lördag, augusti 31, 2013

Cross triathlon


Jag gjorde det! Och vilken jävla kick det var att faktiskt genomföra det som jag varit så nervös för.

Anledningen till min oro var nog att jag inte visste så mycket om loppet. Hur svår banan skulle vara eller hur proffsiga övriga deltagare skulle verka. När jag väl kom dit och folk var trevliga, stöttande och glada så kände jag mig ganska lugn. Och när jag fick höra att cyklingen var på vägar i skogen snarare än små stigar så kändes allt ännu bättre.

Simningen, 500 meter, gick bra. Jag lyckades hålla mig hyfsat lugn och är nöjd med det. Simmade snabbare än de flesta bröstsimmarna men långsammare än crawlisarna. Första växlingen gick också okej även om jag hade lite trubbel med strumporna.

Cyklingen var asjobbig! 12 km kändes långt men jag kämpade på. Banan var inte teknisk alls men den var duktigt kuperad och jag fick gå i flera backar när mjölksyran gjorde att mina ben kändes stelopererade. Ekebyhovsbacken var en av dem. Däremot kom det som en glad överraskning att jag vågade cykla ner för den. Hade väntat mig läskigare backe. Växlingen till löpning kändes snabb.

De avslutande 4 kilometerna löpning gick superbra, bortsett från första kilometern som var lätt uppför och verkligen sög musten ur benen. Mina fötter kändes stela och det var som om jag sprang i träskor, men jag försökte vara tålmodig och lita på att det skulle gå över. Och det gjorde det! Sprang snabbare för varje kilometer och kände mig starkare och starkare, men var trots det glad när det var över.

Sammanfattning: Fy fan vad jävla skitbra jag var idag! Är så stolt över mig själv på så många olika plan att jag knappt vet var jag ska ta vägen! Enda nackdelen med att känna sån maxad glädje och sånt självförtroende är att det bara finns en väg härifrån. Nedåt.

Nu ska jag vila två dagar och ladda om för Hofors Adventure Race som jag ska köra nästa helg med Eva Marie! Hon kom tvåa av tjejerna idag och är verkligen grymt bra! Stort grattis!!!

torsdag, augusti 29, 2013

Anmäld!


Min hjärna exploderar av att vara modig


Vilken morgon! Hade en MTB-dejt med Eva Marie i Kista redan kl. 06:00 i morse. Jag har skaffat mig senare morgonvanor så det kändes tidigt, men det var skönt när jag väl kommit igång. Men idag gick det verkligen inte bra. Jag var för trött och hade fått i mig för lite energi för att orka vara modig, så återigen handlade det mycket om att leda cykeln över svårigheterna. På vissa ställen orkade jag kämpa och tog mig över backen/ojämnheten men de flesta gångerna la jag bara av. Och blev arg på mig själv för att jag gjorde så.

Ett stort problem är att jag har svårt att komma igång när det lutar uppför eller nedför, eftersom det tar en liten bit för mig att komma på plats med fötterna i pedalerna. Jag antar att jag lär mig men det är frustrerande. Och jag blir fruktansvärt trött i huvudet av att cykla, eftersom den mentala ansträngningen är så otroligt stor!

Även igår under paddlingen fick huvudet jobba. Koncentrationen måste ligga på max för att hålla kajaken stabil. Igår välte jag i alla fall inte, men större delen av tiden kändes det nästan vingligare än första gången. Kvällen igår var väldigt fin och vi paddlade runt Bockholmen, vilket kändes som ett stort äventyr. Några gånger i slutet tyckte jag att jag fick till rotationen men i början paddlade jag bara med armar och axlar och det kändes. Blev väldigt tungt. Och precis som i alla sporter jag ägnar mig åt så är jag långsam. Alla andra paddlar ifrån mig, men jag tänker att bara jag får ordning på balansen så får de akta sig. Igår tog min båt dessutom in vatten så den var typ omöjligt att styra på slutet och det var bara jobbigt och inte roligt alls. Nästa gång ska jag komma i så god tid att det inte bara är Coast Runnern som ligger på verkstaden kvar åt mig...

Ikväll ska jag simma med Linda (att trotsa sjöodjur är också mentalt krävande) men sen ska min skalle få ta det lugnt från tuffa prövningar ända tills på lördag. Då kommer största utmaningen av alla. Jag ska "tävla" Cross Triathlon på Ekerö och att köra det loppet ligger så långt utanför min bekvämlighetszon att det inte ens får plats på kartan. Jag är supernöjd om jag ens är modig nog att komma till start: "I cyklingen ingår att ta sig upp och ner för baksidan av Ekebyhovsbacken - bra ”Downhill-känsla” utlovas".

onsdag, augusti 28, 2013

Hejdå Rio


Idag har Rio flyttat. Hans nya matte kom och hämtade honom i eftermiddags och det var med sorg i hjärtat jag lämnade honom ifrån mig. En riktigt härlig hund!

Jag kommer att sakna honom, det kommer jag. Men MorgonPatrullen (du vet, patrullen som märker att du har vaknat samma sekund som du slår upp ögonen och ivrigt kastar sig över dig för att pussa god morgon) blir åtminstone lite mindre intensiv när styrkorna är halverade.

Och jag kan ägna mig helt och fullt åt Reka nu, vilket jag har längtat så mycket efter. Jag vill bara ha en hund för tillfället. Det här året har varit väldigt jobbigt känslomässigt när det gäller mina fyrbenta vänner och jag behöver lite tid att landa. Så det finns faktiskt en gnutta lättnad i allt det ledsamma också.

Jag är ändå glad och tacksam över att få ha haft Rio här och fått lära känna honom. Han känns som en Rolls Royce i hundkostym. Jag är glad över att jag tyckte så mycket om honom, även om det nu gör ont att tänka på att han har flyttat. Han kommer få det jättebra i sitt nya hem och jag hoppas att han kommer trivas. Önskar hans matte all lycka med sin nya, fina fina kompis!

Bristande löpform - nu provar jag något nytt

Just nu är jag i usel löpform. Under sommaren har jag ägnat mig åt många andra saker än löpning och det är givetvis något som straffar sig när det ska börjas springas igen.

Som alltid den här tiden på året så funderar jag en hel del på min löpning. Min absolut starkaste sida är att jag verkligen kommer iväg på mina löppass. Min svaga sida är jag (alldeles för) ofta gör kompromissen att jag får ta det lugnt när jag springer, bara jag ser till att komma iväg.

Dessutom går alla pass ungefär lika fort. Farten är inget jag kontrollerar, det är något som bara blir. Och det blir alltid ungefär lika oavsett om det handlar om långpass, lätt distans, backe eller något annat. Jag tuffar på. 

Men nu tänker jag att jag ska testa något nytt. Jag har hittat en app som heter Gipis där man kan få tips på träningsprogram. Man skriver in hur snabbt man sprang sin senaste runda, hur många gånger i veckan man vill springa, vilken distans man vill förbättra tiden på och när det är. Sen räknar den ut hur snabb man kan bli om man följer den tänkta planen. Det finns en rekommenderad nivå samt en lättare och en lite tuffare. 

Jag tänkte testa det här. Jag håller långpasset utanför och kör som förut, men de andra två passen tänker jag köra enligt förslaget. Enligt Gipis kommer jag kunna springa milen på under 55 minuter i december, vilket känns fullständigt rimligt (förutsatt att det inte är snömodd). 

Inledningsvis blir det fem veckor med löpning i mycket lugnt tempo, runt 7 min/km, vilket blir en utmaning i sig. Sedan följer flera veckor av intervaller i olika tempo, antal och längder. Snabbaste ska ligga runt 4:40 min/km och det vet jag att jag klarar. Rent generellt känns de angivna tiderna väldigt väl anpassade till mig.

De lugna passen går långsammare än jag springer idag, de snabbare går snabbare. Precis som jag vet att det ska vara men aldrig bryr mig om.

Så här ser planen ut närmsta veckorna. Alla pass ska gå i ca 7 min/km:

vecka 2
tisdag: 45 min 
torsdag: 55 min 

vecka 3
tisdag: 70 min
torsdag: 70 min

vecka 4
tisdag: 65 min
torsdag: 20 min

vecka 5 
tisdag: 90 min
torsdag: 30 min

Efter den här uppstarten tror jag nog att jag och löpningen kommer vara kompisar igen. Ser just nu fram emot att tuffa runt i det lugna tempot, men vi får se hur det går. Funkar det inte eller jag tappar lusten att följa det här så skiter jag i det. Men just nu känns det roligt att testa.

måndag, augusti 26, 2013

Plupp i blåbärsriset


Det borde egentligen varit vilodag idag, det borde det. Min kropp antydde det under det extremt jobbiga långpasset med Lindad igår. Men så stod ju cykeln där i garaget och jag skulle ändå till skogen så jag tänkte att en yttepyttesväng nog inte skadar.

Jag var verkligen tillbaka på noll idag. Ledde cykeln mycket och var ganska feg. Bitvis var det jättefin cykling och bitvis var det jättesvårt. Otroligt jobbigt rent mentalt.

Dessutom välte jag i blåbärsriset. Plupp ner. Det var nån jäkla sten i vägen och där låg jag plötsligt. Fötterna satt ju fast när jag skulle parera, jävla klickpedaler. Men inget ont som inte för något gott med sig! Fick en fin och autentisk bild till bloggen i alla fall.

söndag, augusti 25, 2013

MTB - the story


Alltså, vilken jävla grej! Hur i helskotta hamnade jag där bland rötter och stenar i skogen? På en ny (bättre begagnad) MTB med nya cykelskor, ny hjälm och en betydligt tunnare plånbok? Jag som är rädd för att cykla när det blir lite grus...

