Det första bra hände igår på Klättercenter i Solna med Gunnika. Man kan säga att det förekom en hel del adrenalin. Jag klättrade på en svinäcklig vägg som var mer som en pelare mitt i rummet. Började klättra längst ut på ena kanten av bredsidan. Jag hatar kanter. Det känns som att man ska trilla ut över stupet och jag får dödsångest, svindel och svårt att andas. Men jag klarade det!
Sen ville jag utmana mig (okej, utmana mig lite till) och klättra på pelarens kortsida. En meter bred med stup åt alla håll. Den ultimata läskigheten! Det fanns en led som gick längs ytterkanten och en som gick över själva hörnet. Jävligt vidrigt, men jag klarade det också. Jag var stark på alla plan och mitt självförtroende fick en rejäl kick. Men för Gunnika var det förstås bananas, precis som vanligt.
Nästa bra sak hände i morse. Jag pallrade mig ur sängen alldeles för sent men åkte till skogen med Reka och sprang grönvita 5,7 km-terrängspåret. Det är stenigt och kuperat och eländigt. Jag brukar springa det en gång varje år, ofta som en av de första rundorna efter Stockholm Marathon, med förhoppning om att därefter fortsätta springa terräng. Sen så visar det sig vara skitjobbigt och jag gör inte om det förrän ett år senare.
Med Engadin i horisonten så kändes det lite mer motiverande att ta sig an det där spåret igen, även om det inte var mindre hemskt. Det kändes som jag kutade som en idiot. Frustade högljutt när jag stånkade fram i vad som kändes som en farlig fart genom skogen. Pulsen låg på 85-90% (återigen osäker på om jag har angett rätt pulszoner) men klockan visade makligt 7:30-tempo. Vaffan, tänkte jag.
Sedan ändrade jag mig. Klart det tar lite tid när asfaltsbruden springer vilse i skogen, det är okej. Övning ger färdighet och jag är grym ändå! Hurra för mig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar