Jag älskar att köra den här microdistansen. 400 m simning, 10 km cykling, 2,5 km löpning. Jag tycker alltid sämst om den gren jag just håller på med, och här får man byta hela tiden. Perfekt!
Det var lite si och så med peppen innan loppet. Simtävlingen dagen före tog rätt mycket energi, och det var svårt att ladda om, men jag gjorde så gott jag kunde.
Hade några små mål med loppet. Först och främst ville jag vara snabbast i vattnet. Det har varit min förhoppning alla år jag varit med, men som mål betraktat är det ju rätt värdelöst, eftersom jag aldrig kan styra vilka mina medtävlande är. Förra året hade jag till exempel svårt att slå Emma Igelström, trots att hon bara har VM-medaljer i bröstsim.
Mitt andra blygsamma mål var att jag ville vinna supersprinten och det tredje att jag skulle köra så hårt att jag var trött och nöjd när jag kom i mål.
Förutom det ville jag förstås vinna familjetävlingen. I år deltog jag och min far. Kändes som om det skulle bli en promenadseger, ända tills han informerade om att cyklingen var den enda del av tävlingen som skulle räknas den här gången. Vettefan när och hur det beslutet togs, men det var definitivt inte när jag var med.
Simning 400 meter
La mig längst fram med en jättekaxig inställning och rakt spår till första bojen. När startskottet lite oväntat gick drog alla iväg i superhög fart. Jag fnissade lite för mig själv medan jag tänkte att det här tempot inte var något de andra skulle kunna hålla särskilt länge. Störigt tänkt, eller hur! Jä!
Hade rätt. Efter 30 sekunder var det bara jag och en kille strax framför mig. Simmade om honom vid första bojrundningen, åkte lite snålskjuts längs kortsidan och vinkade hejdå på sista långsidan.
Äntligen först upp ur vattnet! Tredje gången gillt! Trots ett snitt på bara 1:54/100m.
Cykling 10 km
Trampade iväg på Chrille med bra inställning. Avslappnad men stark. Fokuserade på en rygg i taget att cykla om, och trampade på så gott jag kunde, vilket i slutändan innebar ett snitt på 28.4 km/h. Hittade nästan samma feeling som jag hade ute på de tomma, breda motorvägarna under Mallorca 70.3, och det tog över halva distansen innan den första tjejen i min grupp blåste förbi mig med enormt starka cykelben!
Jag erkänner. Årets andra och sista cykelpass var roligt! Men det var ändå skönt när det var över.
Löpning 2.5 km
Till att börja med var inte löpningen 2.5 km. Tidigare år har det varit kortare än så, men i år hade de lagt om banan vilket resulterade i att löpningen istället blev längre. Drygt 3 km.
Och det var vidrigt. Hela tiden. Jag bet ändå ihop och kutade på så gott jag kunde. Snittade 4:57 min/km, vilket räckte ganska långt. Men bara ganska. På sista raksträckan innan backen upp mot slottet och målet fräste en norska förbi mig på fånigt lätta ben. Jag försökte hänga på men hon sprang grymt bra och jag var chanslös.
Slutade ändå på en tredje plats av damerna i supersprinten, och en sjunde plats totalt. Jag är väldigt nöjd med det. Gör jag så gott jag kan så måste det alltid vara bra nog. Dessutom vann både jag och pappa våra respektive åldersklasser.
Hur det gick i familjetävlingen? Ehrm... måste vi prata om det? Jag var förstås snabbast totalt, men nu var det ju bara cyklingen som räknades, och där fick jag stryk med 14 sekunder av Mr "Jag cyklar 100000 mil i veckan och trampar till Paris om några dagar". Kändes fair ändå.
Stockholm Triathlon är en riktigt rolig tävling. Stämningen är alltid hög och det vimlar av bekanta ansikten längs banan. Flera gånger hörde jag folk skrika mitt namn och heja på mig. Det gav energi.
Nu har jag en vecka på mig att varva ner, ladda om och levla upp. Nästa helg väntar två lopp i Vansbro.
Ps. På lördag är det Sofias födelsedag....
Ps2. Vem som tagit alla snygga bilder? Jontan såklart...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar