Simningen i Zell am See

Teamie Johannes stod på land och filmade när jag simmade förra helgen, och så har han klippt ihop den här sviiinsnygga filmen.

Spana efter två vita mössor. Den vänstra, med tillhörande arm och lila detaljer på våtdräkten, är jag. Den högra är fötterna jag följde.

Ironman 70.3 Zell am See - Kaprun Relay

Jag gjorde ett bra jobb med att ladda om. Lyckades tänka positivt och att det nog inte skulle bli så farligt som bilden jag först målat upp. La ut följande mål på Instagram:

✰ Drömmål: under 30 minuter
✰ Realistiskt mål: under 33 minuter
✰ Godkänt: under 35 minuter

Relay startade som sagt allra sist i fältet och bilden ovan ger en ganska bra bild av vad det innebar. Jag startade sist i det här. Bakom de som räknade med en simtid på över 60 minuter. Medan jag stod och väntade på min start kände jag mig mer och mer uppgiven.

Vi var tvungna att vara på plats i startfållan 10:50, uppvärmda och klara. Jag kom i vattnet 11:40 ungefär. En snabb matematiker räknar ut att det betydde 50 minuters väntande iförd våtdräkt och badmössa. Stekande sol och närmare 30 grader i luften. Heja.

Väl vid vattnet var det en liten trappa att kliva i från. Överst i trappan startade tidtagningen och mellan den och vattnet stod en hord med tävlande, helt stilla. Gud vet vad de höll på med, med ingen hade bråttom.

Jag vägrade gå över tidtagningsmattan eftersom det var omöjligt att komma ner till vattnet, men ganska snart blev jag "tvingad" av funktionären. Jag fick alltså börja trängas direkt. På land!

I vattnet var det kaos. Lite som när Titanic sjunkit. (Obs! Var inte med då, men jag har sett filmen.) Däremot hittade jag "mina" fötter direkt. En tjej med kraftig benspark kom simmandes på min vänstersida och jag hängde på. Hon simmade fort men inte särskilt rakt, men å andra sidan var det väl en sisådär 1000 tävlande vi behövde snirkla oss förbi.

Efter andra bojrundningen tappade jag henne och fick ta i oerhört mycket för att försöka komma ikapp. Tänkte att jag inte skulle klara det tempot särskilt länge, men hittade ett par nya, sämre, fötter som jag hängde på en kort bit. När min bensparkande vän blev trängd mellan två simmare så kom jag ikapp igen och bytte tillbaka.

Hade jag haft fler alternativ hade jag inte draftat på henne. Hon simmade krokigt även när vi inte behövde passera folk och bubblorna i vattnet av bensparken var störande, men hon simmade tillräckligt fort för att jag ändå ska tro att jag tjänade på henne.

När vi närmade oss målet drog jag förbi. Det blev trångt när alla simmare skulle in mot den smala trappan upp och ödmjuk är inte ett ord som beskriver mig just då. Inget att vara stolt över, men jag var rätt irriterad på det superkorkade upplägget.

Jag kom upp på tiden 32:30 och är väldigt, väldigt nöjd. PB på halvironmandistans (1900m) med en minut, 6:a av relaysarna och det realistiska målet nått, trots sämsta tänkbara förutsättningar.

Jag simmade dessutom med en negativ split, 1:40/100 på första halvan och 1:38/100 på andra halvan. Tyvärr fick jag ont i högerarmen. Dags för rehab och prehab.

Att tävla relay var roligt. Jag gillar att vara ett lag och jag tycker om att få göra det jag är bra på. Även mina teamisar gjorde starka insatser igår. Caroline cyklade 9 mil över ett högt berg på 3:30 och Johannes sprang halvmaran på grymma 1:41. Också det nytt PB. Jag är stolt över oss!

Jag blev dock väldigt besviken på de usla förutsättningarna för stafettlagen och att informationen från Ironman varit så dålig. Ingenstans kunde jag i förväg läsa att vi skulle starta sist i simningen. Att komma dit med storslagna mål och dagen innan loppet få veta att de i praktiken bara var att glömma fick mig att tappa sugen en aning. Kanske är det alltid så? Annars gör jag gärna det här igen.

Race prep, omkullkastade planer och nya mål

Är på plats i Österrike sedan i torsdags och så redo jag kan bli inför imorgon. Vad händer då?

Jo! Imorgon ska jag köra Ironman 70.3 Zell am See - Kaprun Relay, alltså en halv Ironman i stafettform. Jag simmar 1900m, Caroline Halalkic cyklar 9 mil och Johannes Sundlo springer 21.1 km.

Igår förmiddag provsimmade jag banan. Jättefin! Lätt navigering, bra temperatur och lugnt vatten. Gled runt på ungefär 34 minuter. Blev sjukt peppad!

Till kvällen hade jag skapat mig en bra plan för loppet, med hjälp av några goda råd från Micke (Human Ambition).

Jag skulle sikta på mitt drömmål, sub 30. För att ha bästa chans att uppnå det skulle jag ställa mig i första startgruppen (självseedning tillämpas) i mitten av startfältet och till vänster för att kunna hålla innervarv. Jag skulle försöka hitta bra fötter direkt och hålla dem. Ingen minns en fegis, HTFU, YOLO och så vidare.

Det var igår. Idag var jag på race breifing och alla storslagna planer omkullkastades. Jag har känt mig besviken och haft svårt att ladda om. Relayteamen står allra sist i simstarten.

Det betyder att jag kommer hoppa i vattnet precis efter de som tror sig simma på 60-70 minuter. Det betyder att jag komma få ägna hela loppet åt att simma om medmänniskor. Det betyder också att jag inte har en aning om vems fötter som är rimliga att följa.

Det kommer vara klurigare för mig att göra det där perfekta loppet som jag visualiserat. Uppgiften var svår från början och ännu knepigare nu. Men inte omöjlig.

Sannolikt finns många starka simmare bland stafettlagen. Det är inte nödvändigtvis så trångt att omsimningarna blir ett problem. Jag kan fortfarande hitta bra fötter och jag kan fortfarande göra så gott jag kan. Genomförandet är elden, resultatet är askan.

Och oavsett om jag gör mitt livs bästa lopp eller sämsta, så kommer det att handla om plus/minus nån minut för laget, av en totaltid på fem eller sex timmar. Det är liksom inte hela världen.

Jag kommer ägna mina 1900 meter åt att ha roligt och försöka hitta en bra ansträngningsnivå där jag utmanar mig själv och mina medtävlande. Jag vill kliva upp och känna att jag gjort ett bra lopp, oavsett vilka siffror klockan visar. Om det är under 30 minuter är det härligt. Om det råkar bli på 35 minuter, so be it.

Vill du följa spektaklet kan du göra det på Ironman.com. Vi är lag 2654, Team Tri Dragonfly SUJ, och vi beräknas starta ungefär kl. 11:25.

Ironman Pula 70.3 som serviceteam/hejarklack

Jag deltog inte själv i loppet, men mer närvarande i vad som hände igår än vad jag var är svårt att bli utan att själv stå på startlinjen. Jag har varit med om förberedelser, planering, nervositet och förväntansfullt snicksnack så gott som varje dag, till och med långt innan anmälan gjordes.

I den bästa av världar hade pappa förstås klarat sin stora utmaning igår och fått springa i mål i amfiteatern i Pula. Finns inget jag hellre hade önskat honom. Men så blir det inte alltid som man tänkt sig. Det värker i mitt bröst när jag ser bilden ovanför. Förstår så väl hans besvikelse.

Starten gick strax nedanför vårt hotell kl. 10:00 och vi var på plats i god tid. Jag var ett vrak redan innan starten hade gått. Mäktig musik i högtalarna, pulsslagen som räknade ner de sista sekunderna till starten. Det var fler än jag i serviceteamet som fick fuktiga ögon och gåshud.

Sen gick startskottet för den rullande starten, där fyra personer släpptes ner i vattnet ungefär varannan sekund och de tävlande fick självseeda sig. Det betydde att pappan inte startade förrän ungefär 10:30, och vi hade från avstånd koll på honom i startfållan.

Ganska snart noterade jag att det var något skumt som pågick i vattnet. Folk simmade inte till höger om de stora bojarna som brukligt, utan väldigt många låg till vänster om dem redan på första benet.

När de första tävlande vände tillbaka mot stranden på sista benet av den 1900 meter långa triangel som skulle simmas förstod jag att det måste vara rejält starka strömmar där ute, eftersom simmarna låg alldeles för långt till vänster även här. Önskar att jag hade kunnat varna pappan för detta.

Sen var han iväg! Vi kunde bara se honom en kort bit innan han kom för långt bort, men bröstsimmet såg starkt och bra ut den biten. Kändes väldigt lovande! Men så fort han försvann ur sikte kom nervositeten fram. Vankade av och an. Ville kräkas. Tittade på klockan varje minut.



Efter en stund bytte vi i serviceteamet/hejarklacken position och ställde oss längre ut på udden för att se bättre, och då insåg vi hur svåra förhållanden det var där ute. Simmarna drev iväg så otroligt långt bort från banan att det var galet! Vågorna var stora och säkerheten för de tävlande kändes faktiskt tveksam.

Sedan fick vi syn på pappas orange axlar och blå badmössa. Långt till vänster om banan, kämpandes mot strömmarna för att komma tillbaka på rätt kurs. Det såg inte ut som om han kom framåt alls, men han drev hela tiden närmare stranden så vi hade lättare och lättare att se honom.

Höll på att avlida av spänning och nervositet, inte minst när vi såg honom sträcka upp armarna och tillkalla en kajak. Skrek för allt jag orkade att BRYT INTE NU - DET ÄR SÅ LITE KVAR!!! KÄMPA! Försökte vifta med armarna och förmå honom att fortsätta. Bara runt hörnet, sen var det klart! 20 minuter till cut off, det skulle gå. KÖÖÖÖR!!!!

Strax därefter insåg vi att det inte var pappa. Vi visste inte alls var han var, maxtiden närmade sig och vi började gå tillbaka mot uppgången. Vårt enda hopp var att vi skulle ha missat honom.

Men så fick vi syn på honom igen. På en av räddningsbåtarna på väg mot land. Den syn vi inte ville se. Det som inte skulle hända. Drömmen skulle inte ta slut här.

Det kröp i kroppen. Känslan att stå där på land, se hans besvikelse och veta att han inte skulle få chansen att hålla igen på cykeln som vi planerat, att han inte skulle få uppleva med- och motgångar under löpningen. Inte få inse hur jävla långt 21.1 km är när man redan simmat 1.9 km och cyklat 90 km. Att han inte skulle få visa hur tuff han är med sin cape och sitt svärd. Att vi inte skulle få skrika oss hesa när han sprang i mål på arenan och gjorde high five med speakern. Fälla glädjetårar.

Att dagen tog slut där.
Efter bara en timme.

Den här gången. I det här loppet. Loppet som var regisserat av George R.R Martin och därmed inte hade något lyckligt slut.

Men en DNF är inte slutet. Det här var en början och en erfarenhet. Blev rörd av vad Pål skrev till pappa på Facebook, och jag tycker han har så rätt. Min pappa är en sann hjälte!

Det tuffa är inte att ta sig an saker man vet att man klarar. Det krävs ett ännu större mod för att våga ställa sig mot en motståndare som man inte vet att man besegrar. Där det inte handlar om att göra en bra tid, susa fram med struthjälm och snabba däck, utan att faktiskt bara ta sig i mål. Det är inspirerande och ger perspektiv på mycket.

