Det här är jag och David den 6 september i år. Det är första tillfället på terminen för träningsgruppen och vi har precis maxat 200 meter på tid. Efter en stenhård kamp satte vi tassarna i kaklet exakt samtidigt, efter 3:05.
Målet för nästa tidtagning blev med ens solklart - då skulle jag simma på under tre minuter.
Nästa gång är idag. Skulle varit idag. När jag fick veta det imorse fick jag först prestationsångest. Med de senaste rätt vidriga månaderna färskt i minnet känns jag långt från att ha den tiden i kroppen, och min första tanke var därför att jag inte ville simma.
Men ganska snart kom jag på hur larvigt det var. Jag brukar fungera så här. Efter kort betänketid började jag istället se fram emot att få ett kvitto på vad jag kan prestera precis just nu. Idag. Med höstens bagage. Med fyra veckor av i snitt 14k/vecka simning i kroppen (och 6000 meter bara igår).
Istället ligger jag hemma i soffan med Tratte. Jag var lite snorig imorse, vid hyfsat god vigör när jag lämnade jobbet och på gränsen till dödssjuk när jag kom hem.
Okej, jag överdriver. Men jag är för förkyld för att simma. Så jävla deprimerande.
Den här veckan är min återhämtningsvecka och det kan tyckas lämpligt att detta avbrott i mitt fysiska välmående inträffar just nu, men jag har fått lära mig att det inte är återhämtning att vara sjuk. Det är att vara sjuk.
Jag hoppas därför att tillståndet är snabbt övergående. Puss, hej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar