Att köpa bostad i Spanien

Tycker du att den svenska bostadsmarknaden är klurig att ge sig in på? Håll dig då för allt i världen borta från den spanska. Herre je... det här är en helt annan nivå.

(Bilderna har inget med texten att göra utan visar bara random hus och lägenheter som vi har tittat på och med största sannolikhet inte kommer att bo i.)

Till att börja med finns inget Hemnet i Spanien där du hittar ALLT som är till salu i det område du letar. Ingen sida där du lätt kan surfa runt mellan tillgängliga objekt, utan sökandet måste ske sida för sida. I Alcudia finns väldigt många mäklare och utanför Alcudia finns ännu fler mäklare som ibland även förmedlar bostäder i Alcudia. Det blir många webbsidor att hålla koll på. Alla mäklare är heller inte så intresserade av att sälja sina objekt. En firma tog till exempel nästan två veckor på sig att ringa tillbaka när vi visade intresse. Mañana mañana.

Home styling har inte kommit till Mallorca ännu och mäklarbilderna här är rena drömmen för Hemnetknarkarna på Instagram. Planritning finns bara undantagsfall och allt för ofta visar inte bilderna bostadens alla rum. Kvaliteten på bilderna är generellt dålig och spanjorerna har vanligtvis så mycket prylar och konstig möblering att din hjärna behöver gå ner i spagat för att du ska kunna föreställa dig hur bostaden skulle kunna se ut.

En bostad säljs oftast inte exklusivt hos en mäklarfirma, utan samma hus eller lägenhet kan återfinnas på tio olika sajter. Gärna med tio olika pris. En lägenhet kan på en svensk mäklarsida kosta runt miljonen mer än på en spansk, men även på spanska sidor kan det skilja nästan 100.000 euro. 

Utöver köpesumman tillkommer ungefär 10% i avgifter, notarie, skatt med mera, så priset är ALLTID högre än vad som anges. Dessutom bör man ha en advokat som kontrollerar att allt står rätt till med den tänkta bostaden. I det stora hela en liten summa, men tillsammans med allt annat...

Att skippa advokaten känns tyvärr inte aktuellt, eftersom det har visat sig att ganska många hus, framför allt utanför Alcudia, är svartbyggen. De är olagligt byggda men preskriptionstiden gått ut och de kan därför inte rivas. 

Husen är ute på marknaden och säljs som vilka andra hus som helst, men som ägare kommer du aldrig beviljas bygglov för att utföra några som helst förändringar i fastigheten. Du får heller egentligen inte bo där, även om folk gör det, eftersom de saknar tillstånd för att räknas som bostäder. Husen befinner sig i någon slags limbo och det är inte möjligt att göra om dem till lagliga. Om jag har förstått den här mishmashen rätt alltså. 

Ett vanligt misstag vi har gjort är att tro att en bostad som ligger ute hos en mäklare för försäljning verkligen är till salu. Jag behöver mer än en hand för att räkna antal objekt vi har sett på webben och varit intresserade av att titta på men som i slutändan inte är aktuella för försäljning på grund av anledning.

Faktum är att vi för nån månad sen eller två var en hårsmån från att köpa en drömlägenhet. Vi tittade på den två gånger och båda gångerna var säljaren hemma och visade och berättade. För att göra en lång historia kort så skrev hon i slutändan aldrig under försäljningsdokumenten hos mäklaren, utan bestämde istället att hon inte längre ville sälja. Så gick det med det.

Att säljaren är hemma när man tittar på objektet är mycket vanligt. Här finns inga officiella, öppna visningar utan du bokar tid med mäklaren. Att mäklaren i sin tur bokar upp säljaren för visning innebär inte att personen som bor i lägenheten då är på plats, beredd att visa bostaden. Nej. Det kan krävas ett antal påringningar innan man ens får komma in. Att öppna skåp och gå igenom huset eller lägenheten ordentligt är väldigt mycket svårare när ägaren eller hyresgästen står bakom ryggen och flåsar en i nacken än när endast mäklaren är med.

I ett hus vi besökte fick vi inte se hela huset på grund av att det, enligt utsago, bodde en deprimerad son i ena delen. Vem köper ett hus utan att ha fått se hela?! I ett annat hus fick vi titta in i ett av rummen lite snabbt bara, eftersom tonårssonen låg och sov där mitt på blanka eftermiddagen.

Just nu känns det som att vi har tittat på precis varenda lägenhet och hus som är till salu i vår prisklass i hela Alcudia med omnejd. Känner mig rätt uppgiven och trött på det här. Ikväll ska vi titta på ytterligare ett, så håll tummarna för att det här får ett slut snart så att jag kan ta tag i nästa problem - att bosätta mig i Spanien på riktigt. Att köpa hus är en barnlek i jämförelse med det.

(Ps. Det finns en sida som heter idealista.es som samlar en del objekt som är till salu. Kika gärna in där, klicka dig vidare till Mallorca och välj inte de dyraste objekten om du vill förstå vad jag menar med bilder och möblering.)

Haru flyttat eller?

-"Haru flyttat till Mallorca?"

Det är en mycket vanligt förekommande fråga nu för tiden. På förekommen anledning. Mitt svar är alltid detsamma: hur definierar du flyttat?

Jag har varit här 14-15 veckor sedan i maj. Det är ganska mycket. Det är kanske likt en flytt. Men måste vi verkligen sätta namn på det?

Ganska ofta har jag svårt att ta in situationen. Hur hamnade jag här? Jag tror det är Eva Marie som brukar prata om att "kasta hjärtat över hindret så följer resten av kroppen efter".

Det var kanske så jag gjorde. Oavsett hur det gick till så är jag här nu. Bland berg, spanjorer, sandstränder och utomhusbassänger. En fantastisk tillvaro, jag känner mig tacksam för allt!

Men det är inte alltid lätt. Helvetes fan nej. Det är faktiskt lite jättesvårt emellanåt. Jag gillar inte förändring. Jag har svårt att komma till ro.

Allting är annorlunda och jag är trött. 300 mil hemifrån, utan vänner, familj och mitt älskade lilla jyckestycke. Jag är inte trött på situationen, bara trött på att hela tiden behöva kämpa mot elaka, inre demoner som säger att det här inte kan vara min verklighet.

Jag påminner mig själv om att JAG bestämmer vad som kan vara på riktigt och inte, men ibland vill jag bara ge efter och skrika att JAG ORKAR INTE FÖRÄNDRAS MER och falla ihop.

Missförstå mig rätt. Mitt i allt det svåra är det ibland också väldigt lätt. Väldigt lyxigt.

Och det är fan så mycket lättare att fightas med sig själv när man går sin morgonpromenad i vattenbrynet i shorts och t-shirt. Eller när man har sand mellan tårna. Eller flyter runt i sin gnistrande favoritbassäng med solen brännande på ryggen. Och en del annat.

Men just idag, eller kanske bara just nu, vill jag mest av allt sätta mig ett hörn någonstans och säga alla fula ord jag lärt mig på spanska och äta godis.

Jag gör inte det. Jag lagar lunch och går och simmar istället. Sen kommer allt kännas bra igen.

Träna med tanke, tävla med känsla

Igår var jag på föreläsning i Folkets Hus i Solna och lyssnade på Johan Plate. Det var Stockholmsidrotten och SISU som bjöd in och temat var inspiration och mental träning.

Jag har varit på en föreläsning med Johan tidigare, en av de bästa under alla mina akademiska år, och även om jag kanske inte lärde mig så mycket nytt igår så är han väldigt intressant att lyssna på. Otroligt kunnig inom idrott generellt och förstås en kung på mental träning. Han har coachat... alla.

Det första Johan nämnde var att den viktigaste mentala träningen är den fysiska. Man måste bli skicklig på sin idrott. Ibland behöver man göra upp med sin egen inre mentala bild av vad som är möjligt och inte möjligt att göra. Vi har ofta inre spärrar - "jag kan inte", "det går inte" som hindrar oss.

Såväl verkliga som tänkta upplevelser skapar grund för kommande prestationer. Hjärnan har svårt att skilja på vad som verkligen har hänt och inte, så genom att visualisera den framgång man vill nå kan man öppna upp vägen dit.

Johan pratade också om vikten av positiv förstärkning. Motgång kan noteras men ska inte värderas. Lyft istället det som var bra (finns alltid något) och förstärk det ytterligare. Positiva tankar kan dessutom göra att du lever längre. 7,8 år faktiskt, enligt en amerikansk studie.

Erkänn aldrig att du kan misslyckas förrän du har gjort det.

Det är många faktorer som ska klaffa för att man ska nå en topprestation. Och det finns ännu fler definitioner av vad som är en topprestation. Det kan bara du själv avgöra.

Johan föreslog att man ska sätta upp ett till tre mål inför varje tillfälle där man vill prestera:

• Resultatmål - placering i jämförelse med andra
• Prestationsmål - göra MITT bästa lopp, kanske slå personligt rekord
• Känslomål - uppnå en viss känsla under eller efter loppet

Träna med tanke - tävla med känsla!

Jag blev glad av citatet ovan när jag såg det, eftersom det satte ord på hur jag själv gör. De senaste åren har jag bara försökt fokusera på känsla när jag simmat lopp, för att få bukt med min prestationsångest. Och det har funkat så himla bra. Istället för att sikta på en snabb tid har jag fokuserat på att simma med hög ansträngning. Det gör mig mer avspänd och tar hänsyn till dagsformen. Hittills har det blivit PB varje gång.

Föreläsningens tre timmar gick fort. Som underhållning betraktat var det en riktigt bra kväll. Värd!

Att vända prestationsångest till något bra

Känslan när man kommer till simträningen i Vårby kl. 07:00 en höstmorgon, och får se coachens pass. Fast as a shark. GAH! Hundringar "all out" med tidtagning. Fyra stycken. Och en explosion av tankar i huvudet.

Och när jag gick därifrån - ännu fler tankar. Jag lärde mig mycket under morgonens två timmar. Och jag är så tacksam att jag det här passet kom just nu, just idag.

Hade jag i förväg vetat vad som väntat hade jag sannolikt inte ens åkt dit. Vilket misstag det hade varit. Min absolut första tanke när jag såg passet var - jag gör det inte. Jag är ur form. Jag vill inte.

När jag lugnat ner mig en smula tänkte jag att jag åtminstone kunde simma alla med fenor.

Något annat resonemang än ovanstående var inte att vänta. Jag landar alltid där när det ska tas tid. Jag hatar tidtagning. Men det lustiga är att jag samtidigt älskar det. Men varje tillfälle verkar kräva att min hjärna går berserk en stund innan den accepterar situationen.

Jag landade i att simma två hundringar utan fenor och två hundringar med. Vilan mellan varje hundring blev ca 5 minuter + 4x50m lugn simning.

I vintras simmade jag alla mina hundringar under 100x100m snabbare än jag simmade en hundring idag. Jag simmade Vansbros 3km med ett lägre snitt. Mina tider, framför allt de utan fenor, är katastrofala. Men samtidigt talande.

Så även om jag vet att jag har simmat fortare förut, så kunde jag inte det just idag. Och jag vet varför. Det är inte hela världen. Nu är jag ju på banan igen och varje vecka kan jag lägga kraft och energi på att utvecklas och hitta formen igen. Herrejiz, det är bara september! Nystart ffs!

Det jag lärde mig av de första två hundringarna utan fenor var att den fysiska begränsningen var större än jag trodde. Och jag blev påmind om hur svårt det är att simma med armar tunga av mjölksyra. Dessutom kan jag glädjas i efterhand åt hur bra träningen faktiskt fungerade förut, när mitt mål var bra tider på korta sträckor.

Delar av mig skäms över att jag inte kunde göra bättre ifrån mig, men jag jobbar hårt på att inte låta mina prestationer definiera mig som vare sig person eller simtränare. Jag fokuserar istället på allt som jag lärde mig av dagens pass och DET gör mig bättre.

Av hundringarna med fenor lärde jag mig att även den mentala formen är en färskvara. Eller kanske snarare kombinationen av fysisk utmaning och mental styrka. Jag hade inga höga förväntningar på mig själv och då är det svårt att prestera.

Med fenorna fick jag visserligen en betydligt bättre känsla i simningen, samma känsla som jag eftersträvar att få utan dem, men det var inte förrän sista hundringen som jag vågade trycka på. Jag vet helt enkelt inte längre var mina begränsningar sitter. Förut var den vetskapen knivskarp.

Så. Med mig från morgonens skärseld har jag massor av nya lärdomar och ett antal tider som jag utan större svårighet snart kommer att kunna förbättra. Allting har ett pris, och en trög start är vad det kostar att lägga träningen på hyllan under alldeles för lång tid.

Hur står det till med simformen?

Med tre veckor kvar till Vansbro är det dags att ställa frågan. Hur står det till med formen? Och följdfrågan - har det någon betydelse?

Min träning den här våren har varit ofokuserad och sporadisk. Jag har haft flera uppehåll på ett par veckor åt gången. Den nödvändiga lite tuffare träningen har uteblivit och simningen har mest varit i form av livsuppehållande syfte.

Det har funnits andra saker som har tagit det mesta av min energi den senaste tiden och det är svårt att prestera under såna omständigheter.

Om precis det pratar Eva Marie och Charlotte Karlsson i senaste avsnittet av podden Mentala mästare. En podd jag verkligen kan rekommendera. Mental träning är så oerhört viktigt, oavsett vilken nivå du befinner dig på och vilken idrott du utövar.

Så tillbaka till analysen av min simform.

Häromdagen simmade jag i Edsviken. En kilometer åt ena hållet och en kilometer åt andra hållet. Mulet och grått, lite blåsigt. Ödesmättat, oinbjudande och inte alls lika fint som på bilden ovan som är från när jag och Fanny tog en 6,5 km lång fikatur till Ulriksdals slottscafé.

Klockade första kilometern på 22 minuter och tänkte att jag är slut som simmare redan innan karriären börjat.

Klockade andra kilometern på 17:30 och tänkte att det kanske finns hopp.

Idag var jag i Mörbybadet och simmade teknik samt 10x100m @2:00. Klassisk serie. Och jag simmade precis lika fort som jag gjorde för ett år sedan. Inte snabbare, men lika fort. Vilken vinst!

Tittar jag på Garmin Connect har jag simmat MER det här året än förra.

Vad säger det här om formen då? Egentligen ingenting. Det betyder ingenting.

Vilken form jag är eller inte är i är oviktigt. Det enda viktiga är att jag kan släppa alla förutfattade meningar under Vansbrosimningen och som alltid fokusera på att ha roligt och vara rejält trött när jag kommer i mål. Det är det enda som betyder något.

Är jag rejält trött i mål vet jag att jag har gjort mitt bästa, oavsett vilken tid det innebär.

Ur led är tiden

Jag tror inte på tiden. Jag tror inte att en sekund alltid är en sekund eller att en dag alltid är en dag enligt det sätt vi måste se det. Jag tror att tiden och upplevelsen av den varierar. Den senaste veckan har till exempel i verkligheten varit 3-4 veckor. It's complicated.

Det är därför jag har kommit in i mina nya rutiner så bra. För att jag har gjort det i fyra veckor på en vecka. Fattar du?

Jag äter väldigt mycket mer vegetariskt, jag rör mig två timmar om dagen minst 6 av 7 dagar och jag försöker yoga varje dag. Springa två gånger i veckan. Jag är inte särskilt hungrig och jag mår fysiskt mycket bättre när jag inte matar mig med skräp. Har ju känt efter i nästan en månad!

Eftersom jag tycker om raka linjer, regler, restriktioner, planering och färg så loggar jag min rörelse på en liten färgkarta som gör mig glad.

Träningen består av simning. Med kompisar. Utan kompisar. Fart. Distans. Whatever. Färgglada baddräkter och fokus på att vattnet får mig att känna mig toppen, oavsett vilket tillstånd jag är i när jag hoppar i.

Jag har kommit in i yogaträningen igen. Gör en 30-dagarsutmaning på doyogawithme.com. Nästan alla pass hittills har varit provocerande lugna. Fokus andning och eventuellt sträcka lite i någon stackars muskel. Men det har varit mysigt, det har hjälpt mig att få in rutinerna. Och jag har börjat längta efter nästa pass.

Störst av allt är kanske att jag springer igen. Det går jättesakta och det är jättejättejättejobbigt, men jag springer. Och foten gör inte ont. När det blir uppförsbacke tar det stopp. Jag försöker jogga upp långsamt medan benen protesterar, lungorna protesterar och hela kroppen skriker. Det är så svårt och så jobbigt! Backar jag lätt tassat upp för tidigare ter sig som stora, branta berg nu.

Men jag springer. Jag springer! Typ.

Kanske blir det aldrig mer någon tävling som inkluderar löpning. Kanske är jag nöjd med att det är mysigt att jogga i skogen med Reka. Vi får se. Jag vill i alla fall aldrig mer hamna i samma mentala fälla kring träning och tävling som jag gjorde innan kroppen sa stopp.

MacGyver, fyra gummisnoddar, två valnötter och en liten hund

(Se till att ha ljudet på, då blir det här inlägget mycket peppigare!)



Jag tror inte att jag under hela mitt samlade liv mått så dåligt som jag gjorde under 2017. Både kropp och självkänsla havererade fullständigt. Jag kröp in i 2017 som en skadeskjuten fågel, och jag önskar att jag likt en fenix rest mig ur askan vid det här laget, men det har jag inte.

Däremot har jag förändrats. Och jag vet vad jag vill ha nu, men inte om jag kan få det. Det drar energi, som att försöka ösa en båt som läcker. Jag orkar bara en bråkdel av saker jag gjorde förut.

Det har förstås funnits ljusglimtar också. Många fina upplevelser och stunder. Det finns människor jag är otroligt tacksam över att ha i mitt liv. Att simma själv och att undervisa andra gör mig glad. Köttfredagar, promenader och betydelsefulla samtal över ett glas vin. Tillvaron är sällan helt svart eller vit.

Jag har många år känt att jag har haft allt. Varit väldigt lyckligt lottad. Älskat min tillvaro och haft mycket att glädjas över. Har jämfört livet med en stol med väldigt många ben. Min strävan har alltid varit att stolen fortfarande ska stå stadigt, även om ett eller ett par ben går av.

Min stol bröt ett ben och rasade omedelbart. Med dunder och brak. Jag hade inte alls identifierat var tyngdpunkten för stabiliteten låg. Jag vill att min stol ska bli hel igen. Jag vill det verkligen jättemycket.

Det enda jag behöver för det är MacGyver, fyra gummisnoddar, två valnötter, en liten hund och kanske något mer.

Hej 2018.

Varför jag älskar det tråkiga

Jag försöker komma igång med simningen igen efter 10 dagars frånvaro från bassängen. Uppehållet har berott på bristande ork/motivation och jag tillät mig själv att låta bli att simma, trots att jag visste att jag sannolikt bara var lat.

Men den här veckan har jag dragit igång igen och det var precis som väntat otroligt segt. Sirap i vattnet och passet på 3800m i onsdags gick i slow motion.

Motivationen lyser visserligen fortfarande med sin frånvaro men till detta tas inte längre någon hänsyn. Såg fram emot dagens 3900m i Vilundabadet lika mycket som mot en rotfyllning.

Till råga på allt var det en helt makalöst tråkig serie Hasse hade gett mig, en stege på 50-100-150m... upp till 400m och sedan tillbaka ner till 50 igen. Jättetråkigt!

Men det blev så väldigt bra! Jag simmade visserligen svinsakta, men genom att bara ligga och nöta meter efter meter (med lite variation av fenor och paddlar) fick jag tillbaka känslan i vattnet. Kände mig otroligt nöjd efteråt. Det här var precis vad jag behövde!

Och det är därför det är så himla bra att ha en Simfröken. Det må ha varit ett tråkigt pass på pappret, men i verkligheten var det egentligen ganska skönt. Och för mig kom det perfekt i tiden. Det är intressant att notera hur tankarna går, vilken inställning jag har och vilken mindfulness som infinner sig efter en stund under en sån här serie. Därför älskar jag det tråkiga!

Jag tycker om känslan av lätt ångest innan jag ska ner i vattnet, oavsett om det väntar tuffa intervaller eller något i stil med dagens stege. Det betyder att det på ett eller annat sätt utmanar min komfortzon. Och det är bra.

Jag vill simma alla typer av pass. Framför allt de jag ALDRIG skulle ge mig själv.

Prestationsångest och utveckling

Jag jobbar jättehårt med min prestationsångest. Ofta kan jag övermanna den men inte alltid, som i exemplet med benspark i grupp förra torsdagen. Där blir det mig övermäktigt.

Jag försöker läsa böcker om idrottspsykologi och mental styrka, jag jobbar med min inställning varje gång jag hoppar i vattnet och jag har ett par fina vänner, Theresia och Karin, som jag träffar då och då för att äta middag och prata prestation. Det har hjälpt mig väldigt mycket, liksom att mäta mina framsteg och bara jämföra med mig själv.

När jag känner mig pressad kommer jag ofta med ursäkter om varför jag inte kommer kunna prestera. Underliggande förkylning, stökigt liv, lite ont i armen, för lite sömn, det har inte gått så bra senaste tiden, har träningsvärk, är ur form, har tvättstugan, vahettere... å så.

Att stå på kanten och notera hur elever gång på gång uteblir när det är dags för tidtagningspass eller hur de kommer dit brottandes med samma känslor som jag brukar ha är väldigt lärorikt. I ett utifrånperspektiv blir allting klarare. Jag vet hur de känner och hur de borde tänka. Det är lätt att se när det gäller andra, svårt när det gäller mig själv.

Det handlar om att lyckas lägga upp prestationsångesten på kanten och simma iväg utan den. I slutändan är det ju faktiskt bara tider i en bassäng, det har inget att göra med om man är en bra eller dålig människa.

Samtidigt ÄLSKAR jag tider. Att jämföra, förbättra och analysera. Älskar! Det är det som driver mig.

Målgång på Solvalla Swimrun 2016

För nästan precis ett år sen la min kropp av. Jag fick diskbråck i nacken och en överansträngning i foten. Fram tills dess hade jag tävlat väldigt mycket (kolla i fliken ovan under "lopp" för att få en bild av hur mycket) och jag jagade framgångar. Fick för mig att folk förväntade sig saker av mig och jag kände mig hela tiden tvungen att redovisa min insats. Komma med ursäkter om jag misslyckats.

Men, och nu släpper jag en bomb: hela världen kretsar inte kring mig!

Faktum är att ytterst få egentligen bryr sig om vad klockan står på när jag går i mål på en sim- eller swimruntävling. Den som bryr sig allra mest är jag. Nära vänner kanske tittar på tiden och tänker "jaha!". Sen har livet gått vidare.

Det går inte alltid som man tänkt sig...

Min pappa är världens bästa inspirationskälla. Den coolaste gubben man kan ha haft turen att få som farsa. Han tävlar aldrig mot andra, han tävlar mot tävlingen. Och det är en motståndare som han inte alltid vet om han besegrar. För honom blir det inte så intressant med tider eller vad de medtävlande gör, de är ändå bara statister i hans utmaning. Vilken fantastisk inställning!

Jag behöver inte alltid vara belåten med mina insatser. Men gör jag misstag vill jag lära av dem och komma därifrån starkare, inte använda dem som en ursäkt att trycka ner mig själv. Det är en skillnad på att älta sina svagheter och att dissekera dem i syfte att utvecklas.

Jag vill kunna vara nöjd men jag vill aldrig nöja mig. Alltid sträva framåt, mot att bli starkare i både kropp och knopp.

I Huvudstabadet

Ibland, faktiskt mest hela tiden, är det svårt även för en högmotiverad flicka som jag att komma iväg och simma. Jag är ofantligt trött jämt, och det är mycket energi som måste uppbringas för att jag ska komma över tröskeln och iväg. Det är inte alltid den energin finns, men jag prioriterar simningen. Liksom mina jobb. Sen finns det oftast inte så mycket kvar till annat.

Sociala medier är gjort för positiva nyheter. Jag gillar det. Det är meningen att man ska visa nybakat bröd, stora leenden, solnedgångar och ett perfekt liv. Sådana saker som gör att man kan trycka Gilla! De flesta förstår, och kanske förtränger, att verkligheten förmodligen ser annorlunda ut bakom fasaden.

Jag vet inte vart jag vill komma någonstans med det där, mer än att säga att jag har svårt att få till träningen ensam just nu för att livet är tufft. Då är det fint att ha vänner till hjälp.

Igår bjöd Rex in till ett tidigt morgonpass i Huvudstabadet och det gjorde att min träning blev av. Väl i bassängen körde han sitt eget race, medan jag tragglade mig genom min plan i sällskap av Bengt. När jag ville fuska sa Bengt stopp. Istället fick jag ta i lite till och vips så hade jag ett väl genomfört pass att registrera på Funbeat.

Dessutom berättade Garmin för mig att jag simmar snabbare än 88% av deras användare. Det var fint att höra igår, när det kändes som att jag var så långsam att jag knappt höll mig flytande.

Idag höll jag ett PT-pass kl. 07:00 i Huvudstabadet. (Är du också sugen på personlig simträning? Läs mer på aqtivate.se) När jag ändå var där var det ganska lätt att hoppa i vattnet och gneta igenom ett distanspass på 4100 meter. Ja, det står 4300 meter på pappret men jag hoppade över 8x25m voltvändningar eftersom jag simmade i en 50-metersbassäng. Skippade även alla "2 min extra vila" under huvudserien. Passet tog lång tid ändå.

Nöjd med veckan så här långt!

Powermornar och simglädje

Jag försöker få in en ny morgonrutin. Den går ut på meditation och yoga innan promenad och frukost. Trots att det innebar att jag någon natt bara fick sova fem timmar och var tvungen att sätta väckarklockan på 05:00 så är utfallet högst lovande. Jag har inga krav på tid, det kan få vara klart på tio minuter eller en timme, men hittills har det landat på mellan 30-40 minuter.

Idag gjorde jag meditationen Nadabrahma ute på terrassen. Den består av tre steg och första gången jag gjorde den på yogalärarutbildningen fick tankarna i huvudet panik över att jag gjorde något så sjukt flummigt. Det var inte jag, jag skämdes över mig själv osv. Tredje morgonen på kursen fick jag feeling. Meditation är riktigt bra.

