V75 och simpishäng

Grönt är höstens trendfärg i bassängen. Minns var du hörde det först!

Den här veckan råkade det bli fokus på 75:or i träningen. 32 st faktiskt, delat på tre pass. Dessutom hade jag och Stina ett fint pass med 80 st 25:or i tisdags. Den matematiskt begåvade har nu räknat ut att jag fått till hela fyra simpass (12.300m) den här veckan. BRA SOFIA!!!

Starttiden varierade från 1:40-2:00 på 75:orna, så generellt hade jag ganska lång vila, men på veckans sista pass, i lördags i Vårby, lyckades jag hålla en riktigt anständig fart på intervallerna. Är svinnöjd!

Efter träningen var vi ett gäng simpisar som drog iväg till Stinas helt fantastiska landställe på Galtholmen.

Stina, Sofia*2, Matilda, Reka

Foto: Matilda Karlsson

Det blåste ganska bra men solen sken och det var underbart att sitta innanför de stora fönstren och titta ut över fjärden.

Foto: Matilda Karlsson

Älskar skärgården! Det var superskönt att bara hänga, läsa, snacka skit, äta jättegod mat och MASSOR av choklad. Och kladdkaka i två varianter. Jäkla lyxliv!

Foto: Matilda Karlsson

Världens finaste triangelplyte var förstås också med. Hon tyckte det var lite otäckt att åka båt när det var så blåsigt, men hon gav Galtholmen högsta betyg! Och jag fick äran att sova sked med henne en hel natt. Det brukar hon annars bara låta Jonas göra.

Bikey McBikeface och jag

Det har rimligtvis inte undgått någon att jag har köpt en cykel - Bikey McBikeface aka (Sir) David. Alla fina personligheter av rang har långa, svåra namn.

Jag ÄLSKAR David.

Det var inte något större fel på min förra cykel, Milton, men hans växlar stökade ibland vid fel tillfällen vilket gjorde mitt redan låga självförtroende obefintligt.

Jag och David har redan hunnit med ganska många turer tillsammans. För inte så länge sen var jag i Ursvik och morgoncyklade med Theresia. Då touchade vi lite på MTB-spåret (nick-spåret) men körde mest grusväg. Vilket jag egentligen tycker är roligast, speciellt när man kan cykla och snacka samtidigt.

Jag ser dock jättemycket fram emot att åka till Högbo med nämnda kvinna och hennes Järvsöfaks för att cykla på deras fina MTB-spår.

Men i takt med att mitt förtroende för David ökat har jag också vågat ge mig på lite större utmaningar. Som den här dödligt smala lilla spången som jag ba cyklade över. Sjukt! Handske for scale!

Så imorse tog jag hundskrället i släptåg och drog till Ursvik igen, men nu för att ge mig på en längre bit av nick-spåret. Det började lika bra som det slutade senast.

Jag var sjukt modig i starten och cyklade upp och ner för de mest galna sekvenser, hela tiden med Jontans ord -"trampa trampa trampa" i huvudet. Inte riktigt som The Real Thing men ändå en hjälp. Kände verkligen hur mycket varven på Högbos teknikbana tidigare i somras faktiskt gett mig när det kom till att cykla över och nedför olika livsfarliga hinder.

Har laddat ner en app som heter Trailforks, efter tips från Roger Ström - min dröm, och där kan man hitta massa roliga MTB-spår i närheten. Den registrerar också sträckan man kör och på kartan ovan syns tydligt när jag gav upp morgonens pass. I vredesmod.

För det som började så bra gick helt åt jävla helvete. Spåret gick upp och ner för Mount Ursvik förbannade Blanc med ett sammelsurium av rötter och sten. Det blev bara ett evinnerligt ledande av cykeln genom skogen. Så. jävla. tråkigt.

Då kom jag på att jag faktiskt kan avbryta. Så det gjorde jag. Cyklade snälla, fina vägar tillbaka mot bilen, men när jag var nästan framme hade självförtroendet och viljan kommit tillbaka igen, så jag vek av och tog en sista liten tur på MTB-spåret.

Och då briljerade jag igen! Tänka sig. Var glad att få en positiv avslutning. Till skillnad från tidigare misärturer var det dock inte cykeln jag vill hiva åt helvete där ett tag, utan skogen. Det är ett gott tecken.

Nu ska jag bara försöka reda ut de tekniska bekymmer som uppstod med David på slutet. Behöver en mekaniker.

SUP:ing i Hellas

Jag var i Hellas igår för att lära Reka att åka SUP med mig.

Finaste Triangelfejset (potentiellt världens bästa smeknamn) var helt fantastisk!

Först fick hon hoppa upp på brädan ett par gånger när den låg på land. Sedan när den låg i vattnet. Därefter drog vi ut på sjön så hon fick känna vågorna skvalpa och vinden i nosen. Så mysigt!

Valde bort att träna själv, vilket jag först planerat, och tog istället med Tratten ut till ön där de andra simmade. Frågade om hon ville bada och det ville hon. Jättemycket! Jag har aldrig någonsin sett henne simma så mycket, så frivilligt och så glatt.

Det, plus lite annat, värmde hela mig och gjorde mig så lycklig inombords!

Grattis på födelsedagen

Idag fyller världens bästa kompis 7 år. Min glädjespridande, engagerade och lyhörda Trattefnatt!

Grattis på födelsedagen Reka!

När allt känns lite bättre får man fira...

Igår var en modderfukking tuff dag, en studiedag i självinsikt och personlig utveckling. Det är mycket som händer och som behöver hända på den fronten just nu, så hey! Varför inte våldsamt mosa in allt på samma gång?

Trots att dagen var energikrävande så slutade den fint, med ett litet, litet gnistrande korn av hopp i mitt bröst. Jag har saknat det.

Gårdagens händelser gjorde att jag kände mig helt utmattad idag och ganska omotiverad till att åka och simma. Jag hade alla skäl i världen till att stanna hemma, det skulle varit okej. Men passet såg roligt ut och det brukar alltid kännas bättre när jag väl är i simhallen.

Distansen var på 3700 meter och jag växlade mellan en jävla massa 25:or i fart 3, start 35, och längre sträckor i låg fart.

Det senaste halvåret, minst, har jag endast simmat jättelångt och jättesakta. Är helt ovan att höja upp tempot och att anstränga mig. Hela simningen känns konstlad och obekväm när jag gör det, men jag vet ju att enda sättet att råda bot på det är att bita ihop. Vända uthållighet till hastighet.

Så jag gjorde vad jag kunde.

Firade med en glammig lurre i form av hamburgare, i bilen utanför Donken.

Efter en mysig långpromenad i skogen med Trattefnatt så var jag om möjligt ännu tröttare än imorse, men då var det dags att ta tag i min Sadhana - dagens yogapraktisering.

Jag satte ihop ett ganska långt flöde idag och försökte fokusera på tekniken i de positioner vi gick igenom på utbildningen.

Slängde medvetet in några övningar som vi INTE gick igenom också, för att få ett brejk där jag bara kunde tänka på flow och andning. Blev ett bra pass som gav upphov till många nya tankar och idéer.

Firade med glammig middag i form av blodpudding. Med bacon och sylt! Friyay!

MTB med Reka vid Rösjön

Jag tog med mig Tratten och drog ut i skogen och cyklade MTB idag. Vi hade roligt båda två, och Reka skötte sig exemplariskt. Vi var otroligt synkade och trots att kommunikationen skedde på distans så kändes vi som en enhet på slutet. Det var en så himla häftig känsla. Underbara lilla jyckestycke!!!

MTB är rätt okej att cykla, så länge det inte blir för svårt. Idag valde jag nästan enbart grusvägar och körde i lågt tempo eftersom Reka var med, men det var en bra start. Var ute en och en halv timme.

Några partier gick dock på mindre, mer tekniska, stigar, men jag tyckte jag klarade dem bra. Hyfsat. Tyvärr gjorde det lite ont i foten när jag behövde använda den för att trycka på i terrängen. Dessutom hoppade växlarna i uppförsbackarna, vilket är typ det sista man vill då.

Baksidan av denna annars fina, soliga och glada dag är att jag har haft ont. Diskbråcksont. Vaknade i natt av att det gjorde svinont, Hade ont när jag klev upp. Ont när jag cyklade. Ont nu. Skit.

Oro, lite sömn och genialiskt knep

En jäkla vecka det här. Reka kastrerades i tisdags. Jag hade en klump i magen hela dagen, men allting gick bra och hon kom hem på kvällen. Ynklig. Under natten gnällde hon, var orolig och fick små ryck när det verkade som att såret gjorde ont eller kliade. Med rymdtratt på hade hon inte koll på sina utrymmeskrav och dessutom sökte hon tröst nära mig. Jag sov knappt alls.

Andra natten sov jag inte heller. Reka fick sprutdiarré (sannolikt av smärtlindringen) och vi gick ut ungefär varannan timme. Besök hos veterinären på morgonen, inköp av tarmbakterier och snäll mat samt byte till ny typ av smärtlindring.

I natt sov Reka. Jag sov. Alla är piggare. Avföringen fastare (jamen du vet...) och livet ohyggligt mycket bättre. Jag klarar inte av att inte få sova ordentligt på nätterna. Mår dåligt, blir stressad, lättstött och obalanserad.

Var helt opeppad och på tok för trött för att simma det planerade distanspasset på 3750 meter på torsdagen, men jag gjorde det ändå. Och det gick okej.

Har köpt en ny simväska. Valde gul och blå, eftersom medmänniskor tenderar att tro att man är med i något slags landslag om man har de färgerna. Min genialiska plan är att folk ska tro att jag är special-special och därför välja en annan bana i simhallen.

Fungerade så jävla bra! Det första som hände i Eriksdalsbadet var att en kille sa "nej, du ser ut att vara elit" när jag frågade om han var på väg ner i min bana. Jag låg och bensparkade precis då så jag kan absolut inte ha sett proffsig ut. I veckan blev jag omsimmad av en tjock tant i blommig duschhatt (ej badmössa) när jag tränade benspark, för att ta ett exempel ur verkligheten.

Dagens 4300 meter i Vilundabadet gick däremot väldigt bra. Var extremt fokuserad hela passet, simmade starkt och lätt. Upplägget var trevligt, och under huvudserien blev jag varm men inte särskilt trött. Avslutningen med några snabba 25:or var rolig. Det var fruktansvärt trögt att veva igång maskineriet i högre tempo efter att ha truckat nästan 4k. Kände mig som ett kvarnhjul i början. Otroligt underhållande.

Nu känner jag mig bara uppspelt. Glad. Hungrig. Redo för fredagsdejt med da Man.

Superlarvig kompis och skatteåterbäring

Liten Tratt blev tillfälligt återinsatt som löparkompis igår, trots att hon egentligen fått sparken. Att hon fick en ny chans berodde väl egentligen mest på att det inte fanns några andra sökanden till jobbet, och hon var villig att hoppa in med kort varsel.

Löpdelen klarade hon bra, 4 km elljusspår genom skogen. Det kändes som om vi kutade jävligt snabbt, så jag blev lite besviken när jag såg att snittet inte var bättre än 5:19 min/km. Sen kom jag på att det nog faktiskt var en av mina snabbaste tider på kuperat spår, och gav mig själv en propp så jag blev tyst.

Andra delen, löpskolning på sportfältet, klarade Krabban däremot inte så bra, nej. Hon var supertöntig och omogen, gjorde inte en enda övning rätt. När jag sa åt henne att skärpa sig så rejsade hon iväg i full kanel i cirklar runt mig, liksom för att påvisa att det varken var fel på hennes fart eller teknik. Kul tjej. Helt oseriös. Väx upp liksom, du fyller snart sex år!

Jag annonserade ju tidigare att även mina långpasskor, Asics GT2000-4, skulle få sparken.

Idag höll de på att ersättas av ett par Asics Gel-Kayano 22, men istället kom jag hem med ett par Asics Gel-Super J33 2. Det är de på bilden. Kanske inte riktigt rätt ersättningsprodukt dåra, men va fan. De var assköna.

Dessutom fick jag med mig ett par långa, snyggsnyggelisnygga tajts från 2xu. Hej skatteåterbäring!

I övrigt ägnas denna dag åt vila.

Nytt rekord, besvikelse och två som ska få sparken

7 dagar, 15 timmar, 1 minut och 35 sekunder. 348.8 km fördelat på 180 träningspass vilket i princip betyder ett pass varannan dag och 6.65 km i snitt per vecka. Det är vad jag har presterat inom simningen under de senaste 365 dagarna.

Med det sagt tycker jag att det är min fulla rätt att vara delvis besviken efter testserien i Huvudstabadet på 400, 200, 100 och 50m med våtdräkt igår. De två första distanserna simmade jag på e-x-a-k-t samma tider som för ett år sedan.

Förra året blev det 2-2 mellan mig och Tom-Tom-Tommy. Jag var snabbare på 400 och 50, han på 200 och 100. Medan jag har kört fyra pass i veckan senaste månaderna har han kört ett pass på fyra veckor. Igår simmade vi exakt lika snabbt på 3 av 4 distanser. Oavgjort. Sen vann han 50m med en sekund. EN HEL SEKUND. Bah.

Mina tider från igår ser du i den övre bilden. Absolut inga dåliga tider, verkligen inte, men jag hade önskat mer. Trott mer. Jag hade laddat mentalt och faktiskt helt lyckats lägga måndagsfiaskot bakom mig. Bara en sån sak. Allt jag ville var att komma under 6 minuter på min fyrahundring. Men icke. Oceaner ifrån.

Hundringen är jag åtminstone mycket nöjd med. 1.18 är fint.

Imorse sprang jag till jobbet med den här bruna men det var sannolikt sista gången. Jag funderar faktiskt på att ge henne sparken. Hon kör alltid järnet i början och sen släpar hon som ett ankare bakom mig på slutet. Jag får peppa, coacha och heja oavbrutet för att hon ska hänga med. Orka.

Dessutom behöver jag byta ut mina skor. De får också sparken. Mina nya från Asics, som är samma modell jag använt de senaste sex åren, fungerar plötsligt inte för mig. Får brännande domningar i framfötterna efter bara ett par kilometer. Blir så trött. Vart tog mitt flyt vägen?

Långpass längs Roslagsleden

Idag har jag och min larviga och sjukt oseriösa kelpie sprungit Roslagsleden från Karby Gård till Danderyd. Jag kände att jag på ett eller annat sätt behövde pigga upp dagens långpass för att jag skulle komma iväg på det, och det här verkade som ett bra alternativ. Trots (eller mest för?) att det skulle bli ganska kort, ungefär 15k.

Ibland önskar jag att jorden var platt. Och asfalterad. Vore det inte så mycket lättare att springa då?

Underlaget längs leden var väldigt skiftande, vilket gjorde att mitt tempo också blev det. På platta, fina grus- och asfaltspartier sprang jag starkt, snabbt och vackert, men så fort jag hamnade i rot-, back- eller stenbonanzas så tappade jag liksom allt och kände mig provocerande tung, osmidig och gammal.

Det var ändå en ganska trevlig och vacker tur. Är det något jag gillar när jag springer så är det att ta mig från A till B, istället för att kuta i nån ordinär och jättetråkig cirkel.

Jag och Reka hade ingen större brådska med någonting längs vägen, utan vi lufsade på genom skogen, stannade ganska ofta, och tänkte att livet trots allt är rätt så behagligt. Det finns mycket att vara tacksam över.

Pannbensgymnastik

Du undrar kanske vad bilden ovan föreställer? Om det inte är klart som korvspad kan jag berätta att det är min och Lindads strecklista över antalet vändor i "Mörtbacken" idag. Totalt 20 stycken blev det, och drygt 500 höjdmeter in på kontot. Catching. Till och med Reka blev trött.

Jag var också trött. Mest mentalt. Det var tråkigt och jag ville inte. Jag ville inte springa runt Mörtsjön fyra gånger á 2.5 km och jag ville absolut inte gå upp för nån sketen backe 4x5 gånger. Jag.ville.inte. Det togs till och med en allmän notering om det i gruppen.

Samtidigt kunde jag ju inte ge upp. Hur hade det sett ut? Det var ett jävla dilemma.

Hela rundan genomfördes därför förstås som planerat och jag kan ändå känna mig lite stolt över att jag så fullständigt ovilligt ändå höll igång under två och en halv timme. Och trots att vi gick upp och ner för backen så känner jag nu exakt var på kroppen min rumpa sitter, aka den fick, precis som pannbenet, jobba ordentligt idag.

Behind the scenes:

Agilitytävling på Nacka BK

Idag var jag och Krabban på Nacka BK för, vad som sannolikt var, årets sista agilitytävling. Sedan tidigare har vi två hopp- och två agilitypinnar och drömmen var att avsluta säsongen med att vara uppflyttad till trean i båda klasserna.

Så blev det inte. Men vi kom halvvägs.

Startade episkt dåligt. Hade startnummer 1 i första hoppklassen och jag hann knappt lämna Reka innan hon drog iväg på första hindret i en tjuvstart. Och ingenting blev bättre efter det. Kände mig uppgiven och ville åka hem men stannade kvar ändå.

Tur det, för nästa hopplopp vann vi. Noll fel och uppflyttningspinne! YES! Det är det loppet du kan se på filmen nedan. (Det episkt dåliga loppet har jag förpassat ner i internets mörkaste hörn och vill aldrig mer kännas vid det.) Det flöt på fint men Krabbis kändes lite avslagen, snabbaste tiden till trots.

Det avslutande agilityloppet började lite stökigt men sen hade vi en del fina passager. Tyvärr gick jag in och petade i slalom, trots att hon gick in jättefint, så hon stannade upp och undrade vad tusan jag höll på med och om hon gjort något fel. Slutade på 10 fel men är ganska nöjd med det.

100% diskvalificering

Jag borde kanske ha stannat hemma. Var så grymt osugen på att åka till Uppsala på agilitytävling idag, men eftersom det var fyra klasser och jag hade kompisar att hänga med på plats så pallrade jag mig iväg ändå. Hade liksom inget bättre för mig.

Så här i efterhand kan jag fundera på om det var värt det, med tanke på hur okoncentrerad jag var. Reka var förstås en stjärna som alltid, trots att hon var rätt trött efter tre playdates med olika konstellationer av barn under lördagen. Men ingenting fungerade särskilt bra för mig.

Filmen ovan visar vårt bästa lopp. Vi diskar oss direkt i starten, men när vi gör en omstart så går det jättebra och vi fick fint flyt på banan. Och bästa jyckestycket var så sjukt duktig i slalom! Trots att hon kom in i alldeles för hög fart så lyckades hon bromsa sig och rädda situationen.

Simning, löpintervaller och hallucinationer

Jag tog en paus från jobbet igår och drog till Sollentuna Simhall (hej simhallen!) för att simma ett distanspass på 3000 meter. Gott om plats i bassängen.

Fy satan vad roligt det var. Fick feeling i början och trots att det (som vanligt nu efter sommaren) kändes jäkligt trögt och gick provocerande långsamt att simma utan min superhjältevåtdräkt så bara älskade jag att vara i bassängen! Älskade att voltvända. Älskade att fundera på olika bitar av tekniken. Älskade att vattnet var turkosblått. Älskade kaklet. Linjerna på botten. Allt. Det var så härligt!

Att springa intervaller imorse var inte alls lika härligt. Det har inte blivit så mycket av den varan under sommaren och det tar ett tag att komma in i att gilla att det är svinjobbigt. 6x2 minuter med 2 minuter joggvila blev det för mig. Reka körde minst arton gånger så många och peppade mig hela tiden när hon tyckte det gick för långsamt. Bästa intervallkompisen!

Förresten kan jag meddela att jag mår väldigt bra igen. Det har gått ungefär två veckor sedan jag la om min kost och slutade trycka i mig ohemula mängder fika och choklad, och jag mår så bra. Alltså, SÅ JÄVLA BRA! Kan knappt beskriva hur mycket jag trivs i min kropp just nu, hur fräsch och lätt den känns. Att jag fortfarande hallucinerar och ser cupcakes och kanelbullar dansa framför ögonen när blodsockret sjunker är ett hanterbart problem, så länge jag kan fokusera på den fina känslan i kroppen.