måndag, april 20, 2020

Skit som måste ut

Det är lite svårt att vara Sofia just nu. Som att försöka hålla en fackla brinnande i spöregn. Kort sagt, ganska jättesvårt att hålla humöret uppe och se med tillförsikt på framtiden.


Om jobbet...
Att driva företag med inriktning på resor för pensionärer är ingen höjdare at the moment. Först var det privatpersoner och föreningar som avbokade sina resor till långt in på sommaren. Nu är det besöksmålen vi planerat att åka till som hör av sig och ställer in eftersom de inte tar sig igenom krisen. Det känns som att vi blir attackerade från två håll samtidigt. Hur fan ska man kunna planera för en storslagen come back då?

Positiv tanke: när folk börjar våga resa igen är vi beredda och vi siktar på en aningen yngre målgrupp än nu. En som inte har utegångsförbud och som kommer vara rejält sugna på att upptäcka Sverige.


Om inneslutningen...
Som grädde på moset vill den spanska regeringen fortsätta stänga in oss till den 9 maj. Eventuellt med några lättnader i restriktionerna, eventuellt med samma regler som nu. Jag.orkar.inte!

Positiv tanke: ytterligare två veckor med daglig yoga kommer att bygga en ännu starkare och smidigare kropp och det kommer ha gynnsam effekt på all kommande träning.


Om världsläget...
När jag tänker på att allt det som händer nu är på riktigt, att det inte är en dålig film där Kate Winslet dör redan i inledningen, så får jag lätt panik. Jag vill inte att det här ska vara den nya världen, jag tycke om den gamla. Har aldrig gillat förändring, åtminstone inte sådan som inte är självvald.

Positiv tanke: situationen har gett mig tid att reflektera över vad som är viktigt i mitt liv, vad jag saknar och vad jag vill göra mer av.


Om simträningen...
Det är 6 veckor sedan jag senast simmade. Och jag inser att det kommer dröja minst två veckor innan jag ens får bege mig till en simbassäng och förmodligen ännu fler veckor innan någon bassäng överhuvudtaget öppnar. Inte den uppladdning jag såg framför mig inför Vansbro, men det loppet kommer väl sannolikt ändå att ställas in precis som allt annat så...

Positiv tanke: jag har en enorm simbassäng med gratis entré 50 meter från dörren och våtdräkter till både mig och Dani. Dessutom har bassängen maximal frihetskänsla. Dags att börja gilla saltvatten.

Detta om detta. Behövde bara få det ur mig. Sånt händer.

fredag, april 17, 2020

Instängd i 34 dagar and counting...

Hej från inomhus!!!


Vilken game changer att Adam Alsing tragiskt avled i veckan. Må han vila i frid. Det är så mycket lättare att förstå "det läbbiga Coronaviruset" när någon som Adam dör - medelålders, intelligent och full av liv. Framför allt det sistnämnda. Långt ifrån den tidigare bilden om att bara äldre (som ändå snart ska dö) går under.


I början var jag inte orolig för att själv drabbas men nu är jag det. När jag läser om unga människor som ingående beskriver sjukdomsförloppet, och säger att det är det värsta de varit med om, blir jag livrädd. Jag blir bekymrad och ledsen över att mina föräldrar inte är försiktigare. Idag var jag själv i affären och blev skitnojig av att kassörskan snorade lite bakom sitt visir, bakom glasrutan till kassan.


På de spanska nyheterna berättade de om en anställd i en mataffär som kom hem efter jobbet och möttes av en lapp från grannskapet att hon inte längre var välkommen att bo kvar eftersom hon skulle sprida smitta. Liknande händer på andra platser. Sjuksköterskor, gynekologer, läkare, apotekare. Såna händelser får mig att känna att det här viruset trots allt gärna får radera ut en del av befolkningen. Jävla sophuvuden!!!


Min egen lilla obetydliga vardag fortsätter som vanligt. Det är märkligt hur snabbt dagarna passerar. Och situationen fortsätter att vara superhärlig, med den enda lilla detaljen att jag inte är la puta jefa över mitt liv.


Vi har målat utemöbler...


... utfört styrketräning (vilket medförde svår träningsvärk)...


... hittat en ny favoritplats med solsken hela eftermiddagarna...


... förstärkt säkerheten i hemmet för att få stopp på den okontrollerade virusspridningen...


... samt firat en synnerligen otraditionell, men trevlig, påsk.


I teorin har vi nio dagar kvar av isoleringen. Jag hoppas att det kan bli någon liten lättnad i restriktionerna därefter, men det är inte helt osannolikt att de förlänger med samma regler som nu. Vi vet inte det i dagsläget.


Jag saknar skogen och bergen oerhört mycket. Det sprider sig som en galen längtan i bröstet och i magen. Frustration! Jag vill gå ut!!!

Det gjorde jag visserligen idag, men promenaden till mataffären tar ungefär tre minuter, så det är inget att hetsa upp sig över. Blev helt överrumplad av alla dofter under denna korta promenad. Det luktade vår, eller kanske sommar, och blommor. Värme, minnen och lycka. Doftvariationen är förstås även den begränsad när man är på samma plats hela tiden men det är inget man tänker på.

tisdag, april 07, 2020

Vecka 3 av 6 - blursday the fortyteenth of Maprilay


Jag är otroligt dagvill. Förra tisdagen var jag så säker på att det var just tisdag att jag hade kunnat skära av min högra arm. Men jag hade tydligen fel. Inte ens när Dani visade, både på sin telefon och sitt aktivitetsband, att det var onsdag trodde jag honom. Tänkte att det blivit fel vid ändringen till sommartid. Eller att vi hade språkförbistring. Dagen efter var det lördag.

Den här veckan ligger jag en dag före. Idag är det onsdag. Jag bara vet det. Det kan inte vara tisdag. Hela min kropp vet vilken dag det är, även om jag saknar fysiska bevis.


Vi har nu avverkat tre veckor av isoleringen. Halvvägs alltså, eftersom den i lördags förlängdes med ytterligare (minst) två veckor till 25 april. Eller 26:e. Jag har det SÅ bra och samtidigt SÅ dåligt. Det känns ibland lite ynkligt att gnälla när jag sitter i värmen i solen på balkongen och tittar ut över stranden och havet med vajande palmer och en vacker man vid min sida.


Men det går inte att blunda för det faktum att detta är något jag inte själv valt. Jag får inte gå ut. Jag får inte rensa huvudet under en promenad längs stranden, jag får inte motionera i skogen, jag får inte simma. Inte just nu. Jag kan bara sitta här, låta dagarna passera, njuta av alla positiva saker som situationen ändå för med sig, följa restriktionerna och hoppas att det får önskad effekt.


Förra veckan var tuff. Jag var ledsen och kände mig uppgiven. Nu är det bättre men det är fortfarande två saker som känns jobbiga och oroar mig:

- att inte veta när det här kommer ta slut
- hur den ekonomiska situationen kommer att se ut i världen

Jag läser väldigt mycket nyheter. Förmodligen för mycket. Jag förundras lika mycket över alla som utnämner sig själva till experter som av de som förringar Coronan och gör konstiga jämförelser med hur många som vanligtvis dör ändå. Och som med skygglappar på tycker att man kan chilla med social distansering och annat.


Ja, folk dör av influensa varje år. Och av ålder och annat. Men jag vet inte vilken tidigare säsongsinfluensa som krävt att man gör om ishallar till lagringsplats för de döda man inte hinner ta hand om. Jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle sett ut här om om man inte vidtagit åtgärder, utan låtit folk springa runt och nysa på varandra hej vilt. Ogreppbart.


Om tvångsisolering är det bästa är jag dock högst osäker på. Priset för många kvinnor och barn som lever i våldsamma relationer är förmodligen långt mycket högre än en släng av Corona.

Tur att jag inte behöver bestämma. Jag gillar Sveriges approach eftersom den känns mer långsiktig. Jag tycker olika länder gör olika saker bra, baserat på vad vi alla vet - nämligen att ingen vet vad som är rätt. Och avsett vad som beslutas och huruvida man anser att det är bra eller dåligt får man helt enkelt rätta sig i ledet, lita på de som har relevant kunskap och följa de rekommendationer som ges.