Som en tub majonnäs

Vilket jävla helvetesdygn det har varit. Att jag ändå fick uppleva ovanstående utsikt under dessa timmar är ganska ofattbart. Eller åtminstone att jag hade närvaro nog att ta en bild av det.

Igår morse hyrde jag en cykel på hotellet. Efter en tidig frulle rullade jag glad i hågen över till Team Snabbare för att gå med på bergsvandring. Det var roligt att trampa fram på en gammal damcykel och inte alls jobbigt, men trots det var jag sjöblöt av svett när jag kom fram.

Vi knatade iväg mot berget och ganska snart började jag må lite illa. Tänkte att det nog skulle gå över, men det gjorde det inte. Jag frös lite och svettades floder. När de andra vek av till stranden Coll Baix (som jag så jättejättejättegärna ville gå till) tog jag av hemåt. Började må sämre, fick lägga mig en stund på en bänk och vila och kort efter att jag börjat gå igen kräktes jag.

Efter det mådde jag lite bättre, vilket var tur eftersom promenaden hem tog närmare 1,5 timmar. Hämtade min väska hos Pål & Marika, satt en stund och hejade på Ironman och övervägde om jag skulle stanna kvar eller om jag skulle åka hem. Bestämde mig för att åka hem.

Det tog ungefär 25 minuter att cykla och slutet var lite dimmigt. Plötsligt mådde jag fruktansvärt dåligt igen. När jag kom till hotellet och följande 5 timmar var det här vad jag såg. Jag kräktes så att jag tuppade av. Det har aldrig hänt förut!

Efter några timmar var det värsta över, och finaste, bästaste gulle-Marika kom över med en buffé av dryck, vätskeersättning (jag hade kräkts upp allt jag försökt fått i mig och var gränslöst törstig) och salta kex till mig. Hon satt och övervakade mig en stund, vet inte hur länge, och jag tror jag somnade lite då. Det kändes tryggt att inte vara ensam.

När jag märkte att jag fick behålla det jag drack kändes det bättre, men det var inte förrän jag tog en ipren senare på kvällen som jag kunde somna. Anledningen att jag hade svårt att sova då var inte längre illamående, utan att jag hade en förbannad värk i röven. Kanske pga cykling, bergsvandring eller sjukdom. Magsjukan kom sannolikt från matförgiftning vid frukosten.

Var mer eller mindre utslagen hela förmiddagen idag, även om jag mådde bättre. Tidig eftermiddag orkade jag mig ut, åt en banan och en drickyoghurt vid poolen och låg där tills det var dags för middag. Så jäkla gott att äta mat igen! Men ansträngande! Nu måste jag sova. Saknar Jontan och Tratten världsamycket.

Nästan död

Ja, jag är nog nästan död. Genom bloggen kan jag konstatera att jag vanligen blir förkyld den här tiden på året och i år är inget undantag. Förutom att jag är osäker på om det verkligen bara är en förkylning. Det kan vara galna kosjukan, sars eller ebola.

Jag har inte tränat på orimligt länge. Jag har inte gjort ett jävla jota. Jag har fikat, vilat och jobbat. Och ändå är jag fortfarande förkyld.

Vad jag längtar efter att göra:

- simma
- yoga
- jogga

Som om det inte räckte med egen vacklande hälsa så stökar min mobil. Ingen människa ska någonsin behöva vara utan mobiltelefon. Fruktansvärt.

Back in bizniz

Jag blev sjuk när jag kom hem från Maldis. Så jävla väntat. Jag är inte skapad för så här kallt, blåsigt och ELÄNDIGT JÄVLA SKITKLIMAT.

Att inte simma på länge gör aldrig underverk för motivationen, men påskhelgens två försiktiga pass i Vårby med Human Ambition tände ändå någon form av gnista.

Att att gå från pass med glada vänner och hejarop till att nöta själv i Vilundabadet däremot... crasch boom bang. Jag simmade långsamt och dåligt. Allt var misär.

Men om det är något jag har lärt mig under min simkarriär så är det att vila ALDRIG hjälper mot bristande inspiration. Ända vägen runt är rakt igenom. Sålunda har jag klämt fem pass sedan förra fredagen, och det går faktiskt bättre och bättre. Igår kväll hade jag väldigt bra feeling.

När det känts tufft har jag försökt att hitta en lagom mix av sammansatt simning och hjälpmedel. Det är lockande att bara slänga på fenorna och få farten "gratis", men jag har försökt låta bli. Jag har även simmat en hel del med snorkel, trots att det, som jag tidigare nämnt, är ett tortyrredskap.

Jag tycker att jag fått aha-upplevelser för kropps- och huvudpositionen av den, och gillar den bättre och bättre.

Jag har också försökt komma igång med styrketräningen, även om det blivit mest hemma. Allt är bättre än inget. Helst vill jag även yoga varje dag men det blir inte riktigt så.

Slutligen är det dags att snöra på löparskorna igen. Hade sex riktigt bra gåggingveckor efter nyår men sen blev det uppehåll på en månad och att komma igång igen känns segt. Speciellt när skogen är en isgata eller lervälling och konditionen brister. Foten verkar i alla fall hålla, peppar. Det är resten av kroppen som är problemet.

Så. Detta om detta. Känn dig uppdaterad.

Könsord! *#@F}Q&

Den här sjukdomen jag har kan dra åt helvete. Ena dagen mår jag helt bra (igår) nästa mår jag helt dåligt (idag).

Jag skulle simma imorse. Äntligen frisk! Vaknade av alarmet klockan 05:30 med lite tjock hals. Tänkte att det bara var en smula helt vanligt nattslem som kloggat igen strupen, optimist som jag är.

Gick upp, åt frukost, promenerade Reka i regnet och försökte förtvivlat bortse från vad jag redan från början visste - att jag inte var i form för träning.

Jag har inga problem att träna om jag är lite snorig, lite allmänt låg eller bara lite osäker. Men jag tränar aldrig när jag har känningar i halsen eller när jag blir yrslig i bollen bara av att gå promenad.

Bums i säng och fortsätta vilan. DET HÄR SUGER!!! Klo.

Svårt drabbad av ohälsa

Jag har drabbats av hosta. Eller tuberkulos, spetälska, difteri och ebola. Det är lite oklart, men jag har hostat i en vecka och börjar bli förbannad. Det får räcka nu!

Ohälsan har inte inkluderat någon traditionell förkylning eller på annat sätt nedsatt allmäntillstånd, mer än den irriterande själva hostan. Vilket visserligen är illa nog, eftersom det är ansträngande att försöka flämta ut sina inälvor. Ingenting verkar hjälpa. Jag har provat piller mot torrhosta, slemhosta och sugtabletter av islandslav. Te med honung och att sova med halsduk. Vila och promenader.

VA FAN!

Igår provade jag något lite mer okonventionellt - att simma. Jag har för att inte utmana ödet hållit mig från träning en vecka, men det får finnas gränser. Om det ändå inte hjälper att ta det lugnt kan jag lika gärna röra på mig.

Simmade det här lilla passet, fast med 25:or i fart 3 istället för 4. Det var trivsamt och gick ganska långsamt. Den fina formen jag boostade under Mallis känns dock helt väck.

Och imorgon har jag ett inbokat PT-pass med Hasse som jag sannolikt inte kommer köra. Doh.

Testserien den här gången består av en 800-ing på tid, och jag har verkligen sett fram emot den. En så lång distans har jag aldrig blivit klockad på i bassäng tidigare, och det ska bli så roligt! Men för att det ska vara roligt så måste jag vara helt frisk, annars blir det bara pannkaka. FAN RÅ!!!

Positiva negativa nyheter från fotdoktorn

Igår var jag Hand & Foot Surgery Center i Storängsbotten för en ny undersökning av min vänsterfot. Den insatte vet att jag i höstas fick en inflammation i peroneussenan, strax under vänster fotknöl, och att jag sedan dess har vilat helt från löpningen fram till i början på maj, då ett misslyckat igångsättningsförsök ledde till nya smärtor.

Jag fick direkt förtroende för Dr. Peter. Han himlade med ögonen när jag berättade om den första ortopeden jag träffade, som sa att jag aldrig skulle kunna springa mer.

Sen tittade han noga på bilderna från min förra magnetröntgen, gjorde sin egen bedömning, läste vad de tidigare läkarna skrivit, kände på min fot och kom till följande slutsats:

Säsongen 2017 kommer att behöva passera utan löpning för mig. Min fot måste få mer vila, men det verkar onekligen gå åt rätt håll och det är inte ovanligt att det tar längre tid än 6 månader för såna här inflammationer att lägga sig. Skulle problemen kvarstå och vägra ge med sig går det att operera, men han avråder från det i dagsläget, eftersom det har gått så pass kort tid. Jag ska även göra en ny MR.

Det var ju inte direkt de gladaste nyheterna, men jag gick ändå därifrån med en betydligt bättre känsla än jag hade när jag kom dit. En känsla av att det här kommer ordna sig, bara jag har lite tålamod.

Så. Jag uppskattar att ha fått en uppdaterad diagnos, även om tålamod inte är min OS-gren.

Jag kommer förstås överleva ytterligare en tid utan löpning, swimrun, långpass och tävlingar, det kommer jag. Men jag saknar endorfinerna det gav mig och jag saknar att äventyra med mina Lindor. Lindaz. Lindad & Lim.

Kent, kräks och kaos

Jag var på Kents avskedsturné igår. Näst sista konserten ever och nu efteråt önskar jag att jag hade kunnat vara med även ikväll, på den allra sista. Det var så mäktigt!

Älskar stora bildskärmar, strålkastare, ljusshower, enorma högtalare och ett publikhav som dansar i takt. Älskar Kent. Önskar att jag vore Kent! Eller Jocke Berg. Egokicken när en fullsatt Tele2 Arena nästan sprängs av jubel måste vara hyfsat svårslagen.

Det är sorgligt att de lägger av, men jag kan ändå hålla med om att det är dags. De är så gamla nu för tiden! Gubbrockare, det är inte lika gulligt som när de var egensinniga unga popsnören som sa "Tack som fan".

Jag har lyssnat oerhört mycket på Kent. Alltså jätte, jättemycket. Den senaste veckan, som varit så fullständigt nattsvart, har en del av låtarna fått ny innebörd. Det var inte helt utan ansträngning jag klarade av att hålla ihop och sitta kvar på min plats under vissa av dem igår.

- insert bild på hink med kräks och en svettig Sofia på badrumsgolvet med handduk om täcke -

Kanske är det på grund av senaste veckans helvete som mitt immunförsvar för första gången på länge sviker mig. Har precis hämtat mig från förkylningen och i natt vaknade jag, efter att ha legat och frusit en lång stund, med enorma magsmärtor. Kort därpå kräktes jag ut gårdagens middagsburgare, innan jag somnade på badrumsgolvet i en timme.

Sedan var allting över, men jag insåg ju att det inte var läge att åka och simma tre timmar senare. Jag har inte varit i vattnet sen i söndags och jag har sett fram emot dagens Vårbypass så mycket! Schiiit!

Utebliven chans till revansch

Det här är jag och David den 6 september i år. Det är första tillfället på terminen för träningsgruppen och vi har precis maxat 200 meter på tid. Efter en stenhård kamp satte vi tassarna i kaklet exakt samtidigt, efter 3:05.

Målet för nästa tidtagning blev med ens solklart - då skulle jag simma på under tre minuter.

Nästa gång är idag. Skulle varit idag. När jag fick veta det imorse fick jag först prestationsångest. Med de senaste rätt vidriga månaderna färskt i minnet känns jag långt från att ha den tiden i kroppen, och min första tanke var därför att jag inte ville simma.

Men ganska snart kom jag på hur larvigt det var. Jag brukar fungera så här. Efter kort betänketid började jag istället se fram emot att få ett kvitto på vad jag kan prestera precis just nu. Idag. Med höstens bagage. Med fyra veckor av i snitt 14k/vecka simning i kroppen (och 6000 meter bara igår).

Istället ligger jag hemma i soffan med Tratte. Jag var lite snorig imorse, vid hyfsat god vigör när jag lämnade jobbet och på gränsen till dödssjuk när jag kom hem.

Okej, jag överdriver. Men jag är för förkyld för att simma. Så jävla deprimerande.

Den här veckan är min återhämtningsvecka och det kan tyckas lämpligt att detta avbrott i mitt fysiska välmående inträffar just nu, men jag har fått lära mig att det inte är återhämtning att vara sjuk. Det är att vara sjuk.

Jag hoppas därför att tillståndet är snabbt övergående. Puss, hej.

Simpass med fokus på fokus

Under de senaste veckorna med diskbråcket har jag i princip inte orkat simma mer än två gånger i veckan - på måndagar med Medleys träningsgrupp i Vasalund och lördagar med Human Ambition i Vårby. Om vi bortser från helgen med Camp of Darkness förstås.

Eftersom jag mår bättre nu är det dags att öka volymen igen, till fyra gånger i veckan. Två gånger på egen hand med pass från fröken Hasse samt tidigare nämnda träningsgrupper. Det känns bra. Jag längtar efter att simma mer!

Att ha ett förberett pass i handen är en förutsättning för att jag ens ska finna det lönt att gå till simhallen. Annars larvar jag mig bara, vilket är okej ibland men inte alltid. Gårdagens träning, med fokus på fokus, var väldigt givande och gick ut på att kontrollera vilken fart jag simmade i.

När Hasse introducerade det konceptet till min simning för ett par år sedan var jag väldigt frågande (på gränsen till ifrågasättande?) men nu förstår jag vilken enorm fördel det är. I våras hade jag stenkoll på vilket tempo jag höll, men nu är det rätt svajigt. Färskvara tydligen.

Med hjälp av klockan på väggen lyckades jag ändå hyfsat, och det höll hjärnan upptagen med svåra beräkningar större delen av passet. Kände mig nöjd och glad efteråt.

---
För att peppa lite extra har jag dessutom anmält mig till ett simpass med Simcoachen Anna Rosén Rösiö i december. Ser fram emot att upptäcka ännu en ny dialekt i simningen.

Vänster triceps är helt off

Igår körde jag första passet med PT-Tompa på drygt två år. Två och ett halvt kanske. Han är äntligen tillbaka, och dessutom på ett gym som inte kräver att jag är medlem för att kunna boka pass med honom. Så jävla bra!

När jag tränade för Tommy var jag superstark. Det kan eventuellt han något att göra med att jag var på gymmet minst tre gånger i veckan och tränade själv också. Gjorde armhävningar med både händer och fötter i TRX och såna instabila saker. Rätt coolt.

Sen slutade Tommy och all min motivation dog. De senaste åren har jag släpat mig till gymmet och viftat med lätta vikter en gång i veckan, främst med syfte att hålla axlarna i trim för simningen.

Men nu är vi igång. Det blev ett "lugnt" pass av sjukgympakaraktär som omedelbart genererade träningsvärk.

Mest intressant var kanske att jag verkligen fick bevisat att musklerna i vänster triceps är helt off. Diskbråckseffekt. Jag klarade inte att få upp en 3kg-hantel i tricepspress med vänstern, medan högerhanden svingade samma vikt som om den var av papier maché.

Enda sättet att få tillbaka styrkan är att bygga upp den igen, sakta men säkert. Fortsätta kämpa, trots frustrationen över att jag tar i mitt hårdaste utan att det händer ett smul.

Tänk 0-0 nu

Igår var det fruktansvärt nära att soffan vann över mig. Jag var trots middagslur så fasansfullt trött och frusen att en kväll i simhallen kändes helt ogenomförbar. Trots att jag älskar att vara där!

Jag rullade i alla fall ner på golvet och iväg, frös obeskrivligt mycket till en början, men fick sen upp både värme och engagemang av simfröken Hasses pass. Vilken tur att jag åkte!

Moi, Fröken och bästa simpis Maria

Passet gick ut på att hantera pulstoppar. Gjorde mig själv stolt genom att välja alternativet med fyra varv av 2x25 meter hårt följt av 50 meter lugn återhämtning med kort vila. Det andra alternativet innehöll bara en 25:a och kändes som det självklara för mig just nu. Men nej.

Jag gjorde valet eftersom det blir mer och mer uppenbart att bristande kondition är ett större problem än en svag vänsterarm. Jag känner mig otränad och har tappat både känsla och teknik i vattnet.

Min reaktion på det är flykt. Jag vill inte ta tag i det. Jag orkar inte hantera prestationsångesten och vetskapen om att jag inte är lika bra som jag var. Vill inte acceptera att jag har tappat så mycket som jag har gjort.

Det är mycket enklare att vältra mig i känslorna av misslyckande och tankar om att jag är värdelös som inte klarat mig genom det här med bättre resultat. Att allting är mitt fel och att jag är lat och oduglig.

Det gäller allting. Jobb, kost, fritid. Jag har aldrig varit särskilt lysande på att hantera motgångar.

Vägen tillbaka stavas rutiner. Ju sämre jag mår desto viktigare blir det att ha en plan och struktur för vardagen och för träningen. Sedan diskbråcket och alla mediciner introducerades i mitt liv så har jag varit väldigt trött, men nu är pillren på väg ut och jag måste hitta vägar att återvända till mina gamla uppkörda hjulspår. Det borde inte vara allt för svårt.

Mitt i allting finns det ändå så mycket jag är tacksam över. Framför allt människor omkring mig som genom ord och omtänksamhet gör allting lättare. Jag är egentligen jävligt lyckligt lottad.

Hälsostatus: nacke, fot, mentalt

Jag förstår att omvärlden brinner av iver över att få veta hur det står till med min hälsa, så här kommer en fullständig redogörelse.

Hälsostatus diskbråck
MR bekräftade att det är ett diskbråck i nacken, kota C7 eller nåt sånt. Eftersom jag inte har ont längre så får jag börja fasa ut de två medicinerna jag tar, Gabapentin och Naproxen. Om allt går som det ska är jag pillerfri om knappt två veckor. Jag gör sjukgympa och får simma hur mycket jag vill. Styrkan i armen är fortfarande nedsatt, men jag vill tro att det går åt rätt håll.

Hälsostatus fot
Det här är sorgebarnet, så mycket värre än diskbråcket. Jag har ont i vänsterfoten när jag går, och har haft det ända sedan dagen efter Hässelbyloppet i början av oktober.

I förra veckan gjorde jag MR av foten och idag var jag på uppföljning. Jag bad om att få gå till en annan ortoped än senast och upplevelsen var betydligt bättre. Han förklarade att jag har cavusfötter och höga fotvalv.

Jag fattade inte riktigt allting han sa, men han försökte förklara det som att senorna är tyglarna på en häst. Den ena tygeln är lite lång, den andra är lite kort och därför vrids hästens huvud, aka min vänsterfot, åt höger. Det gör att jag belastar utsidan på foten när jag går, vilket i sin tur har lett till en överbelastad, inflammerad sena. Och så var det något om att jag är kort i hälsenan också.

Jag får räkna med 3-4 månaders vila från löpning, och ju mer jag vilar även från promenader desto bättre är det. Någon direkt rehab kan jag tydligen inte göra, men jag ska skaffa formgjutna iläggssulor som avlastar senan.

Jag hade en tid för att göra såna inlägg bokad hos Aktiv ortopedteknik i nästa vecka, men eftersom de precis börjat med drop in så drog jag dit redan idag på vinst och förlust. Fick komma in på direkten och visa upp mina fossingar för Elin.

Sen fick jag göra en avgjutning och bli fot-fotad. På bilden syns det ju extremt tydligt hur jag belastar foten. Sulan jag får om tre veckor kommer att avlasta mittdelen.

Hälsostatus mentalt
Foten kommer att bli bra och jag kommer med stor sannolikhet kunna springa igen när inflammationen lagt sig. Det finns ingen anledning till att deppa ihop och ändå är det precis det jag gör.

Jag har inte hunnit starta om systemet än, och just nu förstår jag inte hur jag ska överleva den här vintern utan löpturer och långa promenader med Reka i skogen. Det som håller mörkret borta.

Att ersätta löpningen med simning skulle innebära 8-9 simpass per vecka. Riktigt så ambitiös är inte ens jag ännu, men det är i vattnet jag måste hitta min styrka och motivation. Så mycket förstår jag.

Camp of Darkness, dag 3

Jag har inte simmat ihjäl mig! Det har varit fantastiskt! En utmanande men så himla rolig helg med Human Ambition i Vårby Simhall. Totalt har jag fått ihop 18600 meter på mindre än två dygn och givetvis känns det i kroppen, framför allt i nacken och axlarna. Annat vore konstigt.

Diskbråcket då...? Har inte full styrka i vänsterarmen men jag har inte haft ont sedan förra veckan. Yay!

Camp of Darkness - pass 4



Trots att det blev lite mindre sömn än planerat mellan lördag och söndag så var det inga problem att hoppa ur sängen på morgonen. Eftersom Jonas behövde ha bilen under dagen så skjutsade han mig till Vårby på hala vintervägar.

Passets huvudserie bestod av massa tvåhundringar med beepmojje följt av 75:or respektive 50:or i lite högre tempo, plus att jag körde 4x50 meter rygg som avbad för att komma upp i 4000 meter. Som vanligt simmade jag med fenorna för att kompensera för avsaknaden av vänsterarmskraft.

Vi var inte så många som på lördagsmorgonen, men fortfarande ett glatt och härligt gäng, precis som alltid. Mina comrades lyste dock med sin frånvaro...

Jag var stark men tyckte trots det att tvåhundringarna kändes tunga och sega. Hade dock bra fart och väldigt fin känsla när vi ökade upp tempot. Kontrollerat snabbt, hela tiden på strax under 40 sekunder per 50 meter. Fick positiv feedback från simfröken.

I pausen mellan passen var Micke snäll och bjussade på omelett och en plats i sin soffa så att jag fick en liten tupplur, eftersom jag var strandsatt i förorten utan bil. Det var en välbehövlig vila inför helgens sista pass.

Camp of Darkness - pass 5

Den här gången fick jag (bland annat) sällskap av mina simpisar från träningsgruppen i Vasalund - Kajsa, Mårten och Maria. Det var roligt! Efter passet drog jag och Maria till Eriksdalsbadet där vi träffade Theresia för att titta på kvällens finaler i SM.

Helgens sista pass var det jobbigaste. Benspark är det värsta som finns, det är sedan gammalt, även om det var skönt att vila överkroppen. Fick tips på hur man gör snabba vändningar med plattan och försökte fokusera på att få till dem istället för på hur jobbigt det var med bensparken.

Sen kom beepmojjen tillbaka igen, men den här gången skulle vi cruisa i väldigt lugnt tempo, med pipet inställt på 1:15. Fokus på snärtig höft och att, trots att frekvensen var låg, låta återföringen vara en jämn och rytmisk rörelse. Jag tenderade att göra en paus med armen i bakre läget.

Fick också se en liten filmsnutt som Micke tagit, vilken visade att jag helt oförklarligt och i onödan lyfter huvudet lite, lite grann efter frånskjutet, och därmed tappar fart. Små detaljer, men det är detaljerna som gör helheten.

När vi skulle köra samma serie en gång till men med betydligt högre frekvens så tog det stopp för mig. Lika delar mentalt som fysiskt. Började känna mig sliten och hade det tufft redan på slutet av första varvet. I samråd med Micke så struntade jag i tempo trainern och simmade varannan distans på rygg istället. Fick ändå ihop 3500 meter med bonushundringen som klämdes in i mitten.

Jag är så upprymd över att jag kan simma, trots havererad kropp. Jag är så glad över alla härliga personer jag lär känna i bassängen. Jag älskar hur vattnet utmanar mig och jag försöker verkligen ta till mig alla instruktioner jag får som ska göra mig till en bättre simmare. Jag tycker om att simma orimligt mycket och orimligt ofta och känslan det ger i kroppen. Jag är oerhört tacksam för allt!

...och så peakar jag igen

Idag är en bra dag. Alla dagar med simträning är visserligen prima dagar, men just idag mår jag dessutom förträffligt. Jag har klarat mig på basic smärtstillande (gabapentin och naproxen) sen igår kväll. Inget morfin, inga alvedon, ingen smärta what so fukking ever! Yay!

Hade redan innan den här peaken i min hälsa visade sig bestämt att jag skulle simma idag för att känna på kroppen i vattnet utan fenorna. Det vill jag göra ensam. Mitt ego och svaga psyke klarar inte att hantera medmänniskor när jag är så mycket långsammare än normalt utan såna därna simfötter.

Dammade av ett av de sista passen jag fick av Simfröken innan D-day (D som i diskbråck) och simmade igenom det. Det är svårt att jämföra tider på teknikövningarna i inledningen, men på de avslutande tvåhundringarna låg jag ca 15 sekunder långsammare än senast. Inte allt för illa ändå.

Jag vet inte om det är avsaknaden av kraft i armen som är det enda debaclet. Det märks ju visserligen inte lika tydligt som i yogan, där jag helt enkelt faller ihop när armen inte funkar, men jag tycker inte att jag har den rätta känslan i vattnet heller. Det känns mest kort, trögt och tungt. Jag vill simma mer!

Helgens Camp of Darkness blir eldprovet. Är spänd på att se hur kroppen svarar.

Och apropå yoga och att falla ihop. Eller att inte göra det. Imorse klarade jag att stå i wheel pose igen! Det har inte varit att tänka på senaste gångerna jag har försökt, men idag sa det bara swoop och så var jag uppe, jublande glad! Kunde till och med lattja lite i positionen. Dubbelyay!

Allting har ett pris

Det var först när jag hade stått en stund på crosstrainern som jag insåg att det var ett tag sedan jag svettades. Och att jag älskar det!

Återigen fick jag en jäkla endorfinkick. Jag får tydligen det så fort jag rör mig nu för tiden, och jag tar tacksamt emot dem. Att stå och harva på maskin är inte jätteroligt egentligen, men jag brydde mig inte eftersom jag var så lycklig över att det gick bra. Att jag kunde! Foten funkade.

Valde ett program som hette performance och körde 30 minuter. Målet blir att komma 5 km. Idag landade jag på 4.49 innan nedvarvningen på fem minuter. Totalt 35 minuter feelgood och ett bra substitut till löpning.

Sen avslutade jag med min sjukgymnastik, i en något upphottad variant. Gick också bra.

---
Jag får träna för läkarna. Det finns inga restriktioner. Smärtan diskbråcket orsakar går upp och ner och jag ser inget samband mellan träning och ökad smärta. Jag kan få extra ont efter en dag med vila likväl som efter en dag med träning. Att jag fått diskbråck beror inte heller på min träning, utan snarare på dålig ergonomi. Det kan drabba vem som helst och man kan till och med ha det utan att veta om det.

Jag mår alltid bra precis när jag rör mig, men ibland är jag trött och orkar inte.

Jag försöker undvika att äta mina starkare smärtstillande preparat men emellanåt har jag för ont. Då hjälper de. Tyvärr gör de mig även trött, förvirrad och lite glömsk. Det är läskigt, men jag tyar inte alltid hantera plågorna och inte alltid röra mig. Då äter jag dem. Allting har ett pris.

De bästa stunderna bara händer

Igår när jag hade plitat ner min plan för framtiden så kändes allt lite bättre än innan, åtminstone i teorin.

Jag har inte haft någon större motivation att simma de senaste veckorna och när Direktör'n frågade om jag ville köra ett pass i Eriksdalsbadet på eftermiddagen så var jag först tveksam. Men eftersom jag ändå skulle till Skanstull så hängde jag på.

Bästa beslutet!

Eftersom jag inte haft någon kraft i vänsterarmen har jag simmat betydligt långsammare än vanligt, typ 15-20 sekunder per hundring. Otroligt knäckande för självförtroendet, vilket också är främsta anledningen till att jag kört fenor under träningspassen i grupp. Med dem kan jag i alla fall hålla post- diskbråcks-non-fen-tempo-ish.

Men igår! Oh ljuva gårdag. En gnutta långsammare än vanligt i min lugna fart och en annan känsla i simningen. Mer styrka. Utan fenor.

Hoppets vackra stjärna tändes igen och lyste ännu starkare efter att jag dragit igång en ny omgång crawlkurser för Medley i Folksamhuset med tokpeppade och otroligt inspirerande elever! Tiden i och omkring bassängen ger mig så mycket glädje!

Jonas, som varit två dagar i London, trodde att han skulle få hem ett vrak på kvällen. Istället dansade jag in genom dörren och pratade möjligen helt oavbrutet tills jag somnade utan annat än minimal dos värktabletter.

Och just det. Jag är anmäld till Ironman 70.3 i Zell am See Relay. Stafett alltså. Jag ska simma, Ulrika cykla och Johannes springa. Vi kommer vara så grymma!!!

Brutit ihop och kommit igen

#filter

Så. Nu har jag brutit ihop och kommit igen. Tack, tack, tack alla vänner som efter mitt förra inlägg har tipsat, peppat, stöttat och spridit kärlek. Jag känner mig lyckligt lottad som har er!

Jag har samlat fakta:

Diskbåck i nacken
Konstaterat av fyra akutläkare, en husläkare, en neurolog, två sjukgymnaster och en naprapat. MR genomförd. Beräknad rehab - några veckor till en evighet. Utvecklingen har hittills varit hyfsad.

Överansträngning i foten 
Konstaterat av en ortoped. Remitterad till MR. Beräknad rehab - oklar. Ingen utveckling hittills.

Game plan
Inte kasta in handduken innan jag fått resultat från röntgen och en, två eller tre second opinions på foten.

#sjukgymnastik

Vad kan jag göra
Sjukgymnastik - Tre gånger om dagen för att stärka de små muskler som stabiliserar nackkotorna och för att få bättre hållning, eftersom dålig hållning och ergonomi är troliga bakomliggande orsaker.

Yoga - Jag kan inte göra chaturanga eller armbalanser, men det hindrar inte att jag modifierar passen och fokuserar på andra saker, som andning, flow och fördjupning i de positioner jag behärskar.

Simma - Med fenor för att kunna hålla ett rimligt tempot eller teknikträning utan fenor med fokus på korrekt genomförande. Jag är kanske inte så snabb utan fenorna, men jag kan fortfarande jobba på att få en snärtig höft, effektivare benspark eller ett bättre ryggsim.

Cykla - Nöden har ingen lag. Är inte alls främmande för MTB-turer i skogen med Reka och sunt skeptisk till att placera en trainer i biorummet igen.

Crosstrainer - Borde ha varit ett stående inslag i min träning inför Rockman. Trappmaskin eller crosstrainer är skonsamt mot foten och ett utmärkt alternativ till löpning.

Styrketräning - Under regelbunden övervakning av grymmaste PT-Tompa så att jag inte belastar fel muskler pga skadorna. Perfekt att ägna hösten åt att bygga upp massiv styrka i ben, höfter och rumpa. Och överkroppen för all del.

Sammanfattning
Ser man det så här så känns det faktiskt inte så illa. Snarare tvärt om. När jag har läkt och kommer igång med den vanliga träningen kommer jag vara i riktigt fin form. Nästa sommar kanske blir min bästa tävlingssäsong hittills.

Slutligen en välkommen egoboost. Känns onekligen ganska mäktigt att få en artikel länkad i Vansbrosimningens nyhetsbrev, nämnd i samma sammanhang som bästa simgurun Micke Rosén. Jag känner mig ödmjuk och lite stolt. Karriären pikar.

Läs min artikel här och Mickes dito här.