Under det första steget ska man sitta och humma. Flummigheten peakar redan från start. Nästa steg består av två olika handrörelser - cirklar utåt med handflatorna upp (man ger) och cirklar inåt med handflatorna ner (man tar emot). Sista steget är tystnad. Hela meditationen är på 60 minuter men jag kortade ner första och sista stegen så att det blev 30 minuter.

Att börja dagen med inre lugn och sorterade tankar är väldigt skönt. Speciellt i tider som dessa.

En annan sak jag försöker ta tag i är simningen. Jag siktar på fler pass och mer intervaller. Vansbrosimningen och Ironman 70.3 Zell am See Relay närmar sig, så det går inte att ligga på latsidan längre. Igår hade jag sällskap av Rex och Kajpen i Huvudstabadet. Mycket bra kamrater, de gjorde mig glad. Har saknat att träna med dem!

Jag är supernöjd med min simning. Fokus var att hitta glädjen, släppa prestationen och bara njuta av att simning är härligt. Det gick så bra!

Huvudserien var 5x200m med paddlar och dolme, start 4:00, samt 10x100 med fenor, start 2:00. Jag lät bli att försöka simma fort och försökte istället simma enligt tipsen jag fick från Mikey på simanalysen. Tidigt grepp, snärtig höft, vinkla in underarmen i draget, andas kortare och minska bensparken. Kunde förstås inte tänka på allt det här samtidigt, utan växlade mellan dem. Och då kom farten av sig själv.

PT-pass och urblåsning

Min måndag var jätterolig men också så slitsam att jag inte har orkat skriva om den tidigare.

Det började med en superintensiv morgon på jobbet. Vi har precis släppt en katalog och de första dagarna är alltid smått hysteriska. Dessutom har jag massor att förbereda innan jag åker till Mallis.

Vid lunch drog jag till Vasalundshallen för PT-pass med testserie tillsammans med simfröken Hasse.

Den här gången bestod testserien av en bruten hundring, vilket innebar att han klockade mig på följande:

50 m + voltvändning
vila 20 s
25 m + voltvändning
vila 20 s
25 m

Om man lägger ihop tiderna på de simmade distanserna får man en teoretiskt tid för vad jag skulle kunna göra på 100 meter med rätt formtoppning osv.

Tror någon att 20 sekunder vila känns som vila är det bara att tänka om. HELVETE vad jobbigt det var. Jag var nöjd med totaltiden, 1:19.5, men inte med tiden på min första 50:a. Den slutade på 39.3, vilket inte är jättedåligt men ändå strax över vad jag skulle velat simma på.

Sedan väntade dagens skräckuppdrag - att simcoacha ungdomar i Husby simhall. Jag är rädd för barn. Jag är rädd för Akalla. Att köra Rockman Swimrun två varv hade känts som en lättare uppgift.

Men nu var det så att en av min himmels väldigt klart lysande stjärnor som jag nämnde härom dagen behövde hjälp, och alltså var det bara för mig att frigöra tid och ta det där jätteklivet långt, långt utanför komfortzonen. Gah!

Allting med uppdraget utmanade mina svagaste sidor, kontrollfreak som jag är, men det gick jättebra. Kidsen var superfina! Jättesnälla och duktiga. Jag hade roligt och det verkade som om de också hade det. Trots det var jag helt tom på energi efteråt.

Hann i princip bara hem och vända innan det var dags att åka tillbaka till Vasalundshallen och hålla de sedvanliga crawlkurserna. Fast jag var trött så var det så himla roligt. Älskar de där måndagsgrupperna! Vi fokuserade på grepp och tiden bara försvann.

Efteråt var jag som en urvriden trasa och jag skippade mitt eget simpass och åkte hem till soffa, värmefilt och hund istället. Helt rätt val. Att under rådande omständigheter vistas utanför komfortzonen både fysiskt och psykiskt samma dag var enormt krävande. Men - förstås - också väldigt givande.

Två månader sedan diskbråcksutbrottet

Det har idag gått på dagen två månader sedan mitt diskbråck presenterade sig. Och äntligen börjar det lossna i simningen. Styrkan i vänsterarmen återvänder och jag äter inte längre några mediciner. Jag vill skrika av lycka!

Jag märker på min reaktion nu att det har varit (är?) en big deal det här med att inte kunna simma i samma tempo som tidigare, trots att jag försökt hålla en positiv inställning. Känner mig så lättad nu.

Min bästa spark i röven är bekräftelse. Att se förbättringar och få lön för mödan. För hur stort engagemanget och motivationen än är så får jag inget gratis. Klart att det ibland är lite tufft att träna så mycket och ofta. Men när resultaten kommer, som igår, är det alltid värt det!

Igår var det hundringar på schemat i simskolan. That's right. Precis som i söndags morse, fast hälften så många och kortare vila. Efter lite härligt hetsande från Tom-Tom-Tommy landade jag i att köra 6x100m start 2:15.

Jag var så jävla bra! Simmade på 1:40, 1:39, 1:38, 1:40, 1:38 och 1:39. Fatta vad grymt!

Precis efter diskbråcksutbrottet hade jag svårt att simma en (och orkade definitivt bara en) hundring på under 2 minuter. Sen har det långsamt förbättrats och nu börjar jag plötsligt närma mig min forna glans.

Tempot under mina hundringar - tredje längden långsammast

Givetvis finns fortfarande utrymme för förbättring:

• Jag kan våga trycka på ännu mer
• Jag kan fokusera på tredje längden och hur jag ska ta mig förbi det mentala hinder som gör att den alltid går långsammast
• Jag kan fokusera mer på höften 
• Jag kan bredda draget, hålla ihop fötterna och ner huvudet

Tänk 0-0 nu

Igår var det fruktansvärt nära att soffan vann över mig. Jag var trots middagslur så fasansfullt trött och frusen att en kväll i simhallen kändes helt ogenomförbar. Trots att jag älskar att vara där!

Jag rullade i alla fall ner på golvet och iväg, frös obeskrivligt mycket till en början, men fick sen upp både värme och engagemang av simfröken Hasses pass. Vilken tur att jag åkte!

Moi, Fröken och bästa simpis Maria

Passet gick ut på att hantera pulstoppar. Gjorde mig själv stolt genom att välja alternativet med fyra varv av 2x25 meter hårt följt av 50 meter lugn återhämtning med kort vila. Det andra alternativet innehöll bara en 25:a och kändes som det självklara för mig just nu. Men nej.

Jag gjorde valet eftersom det blir mer och mer uppenbart att bristande kondition är ett större problem än en svag vänsterarm. Jag känner mig otränad och har tappat både känsla och teknik i vattnet.

Min reaktion på det är flykt. Jag vill inte ta tag i det. Jag orkar inte hantera prestationsångesten och vetskapen om att jag inte är lika bra som jag var. Vill inte acceptera att jag har tappat så mycket som jag har gjort.

Det är mycket enklare att vältra mig i känslorna av misslyckande och tankar om att jag är värdelös som inte klarat mig genom det här med bättre resultat. Att allting är mitt fel och att jag är lat och oduglig.

Det gäller allting. Jobb, kost, fritid. Jag har aldrig varit särskilt lysande på att hantera motgångar.

Vägen tillbaka stavas rutiner. Ju sämre jag mår desto viktigare blir det att ha en plan och struktur för vardagen och för träningen. Sedan diskbråcket och alla mediciner introducerades i mitt liv så har jag varit väldigt trött, men nu är pillren på väg ut och jag måste hitta vägar att återvända till mina gamla uppkörda hjulspår. Det borde inte vara allt för svårt.

Mitt i allting finns det ändå så mycket jag är tacksam över. Framför allt människor omkring mig som genom ord och omtänksamhet gör allting lättare. Jag är egentligen jävligt lyckligt lottad.

Vila i himmelriket

I vanliga fall har jag alltid en vilodag i veckan, men i och med att jag körde Fijis yogautmaning under två veckor så frös vilan inne den perioden.

Jag är glad att jag registrerar min träning på Funbeat, det ger en tydlig överblick. Tittar du på diagrammet i mitten av den övre bilden så ser du att det bara är en lucka, aka vilodag, de senaste 30 dagarna. Det är resdagen hem från Mallis.

Att simningen går lite trögt just nu är med det sagt ganska förståeligt, om än fortfarande jävligt irri. Trots att jag inte känner mig sliten så tror jag att vila kommer göra mig gott.

Jag ger mig själv två dagar. Gotland, där jag just nu befinner mig, är toppen för återhämtning och lugna promenader, men det är också väldigt fint för löpning. Till exempel en lätt jogg längs havet, från Ireviken till Lickershamn. Så det ska jag också ge mig själv i present.

Men först vila.