Vi bryter ihop och kommer igen. Tar sikte på en ny utmaning. Träningen i poolen har redan börjat.

(Alla bilder som är fantastiska har Jonas tagit. Övriga är tagna med min mobil.)

Stockholm Triathlon 2016

Så var helgens andra tävling avklarad - Stockholm Triathlon med supersprint.

Jag älskar att köra den här microdistansen. 400 m simning, 10 km cykling, 2,5 km löpning. Jag tycker alltid sämst om den gren jag just håller på med, och här får man byta hela tiden. Perfekt!

Det var lite si och så med peppen innan loppet. Simtävlingen dagen före tog rätt mycket energi, och det var svårt att ladda om, men jag gjorde så gott jag kunde.

Hade några små mål med loppet. Först och främst ville jag vara snabbast i vattnet. Det har varit min förhoppning alla år jag varit med, men som mål betraktat är det ju rätt värdelöst, eftersom jag aldrig kan styra vilka mina medtävlande är. Förra året hade jag till exempel svårt att slå Emma Igelström, trots att hon bara har VM-medaljer i bröstsim.

Mitt andra blygsamma mål var att jag ville vinna supersprinten och det tredje att jag skulle köra så hårt att jag var trött och nöjd när jag kom i mål.

Förutom det ville jag förstås vinna familjetävlingen. I år deltog jag och min far. Kändes som om det skulle bli en promenadseger, ända tills han informerade om att cyklingen var den enda del av tävlingen som skulle räknas den här gången. Vettefan när och hur det beslutet togs, men det var definitivt inte när jag var med.

Simning 400 meter
La mig längst fram med en jättekaxig inställning och rakt spår till första bojen. När startskottet lite oväntat gick drog alla iväg i superhög fart. Jag fnissade lite för mig själv medan jag tänkte att det här tempot inte var något de andra skulle kunna hålla särskilt länge. Störigt tänkt, eller hur! Jä!

Hade rätt. Efter 30 sekunder var det bara jag och en kille strax framför mig. Simmade om honom vid första bojrundningen, åkte lite snålskjuts längs kortsidan och vinkade hejdå på sista långsidan.

Äntligen först upp ur vattnet! Tredje gången gillt! Trots ett snitt på bara 1:54/100m.

Cykling 10 km
Trampade iväg på Chrille med bra inställning. Avslappnad men stark. Fokuserade på en rygg i taget att cykla om, och trampade på så gott jag kunde, vilket i slutändan innebar ett snitt på 28.4 km/h. Hittade nästan samma feeling som jag hade ute på de tomma, breda motorvägarna under Mallorca 70.3, och det tog över halva distansen innan den första tjejen i min grupp blåste förbi mig med enormt starka cykelben!

Jag erkänner. Årets andra och sista cykelpass var roligt! Men det var ändå skönt när det var över.

Löpning 2.5 km
Till att börja med var inte löpningen 2.5 km. Tidigare år har det varit kortare än så, men i år hade de lagt om banan vilket resulterade i att löpningen istället blev längre. Drygt 3 km.

Och det var vidrigt. Hela tiden. Jag bet ändå ihop och kutade på så gott jag kunde. Snittade 4:57 min/km, vilket räckte ganska långt. Men bara ganska. På sista raksträckan innan backen upp mot slottet och målet fräste en norska förbi mig på fånigt lätta ben. Jag försökte hänga på men hon sprang grymt bra och jag var chanslös.

Slutade ändå på en tredje plats av damerna i supersprinten, och en sjunde plats totalt. Jag är väldigt nöjd med det. Gör jag så gott jag kan så måste det alltid vara bra nog. Dessutom vann både jag och pappa våra respektive åldersklasser.

Hur det gick i familjetävlingen? Ehrm... måste vi prata om det? Jag var förstås snabbast totalt, men nu var det ju bara cyklingen som räknades, och där fick jag stryk med 14 sekunder av Mr "Jag cyklar 100000 mil i veckan och trampar till Paris om några dagar". Kändes fair ändå.

Stockholm Triathlon är en riktigt rolig tävling. Stämningen är alltid hög och det vimlar av bekanta ansikten längs banan. Flera gånger hörde jag folk skrika mitt namn och heja på mig. Det gav energi.

Nu har jag en vecka på mig att varva ner, ladda om och levla upp. Nästa helg väntar två lopp i Vansbro.

Ps. På lördag är det Sofias födelsedag....
Ps2. Vem som tagit alla snygga bilder? Jontan såklart...

Försäsongsträning. Cykelpremiär. Rekord.

Igår var sista tillfället av Try Triathlon vid Sjöhistoriska, tillika första tillfället för mig att deltaga. Try Triathlon är en träningstävling där man simmar 400 meter, cyklar 6 km och springer drygt 2 km.

Det var förstås ingen idé att tro att jag skulle kunna vara med och ta det lugnt, vilket hade varit rimligt med tanke på helgens förkylning. Så det gjorde jag inte. Men jag slog rekord!

Foto: Theresia Viska

Simningen gick bra. La mig längst fram i det galna fiskstimmet och utnyttjade chansen att försöka hitta rytm och lugn i armtag och andning, trots att det var väldigt trångt och stökigt runt omkring mig. Blev lite trängd mot slutet men stannade klockan på 7:14 och ett snitt på 1:44/100m.

Foto: Fredrik Zillén

Själva cyklingen har jag ingen bild från, men föreställ dig hur jag trampar på i ett snitt av 30 km/h. Oväntat imponerande fart, med tanke på att detta var årets cykelpremiär för mig. Bakdelen smärtar en del idag, och det här var förstås anledningen. Knasigt jobbigt. Och tråkigt.

Foto: Maria Karlsson

Foto: Theresia Viska

Sen var det bara löpningen kvar. Och den gick ju fint, även om det också var äckeljobbigt och fullständigt obekvämt. Jag försökte ta det lugnt, vis av erfarenhet att man blir fartblind av cykelhelvetet, men sprang ändå på 11:21, ett snitt på 4:58 min/km. Med dålig teknik. Jaja.

Till och med växlingarna klarade jag av snabbt igår, kanske för att Mårten kom och bidrog med sina bästa tips om exakt var alla saker skulle placeras för ett så smärtfritt grenbyte som möjligt .

Foto: Maria Karlsson

Totaltid 35:03, att jämföra med förra årets bästa tid 36:52. Inte så pjåkigt va?

När ska jag fatta att jag är rätt så bra på det här med idrott?

World Triathlon Stockholm 2015

Stockholm Triathlon är verkligen en folkfest! Söndagen bjöd på strålande solsken och jag var grymt peppad och fokuserad. Stämningen var på topp, förutom hos familjen jag, Jonas och pappa mötte på väg mot starten. De kallade oss tävlande för jävla muppar som tror att vi är några jävla elitcyklister och förstör stan. Tydligen hade de missat att det skulle vara ett litet jippo på gatan, och den planerade turen till Kolmården fick ställas in pga oåtkomlig bil.

Jag ställde upp i supersprinten och slutade på fjärde plats av damerna, på en sämre tid än förra året. Sjätte plats totalt. Nöjd med det? Ptjaa... kanske inte alldeles, men det fanns mycket som var bra och som jag är stolt över. Vi tar det en gren i taget.

Simning - 400 meter

Min inställning var att jag skulle "vinna" simningen. Jag skulle vara först upp ur vattnet. Ett sånt mål var förstås egentligen ganska värdelöst att ha, eftersom utgången låg helt utanför min kontroll, och var beroende av vilka andra jag skulle få simma mot. Simelit eller nybörjare. Men hela syftet var att jag ville öva mig på att ha en stark attityd och tänka som en vinnare. Jag tänkte faktiskt att jag skulle vinna hela supersprinten. En väldigt ovan och obekväm tankegång, men jag försökte att verkligen tro att det var möjligt.

Mina andra, mer påverkningsbara mål, var baserade på tid. Mitt storslagna mål var att simma mina 400 meter med ett snitt på högst 1:30/100m, det realistiska målet att ligga under 1:40/100m och trygghetsmålet att simma under 2:00/100m.

Jag var inte först ur vattnet, jag var tvåa, blygsamma 40 sekunder efter Emma Igelström (fyra VM-guld, ett VM-silver, tolv EM-guld, två EM-silver och tre EM-brons i simning). Känns faktiskt helt okej. Jag är jättestolt över den prestationen!

Förra året simmade jag på 7:24 och i år på 8:51. Garmin visade en simsträcka på 535 meter, trots en enligt mig, utmärkt bra navigering i det som vanligt gropiga vattnet i Riddarfjärden. Via Facebook fick jag veta att även Emmas klocka visade 530 meter, och det tar jag som en bekräftelse på att simbanan var längre än vad den skulle vara.

1:38/100m i snitt känns dessutom betydligt rimligare för min snabba, stabila simning, jämfört med 2:13/100m som det skulle varit om sträckan verkligen var 400 meter.

Upp ur vattnet och en lång löpning till cykeln. Kändes som om jag hade svalt halva Riddarfjärden och magen var lite spänd, men ännu var det ingen större fara. Löpningen var bara vidrig i största allmänhet.

Cykling - 9,8 km

Följde upp simningen med att lite oväntat cykla som värsta proffset. Kanske en och en halv minut snabbare än förra året, och dessutom med en riktigt bra mental inställning. Hängde på två brudar som cyklade om mig och jag tänkte att ingenting skulle få mig att släppa dem.

Det höll till vändningen vid Slussen, då drog den första av dem iväg som ett jihu, och jag var chanslös. Hängde i hasorna på den andra och några meter från toppen av Västerbron drog jag förbi henne och höll henne bakom mig fram till växlingsområdet. Totaltiden på cyklingen blev 20:30, vilket var fjärde snabbast av damerna. Inte illa av någon som hatar att cykla. Tumme upp och gilla!

Löpning - 2.5 km

Löpningen var så hemsk! När jag klev av cykeln krampade magen fullständigt. Joggade genom växlingsområdet, blev påhejad av Mårten och Islands-Linda, och tänkte precis som förra året att det här kommer aldrig att gå. Var helt slut innan jag ens påbörjat den riktiga löpningen och det gick så tungt. Magen gjorde så fruktansvärt ont!

Men jag bet ihop. Log. Lurade kroppen. Tjo och tjim! Tänkte på vad Sarah True sagt om att börja lugnt, hitta rytmen och sedan öka. Låtsades att jag var lika stark som hon. Segheten i benen släppte allt eftersom, men inte krampen i magen. På slottets kortsida (!?) stod världens bästa hejarklack (Roger Ström - min dröm, Goatsaphir och Foto By Malmhatt) och jag fick nya krafter. Överlag var det mycket folk som hejade på mig lite här och var, och det hjälpte verkligen när det kändes tungt! Tack för det!

Lejonbacken upp till mål var förstås otroligt kämpig. Vilken sadist det är som dragit (den i övrigt helt fantastiskt fina) banan! Kom i mål på 50:02, att jämföra mot förra årets 48:44. Lite besviken över tiden men mycket glad att det var över. Föll ihop bakom mållinjen och försökte hämta andan. Hejade in Jonas och pappa i mål. (Båda gjorde grymma lopp. Jonas triathlondebut slutade med en hedervärd 5:e plats bland herrarna och 11:e plats totalt. Pappa kom långt ifrån sist.)

Gick sedan långsamt tillbaka mot växlingsområdet men fick stanna flera gånger för att magen gjorde så ont att jag helt enkelt inte klarade att stå upprätt. Drack lite vatten, försökte slappna av. Ville dö en smula.

Ungefär två timmar efter att jag gått i mål försvann krampen lika plötsligt som det kom. Utan operation, toabesök eller kemiska preparat. Jävligt skumt. Firade med en smörgås på Gateau.

Och så var det över för den här gången. Jag tror faktiskt inte att jag gillar triathlon särskilt mycket. Trots det kommer jag sannolikt vilja vara med nästa år igen, eftersom det är en så grym grej att få simma, cykla och springa mitt i Stockholm. För att stämningen är så härlig och för att jag blev inspirerad av alla vänner som gjorde jättefina resultat.

Grattis till er och till mig!

Dagen före

Vilken morgon det var! Dimman var as thick as jelly brains (thicker!) och det var som att vara i en ångbastu. Fast kall. Efter morgonpromenaden med Reka åkte jag till M&D och lämnade Tratte, och hämtade istället hem Chrille efter servicen han fick igår.

Sen åkte jag in till stan och tittade på elitdamernas start i Stockholm Triathlon. Träffade massor av vänner som också var där och tittade. Riddarfjärden såg rejält gropig ut idag och jag hoppas den lugnar sig tills i morgon, även om jag inte tror det. Damerna bevisade hur som helst att det går att simma fort ändå. Inga ursäkter.

Sen gick Johanna och jag och kollade på loppet uppe vid slottet, käkade mat och jag drack ett glas bubbel. Det måste väl vara den absolut bästa uppladdningen? Cava vid målet redan innan loppet. Medaljörerna i dagens lopp hade en champagneceremoni vid prisutdelningen där de sprutade bubbel på varandra, och det är väl lite så jag ser framför mig avslutningen av mitt eget lopp imorgon.

På väg därifrån träffade vi vinnaren, Sarah True och gratulerade till segern. Hon var sjukt stark i loppet och imponerade väldigt! Hennes bästa tips för imorgon var att ta det lugnt i början på löpningen och att undvika att få champagne i ögonen. Check!

Är faktiskt sjukt jävla peppad nu. Ska bli så himla roligt och det spritter i kroppen av längtan att få köra!

Try Triathlon från åskådarplats

Jag är rätt osugen på triathlon. Rätt osugen på tävlingar i största allmänhet faktiskt. Så istället för att vara med och köra igår kväll så var jag bara på plats och hejade, insöp atomsfären och stämningen. Tänker att jag sparar på mig tills det är skarpt läge på söndag. Men då jävlar! Det ska bli jättekul och jag älskar att jag är anmäld till sprintdistansen och inget längre.

Vid Sjöhistoriska träffade jag Mårten och hans kompis Kalle, Maria och Lim som också bara hejade, och Theresia som bara valde att simma. Det är grymt bra träning att tumla runt bland alla andra ivriga simmare, så det slipper komma som en chock på tävlingsdagen hur stökigt det kan vara. Efter en simning på Try Triathlon kommer det riktiga loppet kännas som en barnlek.

Pappa var också med och körde sitta andra triathlon någonsin.

Som vanligt var det en kort introduktion först. Björn, Adam, Micke och Fredrik berättade hur kvällens upplägg såg ut, och medan de andra sedan lyssnade till tips och trix på olika stationer passade vi på näst översta bilden att ha lite picknick i solen. Fantastisk kväll!

Jag och Lim tog uppgiften att dokumentera eventet på största allvar! Reka, som också var med som support, tog även hon sin uppgift att peppa på stort allvar. Hon var bästis med alla. Ville kramas och hångla med alla. Hon brukar inte vara så social, men igår var allting väldigt roligt.

Det var riktigt roligt att stå på åskådarplats och jag blev faktiskt väldigt peppad av alla som kämpade så hårt och såg så himla glada ut. På söndag ska jag också se glad ut. Det är mitt primära mål.

Pappan då? Jo, han slipade tiden från förra veckan med 5 minuter och blir farlig på söndag.