Jag har inte simmat ihjäl mig! Det har varit fantastiskt! En utmanande men så himla rolig helg med Human Ambition i Vårby Simhall. Totalt har jag fått ihop 18600 meter på mindre än två dygn och givetvis känns det i kroppen, framför allt i nacken och axlarna. Annat vore konstigt.
Diskbråcket då...? Har inte full styrka i vänsterarmen men jag har inte haft ont sedan förra veckan. Yay!
Camp of Darkness - pass 4
Trots att det blev lite mindre sömn än planerat mellan lördag och söndag så var det inga problem att hoppa ur sängen på morgonen. Eftersom Jonas behövde ha bilen under dagen så skjutsade han mig till Vårby på hala vintervägar.
Passets huvudserie bestod av massa tvåhundringar med beepmojje följt av 75:or respektive 50:or i lite högre tempo, plus att jag körde 4x50 meter rygg som avbad för att komma upp i 4000 meter. Som vanligt simmade jag med fenorna för att kompensera för avsaknaden av vänsterarmskraft.
Vi var inte så många som på lördagsmorgonen, men fortfarande ett glatt och härligt gäng, precis som alltid. Mina comrades lyste dock med sin frånvaro...
Jag var stark men tyckte trots det att tvåhundringarna kändes tunga och sega. Hade dock bra fart och väldigt fin känsla när vi ökade upp tempot. Kontrollerat snabbt, hela tiden på strax under 40 sekunder per 50 meter. Fick positiv feedback från simfröken.
I pausen mellan passen var Micke snäll och bjussade på omelett och en plats i sin soffa så att jag fick en liten tupplur, eftersom jag var strandsatt i förorten utan bil. Det var en välbehövlig vila inför helgens sista pass.
Camp of Darkness - pass 5
Den här gången fick jag (bland annat) sällskap av mina simpisar från träningsgruppen i Vasalund - Kajsa, Mårten och Maria. Det var roligt! Efter passet drog jag och Maria till Eriksdalsbadet där vi träffade Theresia för att titta på kvällens finaler i SM.
Helgens sista pass var det jobbigaste. Benspark är det värsta som finns, det är sedan gammalt, även om det var skönt att vila överkroppen. Fick tips på hur man gör snabba vändningar med plattan och försökte fokusera på att få till dem istället för på hur jobbigt det var med bensparken.
Sen kom beepmojjen tillbaka igen, men den här gången skulle vi cruisa i väldigt lugnt tempo, med pipet inställt på 1:15. Fokus på snärtig höft och att, trots att frekvensen var låg, låta återföringen vara en jämn och rytmisk rörelse. Jag tenderade att göra en paus med armen i bakre läget.
Fick också se en liten filmsnutt som Micke tagit, vilken visade att jag helt oförklarligt och i onödan lyfter huvudet lite, lite grann efter frånskjutet, och därmed tappar fart. Små detaljer, men det är detaljerna som gör helheten.
När vi skulle köra samma serie en gång till men med betydligt högre frekvens så tog det stopp för mig. Lika delar mentalt som fysiskt. Började känna mig sliten och hade det tufft redan på slutet av första varvet. I samråd med Micke så struntade jag i tempo trainern och simmade varannan distans på rygg istället. Fick ändå ihop 3500 meter med bonushundringen som klämdes in i mitten.
Jag är så upprymd över att jag kan simma, trots havererad kropp. Jag är så glad över alla härliga personer jag lär känna i bassängen. Jag älskar hur vattnet utmanar mig och jag försöker verkligen ta till mig alla instruktioner jag får som ska göra mig till en bättre simmare. Jag tycker om att simma orimligt mycket och orimligt ofta och känslan det ger i kroppen. Jag är oerhört tacksam för allt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar