Vilar mig i form

Eftersom det blev mycket simning under jul och nyår så har jag tagit det lugnare den här veckan. Det passade bra eftersom det även var första jobbveckan efter ledigheten och den var kämpig.

Jag fick till de två simpass jag planerat, tack vare att jag klämde in dem när jag ändå var i (eller i närheten av) simhallen. Hade aldrig i livet orkat ta mig dit annars.

I onsdags körde jag teknikfokus:
8x(4x25m teknik + 100m sammansatt)

Känslan var lika usel som min dag i övrigt. Jag simmade sakta och allt var jobbigt.

I torsdags, aka igår, kändes det bättre, och då simmade jag medley:
4x(200m paddlar/dolme + 6x25m fjäril/rygg/bröst/fritt)

Under bröstsimmet fick jag feeling. Världens jävla flyt! Dessutom simmade jag mycket snabbare än jag brukar. Det var roligt och oväntat!

Återhämtningsvecka

The Rising - passet som fick avsluta förra veckans lysande träning. Fick ihop 4500 meter på ett sätt jag är väldigt nöjd med. Det funkar bra för mig att träna hårt och ofta. Jag blir motiverad av det.

På huvudseriens 12x100m körde vi (efter en del grums) start 2:10. Jag trodde inte jag skulle fixa kortare starttid efter veckan som varit. Nu kunde jag lägga hundringarna på mellan 1:40-1:44 och få lagom vila.

Den här veckan har jag återhämtningsvecka och trots att det fortfarande innebär träning så har jag svårt att känna samma engagemang. Har simmat två pass á blygsamma 1900 meter men de har varit slafsiga och lite tråkiga. Jag kan i alla fall vara nöjd med att jag varit i vattnet.

Imorgon har jag första PT-passet med Hasse på länge och det ska däremot bli riktigt roligt. Testserien jag ska köra är 10x100m start 2:00. Serien har jag kört förut men alltid med start 2:15 så det ska bli spännande att se hur den kortare starttiden påverkar. Känner mig lite stärkt av den liknande serien i lördags.

Tri-Mallorca, dagarna går

Att vara på träningsläger och vara begränsad till simning och yoga är inte optimalt, även om det inte är anmärkningsvärt smärtsamt att ligga vid poolen om dagarna. Önskar jag kunde göra mer.

När simningen inte går bra är det jävlig frustrerande. Jag har problem med min fart 4/sprint-simning. Det går inte tillräckligt snabbt enligt mig själv. Jag tycker att jag borde kunna simma fortare.

Om jag kan simma 6x50m fart 3 med start 1:10 på 46 sekunder så borde jag kunna klämma 3x50m fart 4 med start 2:00 snabbare än 43 sekunder.



Så jag bad ställföreträdande simfröken Ulf Hausmann om synpunkter och baserat på klippet ovan gav han mig följande lista:

1. Fingrarna mera ihop ju längre bak du kommer.

2. Simma mer med axlarna, högre upp med axlarna under återföring - lite platt nu. Då kopplar du på ryggen, latsen.

3. Avslut lite mer inåt (underarmen mer diagonalt i slutet av draget), då roterar du mer och får med dig mer fart och acceleration av armtaget (acceleration ger fart).

4. Håll handflatan bakåtriktad så länge som möjligt (troligtvis, ser inte exakt).

Efter att jag utan framgång försökt förbättra det här ville jag lägga av. Simning kan dra åt helvete. Blir less av att träna så sjukt mycket när jag inte får den utdelning jag tycker att jag förtjänar. Men det kanske kommer.

Nu har jag haft en vilodag och imorgon gör jag ett nytt försök. Sen är resan slut för den här gången.

Igår var det festmiddag inne i gamla Alcudia. Serveringen drog ut på tiden men maten var väldigt god och alla som hade kört Ironman Mallorca 70.3 kämpade tappert och höll humöret uppe. Hjältar! Det var sjukt varmt igår under loppet. Idag var det många som åkte hem.

Några av oss som var kvar åkte, efter en stunds funderande, till en strand vid Mal Pas, åt lunch och solade. Soft dag. Skönt att ta det lite lugnt och att lämna relaxpoolen och hotellet en stund.

Lunch på strandbodegan. Moi, Marika, Pål, Åsa och Hellen.

Avspänt strandhäng.

Fint.

Tri-Mallorca, dag 6-jag vet inte

Äh, jag ger upp. Jag vet inte vilken dag det är eller exakt vad jag har gjort de senaste dagarna.

Jag minns i alla fall i lördags.

Då hängde jag med Jonas, vi drack cava sangria och rosé på piren, och sen var det festmiddag. Det var väldigt trevligt. Dessutom fick jag en vision för vad jag vill göra med mitt liv.

Jag minns också söndagen. Då åkte pappa och Jontan hem, jag bytte rum på hotellet och simmade dåligt eftersom jag var en smula bakis.

Gillar det nya rummet bättre. Trevligare utsikt och sol från tidig eftermiddag. Det innebar också en ny rutin med lunch på rummet. Bra mycket godare än den i poolbaren. Bättre piiis.

Men i övrigt... ptja... solen skiner. Det är varmt.

Jag ligger vid poolen.

Jag springer korta sträckor.

Jag coachar simning.

Jag simmar.

Typ så. Detta om detta. Slut på meddelande.

Nästan

Solen når nästan över trädtopparna.
Jag hade nästan internetuppkoppling där och då.
Var i Tyskland och körde nästan swimrun.
Somnade nästan på flyget hem.
Kunde nästan genomföra yogapasset.
Kan nästan simma som vanligt, bara långsammare.
Kan nästan gå normalt men foten är svullen.
Har nog nästan lite mindre ont i nacken.
Det finns de som nästan bryr sig om mig.

Jag räcker nästan till. Nästan.

Äh, asså. Det var bara lite tufft att komma hem till ett tomt hus, mörker och regn idag efter att ha umgåtts med glada vänner 24-7 ett par dagar.

Och att kroppen har havererat är tufft. Finns just nu ingen träning som funkar till 100% och frustrationen växer i mig.

Hoppas jag kan sova bort det här.

Presskonferens - fyra åkband på akuten

Välkommen till presskonferensen om min hälsostatus!

Ber om ursäkt om den är osammanhängande eller om jag blandar ihop dagarna. Allt har varit (och är) som i ett töcken. Är drogpåverkad, aningen förvirrad och trött. Äter kexchoklad. Har egentligen aldrig gillat det. Är det inte mest bara torrt och smuligt?

Rakryggad - bästa positionen för att minimera smärtan.

Efter första besöket på akuten i lördags så hanterade jag smärtorna hyfsat (förutom några enstaka panikgråtskrascher) ända till söndag natt innan vi var tvungna att åka tillbaka till sjukhuset. Då hade dessutom mitt vänstra pekfinger börjat domna. Vet inte vad klockan var. Tre? Fem? Hade knappt sovit och smärtan i skulderbladet/axeln var mer än jag kunde hantera.

Den här gången fick vi träffa Doktor Sara. Jättebra och trevlig! Hon böjde, bände, klämde, strök och funderade. Övervägde röntgen för att se om det var ett diskbråck, men eftersom behandlingen skulle vara densamma oavsett så lät vi bli. Jag var trött och ville bara sova. Så jag fick en ny dos morfin, ny tablett stesolid och så den där voltarensprutan i skinkan.

Nice and cosy. Samma "rum" som tidigare.

Sov nån timme när jag kom hem innan plågorna blev övermäktiga igen så jag klev upp. Mitt under morgongröten ringde snälla Doktor Sara och sa att hon, efter att ha resonerat med sin överläkare, ändå tyckte att jag skulle komma in för en röntgen av nacken, så Jonas skjutsade mig tillbaka till akuten.

Ny inskrivning. Samma förfarande. Samma frågor. Nytt åkband på armen. Kändes som om jag var med i Groundhog Day och återupplevde samma dag om och om igen.

Jag är rädd för sprutor. Permanent nål i armen är obeskrivlig ångest..

Den här gången fick jag träffa Doktor Rebecka. Jättebra och trevlig. Hon genomförde samma tester som Doktor Sara. Kollade reflexer, bände, böjde, tryckte, klappade och så vidare. Klarade även denna gång alla moment med godkänt resultat. Någon röntgen blev det inte, istället tog de blodprover och EKG för att utesluta någon eventuell propp eller annat. Godkänd där också.

Bekymrad berättade Rebecka att det sannolikt är nervsmärtor jag har, och att den smärtstillande medicin jag fått ofta biter ganska dåligt på det. Istället skrev hon recept på Gabapentin som är mot just nervsmärta, men som vanligtvis tar ett par dagar på sig att verka.

Fick ändå en ny dos morfin och stesolid innan jag i snigelfart spatserade upp till Mörby C för att hämta ut mina nya piller. Kom dit ungefär samtidigt som Jonas. Han åkte till jobbet medan jag hängde med kompisarna på akuten, men tog en taxi till Mörby och mötte mig där när jag var klar.

Resten av dagen är lite blurrig. Vi åt lunch i centrum, sen åkte vi hem och jag somnade i soffan. Vaknade och visste inte riktigt vad som hänt, fattade inte att Jonas varit på tippen när jag sov och sånt. När jag vaknade hade jag mer ont i skuldran än någonsin tidigare. Försökte peta i mig middag och tänka på att Gabapentinet snart skulle verka, men jag pallade inte smärtan. Tillbaka till akuten.

Den här gången fick jag träffa Doktor Anna. Jättebra och trevlig. Hon utförde inga tester, hon konstaterade bara att det bästa hon kan göra för mig var att skriva ut starkare preparat än den alvedon och naproxen jag redan fått, och hoppas att det hjälper.

Jag är inget fan av piller, men jag är inte heller särskilt positiv inställd till smärta. Dessutom var jag vid det här laget rätt trött på att åka fram och tillbaka till akuten, så jag tackade ja till all form av lindring som erbjöds. Fick även svälja ner en dos långtidsverkande preparat på plats innan jag åkte hem och sov.

Någonting i cocktailen av piller fungerade. Jag vaknade ett fåtal gånger på natten med paniksmärta men efter att jag ätit en tidig tallrik morgongröt toppad med ytterligare en näve färggranna piller så kunde jag sova några timmar till. Livet återvänder!

Tog på mig min finaste tröja när jag och Jonas åkte till Gateau för att äta en second brekkie och fira kanelbullens dag, den enda högtiden med substans i. Tröjan var en påminnelse om hur härligt det är att vara stark, uthållig och smärtfri. Det är jag snart igen, och då ska jag verkligen njuta av det.

Bäst av allt är att alla läkare har sagt att jag är fri att träna precis så mycket jag vill, om jag kan. Jag kan inte nu, är för trött, morfinhög och har för ont, men bara tanken på att jag får har en positiv inverkan. När smärtan går över vet jag inte, jag tar en dag i taget så får vi se. Jag kommer överleva.

Tack och lov utnyttjar jag svensk sjukvård extremt sällan, men den är fantastisk. Verkligen fantastisk! Vilka människor det finns! De sliter dag och natt, får ta massor av skit och se mycket smärta, men ändå gör de hela tiden sitt bästa för att hjälpa sina patienter. Och det kostar nästan ingenting!

En stor dos kärlek också till alla er som visat omtanke, messat, ringt och frågat hur jag mår. Små ord och handlingar som betyder väldigt, väldigt mycket för mig. Tack, tack, tack!!! ♡

När det inte blir som man tänkt sig

Den här helgen skulle jag varit på Koster och kört swimrun, men två ömma fötter satte stopp för min medverkan och sent i torsdags kväll bestämde jag mig för att inte ens åka med som hejarklack. Ett beslut jag är obeskrivligt tacksam för nu, även om just fötterna förmodligen hade fungerat utmärkt.

Istället tillbringade jag ett par timmar i lördags på akuten med ett fruktansvärt smärtande skulderblad. Det smög sig på natten till fredagen, eskalerade under dagen och slog till med full kraft natten till lördag. Fan vet vad som hände. Slumrade ytligt och grät panikartat om vartannat. Hade hysteriskt ont, skuldran låste sig och hela vänsterarmen domnade och blev obrukbar i de värsta attackerna.

På akuten petade doktorn lite på mig, pet-pet, konstaterade att jag inte var särskilt spänd och gav mig muskelavslappnande och morfin i färggrann tablett samt en spruta Voltaren i röven. Sedan hemgång.

Det tog inte bort det onda helt, men jag kunde i alla fall sova ett par timmar när jag kom hem. Prisa gud, vad skönt det var! Som att äntligen få vila efter att ha stått i plankan i 24 timmar.

I fredags var, tack vare den inställda Kosterresan, första gången jag och Jonas hade möjlighet att fira vår bröllopsdag tillsammans. Ja, sedan den stora dagen för fyra år sedan alltså.

Att det blev min hittills sämsta bröllopsdag är förstås inte makens fel, men spamassage på Sturebadet, lunch, champagnedrickande och köttfredag genomfördes i en plågsam dimma. Jävla skulderblad. För Jonas del innebar det dålig sömn, inställda helgplaner och förstås en del oro. Just en snygg uppvaktning på bröllopsdagen.

Hans present till mig har varit desto bättre. Han har stöttat, klappat, lugnat och fixat efter bästa förmåga när jag bara gråtit och inte ens kunnat förmedla vad som gjort ont eller vad jag har velat.

Jag har inte sovit i natt heller. De piller jag fick utskrivna tar inte bort det onda och det finns inget sätt jag vare sig kan ligga, sitta eller stå som lindrar smärtan. Det gör konstant ont och kroppen är i spänd givakt 24-7. Jag pallar inte.

Försöker ändå tänka positivt. Lyssnar på Kent och tänker tillbaka på hur bra jag simmade i torsdags. Tanken på turkost vatten som luktar klor är generellt något som får mig att må bra, så jag försöker fokusera på det. Klura på vad jag har för mål med såväl simning som swimrun. Undviker helst mitt Instagramflöde och alla fantastiska bilder från Koster. De tillför bara ännu mer smärta.

Vet inte om det här är kroppens sätt att säga åt mig att lugna mig, eller om det bara beror på att jag sov i någon olycklig ställning. Kanske stressen över att inte få åka till Koster. Eller något annat. Jag bara hoppas innerligt att det går över snabbt.

Vilodag och hyllning av mig själv

Jag är i en väldigt bra period just nu. Jag älskar min kropp. Den är stark, uthållig och smidig. Och jag är så glad att jag känner så här.

Senast jag kände mig så vältränad var typ 2005, och jag minns att jag då inte gav mig själv den cred jag förtjänade. Det var först senare, när jag tappat en del av formen, som jag insåg hur bra den hade varit. Jag tänker inte göra samma misstag nu. Vill våga vara stolt över mig själv. Fuck Jante.

De senaste veckorna har jag yogat mycket. Varje pass, varje framsteg och varje ny utmaning får mig att vilja mer. Älskar mjukheten och följsamheten som den typen av träning ger.

Idag har dock varit en välbehövlig vilodag. Ish. Jag räknar inte de få minuterna jag simmade vid Långholmen med Mattias. Det må ha varit ett kort plask, men tillräckligt långt för att jag skulle få ow-feeling mot slutet. Shit vad najs det är att simma med våtdräkt. Våtdräkt och vän. Bra koncept.

Vila och yogautmaning

Jag har börjat om på Fiji McAlpines 14 dagars yogautmaning på doyogawithme.com, som jag gjorde för ett par månader sedan. Det var jävligt jobbigt, men jag älskade att jag så tydligt märkte hur jag blev starkare mot slutet.

Egentligen har jag tydligen signat upp på en vilovecka nu, men eftersom jag mår mentalt dåligt av att låta bli träning så får yoga duga som vila. Trots att svetten lackar under passen i utmaningen.

Igår körde jag dessutom ett bonuspass på kvällen, eftersom jag hade tråkigt och behövde något som kunde hålla mig borta från andra, värre, synder.

Efter tre dagar med yoga har jag träningsvärk i axlarna. Imorse var jag ruskans trött, men jag mår bra. Jag känner mig taggad för att dra igång den strukturerade träningen och idag ska jag sätta mig och försöka planera in hur den ska se ut i veckorna under hösten.

Återhämtning, post Rockman

Rockman var en tuff kille, han tog hårt på mig.

Morgonen efter loppet var jag otroligt sliten - värre än efter något lopp förut. Låren och vaderna gjorde ont, liksom ländryggen, nacken och skulderbladen. Jag var vansinnigt trött och vaknade lite snorig. Allmäntillståndet var kraftigt nedsatt och jag hade gärna tillbringat hela söndagen i horisontalläge, sörplandes resorb, istället för att åka flygplan.

Benen har nu hämtat sig ganska bra. Jag kan gå som vanligt ner för trappor och sätta mig på en stol utan att långsamt sänka mig själv ner, med armarnas hjälp. Yay! Sprang 20 minuter igår och det kändes lite struttigt och långsamt, men hade väldigt bra effekt på benen.

Värre är det med axlarna. Tror jag spände mig mycket under loppet, och stelheten har nu vandrat ner som en låsning mellan skulderbladen. Förbannat ont. Kan inte sova. Naprapatbesök igår, yoga ikväll, simning och massage imorgon. Hoppas det släpper. På lördag kör jag och Lindad Ångaloppet sprint.

Känslan efter Rockman var att jag aldrig vill köra swimrun igen, men jag är samtidigt otroligt inspirerad att träna mer, träna hårdare, bli fysiskt och mentalt starkare så att jag är redo för nästa utmaning. För det är några kvar i år, förutom Ångaloppet. Och många kvar i livet.

Jag vill aldrig stå still för länge, aldrig sluta utvecklas, även om det gör ont att fortsätta ibland.

En otajmad kollaps

Jag har varit lite dålig på att blogga senaste tiden. Jag har även varit extremt ofokuserad, frustrerad, haft svårt att äta och sovit dåligt. Idag tog det mig över tre (3!!!) timmar att ta mig till jobbet, från det att väckarklockan ringde. WTF liksom?!

Och i helgen är det dags för Vansbrosimningen och Vansbro Tjejsim, som jag tidigt i våras utsåg till sommarens stora mål. Det är taskig tajming, Hedlund. Jag måste försöka stoppa huvudet i sanden, acceptera och hantera rådande omständigheter. Svårt. Hitta mitt driv och göra så gott jag kan i loppen ändå.

Senaste veckorna har träningen blivit ganska random, och jag har vilat mycket. Visserligen väl värt efter en tuff vår.

Men jag gillar regler och restriktioner, raka linjer, struktur och tydlighet, och det har jag alltid i min träning. Utom på sommaren. Jag känner att så här lösa boliner gör mig lite slö, slapp och likgiltig, men samtidigt är det skönt att kunna träna vad som helst, när som helst. Vill någon simma så kan jag hänga på, behöver inte säga nej för att jag redan har fem inplanerade simpass den här veckan, eller för att jag "måste" köra intervaller i bassäng just idag.

Allt har sin tid. Antar att jag behöver det här för att orka starta om i september. Just nu vill jag bara... kollapsa.

PS. Jag vet att jag varit dålig på att marknadsföra det i år, men det är blott två dagar kvar till Sofias födelsedag! Kyl champagnen, kamma håret, värm upp sångrösten och slå in paketen!

Träna på att fira

Jag vill börja med viktig information. Mycket viktig information:

EN MÅNAD KVAR TILL SOFIAS FÖDELSEDAG!

Meddelas endast på detta sätt.



Igår kväll tränade jag på att fira födelsedag. Theresia fyllde år i veckan (hurra!!!) och det högtidlighölls medelst mozzarella, kötträd, hamburgare och champagne på Restaurang AG igår. Sjukt bra burgare. Och sällskap.

Innan dess var jag i simhallen. Hade sju banor för mig själv och körde ett pass blandat grejs. Motivationen var begränsad men jag genomförde åtminstone passet. Undvek konsekvent att titta på klockan så jag vet inte hur crappig jag var. Antagligen inte alls. Antagligen simmade jag skitfort.

Imorse skolkade jag dock från träningen i Rösjön. Champagne och rumlande var den primära anledningen till det. Efter två nätter med dålig sömn pallade jag helt enkelt inte att kliva upp i ottan för att hoppa ner i en iskall vattenpöl. Den sekundära anledningen var bristande motivation.

Med en spark i baken och en hand i ryggen kanske jag hade kunnat förmå mig själv att ta mig igenom alla de pass jag planerat för tiden efter Mallis och fram till nästa vecka. Men jag har känt mig ensam, jag har saknat den där gnistan jag brukar ha och jag orkar inte riktigt bry mig. Den kommer tillbaka.

Det finns annat som gnistrar omkring mig och jag försöker fokusera på det istället.

Vila i himmelriket

I vanliga fall har jag alltid en vilodag i veckan, men i och med att jag körde Fijis yogautmaning under två veckor så frös vilan inne den perioden.

Jag är glad att jag registrerar min träning på Funbeat, det ger en tydlig överblick. Tittar du på diagrammet i mitten av den övre bilden så ser du att det bara är en lucka, aka vilodag, de senaste 30 dagarna. Det är resdagen hem från Mallis.

Att simningen går lite trögt just nu är med det sagt ganska förståeligt, om än fortfarande jävligt irri. Trots att jag inte känner mig sliten så tror jag att vila kommer göra mig gott.

Jag ger mig själv två dagar. Gotland, där jag just nu befinner mig, är toppen för återhämtning och lugna promenader, men det är också väldigt fint för löpning. Till exempel en lätt jogg längs havet, från Ireviken till Lickershamn. Så det ska jag också ge mig själv i present.

Men först vila.

Yogautmaning och visdomsord

För ett par dagar sedan påbörjade jag en fjorton dagars yogautmaning med Fiji McAlpine på doyogawithme.com, min favoritsida för gratis yogainspiration. Utmaningen går förstås ut på att yoga varje dag under två veckor.

Oklart om jag kommer hålla ut eftersom jag har svårt för ansträngande yoga tidigt på mornarna, och det är ofta då jag måste köra för att hinna. Passen har hittills varierat mellan 20 och 50 minuter och haft olika innehåll, men alla har varit tuffare än att bara sitta still och stretcha.

Igår var fjärde dagen och då kunde jag köra på eftermiddagen. Satan vad bra jag var. Det var ett roligt pass där jag var grymt stark och imponerande rörlig. Älskar när det är så!

Imorse däremot. Not so much. Knaak.

Det blev ändå en bra start på en fin fredag (bortsett från en synnerligen förvirrad förmiddag) där jag fått fokusera på enbart mig själv och sådant som gör mig glad.

Det innebar bland annat 80 minuter massage av Conny (inklusive en sjukt awesome fotmassage, tur att jag inte är Marsellus Wallace fru) och spahäng på Sturebadet. Charkbricka och rödvin. Hur lyxigt liksom?

Njöt verkligen av att vara helt solokvist med det myller av riktigt bra, och några kanske lite mindre bra, idéer och tankar som just nu spelar biljard i mitt huvud. Ensam är stark, tillsammans är vi bara många.

För mig är egen tid ovärderligt för att kunna sortera. Det gäller att ta sig tid att lyssna på vad magkänsla, hjärta och hjärna säger, vilket tyvärr väldigt sällan är samma sak. Då brukar jag låta följande två saker ligga till grund för eventuella beslut:

The sky is no limit.
Live like there is no box.

Dag 13 - vila och ensamtid

Att vara på vuxenkollo är oerhört intensivt, och då menar jag inte bara rent träningsmässigt.

Hela tiden är det folk omkring en. Nya vänner och gamla vänner. Det blir många intryck att ta in och bearbeta.

Så när alla andra drog iväg på dagens aktiviteter la jag mig ensam vid poolen, men det blev nästan omedelbart molnigt, så jag gick in och kröp ner i sängen istället. Kvällen blev ganska sen igår efter festmiddagen och jag var visserligen oförtjänt obakis idag, men det var ändå skönt att sova en stund (läs några timmar) till.

Efter lunch gick jag ner till stranden och promenerade först långsamt bort mot Alcudia, och sedan tillbaka till Platja de Muro och stenpiren som ligger längst åt andra hållet, mot Can Picafort.

Det var fruktansvärt skönt att få den där tiden på egen hand. Ville inte gå hem, ville inte vara någon annanstans än precis där jag var. Satte mig på piren och önskade att jag kunde stoppa tiden för en stund.

Jag vet inte hur länge jag blev kvar. Satt som fastfrusen och tittade på vågorna i... en timme? Två timmar? Det var väldigt meditativt att följa havets rörelser och jag njöt helt obeskrivligt mycket av att vara själv, att lyssna på musik och att få låta tankarna vandra som de ville.

Sen meddelade Jonas att han och gänget satt på Dakota, en restaurang bredvid hotellet, och behövde all our money and a helicopter, för att kunna betala ut sig, så då fick jag lämna stranden och promenera dit med plånkan.

Kände mig mosig och inte helt redo att träffa människor än men det släppte gradvis och nu känner jag mig väldigt utvilad igen, beredd att ta mig an min sista träningsdag här.

Imorgon planerar jag för yoga, simning och löpning.

Dag 9 - whip it good

Det krävdes lite mummel och morr vid frukosten samt två ganska långa simpass, ett igår och ett idag, men nu känner jag mig redo att dra ett streck över gårdagens löpning, rycka upp mig och komma igen.

Jag kanske överreagerar ibland och hetsar upp mig över småsaker, men jag har alltid sett det som ett tecken på passion. Jag vill framåt och varje motgång gör mig frustrerad. Och vad är poängen med att göra något om man inte brinner för det?

Men innan jag går vidare måste jag dela Martins visdomsord från igår efter löpningen, och citera dem bättre än jag gjorde på FB: "Smärta är bara en känsla och känslor går över. Det är precis som kärlek."

Eller som Devo skulle ha sagt det:

When a problem comes along, you must whip it
Before the cream sits out too long, you must whip it
When somethings going wrong, you must whip it

Whip it good.

Sagt och gjort. När de andra kollodeltagarna drog iväg med sina töntiga cyklar till Puig Major så skuttade jag till gymmet och lekte med gummiband. Det blev en kombinerad styrketräning/uppvärmning inför kommande simpass, där jag bland annat körde några schyssta övningar som Annie Thorén tipsar om på lanttolife.se.

Några tuffa utmaningar för magen och stretch på det, sedan var jag redo att inta poolen.

Jag simmade ett distanspass på 5250 meter. Eftersom jag kunde simma när som helst under dagen bad jag i receptionen om en tid då det var så lite folk som möjligt i bassängen. Ändå var det knökfullt när jag skulle hoppa i, men det ordnade upp sig ganska snabbt. En välbyggd, ladugårdsbred herre som jag delade bana med frågade efter en stund om jag var en professional swimmer. Man tackar!

Huvudserien var tre varv av följande:

500 m f2 fenor, vila 60
2x250 m f2 paddlar och dolme, vila 40
4x125 m f2 50fr/25ry/50fr, vila 20

Hittade ett skönt flyt utom i 125-orna där jag som vanligt blev yr och illamående av växlingarna från mage till rygg, så jag bytte ut hälften av ryggsimmet mot bröst. Kände mig härligt mjuk i kroppen efter passet.

Ja, sen har det inte blivit många knop, utan jag har legat utslagen vid relaxpoolen hela eftermiddagen och njutit av det strålande vädret. Druckit ungefär tre liter vatten.

Prognosen för imorgon är något osäker:

07:00 Simning, teknik
13:00 Simning, OW

Dag 5 och dag 6 - vila, dubbelpass i simning och löpintervaller

Igår gjorde jag ingenting idrottsligt alls, utan unnade mig istället en helrenovering av kropp och själ.

Jag gick en kort morgonpromenad, åt tapas med Jonas inne i Port d'Alcudia, promenerade längs stranden och njöt av att vara ensam. Lyssnade på musik. Slutligen fick jag massage och elektriska stötvågor hos Emilia. En välbehövlig vilodag.

Imorse när jag vaknade regnade det, blåste kraftigt och var ungefär tio grader ute. Kul med semester. Kul med morgonsimning. Ulf och Viktor såg till att vi höll oss så varma vi kunde, men det var faktiskt svinigt äckligt.

De påminner mig främst om tre saker. Vinkeln i handen, frekvensen i armarna och att jag inte ska simma passgång.

Regnet gjorde att det blev schemaändring, och löpintervallerna flyttades från eftermiddag till förmiddag. Till regn och kyla. Märkligt nog var det bara jag som nappade på det.

Långa intervaller var planen, 8x800 meter, men jag trodde nog aldrig att jag verkligen skulle springa så många. Jag jobbar inte så. Inte heller trodde jag att jag skulle kunna kuta dem så satans fort som jag gjorde.

Hade jag inte haft Mattias med som pushade och samtidigt helt saknade insikt om att åtta intervaller var fullständigt orimligt många, så hade jag garanterat sprungit färre och långsammare. Och det hade ju varit synd eftersom jag fixade det. Faktiskt en fin kille att ha bakom ryggen det där. Funderar på att adoptera honom.

Mindre än två timmar efter avslutat löppass hoppade jag i bassängen tillsammans med Lim för långa tröskelintervaller (för mig, hon körde eget). Banan var bokad kl. 13 så det var bara att bita ihop.

Huvudserien idag var enligt följande:

3x300 f2+ ss
5x150 f3 paddlar och dolme
10x75 f3 fenor

Eftersom jag var helt jävla slut som artist efter löpningen så trodde jag att simningen skulle bli hemsk. I vanliga fall lägger jag alltid simpassen före löppassen, eftersom jag hellre briljerar i vattnet än på land, men faktum är att jag simmade precis lika bra idag som om jag legat på soffan innan.

Försökte att hela tiden tänka på de saker jag fått med från teknikpassen.

Lagom tills jag var klar med dagens intensiva tränande så hade molnen skingrats och jag kunde ÄNTLIGEN ligga vid poolen och slumra igen. Det var så skönt att jag skolkade den planerade yogan. Men det känns okej. Bra träningsdag idag.

Plan för imorgon:

07:00 Yoga (återigen, lovar inget)
11:00 Simning, distans
15:00 Triyoga