågt och jag ville inte gå dit själv, utan tryggheten av en vän. Det kändes bara jobbigt, inte kul, så efter mycket velande bestämde jag mig för att avstå. Dessutom var jag trött och fullständigt osugen på att springa. 1-1.

Att helt låta bli löpning och sitta hemma och slöa istället var dock inte ett alternativ med Koster Swimrun coming up så jag hoppade i springkläderna. Inte ens när jag stod ombytt i hallen, redo att gå, hade jag någon plan för rundan. I sista sekunden bestämde jag mig för en kort snabbdistans.

Jag var så jävla grym. Det gick som på räls! Starkt och stabilt. 2-1.

måndag, september 07, 2015

Korta intervaller


Meep meep!!

Satan vad nöjd jag är med mig själv just nu. Simskolan ikväll gick så jäkla bra och det var förstås löjligt roligt! Ingen är förvånad. På schemat stod korta tröskelintervaller i form av 3x(6x50 m) start 1:10 med 50 m plask och lång vila mellan varje set.

Efter långsimningen i lördags var jag rätt sliten i axlarna och nacken. Det kändes bättre idag men uppvärmningen upplevde jag som tung och syrefattig. Var osäker på om jag skulle fixa huvudserien på ett bra sätt men var helt på det klara med att jag åtminstone skulle göra ett tappert försök. Man blir inte en bra simmare om man maskar eller fegar ur redan på förhand. Hopp i form!

Tre viktiga saker hände sedan:

1. Jag simmade alla 50:or skitbra! Det var som om min gamla goda form från i våras kom tillbaka ikväll, och intervallerna gick snabbare än jag trodde de skulle göra och dessutom i föredömligt jämnt och fint tempo:

49.6, 49.9, 49.4, 50.0, 50.8, 48.7
50.3, 49.8, 50.5, 50.8, 50.3, 50.0
50.2, 50.0, 50.9, 49.7, 50.0, 48.7

Det är larvigt med decimaler eftersom blippandet är så inexakt, men ändå! (Simfröken försöker få mig att fasa ut Garmin, ety inga riktiga simmare använder gps-klockor i bassäng. Men hur ska jag då veta hur bra jag är? En kan ju inte komma ihåg 18 tider bara sådär!)

2. Jag var så glad! Behövde endast påminna mig själv en gång i början av första settet (kanske fick lite prestationsångest) om att jag tycker tröskelintervaller är superkul men sen hade jag svårt att hålla tillbaka leendet. Det är ju det här jag vill! Jag vill att det ska vara utmanande och jobbigt! Jag har längtat!

3. Jag fick ett MAJOR genombrott i mina voltvändningar. Vet inte varför det kom just idag, men av en slump gjorde jag en liten justering av ögonblicket då jag roterade över från rygg till mage efter volten. Vilket jävla flyt det blev i vändningen! Vilken fart jag fick iväg från kanten! Vilken grej!!! Meeep! Hur har jag kunnat missa det här?!

Sen var det tyvärr slut på träningen och bara att lomma tillbaka hem och längta efter nästa måndag igen.

söndag, september 06, 2015

Långsimning i Edsviken


Det här är ett gäng som inte går av för hackor! Igår simmade jag, Sara, Tommy, Micke, Mårten och Roger Ström - min dröm, genom Edsviken - från Edsberg till Bockholmen. En sträcka på knappt 10 km.

Jonas och Gunnika med Äventyrshunden Diesel paddlade bredvid i kajaker och skyddade oss mot båtar och annat farligt.


Sträckan var uppdelad i tre etapper och mellan varje etapp väntade en magnifik fika på oss, uppdukad och förberedd av bästa mamman och pappan - aka StockholmsBuss Support Team. Stort tack!

Första etappen: Edsberg - Tegelhagen, ca 4 km
En kort och intensiv regnskur drog förbi medan jag, Mårten och Micke stod och väntade på övriga deltagare, men när det var dags att ge oss iväg glittrade solen igen. Temperaturen var ungefär 15 grader i vattnet och det kändes kyligt men överkomligt att kliva i. Vi kom iväg 30 minuter efter avsatt tid.


Vi simmar alla lite olika snabbt men temat för erövringen av Edsviken var att "alla ska med", och farten fick anpassas efter den som för tillfället hade minst fräs i armtagen. Målet var att hålla ihop gruppen och kajakerna så mycket som möjligt.

Första sträckan var den absolut tuffaste. Ytterligare en regnskur drog förbi, och med den blåste det upp ganska ordentligt, vilket gjorde det stökigt i sjön. Motströms hade vi det mest hela tiden. Inget av detta var dock något som direkt ställde till det för mig.

Däremot frös jag. Fruktansvärt mycket. Så mycket att det var allt jag kunde tänka på. Funderade på hur nyttigt det var att fortsätta, förfärades över att vi bara hade kommit halvvägs och på hur jag skulle kunna hoppa av vid första fikat utan att dra ner stämningen i hela gruppen. Det var ju trots allt jag som hävdat att annekteringen av sjön var genomförbar och att alla skulle klara det.


Bestämde mig för att inte ta några beslut förrän jag fått i mig en smörgås och något varmt att dricka, och kämpade vidare framåt. Under de första fyra kilometerna var det bara tre korta perioder som jag upplevde att det kändes okej, och det var de tre gånger jag marinerade mig med kiss i våtdräkten och blev varm. Resten av tiden var det i princip bara hemskt.

Fikapaus 1 - smörgåsar
När vi kom till första stoppet på stranden i Tegelhagen var vi väldigt mycket försenade mot den tidsplan jag hade satt upp. Jag hade räknat med ett tempo på 20-25 min/km men vi låg strax över 30. M&D hade dock tålmodigt väntat på oss och serverade varm blåbärssoppa och choklad, te eller kaffe medan vi drog på oss värmande kläder ovanpå våtdräkterna. Till drickat fick vi smörgåsar från Gateau och kakor. Jag och Roger joggade runt för att få upp värmen, påhejade av Reka.

Sara hade en axel som strulade och valde att hoppa av här, efter att ha slagit sitt tidigare distansrekord, men vi andra vadade ut i Edsviken och fortsatte. Jag kände mig mycket bättre till mods med mat och varm dricka i magen och slog helt bort tankarna på att ge upp.



Andra etappen: Tegelhagen - Ulriksdal, ca 3 km
Det tog ändå emot en aning att kliva ner i det kyliga vattnet igen när jag äntligen börjat få upp värmen. Värsta ögonblicket är precis det då kallt vatten rinner in i våtdräkten...


Vid pausen hade jag passat på att byta neoprenpannbandet mot en neoprenhuva och det gjorde den kommande sträckan otroligt mycket mer behaglig än den första. Jag vet inte om förändringen av huvudbonad var det enda av betydelse men jag frös i alla fall inte längre. Vattnet hade lugnat ner sig och jag tror att anledningen till att jag var så kall i början kan ha varit att jag var lite låg på energi.

Femte kilometern försvann innan jag hann blinka och under den här sträckan hade jag bäst flow på hela dagen. Tryckte på lite mer med armarna, fick till en skön benspark och njöt av att glida fram genom vattnet. De förväntade tre kilometerna visade sig bli endast två och en halv.


Fikapaus 2 - prisbelönta bullar
Var lite orolig att stoppen skulle komma för nära varandra när jag la upp rutten för simturen, men det visade sig vara alldeles lagom. Det var skönt att kliva i land på den lilla stranden strax före Ulriksdals slott och mötas av Supportteamet och en exceptionellt fin hejarklack i form av Lim, Maria och I-Linda.

Mer varm dryck i magen och Jonas suveränt goda kanelbullar, toppade med några kakor. Bara en etapp kvar!