I skogen var det galet. GALET! Jag och EM åkte till Lida eftersom vi hört att det var bra nybörjarspår där. Ha! Vilket skämt. Första varvet var det väldigt många ställen cykeln fick ledas istället för cyklas. 4,6 km tog 47 min. Varje uppförsbacke ville cykeln stegra sig, jag körde rakt ut i skogen flera gånger när jag var så paralyserad av skräck (nåja) att jag inte vågade svänga. Pedalerna slog i naturen flera gånger och det här med att mina tassar satt fast i dem...? DAMN!

Efter lite vila, som främst behövdes rent mentalt, så tog vi ett varv till. Och se, nu gick det väldigt mycket bättre! Vi tjöt, skrattade och cyklade (!) oss genom skogen! Plötsligt kändes det bra att fötterna satt fast istället för att halka runt. Visst fick vi gå flera svåra partier men överlag var vi så grymma!!! Det var fruktansvärt roligt! Och nämnde jag hur bra vi var? 39 min för andra varvet.

lördag, augusti 24, 2013

MTB-premiär vid Lida Friluftsgård


Den här bilden säger tillräckligt mycket om hur detta första MTB-pass egentligen var. Sjukt roligt! Galet!

I övrigt ber jag att få återkomma i ärendet.

fredag, augusti 23, 2013

Vi har ändrat oss om bänkskivan


Efter att Granitexperten installerat vår bänkskiva runt skorstensstocken i köket har vi ändrat oss. Från början var planen att ha en stålbänk på andra sidan men nu ska vi beställa sten dit också. För att stenen var så snygg och passade så bra. Viscont white tror jag den heter.

Tänk så det kan gå!

torsdag, augusti 22, 2013

Idag är hon dyr - en osannolik historia


Planerar du att lägga ett bud på min lilla fladdermus så är idag inte rätta dagen. Idag är hon dyr.

Igår tappade jag ett örhänge. Finörhänget som Jonas gav mig på vår ettåriga förlovningsdag. Ett sånt där öris som man inte tappar bort. Någonsin. Och ändå var det just det som hände igår.

Upptäckte när jag åkte hem att örhänget saknades i ena örat. Då satt jag i bilen och det kunde ligga i princip var som helst. I bilen, hemma, på jobbet, i skogen... En stor klump bildades i min mage och jag kände mig fruktansvärt ledsen och uppgiven.

Kröp runt på golvet när jag kom till jobbet idag och letade. Försökte intala mig att jag skulle hitta det, för tror jag det inte kommer jag inte heller göra det. Men jag kände mig ärligt talat rätt uppgiven. Hittade det förstås inte och satte mig och jobbade.

Plötsligt kommer Rekisen fram till mig med något i munnen. Resten kan du lista ut själv. Fantastiska hund!!!

Det konstiga är att pluppen på örhänget var kvar, vilket betyder att jag inte kan ha satt på mig örhänget igår morse. Var jag gjort av det är mycket oklart, jag har svårt att tänka mig att jag inte skulle satt fast det i örat, men bevisen säger uppenbarligen något annat.

Så inte nog med att det är osannolikt att Reka hittar örhänget och ger mig, det har också följt med mig, på kroppen eller i håret eller gud vet var, från hemmet, via bilen, till jobbet. Kanske även på promenad. Och sen har det trillat av på jobbet så att Reka kunnat hitta det. Det är så man inte tror det är sant.

Viktigt meddelande till allmänheten


1.) Jag har köpt en cykel.
2.) Jag har paddlat kajak.

Vi börjar med cykeln. Igår var jag och köpte en begagnad MTB, heldämpad Specialized Epic Pro FSR. Det är så man häpnar. Eftersom jag inte kan någonting om någonting när det gäller cyklar så tog jag hjälp av den största CykelExperten jag känner - Mattias - som fick uttala sig om vad jag borde och inte borde ha. Efter att han, åtminstone på pappret, hade godkänt ovanstående cykel så åkte jag och tittade på den. På plats fick Jontan klämma, känna, provcykla och sedan godkänna. När cykeln hade klarat sig genom alla dessa kluriga kontroller provcyklade jag och sen slog jag till. Prutade dessutom 500 spänn.

Nu är jag så sjukt sugen på att sticka ut i skogen och tänk vilken tur att jag redan har en cykeldejt inbokad med Eva Marie på lördag. Praktiskt att boka träningen först och köpa utrustningen sedan, så man vet exakt vad man behöver. Kanske blir det en liten, liten, liiiten provrunda i skogen imorgon när jag är ledig.

Så över till kajakpaddlingen. Till att börja med så cyklade (!) jag till träningen. Jag vet ju att folk i allmänhet är idioter och under gårdagens cykeltur lärde jag mig att cyklister är som folk i allmänhet. Kändes som om jag återigen cyklade med fara för livet, men bortsett från det så gick det bra.

Kajakträningen inleddes med kort intro om teknik. Kändes lite som simning. Allt handlar om teknik och man ska tänka på tekniken varje paddeltag. Sen fick vi hoppa i våra kajaker. Jag hade en Coastrunner som enligt uppgift var lite stadigare och bra för nybörjare. Jag har paddlat endast två gånger tidigare i mitt liv och ingen av de gångerna kunde jämföras med gårdagskvällens prövning. De tidigare gångerna har jag paddlat i roddbåtar i jämförelse. Min stadiga Coastrunner var allt annat än stadig, men jag kom iväg till slut. Det var vingligt men det gick ganska bra tyckte jag. Vi paddlade längs stranden, förbi Haga slott och jag började komma in i det. Försökte fokusera lite extra på rotationen i kroppen och vips så låg jag i vattnet.

Det var i alla fall härligt varmt och inte farligt alls att välta, så det var väl rätt skönt att få den biten avklarad. Fick hjälp upp i kajaken igen och fortsatt paddling gick utan missöden. Däremot var det lite tyngre nu eftersom min båt förvandlats till en badbalja full med vatten, men den blev också lite stabilare.

Jag gillade känslan i paddlingen. Man är nära vattnet och tar sig fram på ett smidigt och tyst sätt. Lär man sig bemästra kajaken och hitta balansen så kommer det bli toppen. Ser fram emot nästa vecka när jag ska göra om det igen. Då med lite bättre anpassade kläder.

onsdag, augusti 21, 2013

Cykelolycka och stukad självkänsla


Jag har varit otroligt nöjd med mig själv den senaste tiden. Jag tycker jag är rätt cool, gör rätt tuffa grejer och är i allmänhet ganska bra. Formulerade ett uppstartsmejl till PT-Tompa häromdagen (som jag dessutom råkade lägga ut på bloggen några timmar pga en mindre feltryckning) och insåg att jag har tränat annorlunda men väldigt bra den här sommaren. Har varit ganska orädd, kastat mig över nya spännande projekt. Som med simningen t ex. Eller anmälan till Hofors Adventure Race med Eva Marie. Eller som att jag häromdagen skaffade medlemskap i Brunnsvikens kanotklubb och ska på min första nybörjarpaddling ikväll. Jag är stolt över mig själv! Jag vill uppleva saker och utvecklas och om det vid tävling innebär att jag kommer sist så må det väl vara så.

Kände mig väldigt väl till mods när jag drog iväg för sista triathlonträningen vid Sjöhistoriska för den här sommaren. Ville ta chansen, trots att jag hade tre dagars vandring i benen. Den här gången lyckades jag få igång min Garmin vid start men vattnet var kallt, jag glömde öronpropparna och simningen gick riktigt dåligt. Efter vändningen blev det något bättre men det var trångt och stökigt i vattnet och återigen tappade jag all teknik. Fick svårt att andas. Upp ur vattnet på 10:10, jag som ville slå förra gångens 9:30.

Vidare till cykeln och iväg. Blev som vanligt omkörd av oändligt många medtränande men tänkte att det är som det är. Inget att hetsa upp sig i över. Så kom jag till rondellen vid Valhallavägen. Bromsade lite och släppte fram den röda bilen som var på väg genom rondellen, fortsatte in och insåg sekunden senare att den röda bilen som nyss var på väg ur rondellen stod still mitt framför mig. En av de övriga cyklisterna till höger om mig bestämde sig för att köra före bilen vilket tvingade honom att tvärbromsa. Så där stod han plötsligt stilla framför mig.

Jag hade änglavakt. Jag bromsade och vred om styret åt vänster och gled med en duns förbi hans baksida och stannade. Lyckades till och med klicka ur fötterna ur pedalerna. Hans bil fick märken på bakluckan men jag och cykeln fick knappt en skråma. Vi gick åt sidan och började prata om vad som hänt och då tappade jag det fullständigt. Började storgråta när det gick upp för mig att jag just varit ett smörpapper från en ordentlig olycka. Mannen i bilen var jättesnäll och tröstade mig och peppade mig att fortsätta loppet, och jag cyklade i alla fall tillbaka "rätt väg" istället för att gena, men det gick långsamt och jag var skakis och ledsen. Hoppade över löpningen och Roger fick mig på bättre humör när jag kom tillbaka till Sjöhistoriska.

Var nog fortfarande i chock när jag kom hem för jag gick runt och spontangrät lite hur som helst. Grät när jag träffade Reka och Rio. Grät när jag skulle sova. Önskade att Jonas skulle varit hemma, men han var i London, gick inte att nå på telefon och skulle inte komma hem förrän imorgon. Somnade till slut och vaknade någon timme senare av att Rio började skälla. Hörde ett ljud och insåg att ytterdörren stod öppen. Jag vet att den var låst. Dörren var öppen men allt var tyst.

Paniken... Vad gör man? Jag valde taktiken att ropa "Hallå?!" och fick till svar "Hallå!". Min första tanke var då att det var en förvirrad galning, så jag följde upp mitt "Hallå?!" med den naturliga frågan "Vem är det?". Fick till svar att "Det är Jonas". I mitt nyvakna tillstånd hade jag svårt att ta till mig informationen fullständigt, men jag bestämde mig för att det svaret var bra. Jag ropade ner och berättade för honom att han faktiskt inte var att vänta förrän imorgon, liksom för att kontrollera att allt stod rätt till. Han sa att han var hemma idag. Grät lite till när jag fick krama honom och berätta vad som hänt. Och sen pratade jag oavbrutet om allt möjligt en bra stund och sen somnade jag.

Och idag ska jag ägna mig åt att hitta tillbaka till att tycka jag är cool och inte någon random loser som krockar med cykeln och dör hela tiden. Typ. Ikväll ska jag paddla, det ska bli svinkul! Kanske ska cykla dit?

tisdag, augusti 20, 2013

Fjällvandring mellan Vålådalen och Storulvån





I år blev jag uppgraderad till Fjällvandring 2.0. I praktiken innebar detta att vi den här gången skulle släppa leden och knata rätt ut i spenaten. Så det gjorde vi, efter att första ha följt leden från Vålådalen förbi Stensdalen. Stensdalen skulle enligt ryktet vara en av de allra vackraste fjällstugorna, så när vi möttes av två rätt sunkiga baracker kunde jag inte låta bli att fnissa lite.

Det visade sig att fjällstugan vid Stensdalen brann 2010, vilket ju faktiskt inte var roligt alls, men att de nu höll på att bygga upp den på nytt. Vi fortsatte förbi Stensdalen och vek av från leden någonstans halvvägs mot Stjänta. Efter 11 timmar på tur slog vi upp tältet. Jag hade hunnit bli lite trött och missmodig vid det laget. Det hade börjat regna och vi hade en otroligt svettig stigning uppför berget. Tog helt slut på mig. En vaskning av min svettiga kropp i en kall fjällbäck gjorde dock susen, och snart var jag gladare och piggare igen. Kroppsrengöringen var faktiskt så lyckad att den processen upprepades även andra kvällen.

Som tur är var även maten på denna vandring uppgraderad till 2.0. Vi köpte Kokbok för friluftskockar och den var en succé! Vi åt kungligt hela vandringen! Allt var förberett in i minsta detalj och matlagningen gick snabbt och lätt, även denna första kväll när regnet slog mot tältet.

Andra dagen var vädret fint och vi fortsatte längs Västra Bunnerstötens östra sida. Målet var att slå läger öster om Bunnersjöarna på andra sidan berget men vägen runt kändes oändligt lång. Det var lite jobbigare att gå i spenaten än på leden förstås men vi kämpade på alla tre. Rio skötte sig exemplariskt hela tiden och stack lyckligt näsan i sin klövjeväska efter varje paus. Full av energi och glädje!

Vi hittade en jättefin lägerplats andra kvällen, efter 8 timmar på tur. Under natten blåste det fruktansvärt mycket och sista dagen när vi gick ner till Tjallingen hade vi en vidrig motvind, men ryktet gick inom vår lilla grupp att det skulle finnas en våffelstuga vid Tjallingen, och även om det var oklart om den var öppen så höjde tanken på den motivationen ordentligt. När vi kom ner visade det sig att våffelstugan var stängd, men nu var det ju så nära "hem" att vi höll humöret uppe ändå. Längs vägen mot Storulvån blev vi mötta av M&D som tillbringat tre dagar på fjällstationen och gjort dagsturer, och tillsammans promenerade vi tillbaka dit. I vinden. Vid Sylarna hade det uppmäts 28 m/s i byarna...

Kvällen avslutades med dusch och en god middag på Storulvåns Fjällstation och morgonen efter åkte vi hem i samlad tropp. Utom Jontan som lämnade redan kvällen före, tog nattåget till Stockholm och var i London ungefär samtidigt som vi kommit till Ytterböle. Bizniz.

Till nästa års vandring, var den nu må bli, ska jag ha gjort följande korrigeringar av utrustningen:

  • Köpt nya tunna, lätta regnbyxor som är bekväma att gå i
  • Skaffat nya, bättre strumpor
  • Skaffat ny, mer lättfylld vattenflaska
  • Göra portionspåsar även av noshörningsgodiset
  • Köpt egen lättviktshanduk
  • Ha en ren tröja att ta på efter varje dags vandring
  • Lägga ännu mer krut på maten, kanske bära med vin?
  • Skaffat nytt, större tält med större absid

måndag, augusti 19, 2013

Storulvåns Fjällstation


Vi kom fram igår ganska tidigt, efter tre dagars vandring från Vålådalen över Bunnerfjällen (numera omdöpta till Bumsefjällen, intern grej).

Allt har gått bra och som vanligt är det fantastiskt skönt med tak över huvudet, toalett och en skön säng när man kommer i mål.

torsdag, augusti 15, 2013

Vålådalens Fjällstation



I morse lastades pappans Imperial Cruiser med 4,5 laddade vandrare och massa packning för en tripp norrut. Hade turen att lagom till lunch hitta en väldigt trevlig restaurang på Hussborgs herrgård, som låg bara en liten avstickare från E14.

Jag, JG och Rio blev så småningom släppta vid Vålådalens Fjällstation och härifrån ska vi med start imorgon ta oss via Bunnerfjällen upp till Storulvån, dit M&D fortsatte med bilen idag.

Middagen var god och Rio hade det mysigt med en tuggis medan vi åt. Alla glada och nöjda!

onsdag, augusti 14, 2013

Mer info om multisporttävlingen

Nu har banbeskrivningen kommit för Hofors Adventure Race! Jäklar vad peppad jag blir!

Sträcka 1 - Paddling 2 km
Kort paddlingsprolog. Växling vid TC. Starten sker på vattnet.

Sträcka 2 - MTB 11 km
Väg och stig. Växling vid VP1.

Sträcka 3 - Äventyr + Löpning 4 km
Blött äventyr (verkar vara någon form av luftmadrassrace) som följs av orientering. Växling vid VP1.

Sträcka 4 - MTB 3 km
Väg och stig. Växling vid VP2.

Sträcka 5 - Löpning 2 km
Obanad löpning. Lätt orientering men med en besvärlig terräng. Växling vid TC.

Sträcka 6 - Paddling 6 km
Sjöpaddling. Växling vid TC.

Sträcka 7 - Löpning 5 km
Orientering med många vägval. Växling vid VP2.

Sträcka 8 - MTB 2 km
Väg och stig. Målgång vid TC.

Totalt: 35 km fågelvägen.

I övrigt har jag känt mig trött och tilltufsad de senaste dagarna. Allt har känts stressigt och jag har varit osugen på allt och på dåligt humör. Hade sett fram emot att träna triathlon vid Sjöhistoriska igår men lusten för det försvann när jag och hundarna blev fullständigt dränkta av ett regn/hagel/åskoväder i skogen på vägen hem. Dessutom kände jag mig inte helt återhämtad från Ångaloppet. Triathlon är ju verkligen något jag kan begränsa mig till att göra när både motivation och väder är på topp, annars kan jag skita i det.

Skulle däremot behöva fokusera på att cykla lite MTB nu... Och kanske paddla.

söndag, augusti 11, 2013

Ångaloppet 2013


Jag och Linda är så grymma! Vi var 25 minuter snabbare än förra året och gick i mål på 03:41:10. Baksidan med detta av oss så fantastiskt genomförda lopp var att det tog slut så snabbt. Post-Ångaloppsdepression!!!

Inför och under loppet upplevde jag att vi i lag Do De Pepp var väldigt synkade. Vilken skön känsla! Vi gick igenom våra målsättningar strax innan start, och de visade sig stämma väl överens. Linda ville gå i mål innan prisutdelningen och jag ville komma in under fyra timmar. I praktiken exakt samma sak. Under loppet kändes vi jämna och bra, var överens om tempot och hjälptes åt att dra i simningen. Allt var väldigt enkelt.

Loppet började med en löpsträcka på ungefär 7 km. Asjobbig. Medan jag sprang undrade jag för mig själv hur i helvete jag hade kunnat se fram emot den här plågan? På plan mark höll vi ett väldigt bra tempo men i skogen gick det inte så fort. Pulsen hög. Vi blev omsprungna av flera lag men kämpade på så gott vi kunde. Efter första vätskekontrollen blev vi ensamma i skogen men när vi kom till första simsträckan såg vi att vi hade många lag precis framför oss. Under insjövarvets simsträckor minskade avståndet till dem, för att sedan öka igen på havsvarvets första löpsträcka. Trots det lyckades vi simma förbi flera lag på havsvarvet och självförtroendet under simningen var på topp.

Förra året tyckte jag simningen var extremt jobbig och jag fokuserade på ett armtag i taget. De flesta simsträckorna kändes oändliga. I år var det hur lätt som helst. Ingen sträcka kändes jobbig, allt var bara roligt och lätt. Inte ens dödssnarorna från botten som ringlade sig runt mina armar och ben, de grunda partierna där jag fick hasa mig över stenarna som en båt som gått på grund eller sträckan som jag simmade med munnen full av kexchoklad (rekommenderas inte) gjorde att jag tappade den fina rytmen. Senaste årets crawlkurser och sommarens alla utomhuspass har verkligen gett resultat!

Mitt minne från förra året var att vi skrattade oss genom loppet, skuttade fram på kala klipphällar och det var inte jobbigt alls. Riktigt så upplevde jag det inte i år. Det var helt enkelt fruktansvärt jobbigt, men fortfarande lika satans roligt. Alla borde göra något sånt här. Vilken upplevelse!!!

Och jag är så nöjd med vår insats! Det är en sån otrolig tillfredsställelse att veta att vi genomförde loppet precis så bra som vi var kapabla till. Man är inte bättre än man är (och förstås oberoende av övriga deltagare) och det är roligt att ha presterat i princip på max. När vi gick i mål hade vi fyra damlag, fem herrlag och fem mixlag bakom oss.

Till nästa år (ja!) vill jag slipa tiden ytterligare och tänker mig följande förbättringspunkter:

  • Löpningen. Vi är för långsamma. Mer intervaller, mer backlöpning, mer löpning i obanad terräng och fler längre pass med högre puls.
  • Styrkan. Mer benstyrka och mer styrketräning med fokus på att stärka fotlederna.
  • Simningen. Mer tempo- och intervallträning. Mer armstyrka.

Jag känner mig jättemotiverad till förbättring! Både på Ångaloppet och på Stockholm Marathon.

lördag, augusti 10, 2013

Båttur med bad på Askö


Idag tog vi med hundarna på en liten båttur till Askö. Reka har aldrig åkte motorbåt förut och Rios sjövana har jag ingen aning om, men båda hundarna klarade sig fint. De tyckte att det var lite otäckt att gå av båten längs den smala kanten, men det gick bra till slut och när de skulle tillbaka ombord var det inget problem.

Reka fick simma en sväng medan Rio fick nöja sig med att plaska lite i strandkanten.

fredag, augusti 09, 2013

Kräftpremiär och Ångaloppspepp


Årets första kräftor! Vägrar tro att de också blir de sista, men risken finns. Till kräftorna åt vi succépajen som vi även gjorde förra året - en pajbotten på dinkelmjöl fylld med en blandning av naturell färskost och färskost med smak av gräslök, lax, räkor, ruccola och rädisor.

Är på landet nu och laddar inför Ångaloppet. Ska bli så otroligt roligt och jag är peppad som fan! Har kollat på filmer från tävlingen förra året och försöker minnas hur banan och terrängen var, men allt jag kommer ihåg är den euforiska känslan, hur glad jag var och hur roligt jag hade. Bra minne!

I början av sommaren, innan jag kom igång med simningen utomhus, kunde jag inte förstå hur jag så orädd kunde kasta mig i vattnet på simsträckorna under loppet. Nu längtar jag alltså efter att göra det! Här ska slipas totaltid!

onsdag, augusti 07, 2013

Hundglädje och simning


Rio har verkligen funnit sig tillrätta här och det är svårt att nu tänka sig hur han var när han kom hit för bara fyra dagar sedan. Stressad och svår att få kontakt med. Han är verkligen en väldigt fin och kärleksfull hund!

Idag var vi på klubben och tränade lydnad och det var en intressant upplevelse. För mig alltså, hundarna tyckte nog det var ganska basic, men jag är lite ringrostig. Det är stor skillnad på Rio och Rekis. De är lika på många sätt men i träning är de olika. Reka är liten och rapp medan Rio känns stadig men lite långsammare i allt han gör. Hans fotgående gav mig en tankeställare för Reka.

Har varit väldigt trött de senaste dagarna och i morse sov jag till halv elva. Fatta det!! Söker man på "morgonpigg" på Google så kommer mitt namn upp, jag är liksom själva definitionen av det. Men tydligen inte idag. Var seg hela dagen men hade turen att med kort varsel få med Linda och Martin till Rösjön på kvällen för en simtur. Kände att jag behövde röra på mig, trots tröttheten. Vi simmade runt sjön i olika etapper och jag tror vi fick ihop ungefär 1,5 km. Känslan var långsam men bra. Våtdräkt i all ära, och den gör nog sitt för flytkraften, men det känns som att armrörelserna blir tyngre och jobbigare. Ser fram emot Ångaloppet då vi får simma i löparkläder och med flytdolme. Tror det kommer kännas skitbra! Ska bli så otroligt roligt!

tisdag, augusti 06, 2013

Triathlonlek igen




Idag var jag återigen vid Sjöhistoriska och lekte triathlon tillsammans med Mikke, The Gunnar och Hejarklacks-Greta. Innan var jag osäker på om jag skulle köra hela eftersom jag varit så under isen i två dagar. Inte sjuk men väldigt trött och kraftlös. När jag väl börjat så fanns dock ingen tanke på att lägga av.

Kändes lättare idag, men långsammare. Dessutom misslyckades jag med att trycka igång min Garmin så jag har inga exakta tider på någonting. Innan jag kom hem och kollade tiden från förra gången så trodde jag att jag var hela 5 minuter snabbare idag, men det visade sig vara osanning. Men jag var åtminstone en minut bättre än sist. 42:31 hade jag idag, 43:39 för två veckor sedan.

Simningen gick mycket bättre idag, trots att det var mer folk. Tappade tid när bojen skulle rundas och det var någon form av gå-kö runt, men jag var ändå 1 minut och 40 sekunder snabbare  än senast. Och känslan var mycket, mycket bättre.

Resten av tiderna vet jag som sagt inte. Cyklingen kändes långsammare i början och benen var trötta. Andra halvan tror jag att jag hade bättre fart, när jag bestämde mig för att Mikke i alla fall inte skulle få komma ikapp mig under cyklingen. Lyckades växla och satt bättre när sadeln var lite högre.

Löpningen tror jag var förmodligen något långsammare idag. Det var inte lika svinjobbigt och det kändes inte lika långt, men jag tog det medvetet lite lugnare. Ville ändå kräkas på slutet. Och när Mikke sprang om mig några hundra meter före målet hade jag ingenting att sätta emot.

Allt kan ju inte ha varit sämre idag eftersom jag totalt sett var snabbare men växlingarna kändes också sämre. Våtdräkten kom av lättare tack vare tipset att fylla med lite vatten innan jag gick upp, men cykelskorna bråkade och tog tid att ta på.

Det var roligt idag, trots att det var lika jävla jobbigt som förra gången. Senast kände jag att jag behövde smälta upplevelsen lite innan jag var beredd att hoppa på och köra igen men nu ser jag redan fram emot nästa vecka.

söndag, augusti 04, 2013

Lika som bär


Under dagen har det skett en fantastisk förändring med Rio. När vi vaknade efter att ha tagit en tupplur tillsammans mitt på dagen (vi var alla rätt trötta eftersom ingen sov nåt vidare inatt) så var han som en helt ny hund. Som om all stress bara rann av honom när han sov.

Jag tänkte ju att han skulle lugna sig så småningom men jag trodde verkligen inte att det skulle gå så här fort. Inte med tanke på vilken nivå han var på igår och imorse. När stressen försvann kom det fram en lyhörd och väldigt gosig hund som både jag och Jonas direkt blivit smått förälskade i.

Tillfällig familjemedlem


Igår eftermiddag flyttade lilla Vispa till Finland och på kvällen flyttade Rekas helbror Rio in hos oss. Han ska bo här i väntan på att omplaceras till ett nytt hem, eftersom hans matte ledsamt nog gick ur tiden för några dagar sedan. Kanske inte bästa läget nu när jag precis har fått hem Rekis men jag kände att jag ville göra vad jag kunde för att hjälpa familjen och de kunde inte ha kvar honom.

Blir kul att lära känna Rio. Min uppfattning efter den här korta tiden är att han är lika kärleksfull som Reka, men betydligt mer intensiv och just nu dessutom väldigt, väldigt stressad. Och intresserad av Reka.

Hon däremot påminner mig direkt om vilken fantastisk hund hon är! Hon tar det hela med ro, säger ifrån om han blir för närgången men ignorerar honom mest hela tiden. Syns inte, finns inte. Fina, snälla tjejen!

Rio vill komma till ett aktivt hem med någon som vill träna och tävla i bruks. Känner du någon så ta kontakt med Fia, vickulas.se.

fredag, augusti 02, 2013

Viggo och Vispa






Jag erkänner! Reka har hamnat lite i skymundan idag, trots att jag är så glad över att hon är hemma igen. Det är hennes barn som stulit uppmärksamheten. Viggo och Vispa.

Viggo har redan ikväll flyttat till sin nya matte och Vispa flyttar imorgon, men efter bara några timmar med dem är jag hopplöst förälskad! Finaste, mysigaste vovvebarnen!

Snart, snart, snart


Som ett barn på julafton! Har sällan skuttat ur sängen så snabbt och piggt, trots att jag varit så trött!

Nu hämtar vi hem henne!!!

torsdag, augusti 01, 2013

Jag mår redan bättre



Redan efter två dagar av bättre mat och mindre småätande mår jag fantastiskt mycket bättre. Känner mig renare inombords. Utrensad.

Dessutom har jag kvar en smått euforisk känsla i kroppen efter gårdagskvällens simpass i Rösjön. Åkte dit själv (i regnet) och simmade. Startade vid Sollentunabryggorna, rundade ön till höger och fortsatte till Täbybryggorna. Vilade någon minut innan jag rundade badbryggan och simmade tillbaka till Sollentunasidan. Hela manövern tog lite mindre än 30 minuter och jag gissar att det blev drygt en kilometer. Hade ett grymt flow hela tiden (utom i slutet när jag hallucinerade att någon simmade in i mina fötter) och jag är SÅ JÄKLA GLAD  över att jag har lärt mig crawla. Det fyller mig med sådan glädje och frihetskänsla!! Förstår precis vad Linda menar.

Imorse startade jag dagen med 40 minuters rask promenad som uppvärmning till ett litet hemmaträningspass på 30 minuter. Till min hjälp hade jag kettlebells, medicinboll och mig själv. Det blev lite oorganiserat eftersom jag inte hade någon riktig plan, men svettigt och jobbigt var det. Bra start!

Och imorgon. Imorgonimorgonimorgonimorgon. Imorgon kommer hon hem!!!!