Två månader sedan diskbråcksutbrottet

Det har idag gått på dagen två månader sedan mitt diskbråck presenterade sig. Och äntligen börjar det lossna i simningen. Styrkan i vänsterarmen återvänder och jag äter inte längre några mediciner. Jag vill skrika av lycka!

Jag märker på min reaktion nu att det har varit (är?) en big deal det här med att inte kunna simma i samma tempo som tidigare, trots att jag försökt hålla en positiv inställning. Känner mig så lättad nu.

Min bästa spark i röven är bekräftelse. Att se förbättringar och få lön för mödan. För hur stort engagemanget och motivationen än är så får jag inget gratis. Klart att det ibland är lite tufft att träna så mycket och ofta. Men när resultaten kommer, som igår, är det alltid värt det!

Igår var det hundringar på schemat i simskolan. That's right. Precis som i söndags morse, fast hälften så många och kortare vila. Efter lite härligt hetsande från Tom-Tom-Tommy landade jag i att köra 6x100m start 2:15.

Jag var så jävla bra! Simmade på 1:40, 1:39, 1:38, 1:40, 1:38 och 1:39. Fatta vad grymt!

Precis efter diskbråcksutbrottet hade jag svårt att simma en (och orkade definitivt bara en) hundring på under 2 minuter. Sen har det långsamt förbättrats och nu börjar jag plötsligt närma mig min forna glans.

Tempot under mina hundringar - tredje längden långsammast

Givetvis finns fortfarande utrymme för förbättring:

• Jag kan våga trycka på ännu mer
• Jag kan fokusera på tredje längden och hur jag ska ta mig förbi det mentala hinder som gör att den alltid går långsammast
• Jag kan fokusera mer på höften 
• Jag kan bredda draget, hålla ihop fötterna och ner huvudet