Tredje etappen: Ulriksdal - Bockholmen, ca 3 km
Någonstans efter 7-8 kilometer började jag bli lite trött i armarna, men var ändå rätt nöjd över att faktiskt ha klarat att simma så långt utan att känna mig sliten. Det blev en del plask och lek under etappen för att samla ihop gruppen, vilket gjorde att jag började känna mig kall igen. Försökte få upp värmen genom att imitera fjärilssim, använda en rejäl benspark, bröstsimma och vattenlöpa.


Solen började sänka sig när vi passerade förbi Ulriksdals slott och vidare under de tre Stocksundsbroarna, och det var verkligen vackert! Såna ögonblick gör att det känns SÅ värt! Ett nytt perspektiv i kombination med en ny utmaning. Kroppen är trött, man börjar bli less och så dyker det upp... The moment! Magiskt!



Nästan framme vid Bockholmen mötte vi en bastuflotte, som vi funderade på att kapa, och en bäver som jag funderade på att fånga och ha som husdjur.

När vi nådde målet hade det börjat skymma, och det var lätt nedkylda men stolta hjältar som high fajvade och klev i land vid Bockholmen efter 5 timmars effektiv simtid och 6.5 timmars äventyr totalt. Sträckan blev till slut 9,63 km enligt min GPS-klocka.


Det var lockande att åka hem mot en varm dusch efter simningen, men vi hade bord bokat på Bockholmens restaurang och var några som gick dit och åt. Middagen var god och sällskapet ypperligt. Dessutom kändes det helt rätt att fira dagens bedrift med ett glas champagne!

För att sammanfatta det hela så var det en riktigt jävla grym upplevelse. Mycket större än jag hade förväntat mig. Stämningen i gruppen var på topp, trots att utmaningen var tuff, och alla tog hand om varandra. Mårten, som försökte ge upp flera gånger men blev stoppad av oss andra, kämpade sig till slut hela vägen till Bockholmen, och det gjorde mig så himla glad att han klarade det! Att vi alla gjorde! Delad glädje är mer än dubbel glädje!

Så stort tack till alla som var med! Jag är jätteglad och tacksam att ni ville hänga på!

Och som vanligt, ett extra stort hjärta till Jontan för de superfina bilderna!

fredag, september 04, 2015

Discofredag


Asså, hur ska jag ens... Var ska jag börja. Simning är så galet roligt! Så svårt! Och så kul! Så jobbigt och så... KUL!!! Motivationen är så hög att jag bara vill skutta runt och skratta! Hurra!!

Jag kickade igång den här fredagen med höstens första träning för Hasse. Det är inte vetenskapligt bevisat att han är världens bästa simfröken, men jag är rätt övertygad om att en korrekt genomförd fallstudie skulle kunna bekräfta det. Fick med mig massor av bra saker från dagens pass och jag lyckades även få med mig frukosten hem inuti kroppen, vilket inte var helt självklart ett tag.


Träffade Theresia i Vasalundshallen sjukt tidigt, så vi hann med en kort fika innan hon skulle köra PT-pass med Henke. Bara att vi omedvetet lyckats tajma våra pass så bra var en lajbans start.

Efter uppvärmningen i bassängen så fick jag veta att jag har tappat lite teknik under sommaren. Våtdräkten är förlåtande mot slarv och jag ska tänka på att simma mer distinkt, jobba genom hela draget och få med höft och bål ordentligt. Sträcka ut och glida. Samt, som alltid, att hålla ner det där j-FLA huvudet. Och överkroppen. Alltså - simma som man ska göra och sluta fuska.

Simmade två vändor av 100 meter i f2, 2x50 meter i f3 och 4x25 meter i f4. Första omgången sammansatt simning och andra med paddlar och dolme. Nej, inga hastighetsrekord i den sammansatta simningen. Finns en hel del att jobba på där.

Med hjälpmedel känner jag mig stark och bekväm. Där gick det bättre. Fick en ny feeling av framförallt glidmomentet och rotationen när jag körde 25:orna i fart 4. Kändes som att jag har något på gång. Ska leta efter det nästa gång jag gasar på utan paddlar och dolme.

Fick avsluta med snabba 25:or med fenor. Jag skulle hålla maxfart och simma så många längder som möjligt, med lång vila (nej), utan att tappa tempo. Om det tog längre tid än 15 sekunder på en längd skulle jag få avbryta. Det blev totalt nio vändor och det var här morgongröten förflyttade sig oroväckande nära strupen.

Rent psykologiskt var det intressant. När jag hängde på kanten och vilade i vad som kändes som högst 5 sekunder kändes det helt omöjligt att fortsätta. Och jag hade lätt kunnat sänka farten medvetet så att jag kom över de där 15 sekunderna och fick sluta. Men ändå gav jag järnet, varje längd. Och var nästan lite besviken när den nionde 25:an slutade på 15.2.

För trots den helt vidriga ansträngningsnivån så var det ändå så jävla roligt att försöka simma jättefort, och jag VILL verkligen prestera! Då får man inte ge upp. Aldrig.

För att ordentligt förtydliga hur tufft det var så visar jag här den fruktansvärda idrottsskada jag ådrog mig av simningen med fenor. Att med ett skavsår av den här kalibern ändå simma som om det inte fanns någon morgondag... det klarar inte vem som helst inte.


Ja, men sen dansade jag hur som helst ut från simhallen, fullständigt lycklig och sjukligt motiverad.

För min inre syn ser jag framför mig hur jag hängde där på kanten och flåsade, luften räckte inte till och hjärtat hotade att spränga bröstkorgen. Jag orkade inte ens ha ögonen öppna, ville stänga av allt som krävde minsta lilla energi.

Och jag kommer på mig själv med att le. Ler ännu bredare när jag läser igenom de pass för kommande veckor som jag precis fått av Hasse.

Slutar le och dunkar huvudet i bordet när jag inser att jag inte kommer till bassängen förrän på måndag. Och att det dröjer ända till onsdag innan jag kan köra första passet på egen hand.

Innan dess ska jag erövra Edsviken. 10 km simning från Edsberg till Bockholmen i helgen. Peace.

torsdag, september 03, 2015

Vad ska det bli av mig?


För mig är det viktigt att ha mål med min träning, både tydliga och lite mer diffusa. Under åren som min träning har förändrats så har målen tenderat att växa sig större och större, distanserna har blivit längre, vattnet kallare, upptågen galnare och utmaningarna tuffare. Jag går inte längre igång på att springa 10 km i Tjejmilen.

Under träningsåret som var (sep-maj) kände jag mig stressad och otillräcklig. Sprang för lite, cyklade för lite, styrketränade för lite. Det enda jag gjorde bra och det enda jag egentligen ville göra var att träna simning.

Att det skulle bli så visste jag förstås inte när jag satte upp årets mål vid slutet av förra sommaren, men det var så det blev. Och när jag började känna stress bestämde jag mig för att hålla ut och genomföra det som jag anmält mig till, men att därefter tillåta mig att fokusera på det jag har kommit att älska att göra.

Givetvis kommer jag fortsätta löpträna och köra swimrun, men nästa sommar vill jag fokusera på lite kortare lopp, meaning runt 20 km löpning och så mycket simning som möjligt. Jag vill inte boka upp mig med anmälan för tidigt och jag vill inte köra tävlingar till förbannelse. Jag vill ha roligt!

Så de målsättningar jag formulerar här gäller alltså enbart min simning. Äntligen!

1. Jag vill vid varje enskilt pass vara fokuserad, ha en positiv inställning och försöka simma så bra att jag impar på Simfröken. Jag vill acceptera rådande förutsättningar, mentalt och fysiskt.

2. Jag vill bli snabb på korta distanser, främst 50 och 100 meter. Jag är trött på långt. Målet är, till att börja med, under 33 sekunder på 50 meter och under 1:15 på 100 meter.

3. Vansbrosimningen 2016 snabbare än Tom-Tom-Tommy och Vansbro tjejsim med placeringsmål topp 30 (helst en tid ner mot 15:30 ungefär). Förmodligen köra fler öppet vattenlopp på 1 km.

En av de absolut bästa sakerna med mig och simning är hur min inställning har förändrats och hur mitt självförtroende har vuxit. Faktum är att självförtroendet till och med har vuxit om min faktiska förmåga. Jag tror mycket mer om mig själv än vad jag egentligen kan prestera idag, och jag fullkomligt älskar det! En helt ny Sofia! Mycket av det tackar jag Hasse för. Han har en förmåga att pejla ut mina svaga mentala punkter och pusha mig mot och genom dem. Jag hatar det men det gör mig bevisligen starkare.

Ta punkt 3 som exempel. Jag pratar om att simma under 1:15 på 100 meter. Ett delmål bara, jag är helt övertygad om att jag kan bättre än så. Ingen ska få mig att tro något annat heller. Det kan ta ett år eller för alltid, men jag kommer att göra det. Minns när och var du läste det först.

Jag är alltså helt säker, trots att jag bara har maxat en hundring i 25-metersbassäng en enda gång, i början av januari i år, Det var bland det vidrigaste jag har gjort och jag simmade på 1:34. Sen tränade jag hela våren och i början av sommaren lyckades jag lägga fyra hundringar i tröskelfart på runt 1:39-1:40. Och jag simmade 100 meter med våtdräkt i långbana (50 metersbassäng) på 1:23. Men det är allt jag har att gå på, förutom känslan. Och 36 sekunder på 50 meter.

Ändå så tror jag så jävla hårt på mig själv! Jag må ha tränat målinriktat och bra tidigare, men jag hoppas att jag har ännu en växel att lägga in, nu när jag kan fokusera helt på simningen.

Steg ett blir att inte deppa ihop över att formen i vattnet just nu är provocerande svag.

tisdag, september 01, 2015

Magic mondays


När jag vaknade igår morse gjorde det ont i större delen av kroppen. Speciellt i överkroppen. Det var förstås väntat att jag skulle vara sliten efter helgen, men det kändes ändå lite deppigt eftersom det senare på kvällen var premiär för träningsgruppen i Vasalund, med favoritsimfröken Hasse som konstnärlig ledare på kanten.

Som jag har längtat! Vi är ett så himla härligt gäng på 15 personer, där de flesta av oss kört tillsammans tidigare. Stämningen var förstås på topp. Alla var laddade, förväntansfulla och lite nervösa. Jag också. Det kändes på gränsen till dumt att hoppa i bassängen dagen efter loppet i Hofors, men att låta bli fanns liksom inte ens på kartan.

Det gick mycket bättre än jag trodde, och det var bara mot slutet som jag kände hur jag närmade mig gränsen för vad som var rimligt att utsätta kroppen för. Men jag hade så jäkla roligt! Älskar att ha någon på kanten som tittar på mig och säger åt mig vad jag ska göra. Ä.l.s.k.a.r't! Jag behöver det för att orka köra mina ensamma pass. Min mage gjorde små lyckovolter igår!

Innan träningsgruppen gjorde jag även premiär som simfröken för en nybörjargrupp på Medley, tillsammans med Hasse. Det var en superinspirerande uppgift att vara den på kanten som omväxling.

Eftersom Hasse har simmat sen han var en liten pannkaka så tror och hoppas jag att jag kommer kunna bidra med ett annat perspektiv på inlärningen. Jag som inte hittade lyckan förrän relativt nyligen och minns exakt hur jäkla svårt det ibland kunde vara. Att hålla kurs var både lärorikt och utmanande, och jag hoppas verkligen att jag kan hjälpa de hugade deltagarna att hitta samma glädje i vattnet som jag har gjort.

Ser fram emot mina måndagar den här hösten! De kommer bli magiska!