1. Är svårt.
2. Har varit en hel del turbulens.
Jag heter Sofia Demnert och det här är mitt sommarprat. Be Internet eller en vän läsa texten för dig för rätt känsla.
När jag tänker tillbaka på min barndom så skäms jag en smula över hur illa jag kunde uppföra mig. När jag var en liten pannkaka jobbade pappa mycket och jag bråkade och skrek på mamma nästan jämt. Var alltid arg på henne av anledningar jag inte minns men förmodligen ändå aldrig skulle förstå om jag fick veta dem så här i efterhand. Hon måste haft det riktigt jobbigt med mig. Förlåt mamma!
Istället för att uteslutas från familjen eller skickas på uppfostringsanstalt möttes jag främst med kärlek och vänlighet. Föräldrar som ansträngde sig. Mamma fanns alltid där, läste böcker och kliade mig på ryggen. Gjorde minut-massage som hon lärt sig på kurs. På fredagar åkte vi och shoppade och hon skämde bort mig med massor av nya kläder, trots att ekonomin var begränsad. När jag inte trivdes med att bo i den studentbostad jag lyckats få toppade hon upp mitt bostadsbidrag varje månad så att jag skulle ha råd med en finare lägenhet med mindre insyn. När jag blev äldre lugnade jag ner mig, bråken avtog och vi pratade i telefon varje dag.
♬ Anders F Rönnblom - Din barndom ska aldrig dö ♬
Pappa gav mig ett tillfälligt jobb på kontoret i slutet av min tid på KTH. Det blev sedan ett sommarjobb och därefter nästan omedelbart en fast anställning. Resebyråchef på Sällskapsresor. Jag har jobbat där i 12 år nu.
När jag var liten spelade han ofta gitarr och sjöng sånger som "Mördar-Anders" och "Jultomten är faktiskt död". Under tonåren skjutsade han mig fram och tillbaka till stallet flera gånger i veckan och när jag tagit körkort hjälpte han mig ekonomiskt varje gång den gamla SAAB:en havererade så att jag kunde få den lagad. Men vi pratade inte så mycket med varandra. Inte om sånt som betydde något.
När vi sedan jobbade i samma källarkontor fanns däremot gott om tid att ta igen det. Plötsligt var det inte mamma jag pratade med varje dag, utan pappa. Några år senare, när vi båda funnit glädje i att träna, hade vi ytterligare något som förde oss närmare varandra.
♬ Jewel - My fathers daughter ♬
Jag tror jag var ett barn ganska länge, och hängde inte med när mina klasskompisar blev tonåringar. Som liten var jag ofta dominant, ville alltid bestämma hur lekarna skulle gå till och allra helst skulle vi leka häst. Jag var en vit hingst med gyllene man och svans, med små fjädrar i guld ovanför hovarna. Jag hade sett en sån häst i en leksakskatalog en gång och var helt betagen.
I tonåren blev jag Ingen. Mina riktiga kompisar fanns i parallellklassen och i stallet. De jag umgicks med i min klass var egentligen inte så schyssta mot mig, men det förstod jag inte förrän långt senare. Jag försökte spela med och verka tuff, men inners inne kände jag mig obekväm. Ville helst gå upp i rök på rasterna. Jag hade ofta ont i magen och ville inte gå till skolan alls under högstadiet.
När jag gick i femte klass började jag tappa hår. Min kompis Madde upptäckte en kal fläck i min hårbotten, stor som en femkrona, när vi var på hennes mammas jobb och badade. Fyra år senare, sent på hösten då jag gick i årskurs nio i Helenelundsskolan, hade jag en dag så lite hår kvar på bakhuvudet att jag inte längre kunde dölja det genom att sätta upp en tofs. Jag grät och vägrade gå till skolan mer. Tack vare förstående och tillmötesgående lärare behövde jag aldrig komma tillbaka. Jag började gymnasiet nästa höst med peruk.
Det blev en nystart. Vi var nästan bara tjejer i klassen, men det var övervägande mängd killar i de yrkesinriktade utbildningarna på skolan. Det fanns alltid mycket att titta på!
♬ Elton John - I'm still standing ♬
Att få peruk hade gett mig livet tillbaka, men det hade också en baksida. Jag var nästan alltid spänd och orolig. Värme fick tejpen, som peruken fästes med i pannan, att lossna. En sommar som den här hade varit fruktansvärd för mig. Vind blottade det tydligt onaturliga hårfästet och regn hade samma effekt som värme och svett. Jag kunde inte bada och doppa huvudet.
Om jag kysste någon var jag alltid livrädd att en hand skulle leta sig upp i nacken eller håret. Och om det blev någon mer långvarig relation än en kyss kom ytterligare en utmaning - att berätta att mitt hår inte var mitt. Nästa steg, att jag visade mig utan peruk, var under den här tiden ytterst få förunnat att uppleva.
Jag minns att jag skickade en bild på mig själv till Jonas bara någon vecka efter att vi träffats i december 2007. Han var i fjällen och jag visade honom hur jag såg ut på riktigt. Jag kände mig både modig och feg på samma gång. Han tog det bra! Mitt hjärta tog ett skutt när jag förstod att jag dög.
Fem år senare stod jag utan peruk på en strand i Florida, och han frågade om jag ville gifta mig med honom. Jag ville inget hellre! Hade aldrig, och har fortfarande inte, träffat någon som Jontan. Han är oerhört intelligent, snäll, omtänksam och trygg. Han har fantastiska skrattrynkor, fina händer och hår på axlarna som man kan rycka. Han kan vara väldigt rolig och ofta glimmar han till när jag minst väntar mig det. Han är världsbäst på att laga trasiga saker, steka kött och på att köpa presenter. Han är som en verklig McGyver.
♬ Metallica - Nothing Else Matters ♬
Drömmen om ett liv utan peruk väcktes på allvar där i Amerika. Under den semestern var det första gången som jag vågade visa mig bland folk utan min låtsasfrisyr. Kanske var håravfallet inte så farligt trots allt? Kanske skulle jag våga ta steget och göra mig fri? Stöttad och påhejad av Jonas stoppade jag peruken i en flyttkartong i juli 2012. Jag tejpade igen lådan och satte en stor lapp med texten ”Aldrig mer!” på. Jag hoppas det stämmer. Än så länge går det bra, men oron finns där. Min sjukdom är kvar och allt kan hända.
Min nyvunna frihet med naturligt hår utnyttjade jag till att lära mig crawla och att träna. Ofta och länge. Jag hatade och älskade det. Bäst var det att springa i dåligt väder, då jag äntligen kunde njuta av vinden i luggen och regndroppar mot hårbotten.
♬ Sonic Syndicate - My own life ♬
I grunden är jag väldigt slö. Och jag tycker egentligen bara om att träna om jag har en tydlig plan och ett konkret mål. Har jag inte bestämt i förväg vad jag ska göra känner jag mig först entusiastisk över alla möjligheter, men oftast slutar det med att jag istället inte gör något alls, eftersom jag inte kan bestämma mig för vad jag vill.
Så jag anmälde mig till maratons, millopp, öppet vattentävlingar, swimruns och multisportlopp. Under flera år tog jag igen det som jag tidigare låtit mig själv stå utanför på grund av min hårsituation. Tävling, på tävling. Långt, brant, svårt, kallt. Jag kände mig levande och oövervinnerlig.
Allt det här gav mig otroligt mycket, men det hade också ett högt pris. Både fysiskt och mentalt.
♬ Coldplay - Adventures of a lifetime ♬
Jag är numera stolt egenföretagare inom simning, med en lönsam liten verksamhet i Aqtivate. Jag presterar bra på tävlingar och framför allt har jag roligt. Inget av det hade hänt om jag inte hade lagt all den energi och alla dessa timmar i och utanför bassängen. Jag älskar att simma, att undervisa, tävla och att inspirera. Jag vill inte ångra de val som lett fram till allt det här, men skulle jag ändra något om jag kunde vrida klockan tillbaka? Svaret är, tyvärr, ja.
Om något är viktigt för mig ger jag inte upp. Jag kämpar för att få det jag vill ha, för att hitta en lösning. Jag vägrar välja bort något mitt hjärta brinner för. Jag tycker inte om att bli begränsad, jag gillar inte att ta svåra beslut. Vill inte höra från någon annan att det jag drömmer om inte är möjligt. Ser mig inte som någon större optimist, men det måste alltid få vara upp till mig att avgöra vad som går och inte. Kämpa lite till. Bara lite till.
♬ Joakim Berg - Det känns perfekt ♬
I tanken och hjärtat släpper jag aldrig någon som varit viktig eller kommit mig nära. Det är vad min tatuering med fotavtryck står för. Den är inte klar än och jag hoppas att den aldrig blir det.
Jag har lätt för att memorera texter. Jag kan snabbt lära mig långa stycken och låttexter utantill. Men jag kan aldrig komma ihåg vad som är in- eller utgående moms, räkna ut enkla saker eller minnas det där samtalet med försäkringsbolaget.
Jag kan vara långsint och jag kan uppföra mig som en idiot ibland. Jag har ett hett temperament och ibland agerar jag innan förnuftet hinner lägga en hand på min axel och säga stopp. Men jag kan också vara genomtänkt och klok som en bok. Jag kan ta ett par djupa andetag och se förnuftigt på saker.
Jag är min bästa vän och största fiende. Jag kan säga det jag vill höra precis när jag behöver det, ge mig själv uppmuntrande blickar i spegeln och trösta och hitta ursäkter när jag sagt eller gjort något dumt som jag ångrar. Men just som jag tror att vi är bästisar ser jag att min rumpa är lite stor. Någon sa det till mig när jag var liten, och då är det väl så?
Min näsa ser enorm ut när jag tar selfies. Jag är klängig, jobbig och tråkig att hänga med. Eftersom jag inte läser nyheter är jag oinsatt och saknar allmänbildning. Jag har aldrig varit värd att älska, förr eller senare inser man sitt misstag och lämnar mig. Jag fokuserar på fel saker när jag undervisar och att folk är nöjda efteråt beror sannolikt på något missförstånd. Jag kan vara vidrig mot mig själv.
Men tack och lov kan jag också förlåta mig och andra. Jag accepterar att jag inte är perfekt och tycker det räcker att jag gör så gott jag kan. När delar av mig vill ge upp för att det inte är någon idé att fortsätta finns det annat i mig som säger att jag aldrig får sluta försöka.
♬ Kent - Hjärta ♬
Ju äldre jag blir desto mer förstår jag. Min viktigaste lärdom hittills är att alla människor har något i bagaget. Alla. Besvärliga relationer, sjukdomar eller en rörig uppväxt. Traumatiska livshändelser som format oss och gjort oss till dem vi är.
Jag önskar inget hellre än att skapa en riktig familj med Jonas och att dela all den här kunskapen med våra barn. Att få förklara hur livet går till, uppleva äventyr, glädjas genom deras ögon och finnas till hands för dem så som mina föräldrar alltid gjort för mig.
Tanken på att bli gravid gör mig rädd. Min hårsjukdom är ärftlig och jag är rädd att föra den vidare. Jag är rädd för att inte få friska barn. Jag är rädd att inte ha tålamod nog för skrikande spädbarn. Rädd att inte kunna anpassa mig. Men allra räddast är jag för att inte få några barn alls. Vägen till den insikten har varit lång och allt annat än spikrak. Kanske tog det för lång tid för mig att komma hit, men jag vill inte sluta hoppas eller drömma. Inte än.
♬ Eva Dahlgren - Lev så ♬
Att berätta vem man är, hur man tänker och vilka demoner man har inneboende i en relativt kort text är svårt. Det här var en sammanfattning som just idag kändes relevant.
Skriven en annan dag kanske den hade handlat om käpphästar, om när jag hade sju rätt på Måltipset eller om familjesemestrarna i Frankrike. Om bråket med storebror som slutade med en trasig dörr, om BMX-klubben Ringen, flytten till huset på Rosenhillsvägen eller om när pappa skar sig i fingret med motorsågen. Jag kan fortfarande minnas hans skrik. Man hör när det är på riktigt.
Kanske hade det handlat om mormor, farmor eller om när jag lekte Klas Klättermus med Tant Hallstedt. Om Hemliga Stigen, om att min dagmamma aldrig tyckte om mig, om Perra som skrämde mig i skogen på väg till skolan eller om varför jag avbröt min mycket lovande handbollskarriär. Jag hade säkerligen skrivit om Izza, Elsa och Reka. Möjligen kunde jag nämnt att jag fick gå i extra simskola som barn för att jag vinklade foten fel, berättat om Hempa som kletade skokräm på källarhandtagen på Nyodlingsvägen där vi bodde eller om hur otröstlig jag var natten innan min katt Michi skulle avlivas. Jag hade skrivit om alla lyckliga somrar i Ireviken på Gotland.
Som miljoner små klossar har alla dessa händelser gjort mig till den jag är. Den jag är just nu. Imorgon är jag kanske någon annan. För att jag vill eller för att verkligheten tvingar mig att förändras.
♬ Natasha Bedingfield - Unwritten ♬
Jag har svårt för, och ogillar, förändring. Om något inte blir som jag trott eller tänkt behöver jag alltid tid att bearbeta för att kunna acceptera och gå vidare. Det gäller alla typer av förändring, från pyttesmå saker till bautastora. Det är något jag nyligen lärt mig om mig själv. Nästa steg blir att kommunicera till andra inblandade att jag måste få tid till processen. Inte bara säga nej direkt eller se dumt frågande ut.
Så... detta om detta. Det får räcka så här. Jag kanske gör om det här nästa år, vem vet. Tills dess ska jag fortsätta leva och lära. Tack för att du hängde med så här långt! Nu ska jag gå och akta mig från att ramla i helvetesgapet.
♬ Jewel - Goodbye Alice in Wonderland ♬
Ladda hela låtlistan.
