Om att komma igång och att periodisera träningen

Det här med att sätta igång träningen igen efter [insert valfri anledning] är aldrig särskilt roligt. Helvete! Första veckan i september, aka höstterminens första vecka, kändes simningen riktigt bra. Jag var förvånad och lättad över att tiderna jag simmade på inte var sämre än de var.

Sedan dess... well... man kan säga att jag får kämpa rätt hårt för i princip ingenting. Orkar inte riktigt hålla uppe frekvensen som jag borde, vilket ger en trött och tung känsla. Jag faller sida till sida i rotationen helt utan untz, pulsen är hög, benen känns som om de släpar längs botten och hur mycket jag än försöker dra mig själv framåt i vattnet så är det som att jag står still. Någon som känner igen sig?

Men jag har en liten plan för hösten. För någon vecka sedan träffade jag Super-Stina (uthållighets-PT och pappas succécoach, hör av dig om du vill ha kontaktuppgifter) och pratade bl.a träningsupplägg och periodisering. Kände att jag behövde friska upp kunskaperna lite, det var några år sedan jag gick igenom det här med Tompa.

Baserat på detta kommer min plan i grova drag se ut ungefär så här:

Augusti - september (förberedande träning)
4 simpass + 2 styrkepass/vecka
Fokus på kvalitet - teknik och distans. Komma in i träningen igen.

oktober - februari (grundträning)
4 simpass + 2 styrkepass/vecka
Fokus på att öka volymen med bibehållen teknik.

Mars - maj (intensitet/fart)
4-5 simpass + 1-2 styrke- och rörlighetspass/vecka
Fokus på intensivare träning; tröskelträning och fart

Jun - Augusti (underhållsträning)
Bibehålla uthållighet, teknik, fart och rörlighet.

Motivationsbrist modell större

Jaha. Det här var ju inte meningen. Ny simfröken och världshistoriens största motivationssvacka. Gah!

Jag vet inte när dippen började, men i tisdags var jag i alla fall i Vilunda för att simma veckans första pass från Micke. Det gick förbannat dåligt och jag var så jävla knäckt.

Huvudserien var fem varv av 200m paddlar/dolme/snodd och 8x25m fjäril med fenor, start 0:40. Kändes överkomligt innan men jag klarade inte ens den första omgången fjäril. Huge fail. Vetskapen om att jag hade fyra varv av misslyckande kvar fick mig nästan att kliva ur bassängen. Men så gör vi inte. Det är sen gammalt. Så jag anpassade och gjorde klart.

När jag hämtat mig lite och rapporterat eländet till nya fröken var jag gladare igen. Det var en jävla utmaning och jag klarade den inte. På något sätt var det ändå uppfriskande.

Efter ett velande värt ett bragdguld lyckades jag peta iväg mig själv till Vårby för träning igår kväll.

Jag hade sämsta attityden i bassängen och jag skäms. Kanske borde stannat hemma. Det var som att min bristande motivation hängde som ett uppfällt paraply bakom mig och bromsade. Egentligen var det ett bra pass. Det är det nästan alltid. Men jag var... inte med i matchen.

Baddräkten hade knappt hunnit torka innan jag idag gav mig på veckans andra Mickepass i Vasalundshallen. Och idag kände jag faktiskt en ljusning, även om det tog ända tills efter passet. Under första delen, när jag skulle simma teknik med snorkel, var det en misär helt värdig veckan.

Jag tycker det är svårt med förändring, även när jag själv bett om den och tror att den behövs. Simpassen jag får av Micke är annorlunda mot hur de sett ut de senaste fyra åren, och alla delar i dem känns väldigt långa. Med ett erkänt kort attention span är det en utmaning att orka genomföra. Men jag vet att jag kommer komma in i det och att det kommer bli bra. Behöver bara lite tid.

Ibland blir det inte som man tänkt. Jag borde vara en explosion av motivation just nu. Men även om det känns motigt så gäller det att ta ett djupt andetag och steg för steg leta sig tillbaka in på den väg jag stakat ut för mig själv. Jag vet ju vad jag vill. Eller... jag tror jag vet.

Fysisk aktivitet, vikt och sånt

I början på januari satte jag, vilket du förstås kommer ihåg, upp lite riktlinjer för mig själv. Ett så kallat kortsiktigt mål, i första hand fram tills jag drar till Maldiverna i mars.

Efter några dagar bloggade jag om att det kändes som om jag hållit på i en evighet. Well, nu har det gått en månad vilket är mer likt en evighet än vad några dagar är. Det är alltså på sin plats med en uppföljning av några av målsättningarna.

Mål: äta mera vegetariskt
Det finstilta: fisk och skaldjur är vegetariskt
Resultat: jag äter lax och halloumiburgare. Kanske någon rätt med räkor. Köttlördag när det passar sig och salamismörgås på Gateau när jag glömmer min nya livsstil. Nästan vegetarian.

Mål: äta sundare och inte precis hela tiden
Resultat: jag äter vad jag vill, när jag vill och hur mycket jag vill på lördagar. Alla andra dagar äter jag frukost, lunch, mellanmål och middag. Jag har koll på kalorier in.

De två målen ovan har haft en klar inverkan på vikten. Kurvan är några dagar gammal men jag har gått ner lite mer än 5 kg i vikt sedan jag startade. Det har varit lättare än någonsin. Jag är inte hungrig. Tror en framgångsfaktor är att jag bara äter det jag gillar och blir mätt av. Känner mig nöjd efter varje måltid.

Minus 5 kg på en månad

Mål: röra på mig minst 2h varje dag
Det finstilta: det räcker att göra det 6 av 7 dagar
Resultat: kan ses i bilden nedan. Jag startade den 7 januari och har alltså klarat det mer än väl. Jag färglägger bara 2h/dag även om jag rör mig mer och promenader är alltid utfyllnad. Oftast går jag mer.

Rörelse nästan varje dag

Mål: lufsa, gågga eller jogga 2 ggr per vecka
Resultat: det blev ingen jogg den söndag som inföll på min vilovecka, men i övrigt har det gått bra och jag känner att det ger resultat. Foten gör inte ont alls.

Att ha den här lilla bruna Superstjärnan som sällskap underlättar både vardagsmotionen och träningen. När hon är hos M&D har jag nästan alltid svårt att komma upp i 10.000 steg.

Slutsats: det här är ett väldigt lyckat projekt. Jag tvingar mig upp ur soffan, jag äter bra mat och som bonus yogar jag i princip varje dag, allt från 15-60 minuter. Senaste dagarna har jag haft en svacka och då kör jag bara en kort, lätt morgonyoga så att det ändå blir av.

Jag har en ny simfröken!

Mot Tokyo 2020?

Hurra!!! Jag har en ny simfröken! Fröken Micke. Oh joy!

Att vara utan simtränare, eller fröken, var otroligt stressande. Det märkte jag omedelbart efter att jag vinkat hejdå till Hasse efter vårt sista pass. Jag slösade därför ingen tid innan jag skickade den stora frågan vidare till Micke. Svaret var positivt!

Helt ny är han förstås inte för mig. Jag har ju simmat för honom i Human Ambition ungefär ett och ett halvt år, men det finns flera sätt att vara simfröken på. Nu har han alltså fått hela min lovande simkarriär i sina händer och vi har haft ett första möte.

Planer har smitts, svagheter blottats och Soffiproppan har fått skrämselhicka. För mig som ofta har orimligt höga krav på mig själv och dessutom inte är ett stort fan av förändring är det ett enormt steg att byta simfröken. Utmaningen börjar redan innan jag ens klivit ner i bassängen.

Och vad som kommer hända där törs jag knappt tänka på, ännu mindre efter dagens smygstart.

Zzznark....

Det finns visserligen en hel rad andra anledningar till att jag var trött och kraftlös idag, men passet jag fått från Micke skiljde sig brutalt mycket från vad jag är van vid och jag blev SÅ trött. Fullständigt slut. I kroppen, knoppen, armarna, benen. Överallt. Sista kvarten simma jag genom en dimma. Det var ett mirakel att jag slutförde och dessutom överlevde för att berätta historien.

Vad som knäckte mig?
4x(200m + 2x100m v.30), ett varv vardera av bröstsim, ryggsim, frisim och medley (alla med fenor). Mer än så behövdes tydligen inte.

Ögonöppnare aka käftsmäll. Hej.

Jag älskar att tävla mot klockan när jag simmar. Jämföra tider, utmana och bli bättre. Älskar!!!

Men jag har fastnat lite när jag kör intervaller, och landar nästan alltid med ett snitt kring 1:40/100m, oavsett om det är 75 meter eller 125. Och visst är det bra tider, något att vara nöjd med, men jag vill inte nöja mig så!

Igår blev ett bra pass! Inledningen visade hur viktig uppvärmningen är för att komma igång.

Simmade 4x(3x50m fart 1-3 + 2x25m teknik) och trots att jag upplevde samma ansträngning i respektive fart under 50:orna gick det snabbare och snabbare. Rätt coolt!

55, 52, 48
53, 50, 47
52, 49, 46
50, 48, 45

Mitt huvudfokus i passet låg på åtta 75:or sammansatt med start 1:30. Målet var att simma dem på högst 1:35/100m, vilket skulle motsvara en tid på max 1:11 på 75 meter. Farten skulle utmanas!

Resultat
1:08, 1:10, 1:08, 1:09, 1:09, 1:10, 1:09, 1:11

JAG KLARADE DET! Och HELVETE vad jobbigt det var. Så här mycket var det länge sen jag tog i när jag simmade intervaller. Vilken ögonöppnare! Also kallat käftsmäll. Det ska vara jobbigt att simma intervalljävlar. Hade dock glömt exakt hur jobbigt det borde vara. Har varit slö.

Följde upp med ytterligare 2x(8x75m) med paddlar/dolme/snodd och fenor. Blev tröttare och tröttare men lyckades ändå hålla fin fart (1:24/100m med pdsn och 1:18/100m med f) genom hela serien.

Totalt slutade det här väldigt lyckade simpasset på 3600 meter, och förutom alla väl genomförda intervaller så slog jag dessutom till med ett bensparksrekord.

Jag håller på med ett hemligt bensparksprojekt för att kunna utmana plåstren som flyter förbi när jag kickar. Drömmålet är att någon gång kunna bensparka 100m med platta på under 2 minuter. Dagens rekord var 25m på svindlande 32 sekunder! Det första delmålet (du får själv räkna ut vilket det är) är med andra ord nära!!!

En liten plan

Foto: @englundvillfarelser

Jag har en plan. En liten.

Under julen har jag visserligen simmat rätt mycket, men jag har också ätit sinnessjuka mängder choklad, bullar, pommes och bea. Blivit tjock. Märks på byxor, i spegeln och på vågen.

Så nu är det uppsträckning. I solemnly declare, padam padam, att jag ska skärpa mig nu.

Mitt kortsiktiga mål:

• äta mera vegetariskt
• äta sundare och inte precis hela tiden
• röra på mig minst 2h varje dag
• lufsa, gågga eller jogga 2 ggr per vecka
• rensa ut saker jag inte använder
• komma till skott med det jag drömmer om
• älska, skratta och njuta av livet som om det inte finns någon morgondag

Det där sista var pretto, jag vet, men jag önskar att det kunde bli så. Att skriva ner det kan vara ett steg i rätt riktning. Och med det sagt är det dags att rulla upp ärmarna och omedelbums börja ta tag i dessa omöjligheter. Nån som hänger på?

Prestationsångest och utveckling

Jag jobbar jättehårt med min prestationsångest. Ofta kan jag övermanna den men inte alltid, som i exemplet med benspark i grupp förra torsdagen. Där blir det mig övermäktigt.

Jag försöker läsa böcker om idrottspsykologi och mental styrka, jag jobbar med min inställning varje gång jag hoppar i vattnet och jag har ett par fina vänner, Theresia och Karin, som jag träffar då och då för att äta middag och prata prestation. Det har hjälpt mig väldigt mycket, liksom att mäta mina framsteg och bara jämföra med mig själv.

När jag känner mig pressad kommer jag ofta med ursäkter om varför jag inte kommer kunna prestera. Underliggande förkylning, stökigt liv, lite ont i armen, för lite sömn, det har inte gått så bra senaste tiden, har träningsvärk, är ur form, har tvättstugan, vahettere... å så.

Att stå på kanten och notera hur elever gång på gång uteblir när det är dags för tidtagningspass eller hur de kommer dit brottandes med samma känslor som jag brukar ha är väldigt lärorikt. I ett utifrånperspektiv blir allting klarare. Jag vet hur de känner och hur de borde tänka. Det är lätt att se när det gäller andra, svårt när det gäller mig själv.

Det handlar om att lyckas lägga upp prestationsångesten på kanten och simma iväg utan den. I slutändan är det ju faktiskt bara tider i en bassäng, det har inget att göra med om man är en bra eller dålig människa.

Samtidigt ÄLSKAR jag tider. Att jämföra, förbättra och analysera. Älskar! Det är det som driver mig.

Målgång på Solvalla Swimrun 2016

För nästan precis ett år sen la min kropp av. Jag fick diskbråck i nacken och en överansträngning i foten. Fram tills dess hade jag tävlat väldigt mycket (kolla i fliken ovan under "lopp" för att få en bild av hur mycket) och jag jagade framgångar. Fick för mig att folk förväntade sig saker av mig och jag kände mig hela tiden tvungen att redovisa min insats. Komma med ursäkter om jag misslyckats.

Men, och nu släpper jag en bomb: hela världen kretsar inte kring mig!

Faktum är att ytterst få egentligen bryr sig om vad klockan står på när jag går i mål på en sim- eller swimruntävling. Den som bryr sig allra mest är jag. Nära vänner kanske tittar på tiden och tänker "jaha!". Sen har livet gått vidare.

Det går inte alltid som man tänkt sig...

Min pappa är världens bästa inspirationskälla. Den coolaste gubben man kan ha haft turen att få som farsa. Han tävlar aldrig mot andra, han tävlar mot tävlingen. Och det är en motståndare som han inte alltid vet om han besegrar. För honom blir det inte så intressant med tider eller vad de medtävlande gör, de är ändå bara statister i hans utmaning. Vilken fantastisk inställning!

Jag behöver inte alltid vara belåten med mina insatser. Men gör jag misstag vill jag lära av dem och komma därifrån starkare, inte använda dem som en ursäkt att trycka ner mig själv. Det är en skillnad på att älta sina svagheter och att dissekera dem i syfte att utvecklas.

Jag vill kunna vara nöjd men jag vill aldrig nöja mig. Alltid sträva framåt, mot att bli starkare i både kropp och knopp.

Mina utmaningar

Att börja året med en återhämtningsvecka känns som ett inverterat nyårslöfte, men eftersom jag hade gasen i botten ut ur 2016 så får det bli så.

Kombinationen av ledighet och vila har visat sig svår:

• Den personliga hygienen sköts inte automatiskt
• Har massor av tid men hinner ingenting
• Känner mig i behov av Törnrosasömn

Kammat hår och inga simglajjeringar runt ögonen.

Mest av allt vill jag bara simma. Trots att det ibland har känts tungt så har jag verkligen älskat passen i Vårby den här hösten. De har varit både utmanande och roliga. Jag har älskat passen Hasse gett mig att köra på egen hand, eftersom de suttit som Askungens sko. Jag har satsat på volym och uthållighet, vilket förhoppningsvis kan omvandlas till snabbhet under våren.

Vad som i övrigt väntar 2017 vet jag inte. Det är ett Snövitt blad. Var ska jag jobba, hur ska jag bo och leva? Jag vågar inte tro eller hoppas på någonting, allting känns ovisst. Kanske är det därför jag har svårt att sätta upp mål. Jag har hela världen på mina axlar just nu och orkar inte lägga på ännu mer.

Det enda jag med säkerhet vet är att:

• Jag vill känna tacksamhet varje dag
• Jag vill ösa kärlek och omtanke över de jag tycker om...
• ... även om det är i såna mängder att det blir generande 
• Jag vill vara snäll mot mig själv i tanke och handling
• Jag vill lära mig kontrollera mina impulser

Simhösten har startat

Jag var så otroligt upprymd när jag kom hem igår efter höstens första simpass med bästa Hasse. Det var så jäkla roligt! Så grymt att ha återigen få ögon på tekniken, bli klockad och stämma av formen efter sommaren i våtdräkt.

Efter mina PT-pass måste jag alltid love-bomba simfröken jättejättemycket. Det är få människor jag är så tacksam och glad över att ha lärt känna som Hasse. True story. Simningen har gett mig väldigt mycket, öppnat nya dörrar, vidgat mina vyer och lärt mig en hel del om mig själv. Törs jag rent av säga förändrat mitt liv? Hasse har varit med och hjälpt mig hela vägen. Hur kan jag annat än uppskatta det enormt mycket?

Känslan i simningen igår var väldigt skiftande. Från ett jättefint flow till ett mer orytmiskt hackande. Hade svårt att hitta takten i andningen och min högerhand tenderade att dra en smula åt höger efter isättningen. Återföreningen var däremot avslappnad och huvudet inte så högt som jag var orolig för.

Fick sprinta loss på ett par 25:or och kände mig som en ardennerhäst på en travbana. Tung och orörlig, helt ovan vid att ha så högt tempo och frekvens. Men trots det... asså... det var så fruktansvärt roligt! Och i det stora hela så är jag väldigt nöjd. Bra start!

Den här veckan kör jag igång med tre långa distanspass. En mastig start, men jag är SÅ taggad! Perfekt för att komma in i simningen och hitta tillbaka till känslan igen.

Förra veckan pratade jag med Hasse om mina mål i simningen, och de är breda och luddiga men samtidigt väldigt tydliga.

Jag vill utvecklas. Jag vill bli snabbare och starkare. Jag vill slå nya rekord på 50 och 100 meter, jag vill plocka ner mina intervalltider på t ex 10x100 ytterligare några sekunder och jag vill bli ännu snabbare på längre distanser i öppet vatten så att jag kan briljera nästa sommar.

Så länge jag gör framsteg och har roligt så spelar det ingen roll om jag kapar minuter, sekunder eller tiondelar på mina tidigare personbästa, därför skiter jag i att specificera tider. Motivationen finns ändå.

En otajmad kollaps

Jag har varit lite dålig på att blogga senaste tiden. Jag har även varit extremt ofokuserad, frustrerad, haft svårt att äta och sovit dåligt. Idag tog det mig över tre (3!!!) timmar att ta mig till jobbet, från det att väckarklockan ringde. WTF liksom?!

Och i helgen är det dags för Vansbrosimningen och Vansbro Tjejsim, som jag tidigt i våras utsåg till sommarens stora mål. Det är taskig tajming, Hedlund. Jag måste försöka stoppa huvudet i sanden, acceptera och hantera rådande omständigheter. Svårt. Hitta mitt driv och göra så gott jag kan i loppen ändå.

Senaste veckorna har träningen blivit ganska random, och jag har vilat mycket. Visserligen väl värt efter en tuff vår.

Men jag gillar regler och restriktioner, raka linjer, struktur och tydlighet, och det har jag alltid i min träning. Utom på sommaren. Jag känner att så här lösa boliner gör mig lite slö, slapp och likgiltig, men samtidigt är det skönt att kunna träna vad som helst, när som helst. Vill någon simma så kan jag hänga på, behöver inte säga nej för att jag redan har fem inplanerade simpass den här veckan, eller för att jag "måste" köra intervaller i bassäng just idag.

Allt har sin tid. Antar att jag behöver det här för att orka starta om i september. Just nu vill jag bara... kollapsa.

PS. Jag vet att jag varit dålig på att marknadsföra det i år, men det är blott två dagar kvar till Sofias födelsedag! Kyl champagnen, kamma håret, värm upp sångrösten och slå in paketen!

Saker att träna på

Igår träffade jag som vanligt Theresia i Vasalundshallen. Det syns inte på bilden, där ser vi nästan kyrkliga ut, men först var vi jätteomogna och antastade Flodis under förfikat. Sen simmade vi.

Det kändes som om jag höll på i flera timmar med mitt pass. 75:or i tröskelfart och lite annat grejs. Var ytterst nära en mental kollaps men klarade mig igenom alla intervaller. Simmade dessutom rätt bra, om jag får säga det själv.

Sen har jag roat mig med att klocka tiderna per 25:a från filmen på min hundring från Simutmaningen. Trodde att det var på sista längden jag tappade allt, men näst sista gick faktiskt nästan lika "långsamt".

På sikt vore det fint om jag kunde hålla alla i ungefär samma fart som den första, och jag förutsätter att det är något jag kommer klara i framtiden. Varför inte, liksom?

Min utvecklingspotential:

• Benspark - små, snabba kickar UNDER vattenytan. På filmerna syns att jag fortfarande är över ytan då och då och sparkar hejvilt i luften.

• Grepp - finslipa tekniken, snabbt hitta vattnet och få ett bättre tryck. Även när det går fort.

• Voltvändningar - träna mer i hög hastighet med bra frånskjut. Tänker att jag skulle vilja glida lite längre under vattnet än vad jag gör också.

• Starter - mer kraft och höjd i frånskjutet. Öva reaktionssnabbhet och säkerhet så att jag alltid får behålla glajjorna vattenfria.

• Målgång - få till tajmingen.

• Syratålighet - så att jag pallar ett högre tempo längre utan att tvärdö.

• Andningskontroll - färre andningar på 50 meter, men ändå kunna hålla bra tempo. 

Jag vill också få in någon typ av tävlingsträning. Antar att upplägget på en vanlig masterstävling påminner om Simutmaningen? Uppvärmning i vattnet, sedan en lång stunds väntan på kanten innan det är dags att hoppa i och prestera sitt bästa. Det är inte helt lätt, varken fysiskt eller för nerverna.

Ibland kan jag känna mig ledsen över att jag inte upptäckte simning för sådär 30 år sedan. Samtidigt känner jag en enorm glädje över att jag har hittat det nu! Och att träna så pass helhjärtat ger en extra dimension som är ny för mig men väldigt inspirerande. 

Post simtävlingsdepression och långpass

Idag lider jag av post simtävlingsdepression för att det är över och för att det dröjer så länge tills jag får chansen att göra om något liknande igen. Det är som när jag var liten och kom tillbaka från en ridlägervecka som jag längtat ihjäl mig efter under flera månader. Allting kändes tomt, meningslöst och ledsamt för att det roliga var förbi.

Fast det är deppigt idag så är jag också enormt laddad för att träna mer och bli snabbare! Det finns så många delar i min simning som jag kan förbättra, och jag ser fram emot att fortsätta utvecklas.

Nu när tävlingen har fått sjunka in är jag otroligt nöjd med min insats. Skillnaden mellan min tid på hundringen och drömmålet är inte mer än det tar för dig att läsa "eeen... tvååå...tr". Bam!

Nästa gång.

Jag vägrar att tro att en person som börjar simma som vuxen inte kan bli en förbannat duktig simmare. Det är något hittepå "gamla simmare" slänger sig med och som grundar sig i att det tidigare var ytterst få personer som överhuvudtaget lärde sig crawla i vuxen ålder. Med ett större urval finns en större chans att hitta guldkornen. Och jag är säker på att de finns.

Jag ser inte mig själv som någon anmärkningsvärt talangfull simmare, men jag har ambitioner, driv, glädje och stor träningsdisciplin. Och jag är tillräckligt duktig för att våga tro att den kombinationen kommer ta mig en bra bit på väg.

På väg mot...? Oklart. Men jag tar i alla fall in på Sarah Sjöström snabbare än vad hon drar ifrån.

Allt detta, och lite till, var sånt som snurrade i huvudet under dagens långpass. Drog runt både Brunnsviken och Edsviken och landade på 27.5 kilometer. Sprang alldeles för fort så det var sjukt jobbigt, men jag får skylla mig själv.

Notera för övrigt hur min skugga väljer att göra en annan pose än mig på bilden... Hur?

Planering, uppladdning och mål

Igår genrepade jag inför lördagens simutmaning. Riktigt bra känsla, älskade (med?) vattnet och var uppriktigt ledsen när passet var slut. Det var på tok för kort och därmed precis lagom långt. Nu är det vila och kanske lite yoga som gäller fram tills imorgon eftermiddag.

Senast satte jag upp mål innan tävlingen. Väldigt bra anpassade mål. Det slutade med godkänt i ett lopp (50m), i princip mycket väl godkänt i ett lopp (25m) och drömmålet nått för ett lopp (100m).

Har gjort det även denna gång, men mitt största fokus blir ändå att ha roligt. Det kommer jag att ha!

Trygghetsmål
25m - under 19
50m - under 40
100m - under 1:30

Realistiska mål
25m - under 18
50m - under 38
100m - under 1:25

Drömmål
25m - under 17
50m - under 36
100m - under 1:20

Har även lagt upp en plan för våren. Maj och juni kommer bli träningsintensiva månader för mig.

I maj åker jag, precis som förra året, till Mallis med Team Snabbare. 16 dagar i den spanska solen med fokus på simning, löpning och yoga. Tänker mig i runda slängar sex-sju simpass, fyra-fem löppass och så mycket yoga som möjligt varje vecka. Men vi får se. Poolhäng och avkoppling är också viktigt.

I juni väntar OW-träning två dagar i veckan i Rösjön med Coach Ludde, ett pass med Medleys träningsgrupp och mina tre egna, vanliga pass från fröken. Siktar på sex simpass i veckan, förutom veckan före Isle of Scilly Swimrun då jag nöjer mig med två pass.

För att kunna ro i land det här måste jag tyvärr inse att jag får avstå Stockholm Marathon.

Sen väntar två veckors återhämtning/uppladdning inför sommaren stora mål inom OW - Vansbrosimningen och Vansbro Tjejsim. Då kommer jag simma så snabbt att du inte ens fattar vad som hände...

Inspirerad, motiverad, förväntansfull och glad

Även fast jag simmade dåligt igår så tyckte jag att det var en jäkligt rolig kväll som, precis som måndagar brukar, gjorde mig glad och uppåt. Jag gillar att vara i simhallen!

Bästa gänget i träningsgruppen är SÅÅ peppande att träna med. Det är roligt hur synkade med varandra vi börjar bli, och hur engagerade alla är. Himla grymt!

Att träna med kompisar är verkligen det bästa! Ikväll ska jag fika och simma med Maria och Theresia och jag längtar! Fick nya pass igår, och jag och Hasse uppdaterade säsongsplaneringen en aning, och det känns så otroligt motiverande nu. Eller alltid. Jag har varit tokigt inspirerad under flera månader.

Det enda jag egentligen riktigt saknar är ett stort mål med min simträning, större än det diffusa målet att "bli snabb". Just nu följer jag i princip bara motorvägen rakt fram, och hoppas att jag landar på rätt ställe.

Undrar du förresten över bilden ovan? Den 22 mars är det Världsvattendagen. Genom att vara Crawlkursdeltagare hos Medley stöder man WaterAids arbete för rent vatten och säker sanitet. Igår fick vi i träningsgruppen posera i våra snygga blåa kakbadmössor för att tillsammans med Medley uppmärksamma WaterAids kampanj Blue4Water. Vilket vi förstås gärna gjorde!

En olycklig kärlekshistoria?

Jag och mitt sprintsimningsprojekt, som jag ju längtat så mycket efter att få dra igång, har inte klickat. Det borde egentligen inte komma som någon chock eftersom det var likadant i våras - att jag inte fick till mina fartpass riktigt. Nu händer samma sak igen och det är inni frustrerande.

Det känns lite som att äntligen få den där apsnygga killen man gått och spanat på i månader - bara för att rätt snabbt inse att han är en jävla douche och att man inte har ett skit gemensamt.

Jag har väldigt svårt att beskriva känslan, vad det är som går fel, när jag kör mina syrapass. Att det är asjobbigt är en självklarhet, men det brukar väl inte skrämma mig?! Det som skrämmer mig är snarare den motvilja och det obehag som byggs upp i kroppen för varje gång jag kör serierna. Som helt tar bort glädjen och får hela medvetandet att skrika VILL INTE! Men jag förstår inte varför? Jag vill ju?!!

Efter tisdagspasset med Maria i Vasalund ville jag bara åka hem. Vi skulle ha avslutat med starter och lattjat lite med växlingsträning, men jag hade ingen lust. Kände mig bara tom.

I våras var allt helt åt helvete i flera veckor efter att jag kämpat i en negativ spiral med liknande pass, men sedan hittade jag långsamt känslan igen. Körde många pass med våtdräkt och tänkte att den fina fart jag plötsligt hade berodde på den. Men tänk om det inte var enbart därför?

Jag var faktiskt snabbare än någonsin även utan våtdräkt.

Träning ska vara roligt. Och om det nu är så att f4-serierna på 50 meter inte fungerar för mig, så kanske det finns andra sätt att lägga upp träningen på? Samma syfte, annat upplägg? All den vilja och motivation jag har måste gå att använda för att få mig dit jag vill. Det måste finnas flera förbindelser till samma mål. Jag har ingen brådska och jag letar inte efter genvägar. Bara en gata jag trivs att färdas på.

Hoppas verkligen att min historia kommer sluta lyckligt. Stay tuned.

Vad ska det bli av mig?

För mig är det viktigt att ha mål med min träning, både tydliga och lite mer diffusa. Under åren som min träning har förändrats så har målen tenderat att växa sig större och större, distanserna har blivit längre, vattnet kallare, upptågen galnare och utmaningarna tuffare. Jag går inte längre igång på att springa 10 km i Tjejmilen.

Under träningsåret som var (sep-maj) kände jag mig stressad och otillräcklig. Sprang för lite, cyklade för lite, styrketränade för lite. Det enda jag gjorde bra och det enda jag egentligen ville göra var att träna simning.

Att det skulle bli så visste jag förstås inte när jag satte upp årets mål vid slutet av förra sommaren, men det var så det blev. Och när jag började känna stress bestämde jag mig för att hålla ut och genomföra det som jag anmält mig till, men att därefter tillåta mig att fokusera på det jag har kommit att älska att göra.

Givetvis kommer jag fortsätta löpträna och köra swimrun, men nästa sommar vill jag fokusera på lite kortare lopp, meaning runt 20 km löpning och så mycket simning som möjligt. Jag vill inte boka upp mig med anmälan för tidigt och jag vill inte köra tävlingar till förbannelse. Jag vill ha roligt!

Så de målsättningar jag formulerar här gäller alltså enbart min simning. Äntligen!

1. Jag vill vid varje enskilt pass vara fokuserad, ha en positiv inställning och försöka simma så bra att jag impar på Simfröken. Jag vill acceptera rådande förutsättningar, mentalt och fysiskt.

2. Jag vill bli snabb på korta distanser, främst 50 och 100 meter. Jag är trött på långt. Målet är, till att börja med, under 33 sekunder på 50 meter och under 1:15 på 100 meter.

3. Vansbrosimningen 2016 snabbare än Tom-Tom-Tommy och Vansbro tjejsim med placeringsmål topp 30 (helst en tid ner mot 15:30 ungefär). Förmodligen köra fler öppet vattenlopp på 1 km.

En av de absolut bästa sakerna med mig och simning är hur min inställning har förändrats och hur mitt självförtroende har vuxit. Faktum är att självförtroendet till och med har vuxit om min faktiska förmåga. Jag tror mycket mer om mig själv än vad jag egentligen kan prestera idag, och jag fullkomligt älskar det! En helt ny Sofia! Mycket av det tackar jag Hasse för. Han har en förmåga att pejla ut mina svaga mentala punkter och pusha mig mot och genom dem. Jag hatar det men det gör mig bevisligen starkare.

Ta punkt 3 som exempel. Jag pratar om att simma under 1:15 på 100 meter. Ett delmål bara, jag är helt övertygad om att jag kan bättre än så. Ingen ska få mig att tro något annat heller. Det kan ta ett år eller för alltid, men jag kommer att göra det. Minns när och var du läste det först.

Jag är alltså helt säker, trots att jag bara har maxat en hundring i 25-metersbassäng en enda gång, i början av januari i år, Det var bland det vidrigaste jag har gjort och jag simmade på 1:34. Sen tränade jag hela våren och i början av sommaren lyckades jag lägga fyra hundringar i tröskelfart på runt 1:39-1:40. Och jag simmade 100 meter med våtdräkt i långbana (50 metersbassäng) på 1:23. Men det är allt jag har att gå på, förutom känslan. Och 36 sekunder på 50 meter.

Ändå så tror jag så jävla hårt på mig själv! Jag må ha tränat målinriktat och bra tidigare, men jag hoppas att jag har ännu en växel att lägga in, nu när jag kan fokusera helt på simningen.

Steg ett blir att inte deppa ihop över att formen i vattnet just nu är provocerande svag.