söndag, november 30, 2014

Foto by Sara




Igår förvandlades biorummet hemma till fotostudio. Sara förvandlades till proffsfotograf och jag förvandlades till supermodell. Det var jätteroligt!

Sara är himla duktig på att fotografera och efter att ha skaffat ny utrustning och massor av nya kunskaper inom porträttfoto och blixthantering så ville hon ha någon att träna på. Och jag är ju exhibitionistiskt lagd så... perfekt matchning!

Och snygga bilder blev det, eller hur! Sjukt proffsiga! Älskar framför allt familjefotot, och hur finaste, sötaste lilla Rekisen stjäl all uppmärksamhet genom att vara vackrast i världen! Och då ser ändå både jag och Jontan riktigt bra ut! Det blev en del foton där lilla jag inte var särskilt vacker också, men de bilderna behöver jag ju inte visa...

Annat:
  • Jag var dödssjuk natten mellan fredag och lördag. Inget kräk men frossa och huvudvärk. Misstänker matförgiftning.
  • Klarade att springa 12 km på långpasset idag innan blåsan på vänster lång-tå stoppade mig.
  • Julmustpremiär! Ingen har väl tjuvsmakat i förväg? Reglerna säger 1:a advent.
  • Jag ska baka julgodis, dricka glögg och hänga upp julsaker resten av dagen.

fredag, november 28, 2014

Bra sällskap, inte lika bra simning


Det fanns bra saker med dagens simpass och det fanns dåliga. Vi börjar med de bra.

Idag körde jag distanspasset tillsammans med Theresia. Även Gunnika fanns på plats i simhallen och bidrog med små hejarop från motionsbanan. Båda girlsen har den fina egenskapen att de sprider massor av glädje och energi och det bidrog starkt till att jag fick en bra start på dagen.

Passet i sig kändes, precis som senast, väldigt nyttigt. Som simträningens broccoli. 500 meter med fokus på att hålla fokus. 400 meter med paddlar och dolme. 300 meter med fenor, med benspark på sidan de första 10 meterna av varje längd. 200 meter med fler än 22 armtag varannan längd och färre än 20 varannan. 100 meter med max 15 andetag. Och så lite teknikövningar och bensparkar. Broccoli.

Men idag... mjääää... nääe. Det var inte direkt så att jag jublade efteråt. Det var trångt på banan. Folk stod mitt i vägen när jag skulle vända och jag blev slagen upprepade gånger av farbrorn som med sitt ryggsim tog upp hela banan. Jag börjar inse att det är så här trångt det kommer vara numera och att det bara är att vänja sig. Gilla läget. Djupandas. Men det är svårt.

Jag blev i alla fall väldigt okoncentrerad av allt som hände. Och jag var fruktansvärt trött i armarna. Det har varit ganska tuffa simpass den här veckan och jag tror inte det blev bättre av gympasset igår som gjorde att jag knappt kunde lyfta armarna efteråt. Under dagens nedvarvning trodde jag nästan att jag skulle sjunka. Så nu tar jag en liten paus från det här med klorerat vatten och vilar upp mig. Tills på onsdag.

Vill du läsa mer om simning innan dess så kan du gå in på swimrunners.se så länge. Jag har gjort ett nytt inlägg där. Och fått en helt egen flik! Swimrun-bloggen, det är jag det. Jag har aldrig haft en egen flik förut så idag känns som julafton.

torsdag, november 27, 2014

Oväntat rekord på 100 m noterat


Det är lite fint att vara jag just nu. Det går bra! Gilla!

Igår på simskolan noterade jag nytt rekord på 100 m. Jag har visserligen aldrig försökt sätta rekord på hundringen, och det försökte jag inte igår heller, men jag har tidigare som bäst noterat 1:45 eller 1:46.

På träningen igår stod följande på schemat:

Uppvärmning och teknik
4x100m - fart 1-4 start 2:15
4x50m - 25m så få andetag som möjligt, 25m max, start 1:10
4x25m - start 30

Det var på den sista hundringen som jag klockade 1:42 på Garmin. Övriga hundringar landade på 1:56, 1:52 och 1:49. Rätt snyggt, om jag får säga det själv. Med tanke på det hårda tröskelpasset i tisdags, morgonen i Väsjöbacken och att det är sista veckan innan vila så känns det jäkligt bra. Jag tänker ha som ett delmål att komma under 1:30 på 100m. När jag gör det ska jag fira med något lyxigt. Skaldjursplatå kanske. Och champagne.

I tisdags när jag simmade tyckte jag att jag fick en väldigt bra känsla i draget som jag inte haft förut. Igår hände samma sak med bensparken. Jag låtsades att jag hade fenor och det kändes som att benen avslappnat men effektivt drev mig framåt när jag tryckte på. Det var häftigt!

Som avslutning på passet fick jag svar från Henke på en hel drös av de frågor som poppat runt i huvudet sedan jag kollade på sim-SM. Men på frågan om varför alla simmare kollektivt går ut och slår sig själva innan start så flinade bara både Henke och Arash, så jag antar att det är något mystiskt internt som utomstående ej göre sig besvär med att förstå.

Apropå Arash... det är vår nya simfröken på kursen. Maria säger att hon lärde sig mer om fjärilsim på 30 minuter med honom än vad hon gjort på hela terminen på GIH. Det är ett gott betyg. Jag har inte tagit del av hans undervisning själv, men däremot gillar jag när han visar saker i vattnet.

Första lektionstillfället skulle han visa armarnas rörelser och huvudets position i frisimmet. Henke stod på kanten och berättade, medan Arash stod framåtböjd i vattnet och crawlade på stället, med ansiktet under ytan. Henke pratade och Arash vevade. Henke fortsatte prata och Arash fortsatte veva. Minuterna gick och Arash andades inte!

Efter ett tag började skrattet liksom bubbla i mig av det helt bisarra vi bevittnade. Sen tittade jag mig omkring på mina kurskamrater. Dödsallvarliga. Nickade deltagande åt Henke. Studerade noggrant vad som så tydligt illustrerades. En framåtböjd snubbe som crawlar på stället i flera minuter utan luft var tydligen det vanligaste de hade sett på hela dagen. Det var fantastiskt! Synd bara att ingen annan såg det roliga.

Nåja. Detta om detta.

onsdag, november 26, 2014

Bingo, baby


Igår simmade jag ytterst jävla skitbra, jag är väldigt nöjd. Trots att det bara gått en vecka så kändes det som en evighet sedan jag körde det här passet senast. Och då var jag inte alls glad efteråt.

När jag åkte till Vasalundshallen igår var jag väldigt sugen på revansch och dessutom helt övertygad om att det skulle gå bättre än senast. Den inställningen kan verka bra men jag vet av erfarenhet att det är risky business att tänka så, ifall det sen går åt helvete. Jag har gjort det misstaget en gång.

Men, som jag redan avslöjat, du kan stoppa undan näsdukarna och ställa in Ben&Jerry-glassen i frysen igen. Jag gjorde precis som jag skulle. Jämnt och hårt tempo både på tvåhundringarna och hundringarna. Dessutom hade jag en suverän känsla och tyckte jag fick ovanligt bra grepp om vattnet.

Catching!


Med ett så lyckat simpass i ryggen kändes det lite som ett straff att kliva upp imorse för att springa intervaller i Väsjöbacken. Hade föredragit en lång sconesfrukost och en ledig dag, men det får vänta.

Idag hade jag sällskap av både Reka och pappan i backen. Reka var mer taggad än någonsin! Jävlar vilken energi och glädje hon utstrålade. Studsade upp och ner som en liten gummiboll i väntan på att komma iväg på varje vända. Hon har uppenbarligen insett något om backintervaller som jag har missat, men hennes entusiasm var extremt smittande.

Idag körde vi en stege - 3 min, 2.5 min, 2 min, 1.5 min, 1 min och 30 sekunder backe - med lång promenadvila ner. Det var tufft, men det kändes riktigt bra. Stor skillnad mot förra veckans pass!

Känner mig hoppfull. Träningen går bra nu!

tisdag, november 25, 2014

Gymtjejen


Jag var på gymmet igår. Det var mörkt, blött, kallt och allmänt äckligt ute så jag bestämde mig för att springa intervallpasset inomhus på löpband istället. Passet bestod av:

10 min uppvärmning

3x(
400 m, 60 s ståvila
300 m, 45 s ståvila
200 m, 30 s ståvila
100 m, 15 s ståvila
3 min serievila (jogg))

5 min nedvarvning

Eftersom jag ändå var på plats i gymmet så körde jag lite random styrketräning efter intervallerna. DET VAR SÅ JÄVLA ROLIGT! Jag är ju en gymtjej, jag gillar att hänga där! Stämningen, svettlukten, ljudet, speglarna, musiken i öronen, människorna... Har verkligen saknat det!

I morse åkte jag dit igen, för att köra spinning. Det gick lite bättre än förra gången och jag tror att jag lyckades ta ut mig aningen mer. Var sugen på att stanna kvar i gymmet en stund även efter detta pass, men eftersom jag ska simma ikväll så fick det räcka.

Det kanske var dumt. Varje månad pågår en mycket viktig tävling inom familjen Demnert på Funbeat. Flest minuter vinner. Jag har tränat väldigt regelbundet och bra den här månaden men trots det blir jag flåsad i nacken av en snubbe 60+ som bara vägrar släppa taget. Tror jag ska simma lite långsamt ikväll så att passet tar extra lång tid...

måndag, november 24, 2014

Jag är nog ingen partyprinsessa trots allt


I helgen tränade jag blott 55 minuter och 14 sekunder. Precis så lång tid som det tog att slå rekord på milen i tunnelloppet. Oj, råkade jag ta upp det nu igen? Så det kan bli...

Resten av tiden gjorde jag relaxade saker. På lördagskvällen var jag och Jontan, tillsammans med Malin och Ola, bjudna till Tina och Björn på middag. Det var förolämpande länge sedan vi träffades, så därför var det extra mysigt att hänga med dem.

Den här gången klarade jag mig utan baksmälla dagen efter, men det berodde mer på tur än skicklighet. Jag har ingenting emot att dricka ett gott vin till maten, och jag har ännu mindre emot att dricka ett glas bubbel innan. Eller efter för all del. Det gör ingenting om det råkar bli en aning för mycket någon gång heller. Men när jag blir salongsberusad två helger i rad (visserligen ett rätt kraftigt understatement av förra helgens svirande) så känns det inte okej. Då känner jag mig skabbig.

Så efter en söndag med extremt lång sovmorgon (vi snackar ohälsosamt, typ halv elva), snabbmat, saffransbullar och bio (Mockingjay - bra men för lång) med läsk och gojibär i choklad så kände jag mig ännu smutsigare inuti. Nu är jag jävligt sugen på att träna hårt, dricka vatten och knapra avokado! Att bli mig själv igen.

söndag, november 23, 2014

swimrunners.se


Du har väl inte missat sidan swimrunners.se?

Den är, precis som namnet antyder, till för oss som gillar swimrun. Där finns bland annat intervjuer med olika swimrunlag, race reports och tävlingskalender för nästa år. Samt lite tips och trix.

Nu har sidan dessutom blivit ännu bättre eftersom jag har börjat blogga där. Tanken är att jag ska dela med mig av min träning inför nästa sommars utmaningar, och förhoppningsvis kanske inspirera någon att komma igång med swimrun.

Mitt första fantastiska inlägg, som är en presentation av c'est moi, hittar du här.

lördag, november 22, 2014

Stockholm Tunnel Run


Så här började jag min dag. Ynklig med huvudvärk och lätt illamående, liggandes i soffan. Hade faktiskt ingen lust alls att springa nåt jävla tunnellopp. Höll på att börja grina på vägen dit för att jag kände mig så svag och dålig. Men under promenaden från Stadion till starten så släppte det mesta och... ja... vad kan jag säga. Jag sprang 10k på min bästa tid ever.


Det var mycket folk och trångt i starten. Speakersarna sa upprepade gånger att man inte skulle räkna med att slå något rekord på det här loppet, men när vi kom iväg så blev det snabbt väldigt gott om plats och jag blev aldrig hindrad i min framfart.

Fram till fem kilometer kändes det bra men resten av loppet var en pina. Från start till mål var det inte platt en meter. Antingen lutade det svagt nedåt eller så lutade det svagt uppför, i långa sträckor. Himmel eller helvete. De sista fyra kilometerna trodde jag mina fotsulor skulle brinna upp. Det är k.a.l.a.s-ets fel tror jag. Men jag var stenhård och körde på trots att det gjorde sjukt ont. Jag är tydligen tuffare än jag själv tror.

Slutade kolla klockan efter femkilometerspasseringen men kände att andra halvan inte alls gick lika snabbt och lätt som den första. Döm därför om min förvåning när jag kom i mål och stannade klockan.


JAG VAR SÅ IN I HELVETE BRA! Jag slog nytt personligt rekord med en och en halv minut! På den här jävla backiga skitbanan. Och efter att ha mått jävligt dåligt en hel morgon. Älskar att förvåna mig själv. Det här var fullständigt otippat och jag är så sjukt glad!!! Tiden blev 55:14.

Men ja, jag erkänner. De där 14 sekunderna stör mig. Jag har så länge velat komma under 55 minuter... så fan. Fast ändå, grymt. Men fan. Fast grymt. Men fan... osv... du fattar? Om jag bara vetat...


Min bror slog mig med 7 sekunder. Det är också en smula störande, men med tanke på hur bra jag var, och att jag sprang bättre än jag någonsin sprungit förut, så är jag inte allt för upprörd. Han var också jävlig duktig och jag kan alltid dra tjejkortet om det skulle behövas.

Min fantastiska make var dock den som tog hem segern i den mycket viktiga Demnert-kampen. Stort grattis till det!

fredag, november 21, 2014

Fantastisk kväll på Sim-SM


Jag var i Eriksdalsbadet igår tillsammans med Maria och tittade på Sim-SM. Fy fan vad det var roligt! Som dom simmade! Det gick så jävla fort att det var svårt att förstå. Hade jag skrivit det här inlägget igår när jag kom hem så hade det förmodligen inte haft några mellanslag eller punkter för att det var så mycket som bubblade inom mig och som jag ville ha ut. Nu är jag lite lugnare. Lite.

Jag får absolut ingen feeling av bröstsim. Noll. Fjäril däremot. Så vackert att kolla på. Jag ville ligga med dem! Men crawlet var förstås det mest intressanta att se. Helvete vad det går undan!

I övrigt var det som att kliva in i en mystisk fantasivärld där det förekom konstiga ritualer som jag inte alls förstod.

Varför
slår så många av simmarna sig själva innan starten
håller funktionärerna i någon röd liten pryl vid startpallen
blåser man ett märkligt signalsystem innan start
har man en person som säger "på edra platser" istället för att sköta det digitalt
gör man så genomskinliga dräkter att man måste ha bikinitrosor
andas så många i tvåtakt
känns det som nästa person blir redo i sista sekund i lagkappen
behövde inte Magdalena Kuras ha byxor på prispallen

Och så har vi favoriten.
Varför rakar man hela kroppen men behåller ett stort skäggaskägg i ansiktet, som lär bromsa mer än kroppshåret på fyra män tillsammans? Men jag fick ett svar som jag anser rimligt på det...

I övrigt blir jag sjukt stressad av starter. Och jag undrar om det verkligen inte finns något smidigare sätt att vända på när man simmar fjäril. De stannar ju upp helt. Och hur håller man räkningen på längder när man simmar 800 meter. En skylt på slutet kan väl inte räcka? Och hur kan man plötsligt slakta ett gammalt svenskt rekord med minst fem sekunder? Och hur hängde prisutdelningen egentligen ihop? Vissa juniorer verkade få pris som junior för sin tid i seniorracet?

Så många frågor, så lite svar. Önskar jag kunde gå dit och titta igen. Det var så jäkla roligt!

torsdag, november 20, 2014

Ja, låt oss prata lite om simning!


Se där, Medley tar över Frescatihallen. Medley verkar ta över alla lokaler där jag tränar. Inte mig emot, jag har ju kort nu. Nästa passande ställe vore Puls & Träning vid Edsvikens torg. Fast där tränar jag inte, tycker bara det vore smidigt att kunna göra det. Just say'in.

Nu, över till simningen igår. Igår kändes det inte så pjåkigt alls! Var lite seg i kroppen under uppvärmningen (helt rimligt) men jag tror att en del av motståndet satt i huvudet efter tisdagspasset.

Att få inleda med fyra längder "fjärilssim" (ja, det behövs fnuttar) visade sig vara perfekt för att få tankarna på annat håll och väcka kroppen. Det var superkul, omväxlande och helt jobbigt.

Det som var magiskt igår var att jag faktiskt kom lite framåt med min kick! Senast jag försökte så stannade jag så fort jag inte längre hade fart från frånskjutet, och låg och guppade som en mask på samma ställe! Men inte igår! Jag kommer vara livsfarlig under mästerskapet i 4x7m medley i Österrike på sportlovet! Linda, beware!

Sen simmade vi 2x200m. Den första skulle vara i "arbetstempo" och gick på 4:01. Nästa var ökande för varje 50:a och den slutade på 3:47.

Avslutningsvis körde vi tre hundringar. Starttid 2:10. Henke försökte få mig att starta på 2:00 efter första men då var jag redan inställd på vad jag skulle göra och helt oflexibel. Känner mig ändå jäkligt nöjd med 1.49, 1.52 och 1.49.

Tänk om jag inte var så feg, utan vågade satsa mer när jag gör sånt här. Inte för att jag direkt låg och slösimmade igår, verkligen inte, men jag håller nog en viss säkerhetsnivå för att inte riskera att gå (simma?!) in i väggen. Det är fantastiskt vad mycket det finns att jobba på...puh.

onsdag, november 19, 2014

Backintervaller i Väsjöbacken


Onsdag betyder löpträning och backintervaller. Idag blev det, precis som förra veckan, hantverkarlunch för mig, eftersom jag lunchtränade redan vid niotiden.

Jag hade fel om backen jag hittade i fredags. Det tog inte fem minuter att springa hela vägen upp. Inte för att jag gjorde det idag, men jag kom nästan ända till toppen på bara tre minuter.

Dagens pass bestod av uppvärmning samt tre vändor i backen. Tre, två och en minut backe med fem, fyra och tre minuter återhämtning, medan jag långsamt gick nedåt. Jobbigt, men liksom igår hade jag känslan av att jag borde ha kunnat ge mer (som min far alltid brukar säga). Reka gav allt.

Att jag inte gick all in skulle man om inte annat kunna avgöra av bilden. Ser jag inte orimligt jävla glad ut?

Ps. Idag gick uppvärmningen i 6:00 min/km-tempo, men det kändes långsammare än i måndags. Jag är fortfarande knäckt över att det gick så långsamt då.

Ofarligt skräckpass i bassängen


"Åar vet att det inte är någon brådska. Tids nog kommer vi fram." - Nalle Puh

Igår simmade jag tröskelintervaller med Maria i Vasalundshallen. Huvudserien bestod av:

2x200 m hårt, start 4:15
100 löst
8x100 m hårt, start 2:15

Jag var lite rädd innan. Det kändes monstermycket när jag först kollade igenom passet, men när jag väl kom igång igår så var det inte så farligt, mest roligt. Det var lite stök i bassängen först. Vi hoppade i en smula för tidigt för att få egen bana, och det var svårt att vara hundra fokuserad.

Så, hur gick det då med intervallerna? Jonas frågade det igår när jag kom hem och jag blev sammanbiten. När jag ska svara på frågan nu får jag skrivkramp. Jag har nämligen lovat simfröken att försöka att inte vara för hård mot mig själv efter passet om det skulle vara så att det inte gick perfekt, och därför känns det enklast att bara vara tyst. Han säger att jag inte kan räkna med att vara bättre än mig själv varje gång. Jag säger att det är precis det jag vill vara.

Det var jag inte igår. Men okej, såhär då:

Positivt:
Jag genomförde passet.
Jag simmade första tvåhundringen bra (3.48).
Jag lyckades hålla mig i jämnhöjd med Maria under i princip alla hundringar.
Jag simmade tre av hundringarna väl godkänt (1.54) och tre av dem godkänt (1.57).

Negativt:
Min andra tvåhundring gick nio sekunder långsammare än den första.
Jag simmade två av hundringarna för långsamt (1.59).
Jag kunde sannolikt ha kört hårdare genom hela passet.

Det är ett medvetet psykologiskt trick från min sida att det är en punkt mer på positiva listan, men jag känner mig faktiskt lite vissen. Är sur på mig själv för att jag inte gasade mer på andra tvåhundringen, för det var inte så att jag inte hade orkat. Bara en missbedömning. Eller lathet.

Hade jag lyckats lägga dem i samma tempo hade passet nog tagit ett rejält kliv uppåt på skalan för jag kan leva med tiderna på hundringarna, trots att de vare sig var helt jämna eller supersnabba. Men jag har ju som tur är ett försök till.

Avslutningsvis, en stor eloge till Henke som låter oss få lite kvalitetstid utan trängsel i bassängen. Det är så sjukt värdefullt! Hatar att behöva slåss när jag simmar.

tisdag, november 18, 2014

Spinning och besvikelse


Ha! Jag har gjort spinning! Kört spinning. Senast jag gav spinning ett (1) försök var gissningsvis runt år 2000 och det gav inte mersmak då. Nu har jag laddat i nästan 15 år och den här gången gick det bättre. Spinningfröken hette Sofie och var väldigt hjälpsam och trevlig. Hon hade ritat upp en fin ansträngningskurva för passet och sen var det bara att trampa.

Det var förbannat svettigt men jag hade svårt att få upp pulsen ordentligt. Kändes som om mina ben inte var starka nog. När Sofie pratade om att vi skulle ligga på runt 80% av max så tyckte mjölksyran i mina ben att jag gjorde det, men pulsen hade en bra bit kvar. Jag hoppas att sånt löser sig när jag får lite bättre kläm på det. Svårt att veta sina gränser när det är så nytt.

Att gå dit var i alla fall ett stort steg att ta och jag är väldigt stolt över mig själv att jag kom iväg!

Sen måste jag faktiskt säga något om löppasset med Jontan igår. Jag sprang mitt bästa k.a.l.a.s någonsin, så kändes det. Starkt, snabbt och vackert trots kuperat spår. Väldigt jobbigt.

Så besvikelsen när jag såg tempot på klockan efteråt... besvikelsen... Ett snitt på 6:23 min/km. Jag långpassade lugnt på 6:33 i lördags. Igår sprang jag. Vi borde snittat på 5:30. Jag ska fan lägga av med löpning. Skitlöpning. Dra åt helvete.

måndag, november 17, 2014

Långpass med Kent och karaokekväll


Jag är i en Kentfas. Fasen har gått så långt att min arbetskamrat hotat att ta livet av sig av depression om jag inte byter musik på jobbet och det har fått Jontan att upprepade gånger göra hostile takeovers av vår musikanläggning hemma.

Men när jag skulle ut på långpass i lördags fanns ingen som kunde lägga sig i. Det var bara jag, mina tankar, Kent och naturen. För varje tanke jag hade i huvudet fanns det en passande textrad!


Sprang bort mot Rösjön (du träffar alltid hjärtat mitt) eftersom jag tänkte att det är lika bra att förlägga så mycket som möjligt av min träning i natur och terräng. Sjön låg stilla och övergiven och jag önskade att jag bara hade kunnat slänga mig i vattnet och gena rakt över.



Som vanligt sprang jag vilse. Vet inte om det är jag eller markeringarna runt sjön som har brister, men jag hamnade mitt i ett sommarstugeområde i vinterdvala som gav mig en olustig känsla, men en genväg genom spenaten senare så var jag på rätt spår igen, med en jäkla puls (en hand mot min strupe och andas blir svårt) och rejäl mjölksyra i benen. Bra träning för mig. Hatar att springa i spenat.

Jag fick ihop 13 kilometer och var förvånad efteråt över hur sliten jag kände mig. Jag ska inte snöa in på hur dålig min löpform är igen (när det känns som om ditt bästa inte är tillräckligt bra) men det är svårt att låta bli när jag så regelbundet påminns av det. Något PB på Tunnelrun nästa helg är inte att vänta.


På lördagskvällen var jag ute och firade Rogers stolta 30-årsdag med karaoke, barrunda och för mycket alkohol (way way). Moget. Var helt ur spel igår!

Faktum är att det kändes lite som att göra en tidsresa (en tid att ha, en tid att mista) att vara ute på stan med gamla kompisarna från KTH. Det var som förr. Jag och Magnus Hult sjöng O helga natt! Och jag drack Jäger. Det ska man aldrig göra om man har som mål att spendera söndagen som en vuxen.

fredag, november 14, 2014

Dagens simpass och lite funderingar

Den här veckan har jag fått nya simpass. Det är alltid spännande. Helst hade jag direkt velat sätta tänderna i det skräckinjagande monsterintervallpasset men jag kände mig inte pigg nog för det idag, så istället blev det 1450 meter "teknik och sprint".

När jag började simma idag kändes kroppen ungefär lika fräsch som om det varit sista hårda intervallen i en lång serie, eller som den kan göra de sista fem meterna av en längd utan andning. Som om jag var fylld av kolsyra. Eller helt tom på syre kanske.

Jag var väldigt glad att jag valt att köra det pass som såg "snällast" ut idag, eftersom inledningen kändes så otroligt lam. Men sen kom jag faktiskt igång när jag fick trycka på lite, och mina 2x6 hårda 25:or med fenor hamnade på 16-17 sekunder, nästan lika bra som i tisdags. Snubben jag delade bana med tyckte det var ett jävla drag, men han förstod varför när han såg mina fenor, sa han. Tack, eller?

Sen är det det där med voltvändningar... Det är väl det enda i min simning som jag har en lite nonchalant och obestämd inställning till. Jag har aldrig riktigt lärt mig att göra ordentliga vändningar och jag ser genom fingrarna för att jag inte kan bestämma mig för om jag inte bryr mig eller om jag borde ta tag i det. I öppet vatten behövs inga voltvändningar men det tar emot lite att göra något halvdant i simningen, där jag är så otroligt noggrann med allt annat.

Även om jag inte direkt jublade efter dagens pass så fanns det små glädjeämnen. Idag hade jag en uppgift som gick ut på att simma två hundringar så långsamt som möjligt, men med perfekt teknik. Jag ansträngde mig verkligen och simmade så sakta och korrekt jag bara kunde trots att det blev nästan svårare att hålla tekniken när det kändes som att jag bara låg och guppade på samma ställe.

Trots det så simmade jag mina hundra meter på ungefär 2:07! Jaha, säger du och fattar ingenting. Men lyssna då! I våras när jag körde hårda intervallhundringar så tog det ungefär så lång tid. Fattar du?!

Just det. Små glädjeämnen.

Efter simningen besteg jag, Gunnika, Reka och Diesel Väsjöbacken igen. Och vi hittade en ny väg till toppen som jag ska köra nästa backintervallpass i. Lär ta minst fem minuter att springa hela vägen, men jag är osäker på om jag ens kommer orka ända upp. Wohoo! Ångest!


torsdag, november 13, 2014

Into the light


Igår morse sprang jag intervallbackjävlar i Väsjöbacken. Fullständigt vidrigt men ett väldigt bra träningspass. Backen jag valde tog två minuter att springa upp för i lagom tempo. Inget ös, det hade jag inte pallat. Min löpform är seriöst dålig har enorm förbättringspotential för tillfället.

När jag kom upp till toppen vände jag direkt och joggade ner igen (fast den korrekta beskrivningen är nog snarare att jag raglade ner) och tog 3 minuters vila. Den proceduren gjorde jag tre gånger, och sista gången hade jag knappt fart nog att komma över backkrönet. Hu. Lite benstyrka på gymmet skulle inte vara skadligt att peta in i träningen.

Det är just nu inte läge att fundera över hur långt jag har kvar för att kunna springa enligt min formel för att klara Engadin Swimrun. Den som innebär att springa hela Väsjöbacken (inte bara backen upp till backen som igår) 18 gånger. Tur att det bara är november.

Reka, min fantastiska lilla Reka, hon körde förstås liiite hårdare än jag. Först en variant av idioten medan vi sprang uppåt, och när vi nått det jag ansåg vara backens slut så fortsatte hon med full fart in på stigen mot Väsjöbackens topp i en serie krumsprång. Hon är verkligen den finaste och mest peppande lilla figur jag vet!

onsdag, november 12, 2014

PT-pass #8 eller "du såg nästan ut som en simmare"


"När du hade fenorna såg det riktigt bra ut. Alltså, du såg nästan ut som en simmare!"

När jag åkte hem från PT-passet med Hasse i Vasalundshallen igår kväll och poppade Kent på högsta volym i bilen så kände jag mig... hur ska jag bäst beskriva det...? Fullständig, det tror jag är ett bra ord.

Jag var trött i hela kroppen. Sådär genomkört härligt, lamt, underbart trött. Jag kände mig medveten om varje millimeter av mig själv och jag var harmonisk och på väldigt gott humör. Kände mig duktig och var lite stolt över min simning. Jag var bra. Jag är faktiskt ofta bra när jag simmar nu för tiden.

Det är antagligen för att jag har en så inni jävla awesome simfröken som verkligen plockar fram det bästa ur mig, och det gör mig så glad! Och mitt eget engagemang är faktiskt helt fab, jag har aldrig tränat något så hårt, bra och fokuserat förut och det ger verkligen resultat! Dessutom är det så fantastiskt roligt att jag mest bara vill hoppa runt och hojta tjohoo!

Men över till gårdagens pass:

Först uppvärmning och lite teknik; skovling, benspark, stop n go och korta sprintar.

Sedan följde 2x200 meter i fart 1-4, där varje 50:a skulle gå minst två sekunder snabbare än den innan. Det var lite klurigt men jag klarade godkänt på alla utom tredje 50:an på första varvet som bara blev en halv sekund snabbare.

Avslutningen var 8x25 meter med fenor, start 35. Fullt ös! Alla hamnade snyggt mellan 15 och 16 sekunder men det var jävligt jobbigt. Snurrade rätt bra på övervåningen när jag hängde över kanten och försökte hämta andan efteråt.

Det var efter dessa snabba 25:or som Henke sa något i stil med det som inleder det här blogginlägget. Jag minns inte hans ord exakt, bara att jag undrade hur jag vanligtvis ser ut, om inte som en simmare? Men efter viss översättning och förtydligande så kom jag fram till att det var väldigt snällt menat, och kanske det finaste någon sagt om min simning sedan Simfröken Hasse sa att jag inte behövde honom utan en psykolog för att förbättra mig.

När jag kom hem kunde jag inte sova, var alldeles för speedad. Satt uppe länge och när jag väl kom i säng sov jag extremt dåligt hela natten. Vid 03:30 funderade jag till och med på att ge upp sovandet och dra och köra backintervaller istället, men jag lyckades som tur var somna om. Det hade varit jättekonstigt att springa mitt i natten.

Istället blev det backintervaller i Väsjöbacken nu på morgonen. Jävligt bra pass. Återkommer om det.

tisdag, november 11, 2014

Kampen mot mörker och sena kvällar


Jag är inte så mycket för det här med vinter. Framför allt är jag starkt emot mörkret, det gör mig onormalt kvällstrött. Jag brukar ha som regel att jag inte får gå och lägga mig innan kl. 19:30, men ibland när jag varit ensam hemma på kvällen så har det varit svårt att hålla. Mörkt betyder sova.

Redan förra vintern simmade jag sent på onsdagskvällarna och det var alltid stenhårda battles mellan mig och soffan innan jag kom iväg. Tydligen ansåg jag mig gå vinnande ur striden eftersom jag nu plötsligt har levlat upp till tre sena kvällar i veckan. Simning på tisdagar och onsdagar, agilityträning på torsdagar. Sent som fan. När klockan är 19:30 har jag knappt ens lämnat hemmet.

I morse var jag och Reka ensamma på jobbet. Då la vi oss med fötterna högt och funderade på hur vi egentligen ska klara det här. Det är bra att byta perspektiv ibland, det gör tankarna klarare. Vi kom fram till att vi får ta fler sovmornar, fast vi egentligen inte gillar det. Man kanske kan förändras.

måndag, november 10, 2014

Två bra saker


Det första bra hände igår på Klättercenter i Solna med Gunnika. Man kan säga att det förekom en hel del adrenalin. Jag klättrade på en svinäcklig vägg som var mer som en pelare mitt i rummet. Började klättra längst ut på ena kanten av bredsidan. Jag hatar kanter. Det känns som att man ska trilla ut över stupet och jag får dödsångest, svindel och svårt att andas. Men jag klarade det!

Sen ville jag utmana mig (okej, utmana mig lite till) och klättra på pelarens kortsida. En meter bred med stup åt alla håll. Den ultimata läskigheten! Det fanns en led som gick längs ytterkanten och en som gick över själva hörnet. Jävligt vidrigt, men jag klarade det också. Jag var stark på alla plan och mitt självförtroende fick en rejäl kick. Men för Gunnika var det förstås bananas, precis som vanligt.


Nästa bra sak hände i morse. Jag pallrade mig ur sängen alldeles för sent men åkte till skogen med Reka och sprang grönvita 5,7 km-terrängspåret. Det är stenigt och kuperat och eländigt. Jag brukar springa det en gång varje år, ofta som en av de första rundorna efter Stockholm Marathon, med förhoppning om att därefter fortsätta springa terräng. Sen så visar det sig vara skitjobbigt och jag gör inte om det förrän ett år senare.

Med Engadin i horisonten så kändes det lite mer motiverande att ta sig an det där spåret igen, även om det inte var mindre hemskt. Det kändes som jag kutade som en idiot. Frustade högljutt när jag stånkade fram i vad som kändes som en farlig fart genom skogen. Pulsen låg på 85-90% (återigen osäker på om jag har angett rätt pulszoner) men klockan visade makligt 7:30-tempo. Vaffan, tänkte jag.

Sedan ändrade jag mig. Klart det tar lite tid när asfaltsbruden springer vilse i skogen, det är okej. Övning ger färdighet och jag är grym ändå! Hurra för mig!

söndag, november 09, 2014

Årets pappa 2014

Till att börja med så vill jag rikta ett stort tack till juryn i tävlingen Årets Pappa, som år efter år väljer att ha mig som exklusiv samarbetspartner för att meddela resultatet i denna extremt viktiga tävling.

För viktig är den. Utan våra pappor skulle vi inte finnas, så ta nu ett djupt andetag och reflektera lite över detta innan vi går vidare.

Sedan tar vi alla varandras händer, sluter våra ögon och försöker hitta våra hjärtslag. Har alla gjort det? Då tar vi tillsammans kraft och utbrister:

-"TACK PAPPA! För allt."

När det är gjort kan ni lämna över strumpor, slipsar, skruvmejlsar eller vad annat era små papsingar får av er i present.

De flesta papporna är förmodligen vinnare på ett eller annat sätt, men när det kommer till tävlingen Årets Pappa 2014, så finns bara en vinnare, utsedd av den respektabla och mycket hemliga juryn.

Motivering:

"Vinnaren i årets tävling har gjort något spektakulärt. Han har genomfört en utmaning större än något annat han gjort i sitt liv, utom möjligen att uppfostra vad som kom att bli två ytterst respektabla barn. Genom utmaningen har han visat nya sidor av sig själv och samtidigt har han både inspirerat och kommit närmare sina barn. Men han är inte nöjd där. Han vill göra ett avtryck som syns. Han vill hjälpa föräldrar med cancersjuka barn att få uppleva det han själv nu upplever med sina barn. Han vill rädda världen. Om alla andra pappor var som Årets Pappa 2014 skulle vi vara ett steg närmare."

Årets pappa 2014: Pappa Göran


Trumpeter och fyrverkerier!

Det är makalöst men Pappa Göran tar hem segern för nionde året i rad!!! Gör han det även nästa år kan han vinna den mycket prestigefyllda internationella titeln Daddy of the Decade. Det blir ett spännande 2015 och jag kommer personligen följa tävlingen, som startar redan imorgon, med stort intresse.

Tidigare års vinnare kan du läsa om här:

2006: Pappa Göran
2007: Pappa Göran
2008: Pappa Göran
2009: Pappa Göran
2010: Pappa Göran
2011: Pappa Göran
2012: Pappa Göran
2013: Pappa Göran

lördag, november 08, 2014

DNF


Det var en jävla skitmorgon imorse. Var trött och tilltufsad med en självkänsla som en hopknölad, trasig servett efter en fika.

Att springa långpass stod inte direkt överst på önskelistan. Sedan kalasmetodens införande har jag haft svårt att orka längre sträckor och därför kändes det inte alls lockande att springa, när jag var så trött och uppgiven redan av att bara sitta hemma i soffan.

Men när träningen känns som mest avlägsen behövs den som mest, och man kan inte vila sig i form till Engadin, så jag stack iväg. Planen var lilla Djursholmsrundans ca 15 km och jag satte klockan på att varna om jag sprang utanför tidsintervallet 6:30-6:45 min/km. Lugna långpass it is.

Känslan i löpningen var faktiskt bra. Bitvis riktigt bra till och med. Det kändes som att jag sprang, snarare än lufsade, trots att tempot inte var så högt. Och jag kände mig stark.

Tyvärr så slutar inte den här historien lyckligt. Efter 10k stannade jag för att rätta till strumpan eftersom det gjorde ont på en tå, för att då inse att jag hade en stor blåsa där. Tänkte att jag nog skulle kunna fortsätta ändå, men med strumpa och sko på plats igen gjorde det svinont, och i såna lägen är jag inte vidare tuff. Så jag skickade ett Mayday till Jonas som kom och hämtade hem mig.

Men jag hänger inte läpp för det. Jag hade lätt tagit mig de sista 5 kilometerna hem om jag inte fått blåsan, och känslan jag tar med mig är enbart positiv. Det här ska nog bli bra!

torsdag, november 06, 2014

Nystart på simskolan


Igår var det ny kursomgång i Mörbybadet med nya deltagare och ny kombination simfröknar. Henke är kvar medan Vikariefröken vi hade för några veckor sedan har blivit Ordinariefröken istället för Hasse. Jag ska inte ljuga och säga annat än att jag saknade min favoritfröken väldigt mycket. Men Henke är också jättebra och jag gillar honom, så det kommer bli okej. Han kommer köra hårt med oss.

Däremot kan jag tycka att det kändes lite märkligt att åka till kursen med känslan av att allt skulle vara som vanligt, för att sen inse att det är en nystart som innebar rätt mycket repetition innan vi kunde komma vidare. Klart det måste vara så eftersom merparten av deltagarna inte är att betrakta som fast inredning på kursen, som jag och Maria. Men det kändes lite drygt och långsamt i början.

Så efter att nästan ha frusit röven av mig i introt, fick jag till slut bli varm av följande:

8x25m - 4x(12.5 löst + 12.5 hårt, 12.5 hårt + 12.5 löst)
6x25m - 25 löst, 5 hårt + 20 löst, 10 hårt + 15 löst, osv... till 25 hårt)
4x25m - 2x(25 löst, 25 hårt)
2x25m - max, helst utan andning

10-15 sekunders vila.

Med nya kurskamrater är det omöjligt för mig att inte försöka skaffa mig en uppskattning om hur mitt tempo i simningen är i jämförelse. Sedan försöker jag hitta något som gör att jag känner mig bättre än dem, eftersom jag som bekant alltid blir lite bättre av att känna mig bra. Enkel logik. Och jag tyckte att jag hittade en bra ingång igår.

När vi värmde upp kändes alla rätt så snabba (inklusive jag själv som lätt och lugnt körde min uppvärmningshundring på 1:50... wtf!?) men när vi skulle öka tempot fick jag känslan av att det inte hände så jättemycket omkring mig (förutom hos Maria som jag fick kämpa stenhårt för att hålla jämna steg med). Om det verkligen var så ska jag låta vara osagt, men det viktiga är vad som händer i mitt huvud. Mitt positiva mantra blir därför att jag har ett brett spann av farter som jag kan simma kontrollerat i, och att det gör mig bra.

Nu ska jag inte simma på flera dagar. Jag har redan kört två pass den här veckan och det får räcka, jag har vilovecka och ska sansa mig lite. Fast det känns konstigt. Separationsångest.


PS. Mumin-Claire! 

onsdag, november 05, 2014

Hurra för simkompisar!


Efter gårdagens distanspass i Vasalundshallen med Malin, Theresia och Maria är jag nästan helt säker på att den bassängen är kortare än 25 meter. Eller så var jag bara bra igen. Och det var väldigt roligt att simma igår!

Min plan (från och med igår och förhoppningsvis för långt tid framöver) är att byta ut mina ensamma tisdagsmorgnar i Sollentuna simhall mot tisdagskvällar med eminent sällskap i Vasalund. Bra grej, bortsett från att det var crazymycket folk på den enda snabbsimbanan. Alltså vi pratar väldigt trångt. Typ åtta personer. Men jag var inte ens upprörd! Åtminstone bara hanterbart lite...

Det är vilovecka för mig nu så igår ikväll körde jag (vi) det lite lugnare distanspasset på 2450m, vars huvuddel bestod av 6x200m (två sammansatta, två med dolme och två med dolme och paddlar). Förra gången jag körde passet var det stökigt i bassängen och jag var väldigt okoncentrerad, så tiderna på tvåhundringarna (4:25, 4:33 - 4:14, 4:02 - 3:58, 4:07) blev helt random.

Igår var det också stökigt men jag var koncentrerad och det gick mycket bättre. Hittade ett skönt flow! Första två gick på 4:04 och 4:07, andra två på 3:50 och... ptja... 48 s från det att jag insåg att jag stängt av klockan istället för att trycka lap, och sista två på 3:43 och 3:45. Väldigt bra, med tanke på trängseln! Och tempot var förvånande snabbt trots att känslan var så lugn och stadig. Fantastiskt!


