Hur är det på Mallorca nu? Egentligen?

Jag har blivit spanifierad. Omvänd, förändrad, pånyttfödd. Nä, kanske inte riktigt, men det är ett helt annorlunda tillvaro nu mot innan. En ny livsstil. En anpassning har skett och sker fortfarande till den.

• Jag börjar nu äntligen, om än långsamt, lära mig att jag inte måste passa på att gå ut när det är soligt. För sol är det nästan alltid på Mallorca. Och är det inte soligt så är det oftast så varmt att man tror att det är soligt. Helt omvänd är jag dock inte. Det är fortfarande skönt när det regnar eftersom jag då med säkerhet vet att jag inte behöver gå ut och leka. Och regnet gör luften frisk och klar.

• Även om det oftast är varmt är det då och då något kallare. Trots att folk ligger på stranden i bikini kan jag ibland känna att jag behöver ta på mig en liten tröja för att inte frysa när jag går ut. Typ om det är lite molnigt, kall vind och bara sådär 25 grader.

• Jag har fått helt andra mattider än i Sverige. Hur det har kunnat hända är för mig en gåta, men ingen i hemmet riskerar att bli mördad trots att vi inte äter frukost före kl.10 vissa dagar. Det har hänt att lunchen inte landat i magen förrän vid kl. 15:30 och middag äter vi i princip aldrig före kl. 21. Och det är beroende av första punkten ovan. Här kan man njuta av sol och värme på stranden till sent och det känns helt enkelt orimligt att äta tidigare.

• Jag har fått en skev prisbild. Det har gått så långt att jag tycker att allt som kostar över 20€ är upprörande dyrt. Oavsett var det är. Ett favoritvin vi hittat i affären kostar 2,85€. Ett sånt skulle antagligen inte vara drickbart i Sverige, om det ens gick att få tag på för det priset. Och kläder, inte nog med att det är billigt - det behövs knappt heller. Jag går främst i bikini ändå.

• Jag tar med mig ALLT när jag går till stranden. Stor kylväska, parasoll, strandfilt, badhandduk, snacks och underhållning. Även när jag bara går 50 meter rakt ner från huset för att vara där en timme. Snart har jag förmodligen även med mig en solstol och ett bord.

• Det här har nog ingenting med huruvida jag har blivit spanifierad eller inte att göra, men sedan jag flyttade hit har jag slutat längta bort. I Sverige kollade jag alltid efter resor, drömde om semestrar, palmer, turkosa hav och värme. Sånt som jag älskar. Sånt som finns här. Varför skulle jag vilja resa någon annanstans när jag redan bor mitt i paradiset? Att vara nöjd är skitlätt.

Detta om detta. Nu över till vädret. Eller, jag menar annat. Nu över till annat.

Det är ett par medmänniskor (tänk >5, kända och okända) som, sedan gränserna öppnades, har frågat mig hur situationen egentligen är på Mallorca? Törs man komma hit? Har affärer och restauranger öppet? Känns det tomt och ödsligt? Måste man ha munskydd jämt? Jag förstår att man vill veta och sannolikheten att man ska hitta bra information från spanska myndigheter är ungefär lika stor som den att trampa på en Fjärsing. Minimal, alltså.

För varje vecka blir det fler och fler turister. Det betyder att fler restauranger och fler affärer öppnar vartefter. Jämfört med under karantänen känns det smockfullt med folk nu, men jämfört med en vanlig sommar är det ganska tomt. De räknar med att ungefär 70% av butiker, hotell och restauranger kommer att öppna den här säsongen.

Häromdagen tvingades två av partygatorna i Magaluf och Palma stänga i minst två månader framöver på grund av att en stor grupp människor, främst engelsmän och tyskar, inte kunde uppföra sig. De hoppade på bilar, förde oväsen, bar inte munskydd och höll inte avstånd. Människors dumhet upphör aldrig att förvåna.

Sedan förra veckan är munskydd obligatoriskt att bära på alla allmänna platser utom på stranden, vid poolen, i naturen eller när man idrottar. Alla mindre detaljer kring detta är fortfarande oklara - t ex om en rask promenad räknas som idrott, om landsbygden räknas som natur osv. I Andalusien behöver de ha munskydd även på stranden, så i nuläget är jag tacksam över våra regler. Men jag skulle personligen inte åka hit på semester under de premisserna. Hellre vänta till nästa år.

Det är sjukt obekvämt med munskydd i värmen, så är det bara. Jag tror på att munskyddet kan hjälpa i stängda utrymmen, och jag har inget emot att bära det där. Däremot har jag synnerligen svårt att förstå vilken nytta det gör när jag promenerar utomhus i friska luften. Har inte läst någonting som tyder på att smittorisken skulle vara speciellt stor där, såvida vi inte pratar stora folksamlingar där man inte kan hålla avstånd från varandra. Men det spelar förstås ingen roll vad jag tror. Man får bara hoppas att beslutet kommer från någon som vet.

Spridningen av Covid-19 har ökat igen i Spanien och några områden, bland annat Barcelona, har obligatorisk eller rekommenderad lockdown igen. Även antalet fall på Mallis ökar. Jag känner mig ganska uppgiven. Men tanken på en ny karantänsituation är inte så obehaglig faktiskt. Det hade sina fördelar, framför allt när vi gick in i fas 1 och 2. Bäst var att jag fick vara med Dani hela dagarna. Det är tråkigare hemma utan honom.

Utflykter på Mallorca

Efter sju veckor i karantän lättade den spanska regeringen på restriktionerna och sedan dess har vi hunnit med en hel del utflykter, korta och långa. Joråasatteh...

Det första jag gjorde med min nyvunna frihet var att köpa en cykel, en Scott Sub Cross 40. Jag ville ha en cykel som lämpar sig för transport mellan olika platser och som funkar bra även i lätt terräng och på grusvägar. Är hittills mycket nöjd med min nya kompis Matador. Fast jag vill ändå vara tydlig med att jag fortfarande i huvudsak är emot all typ av cykling.

De första två veckorna av frihet fick vi bara vistas utomhus kl. 6-10 eller kl. 20-23, så vi passade på att utnyttja morgnarna, men efterhand har livet allt mer återgått till det normala.

12 maj - frukost vid Playa de S'illot

Jag och Dani packade frukosten och cyklade iväg till Playa de S'illot, vilket inkluderade backjävlar från helvetet. Sjukt jobbigt för en otränad kropp. Att sitta ner och ha picknick var vid den här tidpunkten olagligt, men det var ett helt fantastiskt lagbrott!

13 maj - på berg med Berg - Puig de Sant Marti

Äntligen fick jag gå i bergen, som jag längtat! Det var inte helt lagligt genomfört, men det var å andra sidan inte helt enkelt att reda ut reglementet. Det var nämligen tillåtet att träffa Sofia, men bara hemma eller på restaurang, inte utomhus. Det var lagligt att ta bilen för att besöka henne, men inte att åka samma sträcka för att motionera. Berget i sig låg för långt hemifrån för att det skulle vara lagligt att promenera dit, men om vi hade löptränat hade det varit tillåtet. Fast då inte tillsammans eftersom all motion utom promenader måste ske enskilt. En promenad fick inte vara längre än en timme men en löptur kunde vara hela det tillåtna spannet för att vistas utomhus, 06:00-10:00. Slutligen höll vi som synes inte det sociala avståndet på minst två meter. I övrigt en fantastisk utflykt.

15 maj - frukost i Alcanada

Det behöver inte alltid vara komplicerat. Vi packade frulle och hojade till Alcanada. På en liten stenstrand parkerade vi cyklarna och bredde ut våra handdukar, åt och tog en liten tuppis. Sen var det dags att åka hem innan utegångsförbudet som förvandlade alla, som inte var inomhus, till pumpor.

25 maj - vandring längs Camí de Cala Boquer

Efter ett tidigare försök, då med cyklar, på Camí de Cala Boquer i Pollença var vi nu tillbaka för att göra ett nytt försök till fots. Denna gång med vännerna Sofia och Emelie. Vi bjöds på en lätt, fin och lagom lång promenad genom en mäktig dalgång. Belöningen blev medhavd picknicklunch vid havet. Denna utflykt var helt laglig, då vi precis gått in i en ny post coronafas där nästan allt var tillåtet så länge vi hade munskydd på alla platser där vi inte kunde hålla minst två meters avstånd till människor vi inte bor ihop med. Fantastisk dag, även om vi fick några droppar regn på oss mot slutet.

29 maj - soluppgångsfrukost på Puig de Sant Martí

Den här gången tog jag och Daniel bilen upp på berget för att titta på soluppgången. Det var magiskt fint att se dagen gry och solen gå upp bakom bergen, samtidigt som vi åt frukost, slogs mot myggor och värmde oss med te. När klockan ringde 05:00 kändes inte utflykten som någon bra idé, men väl på berget var det såklart värt det. Otroligt vacker morgon. Efteråt åkte vi hem och fortsatte sova.

29 maj - vandring i Son Real

Samma dag som vi såg soluppgången hann vi med ytterligare en utflykt. Den andra gick till Son Real. Vi parkerade i Son Serra de Marina och promenerade längs havet till Can Picafort och tillbaka. Givetvis med stopp för medhavd picknicklunch och fika. Passerade ruiner, märkliga stenformationer, grottor, en antik begravningsplats och flertalet nakna, äldre män med stjärten i vädret.

30 maj - picknicklunch i Alcanada

Efter att ha varit i karantän så länge hade jag en enorm längtan efter att vistas utomhus i naturen, om så bara för en liten stund. En dag tog vi cyklarna till Alcanada och åt lunch. Medhavd, hemlagad tortilla, oliver, salmorejo och mitt spanska favoritbröd. Tystnad och vågskvalp. Helt underbart! 

2 juni - utflykt till Sa Calobra

Jag, Dani och Sofia åkte iväg på bilutflykt och spanade in Sa Calobra, Torrent de Pareis och Cala Tuent. Vi bjöds på makalösa vyer, dramatiska berg och opera på hög volym, slingrande vägar och bad i turkosglittrande hav. Mallorca är helt jävla amazing! Just nu är det dessutom extra tacksamt att njuta av dessa vackra platser, eftersom det är så gott som folktomt överallt.

13 juni - bilutflykt till Formentor och Cala sant Vicenc 

Besättningen på utflykten till Formentor bestod av mig, Dani, Emelie och Sofia. Vi höll på att blåsa bort på de två utsiktspunkterna vid Es Colomer, åt picknicklunch med getterna vid Cap de Formentor, förbannade de ynkliga molnen som skymde solen på Playa de Formentor och chillade, fikade, och badade vid Cala Sant Viçenc. Vi hade ingen tydlig plan för dagen, förutom mitt stående krav om att lyssna på opera när vi körde serpentinvägarna i bergen, utan det fick bli som det blev. Och det blev fantastiskt. Blev helt matt av alla storslagna vyer.

16 juni - vandring till Coll Baix

Att återvända till stranden Coll Baix hade stått på min önskelista länge. Jag, Dani, Sofia och Mats tog omvägen över lilla berget dit. En promenad på ca tre timmar och några hundra höjdmeter i stekande sol och lätt vind. Vi gnolade på Habanera från Carmen och njöt av vyerna över Alcudia och Pollenca. När vi klättrat sista biten ner till stranden blev vi mötta av Joan och kastade oss i havet för att kyla ner oss innan vi åt vår medhavda picknicklunch. Efter några timmar på stranden tog vi raka vägen hem, ca två timmars promenad, och firade med drinkar i hamnen. 

Jag älskar utflykterna på den här ön!

Statusrapport

Jag har varit dålig på att blogga och det är una puta mierda eftersom jag vet hur mycket jag uppskattar att läsa gamla inlägg. Men jag har inte riktigt vetat vad jag ska skriva. Mer än att livet är jävla bra.

På Mallorca lunkar det på. Det finns inte så mycket att berätta om, men vardagen är ändå så magnifik att den borde förmedlas. Jag ska bli bättre på att värna om det lilla, så att jag i framtiden kan få hjälp att minnas den här väldigt bra tiden i mitt liv.

Jag jobbar hemifrån på dagarna, ungefär halvtid. Jag trivs med det och jag trivs med mitt jobb. Jag hoppas att jag kommer att ha råd att fortsätta så här, men jag ska inte sticka under stol med att jag just nu är orolig för vilken skada Corona kan göra på företaget den närmsta tiden.

I läggan har vi balkong och vardagsrum mot skuggsidan av huset, och det är ganska kallt inomhus på dagarna. Men det gör det inte mindre härligt att kliva ut genom dörren och inse att det är sol, vindstilla och över 20 grader ute. Typ varje dag. Det möjliggör också mysiga kvällar framför öppna spisen.

Jag älskar att vara omgiven av berg. Jag är inte längre helt säker på att havet har störst dragningskraft på mig. Man ska inte underskatta kullarna. Jag går inte upp på dem så värst jätteofta men vetskapen om att jag kan är en skön kudde att luta sig mot.

Jag tyckte nog bättre om stranden vid Playa de Muro än här i Alcudia, utan att med det säga att jag inte gillar den som ligger utanför fönstret. Det är så jävla lyxigt att bara kunna gå ut och sätta sig i solen. Nu har de dessutom tagit bort allt sjögräs som flöt iland med stormen i januari, så stranden är riktigt fin igen. Perfekt att förlora i boccia på.

Simningen är ett litet smolk i bägaren. Jag har superlåg motivation för att utmana mig i vattnet. Saknar kompisar, saknar coach och saknar driv. Men jag saknar också endorfinerna som ett riktigt hårt och bra träningspass, eller varför inte ett pb, ger. Jag simmar, men ganska kort och väldigt ostrukturerat. Det är härligt, men inte med samma klös som tidigare. Jag antar att det är okej.

Min träning har alltid varit inriktad på att förbättra min tid i Vansbro, och jag har ännu inte bestämt mig för om jag fortfarande vill satsa på det eller bara åka dit, mysa med Karin och Matilda och simma utan målbild.

Dani fortsätter att leverera som pojkvän. Det har visat sig att det inte alltid är plättlätt att gå in i något nytt när båda har långa relationer bakom sig, men jag tycker vi löser det väldigt bra. Speciellt med tanke på den språkförbistring som finns, och som försvårar nyanser i kommunikationen.

Det blir dock bättre hela tiden. Han jobbar hårt med att utveckla sin engelska och jag kämpar vidare med min spanska. Nu, efter 212 dagar med Duolingo, har jag äntligen börjat få lära mig hur jag ska uttrycka saker i dåtid. Om jag bara hade någon spanjor som jag kunde öva på att prata med hade det varit perfekt...

Dani försöker även lära sig svenska. Det är enligt uppgift ett jävligt svårt språk, och för honom hade det förmodligen underlättat om jag hade kunnat åtminstone ett smul grammatik. Men det kan jag inte. Å andra sidan sprider sig antalet svenskar i hans omedelbara närhet i samma takt som Coronaviruset, så han kanske kan hitta någon annan som kan.

Övrig information är att jag har blivit rätt tjock. Beror på att all mat är god, i synnerhet den som Dani lagar, och att det alltid är sol och trevligt att sitta på uteservering och dricka öl/rosé/sangria.

Jag försöker åtgärda efter bästa förmåga, mest för att jag inte orkar köpa massa nya kläder. Vore bättre om jag kunde passa i de jag har.

Hej nya livet!

Om du inte har hängt med riktigt i svängarna så kommer här en kort resumé:
Jag har dragit, puss hej. Bor på Mallorca nu, i Alcudia med Daniel.

Vägen till Mallis gick via Danis föräldrar i Zagrilla i Andalusien. Otroligt vacker plats!

Dani såg till att jag fick en maxad upplevelse. Vi turistade, firade Magic Kings (vilket egentligen kräver ett eget inlägg pga mängden tankar och frågor det genererade), handlade ekologiskt vin så lokalt att det saknade etikett, vandrade i bergen, smakade på oliver och apelsiner direkt från träden (rekommenderas ej) och åkte skridskor. Fikade och åt churros.

Jag fick såklart också träffa föräldrar, syskon, farbröder och mostrar. Det kindpussades vilt och jag fick massor av presenter, men ingen pratade engelska. Mina kunskaper i spanska kommer från ca 150 dagars studier i appen Duolingo. Jag kan tillräckligt mycket för att förstå att jag inte kan ett jävla jota.

Men alla var supersnälla och jag ansträngde mig verkligen för att säga det jag kunde på spanska. Inte vara feg. Danis pappa gjorde sitt bästa för att vidareutbilda mig och hans mamma tyckte nog mest att jag var söt när jag försökte säga något.

Jag är glad att jag har träffat Dani. Han bryter ner murar kring orimliga fack jag placerat mig själv i, han är rolig, snäll, otroligt lyhörd och omtänksam. Han är supersnygg och har stora bruna ögon med ögonfransar lika långa som de jag betalade 650 kr i månaden för att få. Han tar hand om mig och han lagar väldigt god mat.

Älskar varje sekund av det nya liv jag har. Faktum är att jag har svårt att förstå att allt det jag upplever nu är min vardag. Att jag inte behöver lämna det här. Att bo i Sverige är på vintern som att leva i en svartvit film.

Här är det färgfilm, även om det förstås kan vara kallt, regnigt och blåsigt. Men det är mycket ljusare.

Förra veckan drog en storm förbi med vindhastigheter upp till 25 m/s i byarna, och under två dagar var det svartvitt även här. Stranden är nu full av alger, bryggorna är sönderblåsta och en gammal båt ligger i strandkanten. Men nästa veckan förväntas det bli upp emot 20 grader. Färgen har återvänt och vi får svensk sommar i januari.

Jag känner stor tacksamhet över att jag har haft och har ett så bra liv. Ofta vill jag använda ordet tur men det handlar inte bara om det. Det är JAG som gjort det här möjligt. Jag kan inte styra över allt i livet, och jag har inte alltid kraften att göra de ändringar jag kanske borde, men i slutändan vet jag att jag själv är ansvarig för min egen lycka.

De flesta begränsningarna sitter i mitt huvud och ingen annanstans. Tar det stopp i en riktning är det bara att försöka hitta en ny, och kanske blir det bättre än man vågat drömma om...

Jag och Dani bor i en liten lägenhet ungefär 30 meter från stranden. Från balkongen ser man havet, bergen och palmer. Det är dessutom nära till simhallen/gymmet, mataffären och Alcudias restauranger. Jag älskar den här lägenheten även om den hittills inte varit helt problemfri.

Det första som hände när vi precis avslutat tre dagar av intensiv städning var att golvet sprack med ett brak. Men de vi hyr av har hittills varit toppen, alla problem vi påpekat har åtgärdats. Vi fick snabbt ett nytt golv. Och lägisen har AC, öppen spis och balkong. Och lite annat förstås.

En bra sak med livet här är kontrasten mellan solig sandstrand på dagen och att kura upp sig i soffan med filt, bok och tända ljus på kvällen. Det är vinter men inte på ett utmattande sätt, utan lagom mycket av allt.

Jag är barnsligt glad över att kunna kliva direkt ut i sanden när jag lämnar lägenheten. Att promenera längs vattnet efter jobbet i värmande solsken, kanske fika på en brygga, är en lyx som är svår att sätta ord på. Just nu är det lite extra bra, eftersom Dani är ledig.

Det är också häftigt att vara i princip ensam på stranden nu när jag vet hur det brukar se ut på somrarna. Och det är något speciellt med turkost vatten. Har alltid varit svag för det. Jag gillar inte att simma i saltvattnet, men färgen får min mage att göra små krumbukter av lycka.

Så... detta om detta.

Här är jag nu. Mitt bland soluppgångar, spanjorer och palmer. Vet fortfarande inte hur det hände. Känner ibland osäkerhet över vem jag är. Är rädd att jag ska vakna upp ur drömmen och att alla ska skratta åt mig för att jag trodde det här var på riktigt.

Men jag tänker också att allt det är rimliga tankar när en tidigare turbulent och oklar situation på ganska kort tid förvandlas till en solskenshistoria, bokstavligt talat. Kom gärna och hälsa på.