2020 har varit ett overkligt år, på väldigt många sätt. Dessutom har det passerat i överljudsfart. Sjukt. Är inte redo att sätta ord på Covidskiten, men fokuserar gärna lite extra på det jag är tacksam över:
Jag har blivit spanifierad. Omvänd, förändrad, pånyttfödd. Nä, kanske inte riktigt, men det är ett helt annorlunda tillvaro nu mot innan. En ny livsstil. En anpassning har skett och sker fortfarande till den.
Jag börjar nu äntligen, om än långsamt, lära mig att jag inte måste passa på att gå ut när det är soligt. För sol är det nästan alltid på Mallorca. Och är det inte soligt så är det oftast så varmt att man tror att det är soligt. Helt omvänd är jag dock inte. Det är fortfarande skönt när det regnar eftersom jag då med säkerhet vet att jag inte behöver gå ut och leka. Och regnet gör luften frisk och klar.
Även om det oftast är varmt är det då och då något kallare. Trots att folk ligger på stranden i bikini kan jag ibland känna att jag behöver ta på mig en liten tröja för att inte frysa när jag går ut. Typ om det är lite molnigt, kall vind och bara sådär 25 grader.
Jag har fått helt andra mattider än i Sverige. Hur det har kunnat hända är för mig en gåta, men ingen i hemmet riskerar att bli mördad trots att vi inte äter frukost före kl.10 vissa dagar. Det har hänt att lunchen inte landat i magen förrän vid kl. 15:30 och middag äter vi i princip aldrig före kl. 21. Och det är beroende av första punkten ovan. Här kan man njuta av sol och värme på stranden till sent och det känns helt enkelt orimligt att äta tidigare.
Jag har fått en skev prisbild. Det har gått så långt att jag tycker att allt som kostar över 20€ är upprörande dyrt. Oavsett var det är. Ett favoritvin vi hittat i affären kostar 2,85€. Ett sånt skulle antagligen inte vara drickbart i Sverige, om det ens gick att få tag på för det priset. Och kläder, inte nog med att det är billigt - det behövs knappt heller. Jag går främst i bikini ändå.
Jag tar med mig ALLT när jag går till stranden. Stor kylväska, parasoll, strandfilt, badhandduk, snacks och underhållning. Även när jag bara går 50 meter rakt ner från huset för att vara där en timme. Snart har jag förmodligen även med mig en solstol och ett bord.
Det här har nog ingenting med huruvida jag har blivit spanifierad eller inte att göra, men sedan jag flyttade hit har jag slutat längta bort. I Sverige kollade jag alltid efter resor, drömde om semestrar, palmer, turkosa hav och värme. Sånt som jag älskar. Sånt som finns här. Varför skulle jag vilja resa någon annanstans när jag redan bor mitt i paradiset? Att vara nöjd är skitlätt.
Detta om detta. Nu över till vädret. Eller, jag menar annat. Nu över till annat.
Det är ett par medmänniskor (tänk >5, kända och okända) som, sedan gränserna öppnades, har frågat mig hur situationen egentligen är på Mallorca? Törs man komma hit? Har affärer och restauranger öppet? Känns det tomt och ödsligt? Måste man ha munskydd jämt? Jag förstår att man vill veta och sannolikheten att man ska hitta bra information från spanska myndigheter är ungefär lika stor som den att trampa på en Fjärsing. Minimal, alltså.
För varje vecka blir det fler och fler turister. Det betyder att fler restauranger och fler affärer öppnar vartefter. Jämfört med under karantänen känns det smockfullt med folk nu, men jämfört med en vanlig sommar är det ganska tomt. De räknar med att ungefär 70% av butiker, hotell och restauranger kommer att öppna den här säsongen.
Häromdagen tvingades två av partygatorna i Magaluf och Palma stänga i minst två månader framöver på grund av att en stor grupp människor, främst engelsmän och tyskar, inte kunde uppföra sig. De hoppade på bilar, förde oväsen, bar inte munskydd och höll inte avstånd. Människors dumhet upphör aldrig att förvåna.
Sedan förra veckan är munskydd obligatoriskt att bära på alla allmänna platser utom på stranden, vid poolen, i naturen eller när man idrottar. Alla mindre detaljer kring detta är fortfarande oklara - t ex om en rask promenad räknas som idrott, om landsbygden räknas som natur osv. I Andalusien behöver de ha munskydd även på stranden, så i nuläget är jag tacksam över våra regler. Men jag skulle personligen inte åka hit på semester under de premisserna. Hellre vänta till nästa år.
Det är sjukt obekvämt med munskydd i värmen, så är det bara. Jag tror på att munskyddet kan hjälpa i stängda utrymmen, och jag har inget emot att bära det där. Däremot har jag synnerligen svårt att förstå vilken nytta det gör när jag promenerar utomhus i friska luften. Har inte läst någonting som tyder på att smittorisken skulle vara speciellt stor där, såvida vi inte pratar stora folksamlingar där man inte kan hålla avstånd från varandra. Men det spelar förstås ingen roll vad jag tror. Man får bara hoppas att beslutet kommer från någon som vet.
Spridningen av Covid-19 har ökat igen i Spanien och några områden, bland annat Barcelona, har obligatorisk eller rekommenderad lockdown igen. Även antalet fall på Mallis ökar. Jag känner mig ganska uppgiven. Men tanken på en ny karantänsituation är inte så obehaglig faktiskt. Det hade sina fördelar, framför allt när vi gick in i fas 1 och 2. Bäst var att jag fick vara med Dani hela dagarna. Det är tråkigare hemma utan honom.
Efter 48 dagar i husarrest fick vi äntligen gå ut och motionera förra lördagen. Vi gick in i fas 0. Det var helt jävla underbart att vara nära havet, se soluppgången, känna dofterna och sanden mellan tårna igen. Allting kändes nytt men också så bekant att det var svårt att tro att det gått sju veckor sedan sist.
Vi har till och med simmat i havet. Trots att jag hatar saltvatten och blir illamående om vattnet inte här helt stilla så var den första simturen helt jävla ljuvlig! Obeskrivligt fin morgon.
Tiden vi får vara ute är dock fortfarande bunden av restriktioner som man kan ha synpunkter på rimligheten i.
Det är i dagsläget tillåtet att utföra aktiviteter utomhus kl. 6-10 ELLER kl. 20-23 om du är 14-70 år (det är jag). Det är tillåtet att promenera tillsammans med en person man bor tillsammans med, men högst en timme och max en kilometer från bostaden. Övrig sport får endast genomföras ensam, men i gengäld finns inga restriktioner på tid eller avstånd från hemmet, så länge man håller sig inom kommunen och inom angivet tidsspann. Det är inte tillåtet att sitta på stranden eller att bada, men sport är tillåtet i havet, om det sker individuellt.
Vi var ute redan innan kl. 7 på lördagsmorgonen och begick minst tre kriminella handlingar i form av regelbrott. En av de första sakerna som hände var dessutom att en kvinna bad oss ta en bild av henne på denna första dag i det nya livet. Under bråkdelen av en sekund genomgick vi båda en inre kris. Ta i främmande människas mobiltelefon? Inte hålla avståndet?
Att vi båda tvekade kan tyckas som en överreaktion men efter nästan 50 dagar i fängelse, där vi via nyheterna bland annat informerats om hur viktigt det är att desinficera sin mobil för att hindra smittspridning, är det långt ifrån uppenbart att bara säga ja och köra på som förut. Iallafall för mig. Jag har alltid tyckt att folk i allmänhet är idioter, och nu litar jag inte längre på någon. Dålig kombo. Kommer bli ohållbart i längden om jag inte jobbar på det.
Det tog ungefär fem dagar av "frihet" innan jag insåg att det vi fått var allt annat än just det. Och jag började känna mig förbannad. Tycker de tidsspann vi har är korkade. Är det inte sannolikt att folk annars spontant skulle sprida ut sitt motionerande under olika tider på dygnet? Så att det rentav skulle bli mindre trängsel? Jag vet inte. Men som det ser ut just nu är det helt tomt här utanför kl. 12-19 när det är utomhustid för barn under 14 år, och en jävla massa folk på de vuxnas tid. Men det är ju här, inte i exempelvis Madrid eller Barcelona.
Från och med imorgon lättas det ytterligare på restriktionerna, och vi går in i fas 1. Den här gången har de nya reglerna fått mig att bli synnerligen upprörd eftersom de är så U.R.B.O.T.A korkade. Nedanstående bild symboliserar mycket väl vad jag tycker om utvecklingen av landets restriktioner.
I allmänhet tycker jag att regler är lätta att följa när de framstår som meningsfulla och genomtänkta. Jag kanske inte alltid gillar dem, men jag kan ändå förstå och därför acceptera. Det kan jag inte nu och reagerar sålunda med att bli rosenrasande över hur något så dumt kan få gå igenom. Det kryper i kroppen.
Från och med imorgon får upp till 10 personer träffas och umgås. Det kan ske på restaurang, hemma eller ute. Man får åka upp till nio personer från samma hushåll i samma bil och affärer på under 400 kvm kan öppna utan att tidsbokning. Om man har flera bostäder i samma provins kan man nu åka mellan dem. Även restauranger/barer kan öppna sina utomhussektioner men med en maxkapacitet på 50% och minst två meter mellan borden. Även gästerna måste hålla ett säkerhetsavstånd på minst två meter mellan varandra. Sportcenter för individuella utomhusaktiviteter får också öppna, men havet förblir stängt för bad.
Du får besöka restauranger/barer över hela Mallorca och du får stanna där hur länge du vill. Inga restriktioner. MEN, tiderna för när du får sporta och promenera kvarstår. Du får alltså INTE gå ut och promenera under dagen, såvida du inte ska gå till en affär eller restaurang/bar. Då är det tillåtet. Du får INTE gå i bergen. Men du FÅR promenera hur långt och länge du vill om du lovar att du gör det för att du ska spendera pengar. Motion för hälsans skull är alltså fortfarande en strikt begränsad aktivitet. Hur kan det här vara rimligt?
Ovanstående klipp beskriver situationen på ett solklart sätt, det är väl investerade 3 minuter och 53 sekunder.
Jag är faktiskt upprörd på riktigt. Tiderna vi får vara ute duger inte för mig, de är inte bra nog och inte välmotiverade nog för att jag ska känna mig okej med situationen. Det är inte alltid det passar att få in all önskvärd motion innan kl. 10. Och det passar så gott som aldrig att få in något efter kl. 20. Och jag har svårt att acceptera att de låter mig gå ut när jag vill under förutsättning att jag köper saker.
Så summeringen blir att jag är förbannad, provocerad, ilsk och besviken. Jag vill mana till uppror.
Det är lite svårt att vara Sofia just nu. Som att försöka hålla en fackla brinnande i spöregn. Kort sagt, ganska jättesvårt att hålla humöret uppe och se med tillförsikt på framtiden.
Om jobbet...
Att driva företag med inriktning på resor för pensionärer är ingen höjdare at the moment. Först var det privatpersoner och föreningar som avbokade sina resor till långt in på sommaren. Nu är det besöksmålen vi planerat att åka till som hör av sig och ställer in eftersom de inte tar sig igenom krisen. Det känns som att vi blir attackerade från två håll samtidigt. Hur fan ska man kunna planera för en storslagen come back då?
Positiv tanke: när folk börjar våga resa igen är vi beredda och vi siktar på en aningen yngre målgrupp än nu. En som inte har utegångsförbud och som kommer vara rejält sugna på att upptäcka Sverige.
Om inneslutningen...
Som grädde på moset vill den spanska regeringen fortsätta stänga in oss till den 9 maj. Eventuellt med några lättnader i restriktionerna, eventuellt med samma regler som nu. Jag.orkar.inte!
Positiv tanke:ytterligare två veckor med daglig yoga kommer att bygga en ännu starkare och smidigare kropp och det kommer ha gynnsam effekt på all kommande träning.
Om världsläget...
När jag tänker på att allt det som händer nu är på riktigt, att det inte är en dålig film där Kate Winslet dör redan i inledningen, så får jag lätt panik. Jag vill inte att det här ska vara den nya världen, jag tycke om den gamla. Har aldrig gillat förändring, åtminstone inte sådan som inte är självvald.
Positiv tanke: situationen har gett mig tid att reflektera över vad som är viktigt i mitt liv, vad jag saknar och vad jag vill göra mer av.
Om simträningen...
Det är 6 veckor sedan jag senast simmade. Och jag inser att det kommer dröja minst två veckor innan jag ens får bege mig till en simbassäng och förmodligen ännu fler veckor innan någon bassäng överhuvudtaget öppnar. Inte den uppladdning jag såg framför mig inför Vansbro, men det loppet kommer väl sannolikt ändå att ställas in precis som allt annat så...
Positiv tanke: jag har en enorm simbassäng med gratis entré 50 meter från dörren och våtdräkter till både mig och Dani. Dessutom har bassängen maximal frihetskänsla. Dags att börja gilla saltvatten.
Detta om detta. Behövde bara få det ur mig. Sånt händer.
Vilken game changer att Adam Alsing tragiskt avled i veckan. Må han vila i frid. Det är så mycket lättare att förstå "det läbbiga Coronaviruset" när någon som Adam dör - medelålders, intelligent och full av liv. Framför allt det sistnämnda. Långt ifrån den tidigare bilden om att bara äldre (som ändå snart ska dö) går under.
I början var jag inte orolig för att själv drabbas men nu är jag det. När jag läser om unga människor som ingående beskriver sjukdomsförloppet, och säger att det är det värsta de varit med om, blir jag livrädd. Jag blir bekymrad och ledsen över att mina föräldrar inte är försiktigare. Idag var jag själv i affären och blev skitnojig av att kassörskan snorade lite bakom sitt visir, bakom glasrutan till kassan.
På de spanska nyheterna berättade de om en anställd i en mataffär som kom hem efter jobbet och möttes av en lapp från grannskapet att hon inte längre var välkommen att bo kvar eftersom hon skulle sprida smitta. Liknande händer på andra platser. Sjuksköterskor, gynekologer, läkare, apotekare. Såna händelser får mig att känna att det här viruset trots allt gärna får radera ut en del av befolkningen. Jävla sophuvuden!!!
Min egen lilla obetydliga vardag fortsätter som vanligt. Det är märkligt hur snabbt dagarna passerar. Och situationen fortsätter att vara superhärlig, med den enda lilla detaljen att jag inte är la puta jefa över mitt liv.
... hittat en ny favoritplats med solsken hela eftermiddagarna...
... förstärkt säkerheten i hemmet för att få stopp på den okontrollerade virusspridningen...
... samt firat en synnerligen otraditionell, men trevlig, påsk.
I teorin har vi nio dagar kvar av isoleringen. Jag hoppas att det kan bli någon liten lättnad i restriktionerna därefter, men det är inte helt osannolikt att de förlänger med samma regler som nu. Vi vet inte det i dagsläget.
Jag saknar skogen och bergen oerhört mycket. Det sprider sig som en galen längtan i bröstet och i magen. Frustration! Jag vill gå ut!!!
Det gjorde jag visserligen idag, men promenaden till mataffären tar ungefär tre minuter, så det är inget att hetsa upp sig över. Blev helt överrumplad av alla dofter under denna korta promenad. Det luktade vår, eller kanske sommar, och blommor. Värme, minnen och lycka. Doftvariationen är förstås även den begränsad när man är på samma plats hela tiden men det är inget man tänker på.
Jag är otroligt dagvill. Förra tisdagen var jag så säker på att det var just tisdag att jag hade kunnat skära av min högra arm. Men jag hade tydligen fel. Inte ens när Dani visade, både på sin telefon och sitt aktivitetsband, att det var onsdag trodde jag honom. Tänkte att det blivit fel vid ändringen till sommartid. Eller att vi hade språkförbistring. Dagen efter var det lördag.
Den här veckan ligger jag en dag före. Idag är det onsdag. Jag bara vet det. Det kan inte vara tisdag. Hela min kropp vet vilken dag det är, även om jag saknar fysiska bevis.
Vi har nu avverkat tre veckor av isoleringen. Halvvägs alltså, eftersom den i lördags förlängdes med ytterligare (minst) två veckor till 25 april. Eller 26:e. Jag har det SÅ bra och samtidigt SÅ dåligt. Det känns ibland lite ynkligt att gnälla när jag sitter i värmen i solen på balkongen och tittar ut över stranden och havet med vajande palmer och en vacker man vid min sida.
Men det går inte att blunda för det faktum att detta är något jag inte själv valt. Jag får inte gå ut. Jag får inte rensa huvudet under en promenad längs stranden, jag får inte motionera i skogen, jag får inte simma. Inte just nu. Jag kan bara sitta här, låta dagarna passera, njuta av alla positiva saker som situationen ändå för med sig, följa restriktionerna och hoppas att det får önskad effekt.
Förra veckan var tuff. Jag var ledsen och kände mig uppgiven. Nu är det bättre men det är fortfarande två saker som känns jobbiga och oroar mig:
- att inte veta när det här kommer ta slut
- hur den ekonomiska situationen kommer att se ut i världen
Jag läser väldigt mycket nyheter. Förmodligen för mycket. Jag förundras lika mycket över alla som utnämner sig själva till experter som av de som förringar Coronan och gör konstiga jämförelser med hur många som vanligtvis dör ändå. Och som med skygglappar på tycker att man kan chilla med social distansering och annat.
Ja, folk dör av influensa varje år. Och av ålder och annat. Men jag vet inte vilken tidigare säsongsinfluensa som krävt att man gör om ishallar till lagringsplats för de döda man inte hinner ta hand om. Jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle sett ut här om om man inte vidtagit åtgärder, utan låtit folk springa runt och nysa på varandra hej vilt. Ogreppbart.
Om tvångsisolering är det bästa är jag dock högst osäker på. Priset för många kvinnor och barn som lever i våldsamma relationer är förmodligen långt mycket högre än en släng av Corona.
Tur att jag inte behöver bestämma. Jag gillar Sveriges approach eftersom den känns mer långsiktig. Jag tycker olika länder gör olika saker bra, baserat på vad vi alla vet - nämligen att ingen vet vad som är rätt. Och avsett vad som beslutas och huruvida man anser att det är bra eller dåligt får man helt enkelt rätta sig i ledet, lita på de som har relevant kunskap och följa de rekommendationer som ges.
Livet bakom galler (nåja) rullar på. Dagarna passerar snabbt förbi och vi är redan, teoretiskt sett, halvvägs in i isoleringen.
Jag har det bra. Jag mår bra. Har inte tråkigt. Jag ser det här som en unik återhämtning i livet. Gissar, och hoppas, att jag aldrig kommer få chansen att uppleva det igen så jag försöker njuta av allt det som är positivt med att inte få gå ut. Vädret är till exempel rätt dåligt. Det underlättar.
Jag har aldrig vilat så här mycket och samtidigt varit frisk. Men min mindfulness är på topp. Har knappt ägnat en tanke åt vad som händer sen. Är här och nu. Min stressnivå är låg, min puls är låg och jag upplever att mitt hår har blivit tjockare.
Även jag har blivit tjockare. Det krävs inte många kalorier för att ligga på soffan, men desto fler för att göra måltiderna till små höjdpunkter på dagen. Det får vara okej för nu. Och det blir definitivt lättare att inte vara så självkritisk när jag hela tiden får höra hur fin jag är och hur vacker min kropp är. ❤
De senaste två veckorna har vi yogat varje dag. Passen har varit tuffa men jag har blivit starkare och smidigare. Resten av tiden sitter vi mest still och kollar på film. Den största utgiften nu är att hyra filmer på iTunes. Spanjorerna har ju en förkärlek för att dubba ALLT. Personligen tycker jag det är att fördumma befolkningen, men okej... Det har således visat sig klurigt att hitta filmer på originalspråk på tv. De sysslar vanligen inte heller med undertexter...
Härom dagen gick jag och handlade. Kände mig fin av att ha på mig vanliga kläder. Utanför affären fick jag köa på säkert avstånd och i affären bjöd personalen på obligatorisk sprit och plasthandskar.
Om det berodde på ovana eller allmän upphetsning över att gå ut vet jag inte, men jag lyckades glömma att ta med mig betalmedel så jag var tvungen att ringa efter en nära anhörig som kunde lösa ut mig. Dessutom fick jag skavsår på lilltån av promenaden.
Livet är orättvist. Jag njuter av tillvaron medan många av de som jobbar inom vården går på knäna. Situationen i Spanien (och flera andra länder förstås) är katastrofal. Sjukhusen har vare sig plats eller utrustning för att ta hand om alla sjuka. Jag lyfter inte ett finger och andra sliter 12 timmar per dag med ständig risk att själva bli smittade.
Mitt jobb går visserligen också åt helvete, men vi kommer ta oss igenom det här. Jag klarar mig. Vi klarar oss. Det känns oerhört skönt att veta. Andra har inte samma tur.
Turistnäringen på Mallorca är helt död och även när det här dragit förbi kommer många stå utan jobb. Om viruset kommit i november/december hade skadan varit så mycket mindre, eftersom det mesta ändå är stängt här då. Hoppas att de som planerade att komma nu hittar hit i höst istället.
Jag har idag varit innesluten i en vecka. En vecka som varit både helt normal och helt onormal.
Å ena sidan är allt som vanligt i vår lägenhet, med den stora skillnaden att jag inte får gå ut. Vi äter gott, dricker vin, ser på film, yogar och pluggar Duolingo. Jag har varit och slängt soporna en gång. Det är tillåtet. Vi har dessutom gått fyra varv runt huset två gånger senaste veckan, vilket inte är tillåtet.
Dani har varit och handlat mat två gånger men jag har valt att stanna hemma. Varför? För att inte verkligheten ska bli för påtaglig. Utanför affären köar man en och en, personalen delar ut plasthandskar, det är bara tillåtet att köpa två flaskor vatten per tillfälle och man håller avstånd till varandra i butiken. Jag förstår att det händer. Men det är inte samma sak att veta det som att uppleva det själv.
Jag och Dani har tur som har varandra. Tänker på alla ensamma som befinner sig i isolering...
Min oro över framtiden gror sig större för varje dag som går. Vad händer med världen? Med alla företag? Med jobben och människors ekonomi? Hur många kommer bli sjuka, hur många kommer dö? Vad händer med Danis jobb, med mig och mitt företag när det här är över? Kommer det att finnas något kvar?
Jag pratade med M&D via Messenger i morse och skrattade mycket. Skojade med Dani och skrattade ännu mer. Kände mig glad. Sedan fick jag veta att utegångsförbudet här är förlängt med 15 dagar till den 11 april - alltså tre veckor till - och all energi rann ur mig. Bröt ihop en smula.
Många har det värre än jag. I det stora hela har jag det fantastiskt. Jag åt amerikanska pannkakor till frukost. Vi har allt vi behöver. Vi får vara ute på balkongen. Men ändå. Det blev för mycket.
Samlade ihop mig och använde dagens yogapass för att släppa spänningarna och svettas ut oron. Det gick hyfsat. Hade inte lust att yoga men var glad att jag gjorde det. Passet var utmanande och jobbigt. En stor eloge till mi amor som tar sig igenom dessa pass på ett föredömligt sätt, trots att han inte har någon tidigare erfarenhet av yoga. Vi kommer vara superstarka gummimänniskor när vi släpps fria!
Igår klädde vi upp oss lite till middagen. Bytte tofflor mot finskor, rufsigt hår mot välkammat. På med make up och parfym. Ett litet men tappert försök att motarbeta totalt yttre förfall.
Jag hoppas de insatser man gör i Sverige räcker för att bromsa spridningen så att ni slipper husarrest. Njut av att kunna röra er fritt ute! Det är något jag alltid, alltid tagit för givet. Det är något de flesta av oss tar för givet. Nu finns inte den möjligheten här längre.