Undrar om det har något att göra med att jag drabbades av akuta salamicrawings innan simningen och tryckte i mig två hela små korvar och en halv påse oliver? Raketbränsle? För om ätandet var en bra sak så gör jag gärna om det. Är fortfarande sjukt sugen på salami och får salivtillrinning bara av att skriva om det. Det är konstigt. Salami är inte en vanligt förekommande ingrediens i min kost (jag vet vad du tänker, men nej).

Hur som helst. Det var så suveränt roligt att simma med sällskap som omväxling, även om vi inte pratade så mycket under passet utan mest koncentrerade oss på att försöka få plats på banan. Hoppas det blir bättre framöver.

Ikväll börjar onsdagskursen i Mörbybadet igen och jag håller alla tummar för att inte Henke kommer ha kursen tillsammans med Juniorfröken. That´s all I want for christmas. Är det hon så går jag hem.


PS. Bilen. Mumin-Claire. Jag blir lite lycklig varje gång jag kör!

tisdag, november 04, 2014

Nu har hon äntligen kommit!


Här är hon! Vår Mitsubishi Outlander plug-in-hybrid. Vi funderar just nu på namn och väljer mellan Claire, efter den enda Outlandern vi känner till - Claire Beauchamp, och Mumintrollet. Förklaring överflödig.

Det finns många fördelar med vår nya kompis. Hon är ny. Hon är stor som en jävla tennishall, hon är komfy, hon är miljövänlig och hon är tyst. Faktum är att hon är så tyst att det finns en knapp man kan trycka på för att hon ska låta lite mer, så att fotgängare hör att vi kommer! Fatta det! En ljudknapp! Trycker man inte in knappen kan man använda bilen för att skugga en misstänkt individ. Jag blir så till mig av den tanken att jag hoppar upp och ner!

Nackdelarna är att det aldrig kommer gå att hitta parkering eftersom vi lär behöva typ två rutor, att jag fortfarande inte kan parkera rakt och att man nu ska behöva oro sig för stöld. Det var aldrig ett problem med Grisen. Tvärtom hoppades jag ofta att någon skulle sno henne.


När man har rattat färdigt berättar Mumin-Claire hur eco man har kört, genom att fylla i bladen på ett löv på instrumentpanelen. Jag fick fyra löv för min resa till jobbet, men jag tror jag hade fått full pott om inte Jontan hade okynneskört upp all el igår så att jag var tvungen att åka på bensin idag (vi har inte löst laddningen hemma än). Jag använde bara fotbromsen en enda gång på vägen till jobbet, resten av tiden använde jag motorbromspaddarna som sitter bakom ratten och som laddar batteriet när man använder dem. Så jag kände mig väldigt miljövänlig, trots bensinen.

Det är fantastiskt. Jag har aldrig åkt i en så ny och fin bil. Vi kommer bli bästisar!

måndag, november 03, 2014

På turridning


Jag red igår! Det var ett tag sedan sist, oklart hur länge. Några år kanske, tiden går fort. Men som liten tös var jag hästtjej och bodde typ i stallet, och jag tror att jag red mer eller mindre regelbundet tills en bit in på tvåtusentalet då jag extraknäckte som turridningsledare ute på Djurgården. Sen tog skolan för mycket tid.

Så det finns erfarenhet i bagaget, men det är alltid spännande att se hur mycket man har att hämta från den. Är det som att cykla?


Till sällskap hade jag Lim, Jacob och Jens. Vi var på fest tillsammans i början av september och av någon märklig anledning som jag inte alls längre minns så bestämde vi att vi skulle ut och rida den 2 november. Och så blev det. Lim är erfaren men Jens och Jacob red för första gången. Antar dock att de sett en del cowboyfilmer för de galopperade båda två som om de aldrig gjort annat.




Vi red på allergivänliga Baskijrhästar ute i Nykvarn, en tur på två timmar. Och det var som att cykla!

Jag kände mig otroligt trygg och stabil på hästen. Nu var det förvisso en extremt trygg och stabil häst jag satt på, Tamara, men det hade inte varit ett problem om hon inte varit det. Gamla takter sitter definitivt i och känslan var att jag hade kunnat göra det där i sömnen. Häftigt! Tyvärr satt inte ridfysiken kvar lika bra och jag fick ont i knäna och vristerna när vi red.

Idag kan jag känna ett uns av träningsvärk i ljumskarna, men inte så att jag behöver gå som om jag kissat på mig. Vi får väl se hur det utvecklar sig.

Det här gör vi om nästa år!

söndag, november 02, 2014

Nu finns ingen återvändo


Saken är biff och plånboken är tom!

Igår anmälde jag och Linda laget "Attack of the invisible rubber ducks" till Ångaloppet och Engadin Swimrun.

Det senare skedde under trevliga former hemma hos Theresia som bjussade på middag. Skönt att få anmälningsstressa tillsammans istället för att nervöst skutta runt på egen hand, och skönt att riktigt ordentligt få älta frågan om vad det är vi nu har gett oss in på.

Galet, det är vad det är!

lördag, november 01, 2014

Steg för steg - simma i 8-gradigt vatten

Steg 1
Dokumentera temperaturen så att du kan bevisa för omvärden hur jävligt det var.


Steg 2
Se till att du verkligen förstår innebörden av vad du ger dig in på. Hitta det positiva! I det här fallet skulle det kunna vara att det är 0,5-1 grad kallare än senast och därför spännande att se om det märks någon skillnad.


Steg 3
Kläder efter väder. Vattnet är blött och kallt, och man bör skydda vad som skyddas kan. Värdesaker i SafeSwimmern. Öronproppar i öronen. Osv...


Steg 4
Simma. Ta djupa andetag (OBS! Ovanför vattenytan, inte under!) och försök tänka på något trevligt. Det onda går över efter en minut eller två. Sen är det bara kallt och inte så smärtsamt.


Steg 5
Byt om så effektivt du kan efter simningen genom att blotta så lite kropp som möjligt åt gången. Badmössa byts först mot vanlig mössa. Våtdräktens överdel byts mot varma tröjor i flera lager. Fortsätt arbeta dig nedåt. Tänk varma kläder!


Steg 6
Belöna dig ordentligt. Helst inomhus. Gärna med hamburgare och en ångande kall milkshake.