tisdag, mars 31, 2015

Blött i Ursvik

Jag älskar att ha en plan för träningen. Igår kväll när jag gick och la mig, vilket skedde i någon form av lyckorus över hur knasbra jag varit under dagen, så hade jag inte en aning om vad som skulle hända under morgondagen.

Min sista tanke innan allt blev svart var - tisdag löpning gröna spåret Ursvik 10 km - godnatt.

När jag vaknade behövde jag inte tänka. Bara klä på mig rätt kläder, äta gröt och dra. Fast det här med rätt kläder kan diskuteras. I alla fall om vi anser att skorna hör dit. Det var väldigt lerigt och väldigt blött i spåret och jag fick se mig slagen av naturen på samma ställe som vanligt. Mitt enda alternativ var att vada genom den enorma plaskpölen. Ja, det var väldigt blött och jag hade hellre haft ett par tunna inov-8 på mig än heldämpade, tjocka asics. Det blev lite tyngre efter det.

Känslan var ändå ganska allright. Hade knappt ont i ryggen och jag försökte hålla pulsen låg. Tror snittet blev 156 slag eller så. Pulskurvan i Funbeat verkar dock helt uppfuckad så kanske är det något fel på klockan i alla fall?

Med tanke på hur mycket elektronisk utrustning som förlorat livsgnistan i vårt hem på sista tiden så misstänker jag att något övernaturligt ligger bakom. Eller sabotage.

måndag, mars 30, 2015

PT-pass med rekordslakt



Puh, i vilken ände ska jag börja för att berätta om det jag åstadkom under dagens PT-pass? Kanske med att berätta att filmen ovanför illustrerar mig som dyker från kanten från nästan stående? Vi kan kalla det Steg 3.

Fy fan vad grym jag är! Och det kändes riktigt bra. Gjorde det flera gånger! Var tvungen att stanna upp en mikrosekund emellanåt för att ta ett djupt andetag och känna att jag hade läget under kontroll, men mest var det bara roligt.

Jag är så stolt över mig själv. Stolt över hur jag på bara några dagar har kunnat gå från att sitta hemma och gråta med en stor klump i magen över att jag bestämt mig för att lära mig dyka, till att stå på kanten och skutta i med huvudet före som om det vore ingenting. Det är så enormt! Och det är en viktig lärdom - vill man något tillräckligt jävla mycket så går det. Speciellt när de största barriärerna är mentala.

Det andra helt fantastiska som hände idag var att jag slog rekord! Nej förresten, jag slog inte bara mitt tidigare rekord. JAG SLAKTADE DET!

Gammalt rekord på 50m: 39.9 sekunder
Nytt rekord på 50m: 36.0 sekunder

Boom! Jä! Svisch! Svosch! Vroom! Bang!

Plötsligt känns målet på sub 35 inte så långt borta längre. Jag var faktiskt rätt säker på att jag skulle kunna nita 39.9 sekunder, det var jag, men jag var inte alls lika säker på att jag skulle kunna göra det idag, ety jag har inte känt mig så supervass senaste simpassen. Dessutom trodde jag mer på att kunna slipa ner det till runt 38 sekunder som bäst.

Men ha! Där fick jag allt så jag teg. Tjohoo!!

Förutom att dyka och slå rekord fick jag öva på mina fjärilskickar, både med och utan fenor. Den här biten gick dock inte särskilt lysande men jag hade faktiskt ett par rekord-voltvändningar. Rekorddåliga vändningar alltså. Rekord som rekord. En extra lyxig detalj var att jag större delen av tiden hade precis hela bassängen för mig själv.

Efter simpasset hängde jag med Hasse till Medleys kontor och "tillsammans" gjorde vi mina träningspass för nästa period. I själva verket var det han som gjorde dem och jag som försökte ta in allt han sa och förstå hur han tänkte. Men vi kan låtsas att jag hjälpte till för det får mig att känna mig en aning mindre bortkommen.

Simfrökens hjälp betyder otroligt mycket för mig. Att jag hela tiden förbättrar mig och utvecklas är hans förtjänst lika mycket som det är min. Ibland känner jag mig ensam i min simning. Och trots att jag har en till synes outtömlig motivation så känns mina mål ibland både orimliga och meningslösa. Idag kände jag mig varken ensam eller meningslös. Idag tänkte jag bara på vilken tur jag har haft som får allt det här stödet från Hasse och att jag verkligen ska vara ödmjuk och tacksam över det. För det är faktiskt helt ovärderligt för mig och jag kan inte kärleksbomba honom för mycket.

Tusen, tusen tack för allt, fröken!!!

söndag, mars 29, 2015

Maxpulstest


I fredags var jag hos Carl Norell på Konditionsidrott | Fysiocenter på Sankt Eriksgatan här i Stockholm och gjorde ett maxpulstest.

Jag var skitnervös innan. Visste inte vilken typ av test jag skulle göra (utan bokade alternativet att vi tillsammans skulle besluta det på plats) men var ganska säker på att alla typer av konditionstester var upplagda så att jag skulle vara tvungen att krypa därifrån efteråt, med rester av en spya i ena mungipan och lite dregel i andra.

När jag kom fram väntade Carl redan på mig i receptionen, med ett stort leende på läpparna. Nervositeten bara rann av mig! Baserat på det är jag osäker på vad för typ av person jag hade väntat mig att träffa, men antagligen någon mer ondskefull. Som Megamind kanske. Konstaterade i alla fall att någon som ser så glad och snäll ut troligen inte kommer döda mig. Och det gjorde han inte. Däremot tror jag faktiskt att han log hela tiden under de 80 minuter som jag var där, och det smittade förstås av sig. Jag blev också glad. Och lugn.


Vi beslutade att jag skulle genomföra ett maxpulstest, eftersom jag var osäker på min maxpuls. Jag har försökt springa långpass baserade på pulsen tidigare men fick aldrig pulszonerna att stämma, så att få reda på dem kändes som en värdefull start.

Testet genomfördes på löpband och var jobbigt, men inte så att jag behövde en hink efteråt. Fick värma upp en stund och sedan var planen att jag skulle springa intervaller - 3x3 minuter med 2 minuter aktiv vila emellan. Vi utgick från min tävlingsfart på milen på första intervallen och ökade sedan lite för varje intervall. Under sista intervallen ökade Carl lutningen på bandet för att pulsen skulle få sig en skjuts uppåt, men han var inte nöjd efter tredje intervallen. Jag sprang fortfarande för kontrollerat, så det blev en fjärde intervall innan vi var klara.


Carl fastställde min maxpuls till 193 slag och jag fick med mig ett protokoll hem för mina olika pulszoner. Han hade väl en del att säga om min löpteknik också, men det är ett annat kapitel.

Idag gav jag mig ut på långpass med målet att hålla mig till 65-75% av min maxpuls hela tiden. Hur det gick? Ja, inte gick det fort i alla fall. Jag hade kunnat ha en sköldpadda som hare.

Är jag inte bättre tränad än så här? Osäker. Hade jag en dålig dag? Osäker. Visar klockan fel puls? Nej. Testade att mäta pulsen mot halsen under 6 sekunder och multiplicera med 10 för att få fram antalet slag per minut. Stämde väldigt bra.


Ännu mer förvirrad blev jag när jag kom hem och laddade upp mitt pass på Funbeat och såg ”pulskurvan”. Platt som en pannkaka. Men visst, det kan väl vara rimligt. Jag låg hela tiden och touchade på gränsen mot pulszon 2 och så fort klockan varnade att jag var över gränsen så sänkte jag farten eller gick istället, och då sjönk pulsen förstås.

Jag är jävligt less på löpning. Ingenting fungerar för mig. Min teknik är åt helvete, min form blir bara sämre och sämre, jag har ont i ryggen när jag springer och de senaste veckorna har jag haft problem med andningen. Känns som om något sitter i halsen och begränsar tillgången på luft. Det var inte så här det skulle vara. Jag skulle vara på väg mot toppformen nu, inför Engadin i juli. Jag panikar faktiskt lite!!!

HJÄLP!

Ps.Om du tycker det är roligare så kan du läsa exakt samma inlägg på Swimrunbloggen.

lördag, mars 28, 2015

Agilitytävling i Strängnäs

Jag och Reka var på agilitytävling i Strängnäs idag. Vi skulle ta vår sista pinne i hoppklass 1 så att vi kan köra klass 2 i båda grenarna sen. Men så blev det inte. Fan. Fan. Fan.



Agilityloppet gick först, vilket kändes bra eftersom det inte fanns någon framhoppningsbana och Reka brukar kunna vara lite övertänd i början.

I agilityklass har vi redan våra tre uppflyttningspinnar, så det loppet var inte så viktigt för mig som hopploppet. Vi diskade oss, men jag känner mig ändå ganska nöjd. Det blev en bra påminnelse att Rekis kan behöva lite extra stöd i slalom och att jag måste vara tydlig.




Hopploppet då. Så jävla surt. Hon kutade förbi det enklaste hindret, det direkt efter slalom. Hur kunde det hända? Det var inte ens en svårighet. Vad gjorde jag? Jävla skit.

Fick stolpe in på ett annat hinder, men i övrigt kändes det faktiskt hyfsat bra, men kanske en aning avslaget. Vi kom i alla fall på en 8:e plats och fick med oss en rosett och ett doftljus hem. Det var ju trevligt, fast jag hade hellre fått med mig en nolla.

Nu är vi anmälda till Nacka 25 april. Det kanske är då det händer?

fredag, mars 27, 2015

Det handlar inte bara om att dyka...

Jag har aldrig dykt. När jag var barn dök jag inte för att jag var rädd att få vatten i näsan. Kanske fanns det andra anledningar också, men det är den enda jag kan komma ihåg. Strax innan jag fyllde 15 år fick jag min första peruk. Varför jag fick det och varför jag inte har den längre kan du läsa här om intresse finnes.

Jag fäste min peruk enbart med tejp i pannan. Om inte det är förklaring nog till varför det inte blev något dykande därefter så föreslår jag att du kilar iväg och hämtar en tejprulle och en hink vatten, och försöker tejpa fast något under vattnet. Går sådär va?

När någon frågade varför jag inte badade eller hoppade i vattnet så valde jag alltid det jag ansåg vara den snabbaste och enklaste förklaringen: jag är rädd!

Men jag var inte rädd, i alla fall inte då. Som liten älskade jag att bada och simma, gärna under vattnet, med mina kompisar. Helst med cyklop för jag gillade som sagt inte att få vatten i näsan. Och därför dök jag heller aldrig.

Under 20 år hann lögnen om att jag är rädd rota sig väldigt bra. Så bra att det blir en sanning, även när peruken så småningom var gömd och undanstoppad i ett otillgängligt hörn i källaren.

När jag började på min första crawlkurs vågade jag inte ens hoppa i vattnet på det grunda. Så jag började där. Sen hoppade jag på det djupa. Försökte öva på att inte hålla för näsan samtidigt.

I maj förra året hoppade jag från en brygga i öppet vatten. Firade födelsedag med armarna uppåt sträck och ett skutt ner i Edsviken. Jag ville lära mig dyka redan för två år sedan och tog med mig min kompis Greta som övervakade mig när jag rullade som en köttbulle ner i Rösjön ett par gånger. Sen blev det inget mer. Jag vågade inte öva på egen hand. Var kanske inte mogen.

Nu vill jag dyka och inga hjärnspöken i världen ska få stoppa mig. Jag ska göra det här. För mitt inre ser jag mig själv göra sjukt snygga startdyk och det kommer att bli verklighet. Ett steg i taget så är jag snart där. Idag tog jag mig genom steg 1 och steg 2.

Jag är så glad! Och stolt! Och känslosam! Mina ögon blev lite fuktiga av annat än klorvatten där i simhallen, och när jag åkte hem i bilen så kom ganska mycket spänning ut samma väg. Det här är sista hindret i min Ninja Warrior-bana.

Jag räknar inte med att någon ska förstå hur stort det här är. Men jag ville ändå försöka berätta.

Det kanske låter som att jag har gjort ett exemplariskt dyk från femmans trampolin nu. Så är det förstås inte. Jag har trillat ner i vattnet, först från sittande och sedan från knästående. Men det gick så otroligt bra och det var så roligt! Jag vill göra igen!!

Återigen var jag tacksam över mitt snack med Henke i tisdags, där vi kom fram till att jag var rädd för vatten i näsan men att det inte var något farligt egentligen. Det är alltid värdefullt bara att få prata om saker.

Redan första gången jag plumsade i idag insåg jag nämligen att det inte var någon risk att få vatten i näsan, och en stor del av orosmomentet försvann direkt. Jag märkte också att så fort jag kom under ytan så kändes det som att jag var på hemmaplan. Vattnet är min kompis. Det var en mäktig känsla!

Ja, förutom det här dykandet så simmade jag lite också. Det var kul! Fenor och fjärilskickar och sånt. Theresia var också där och peppade och stöttande mig supermycket i mitt premiärdykande. Är så himla glad över att ha lärt känna henne!


Steg 1 - sittande


Steg 2 - knästående

torsdag, mars 26, 2015

Jag minns vecka 11


Kommer ni ihåg vecka 11? Det är två veckor sedan. Minns ni?

Jag minns vecka 11. Det var veckan då min simning verkligen toppade. Jag fattade det inte då, men jag fattar det nu. Träningsdagbok ftw! Jag hade tre helt sjukt bra simpass där jag var stark, snabb, snygg, smart... Allt! Vad härligt det var. Underbara vecka 11.

Igår simmade jag 2600 meter blandat smågodis. Min insats var helt okej, men det var inte som för två veckor sedan, nej. Ett exempel är mina 2x300 meter. Under fantomveckan snittade jag 1.55/100m i lugn fart. Igår var samma lugna fart 2.02 respektive 2.03/100m.

Under fantomveckan minns jag mina 10x25m med start 30 som lätt. Den inställningen hade jag med mig igår, men det var fan inte lätt någonstans. 5 sekunder vila är ingenting när man är trött! Jag klarade det i alla fall, men det var inte alls så mysigt som jag kom ihåg det.

Hur som helst, det var trots det inget dåligt pass igår. Tvärtom. Det var intressant.

På min första trehundring fjärilskickade jag efter voltvändningen och på den andra bensparkade jag. Tänkte att jag skulle se om det blev någon skillnad i tid. Nu var det här förstås inget särskilt vetenskapligt experiment eftersom det finns ziljoner andra faktorer som spelar in. Men känslan var att jag simmade mycket snabbare andra trehundringen när jag bensparkade. Men det gjorde jag inte. Den gick några sekunder långsammare.

En annan sak jag fokuserade på var den uppgift jag fick på simträningen i tisdags - att hålla ner huvudet inför vändningen. Baserat på känslan igår så tror jag inte att jag lyckades särskilt bra i tisdags. Det jag upplevde igår var att jag lyfter huvudet för att se var väggen är, istället för att förlita mig på att den är på samma avstånd från det svarta strecket varje gång. Jag tyckte att hela volten blev bättre av att jag fortsatte hålla in hakan hela vägen, och det var lättare att komma ihåg att jag ska hålla blicken på knäna när jag vänder.

Jag har även jutjubat filmer på startdyk. Det gjorde jag förstås inte när jag var i bassängen utan när jag satt hemma i soffan senare. Har sett allt från små barn som i början plumsade i väldigt platt på magen till riktiga proffs. I slutändan såg det lätt ut för alla och min slutsats är att man bara får problem om man tvekar. Det kommer gå bra det här. Vattnet är min kompis. Gah.

onsdag, mars 25, 2015

Världens bästa simskola?


Simskolan igår var så jävla rolig! Fröken Hasse var i sitt esse och levererade verkligen! Yiihaa!

Vi inledde med lite teori och fick tips på rörlighetsövningar. Sedan fick var och en veta vad i tekniken vi skulle fokusera på under huvudserien (som bestod av 25-50-75-osv-175m). Det verkade oerhört genomtänkt och väl förberett. En så liten sak som betyder så mycket! Vi kände oss verkligen sedda.

Det är kanske lite billigt att inte mer behövs för att få oss elever att dansa cha-cha i duschen efteråt, men det är fint att veta att simfröken har koll på våra svagheter. Att vara lättköpt är härligt! Under simningen fick vi förstås feedback på hur vi klarade våra uppgifter också.

Mina fokusområden var att hålla nere huvudet de sista meterna mot vändningen, göra en bra kullerbytta och att kicka efter volten. Tre enkla saker som höll mig sysselsatt och gjorde att det inte blev tråkigt trots att vi bara låg och matade. Kickarna är svåra, och jag har ingen aning om hur djupt i vattnet jag befinner mig efter vändningen, men jag hoppas det är sådant man lär sig. Jag fick veta att mina kickar i alla fall inte direkt bromsar mig längre. Och det är ju grymt!

Som avslutning delades vi in i lag om två och skulle tillsammans simma 200m, 4x25m var, i stafettform. Jag simmade alltså en 25:a och vilade medan lagkompisen simmade sin 25:a. Sen gjorde vi samma sak på 100m, dvs 2x25m var. Fantastiskt roligt och peppande!

Jag tog lagindelningen som en komplimang, men mitt lag kom sist. Det tog jag inte så bra. Funderar på om jag simmade dåligt. Jag vill inte komma sist när jag simmar. Jag vill simma snabbare! Det kändes inte som mitt bästa igår i alla fall. Skit. Nästa gång ska jag vara bättre!

Innan jag gick hem pratade jag lite dyk med Hasse och Henke. Att lära mig snygga startdyk ska bli min nästa stora utmaning i simningen, men problemet är att jag aldrig har dykt. Någonsin. Det närmsta jag kommit var ett par köttbullerullningar ner i vattnet från flytbryggan i Rösjön för två somrar sen. Men nu tänker jag fanimej lära mig!

Min puls ökade markant när vi pratade och efteråt skakade hela jag. Tanken på att dyka skrämmer mig oerhört mycket, men Henke var superbra och bröt ner alla mina redan från början ologiska argument till ingenting. Så nu är jag grymt taggad och samtidigt livrädd för... Ingenting. Och allting. Rädd att drunkna kanske.

På måndag får Hasse chansen att visa vad hans pedagogik går för när jag, förhoppningsvis, för första gången ska praktisera mitt dykande. Eller köttebullerull. Magplask. Whatever. Snyggt ska det vara i alla fall.

-"Jag kan dyka, jag är inte rädd!"

tisdag, mars 24, 2015

Jag är förvånad


Tillbaka i verkligheten igen. Trots att det var väldigt lätt att tro att det var måndag idag och simning på morgonen (yay!) så är det faktiskt tisdag och därför löpning istället (nooo!).

Jag hade huvudvärk större delen av dagen igår och under morgonen visste jag inte riktigt hur jag mådde. Först mådde jag bra. Sen började jag känna mig uschlig. Sen mådde jag bra igen. Och sådär höll det på medan jag åt min morgongröt. Funderade på att strunta i att springa men sen mådde jag fint igen så jag bestämde mig för att lufsa ett litet varv i alla fall. Det blev 4 lugna km och det kändes bra.

Eftersom jag ändå inte hade någon brådska med något alls under löpningen så stannade jag och satte upp mobilen för att filma mitt löpsteg. Tänkte att det skulle vara lite intressant att se hur det ser ut nu när jag har återgått till tjockisvaggen.

Intressant är en underdrift! Jag blev väldigt förvånad. Det ser inte alls så illa ut som förr, trots att känslan är densamma som då. Det är nog snarast så att jag nu sätter i hela foten. Och landar på utsidan av den. Det är nog inget problem i sig, utan tydligen en naturlig reaktion att landa så, om man t ex trillar ner för en trottoarkant. Har i alla fall för mig att Fredrik Zillén sa det.

Däremot kanske jag ändå behöver se över min skopark. Mina långdistansskor är med pronationsstöd, vilket är raka motsatsen mot vad jag behöver, i alla fall enligt bilden och om jag har förstått saken rätt.

måndag, mars 23, 2015

Honey, I'm home

Vi var två som tyckte det var skönt att komma hem idag. Borta bra men hemma bäst! Ett tecken på en bra semester är att det känns som om jag varit borta länge och den här gången känns det som minst två veckor. Har jag missat något när jag var borta?

Reka och jag fick köra ensamma hem. Jonas tog nattåget direkt till Arlanda igår och var i London innan vi ens lämnat Storhogna.

Jag tycker inte om att köra långt själv. Jag blir trött fort och får ofta ont i ryggen, så jag var lite orolig hur jag skulle klara 50 mil bakom ratten. Men det gick SÅ bra. Jag var jättepigg hela vägen och körde ända till Tönnebro innan jag åt lunch (och betalade 19 kr för ett glas mjölk!), men jag stannade traditionsenligt i Lassekrog och lät Reka röra lite på sig. Att resan gick så bra tror jag berodde på att Mumin-Claire levererade! Volvo-Grisen var mer lämpad för sprintdistanser.

Komma-hem-duschen var som vanligt helt fantastisk. Inte för att jag har slarvat nämnvärt med hygienen när jag var borta, verkligen inte, men det är något särskilt med att tvaga sig hemmavid. Liksom att gå på toaletten.

Har vilovecka nu men jag körde igenom axelstyrkepasset när jag kom hem. Både naprapaten och massören i Storhogna har påmint mig om vikten av att inte sluta med det eller stretchen bara för att jag känner mig bra i axlarna, så det är bäst att lyda.

söndag, mars 22, 2015

Vemdalsskalet till Storhogna

Snövesslan till våfflan. Bra start. Istället för att skida 3,5 km uppför åkte vi snålskjuts till första fikastoppet vid Jaktstugan. Där åt vi våffla med hjortronsylt och grädde framför brasan.

Efter tips från vesselchauffören ändrade vi sedan vår planerade rutt till en lite längre men finare tur via Jors-Karivallen till Samevistet. Det var bättre före idag än igår, och en lättåkt sträcka.

Vid Samevistet åt vi lunch innan vi gled sista kilometerna ner till Storhogna. Jag hade bra draghjälp av Reka den här sträckan och Diesel spred glädje i spåret genom att åka som handväska åt Gunnika, för att vila sin skadade tass. Störtcool!

På Storhogna badade vi bubbelbad, bastade, åt en utmärkt trerätters och så fick jag 75 minuter massage. Alldeles för kort.

Imorgon åker vi hem.

lördag, mars 21, 2015

Vålkojan till Vemdalsskalet

Jag är på utflykt igen. På längdskidor. Det är Gunnika och Diesel som återigen har haft den goda smaken att släpa med sig mig, Jontan och Krabban för att åka på tur mellan olika hotell i Vemdalen. Förra året gjorde vi samma sak i Funäsdalen.

Imorse skidade vi iväg från Vålkojan, glada i hågen. Det blev en oväntad och ovanlig form av trailskidåkning/skirun till Björnrike där vi tog Grizzly Express upp till toppen av berget. Det var första gången hundarna åkte lift och det gick jättebra! Var så stolt över Räkan!

Turen fortsatte över fjället med fantastiska vyer och blå himmel. Tyvärr blåste det en del och efter att vi stannat för lunch var mina händer så kalla och gjorde så ont att jag ville hugga av dem! Till Vemdalsskalet sluttade det svagt nedåt hela vägen så det var svårt att få upp värmen.

Det kom därför som en välkommen överraskning att lägenheten här på högfjällshotellet som vi övernattar i har bastu. Efter ungefär en och en halv timme på upptining (kött tillagas bäst under lång tid i låg temperatur, ca 75 grader) kändes livet mer än ålrajt. En pizza senare var det ännu bättre.

Imorgon kör vi vidare till Storhogna och jag ska äta minst två våfflor med hjortronsylt på vägen.

fredag, mars 20, 2015

Rockade sockorna i bassängen

Imorse var det intervalltajm igen. Tredje gången med samma pass på exakt en vecka. Tufft.

Efter måndagens misär var jag inte alls särskilt pepp att göra om eländet igen, men onsdagens solskenspass nollställde räkneverket och man kan väl säga att jag var neutral inför dagens uppgift.

Det började dåligt med ett kvastskaft till man i banan som jag helst ville drämma till hårt med en fena, men han gick upp så gott som omgående och sen fick jag rejsa alla intervaller på egen bana.

Simmade jävligt bra och är supernöjd! Ja, alltså, det var ju inte lika magiskt bra som förra fredagen men då var jag ju lyckligt ovetandes om passets karaktär, nyknådad och lagad i axlarna samt simmade lite senare på dagen.

Dessutom ville jag gärna bevisa mig själv då. Jag framstod kanske som lite kaxig när jag fick mina pass senast, utan att det var min mening. Men simfröken gav mig nya rikttider för intervallerna och sa att om jag simmar alla tvåhundringarna under 3.40 så är det väldigt bra. Vet inte om han trodde jag skulle kunna göra det eller inte, men jag trodde det definitivt inte. Men jag ville verkligen. Ville visa att en viss kaxighet kanske ändå var motiverad. Den mentala inställningen kan göra underverk!

Idag ville jag bara visa att jag kunde fokusera om, simma tillräckligt bra och vara nöjd med det näst bästa.

4x200m, start 4.15: 3.44, 3.41, 3.44, 3.43 (1.51.5 min/100m)
4x100m, start 2.15: 1.48, 1.49, 1.48, 1.49 (1.48.5 min/100m)
4x50m, start 1.10: 0.50, 0.50, 0.49, 0.48 (1.38.5 min/100m)

torsdag, mars 19, 2015

Solsken i poolen


Jag är glad att jag åkte och simmade igår. Det var så himla roligt. Det kändes som att jag bara lattjade runt i bassängen och jag var klar med mitt pass på nolltid. Precis vad jag behövde! Solsken i poolen och egen bana större delen av tiden. Egen bastu efteråt.

Ett tag övervägde jag till och med att frångå vad som stod på pappret och göra det ännu mer lajbans (läs: hoppa över totalt 50 meter benspark) men nej, någon måtta får det vara på roligheterna. Och så farligt var det faktiskt inte. Idag har jag träningsvärk i axlarna och skulderbladen. Oklart om det kommer från simningen eller från yogan jag gjorde igår morse eller båda.

Idag har jag i alla fall vilodag. Ingen spinning + kubbing runt Råstasjön i ottan. Ingen yoga eller simning. Ingenting. Bara promenera, arbeta och vara en social butterfly. Känner mig redan en smula rastlös. Förstår mig inte på folk som väljer att ha det så här jämt.

onsdag, mars 18, 2015

Får man ändra sig eller?



Okej, jag vet att jag sa att jag skulle AVSTÅ simning idag. Jag vet det.

Men kolla på bilderna. Kolla på det blå vattnet. Kolla på Theresia och Maria som var så glada, härliga och peppande igår att jag, efter en natts sömn, blev sugen på att ändå köra idag igen. Kolla på passet jag i så fall skulle simma:


Det är jävligt jobbigt, det vet jag sedan sist, men det är jätteroligt också.

Jag tog med simväskan i bilen för säkerhets skull. Min jobbarkompis Niklas har lovat att ta min telefon sista timmen så jag hinner innan simhallen stänger. Finns det verkligen någon anledning att låta bli?

PS. Jag har gjort ett nytt inlägg på swimrun-bloggen.

tisdag, mars 17, 2015

Kvantitet före kvalitet och vice versa


Lufsade runt milspåret i Ursvik igen i morse. Min approach på löpningen just nu är att fokusera på att få längd i passen och hitta tillbaka till glädjen, vilket jag troligtvis bäst gör genom att inte ställa för höga krav på mig själv. Jag måste acceptera att jag inte längre är en uthållig superkvinna och backa bak träningen några steg. Många steg.

Att kubba kändes sådär idag, men jag fick i alla fall ihop nio kilometer till slut, med några gåpauser i backarna och ett par stopp för att leka med Krabban. Inga blåsor. Lite ryggont.

På kvällen var det som vanligt simträning. Standardupplägg med 5 min insim, 5 min teknik och en huvudserie som idag bestod av 3x(2x25 max + 200 återhämtning).

Hade inte jättebra fräs i mina maxade 25:or och jag fick en dipp under andra tvåhundringen, men på den tredje och sista tog det sig igen. Simmade tvåhundringarna på 3.56, 4.00 och 3.53 och jag kände mig lite mer peppad när jag skuttade ur bassängen än när jag ålade mig i.

Trots det överväger jag faktiskt att avstå simning imorgon. Mmm, det är helvilt, jag vet. AVSTÅ! Men min motivation är lite svajig för sekunden och om jag ska palla att simma intervalljävlarna igen på fredag så behöver den få stabilisera sig lite. T ex genom vila och avhållsamhet. Här tillämpar jag alltså kvalitet före kvantitet. Det kallas anpassning.

måndag, mars 16, 2015

Citron i stjärt


Jag behövde peppa mig själv lite efter morgonens misärintervaller i Vasalundshallen, så jag jämförde två filmer på min teknik. Det första klippet i filmen är från maj 2013, det andra från januari 2015. Nu känns det lite bättre igen.

Idag simmade jag samma intervallpass som i fredags, men precis lika bra som det gick då, gick det dåligt idag. Inget drag, inget tryck, ingen feeling, no nothing. Misär. I fredags var det en medsimmare på banan bredvid som upplyste mig om att "det ser så lätt ut när du simmar", mitt under pågående intervallserie... Idag var inget lätt, mer än möjligen att komma på nya fula svordomar.

Jag har längtat otroligt mycket hela helgen efter att få simma och det är en sån besvikelse när det blir så här:

4x200: 3.44, 3.47, 3.53 och 4.01 (1.56/100m)
4x100: 1.57, 1.54, 1.58 och 1.58 (1.57/100m)
4x50: 0.55, 0.56, 0.55 och 0.54 (1.50/100m)

Mest besviken är jag över att jag inte direkt accepterade att jag inte var på topp idag, och simmade tvåhundringarna långsammare, men i ett jämnt tempo. Å andra sidan så styrde jag upp det på resterande intervaller, vilket var bra.

Jag hatar dåliga dagar. Tur att jag kan titta på tiderna från passet i fredags med ögon fuktiga av stolthet och veta att jag trots allt kan rätt mycket bättre än vad jag visade idag!

söndag, mars 15, 2015

Ett rätt så hyfsat långpass


Bättre men inte bra. Så kan man väl sammanfatta dagens långpass.

Å ena sidan kändes det helt fantastiskt att få ihop 15 km utan ett enda skavsår eller blåsa UTAN ATT HA TEJPAT TÅRNA FÖRST!

Å andra sidan fick jag ont i ryggen efter mindre än en kilometer. Jag sprang vidare ändå, eftersom det inte var av det paniksmärtande slaget utan mer en molande värk. Den kom och gick sen under hela passet. Gjorde sig främst påmind i uppförslut, men några backar kunde jag springa helt utan att det gjorde ont alls, och då på extremt välvilliga ben.

Tjockisvaggade till Väsjöbacken, knappt 7 km, och promenerade upp för den tre gånger. Sprang ner. Joggade hem. Folk åkte skidor i Väsjöbacken, det kändes högst märkligt.

Gudarna ska veta att jag inte är i någon vidare form. Kan inte leva på gamla meriter längre. 15 km är numera inte ett kort långpass för mig, det är ungefär vad jag klarar. Men att jag klarar det är bra. Ett steg i rätt riktning.

Stora frågan nu är hur jag ska lösa mitt ryggproblem. Förra året körde jag en Iprenkur, coreträning och tio dagars löpvila, sedan var jag som ny. Repris?

lördag, mars 14, 2015

Britt-Marie var här


Vilodag idag. Har gjort som vi svenskar gör så fort vi får vårkänslor. Vi kastar oss ut för att få lite sol i nyllet och skiter i att det är svinkallt, blåsigt och kan börja snöa vilken jävla sekund som helst. Jag lindade in mig i en filt och satte mig på altanen och läste Fredrik Backmans "Britt-Marie var här" i solen och höll samtidigt på att frysa ihjäl.

Britt-Marie är inte passivt aggressiv, men hon har svårt att hantera smuts och förändring. Det får henne att skrika på insidan. Hon har ägnat hela sitt liv åt att passa upp på sin man och allt hon någonsin önskat är att han, utan anmodan, skulle tacka för maten och säga att det var gott eller påpeka hur fint hon gjort hemma. Men det händer aldrig. Olika omständigheter gör att Britt-Marie snart befinner sig i en helt ny situation, i ett helt nytt liv med en helt ny typ av människor omkring sig.

Jag blir orimligt påverkad av boken och Britt-Marie. Jag har gråtit flera gånger, i de mest bisarra situationer, där jag är ganska säker på att det inte är meningen att man ska gråta. Men jag känner igen mig i obehagligt mycket. Britt-Marie är 63 år och kanske är jag rädd att sluta som hon.

Vi delar rädslan att ingen ser oss. Att vi skulle kunna dö och bli liggandes i smutsen i veckor utan att någon hittar oss. Och önskan att få beröm utan att vi bett om det. Jag skriker ofta på insidan. För att jag blir förlägen, arg, ledsen, känner mig sviken, ensam eller tycker att jag inte räcker till. Lite som Britt-Marie. Men så länge man håller skenet uppe är det ingen som märker något, fast allt vi vill är att någon ska märka. Trösta, krama, berömma.

Idag har jag längtat jättemycket efter att simma igen. Så mycket att jag har skrikit på insidan.

fredag, mars 13, 2015

Harry Potter


Följande har hänt:
  • Mitt Harry Potter-ärr i pannan har bidragit till ökad nivå i pengabingen.
  • Igår blev jag friskförklarad i axlarna hos naprapaten
  • Jag simmade mina intervaller magiskt bra idag
Ja, det känns ju faktiskt skönt att få ersättning för mitt fruktansvärt vanprydande ärr. Jag gillar försäkringsbolaget. Du undrar vilket ärr vi pratar om? Det är det som syns i vissa vinklar, vissa dagar under ojämna veckor om man kisar lite, och som uppstod när jag fick en flaska i huvudet på Nationaldagen för snart två år sedan. Det ärret. Nu har jag fått 2300 spänn för sveda och värk. Catching!

Men nu över till det viktiga.

Jag simmade intervaller idag. Med friskförklarade, fina, genomarbetade axlar. Like a boss!

När jag fick den här omgångens träningspass tyckte jag att de verkade väldigt snälla i jämförelse med tidigare perioder. Mentalt så upplever jag det otroligt mycket lättare att tackla intervaller där distansen blir kortare för varje nytt set än när det är många intervaller av samma längd. Typ 3x10x50 meter. Trots att det sammanlagt är ungefär lika långt.

Idag hade jag, efter uppvärmning med teknik och lite f*cking benspark (Hasse är nog masochist... eller sån där... vehettere... messersmith), 4x200m + 4x100m + 4x50m med 100m löst mellan på programmet. Mentalt lätt. Fysiskt jobbigt. Jag ville simma bra idag. Ville verkligen simma riktigt jävla bra. Och så gjorde jag det!

4x200m: 3.38, 3.34, 3.39 och 3.37 (snitt 1.48/100m)
4x100m: 1.45, 1.46, 1.43 och 1.43 (snitt 1.44/100m)
4x50m: 0.49, 0.49, 0.48 och 0.49 (snitt 1.38/100m)

Mmm, just det. Vad säger du nu då?

torsdag, mars 12, 2015

Bästa spinningpasset och en bra löprunda


Jag var på spinning i morse, 06:45 i Vasalundshallen. Idag var det en ny spinningfröken, Julie, och hon var lätt den bästa jag har haft. Jag brukar ju säga att varje gång jag kör spinning är det jobbigaste hittills, men idag var det hästlängder jobbigare än det brukar vara.

Hon var en jävligt tuff och ball tjej. Sa saker som att "det inte är någon idé att sitta på cykeln och grina över att det är jobbigt för det är ingen som bryr sig" och hon påminde oss om att om man har gått upp så okristligt tidigt för att träna så är det värdelöst att bara sitta på cykeln och mesa. Såna saker, blandat med lite svordomar och målande beskrivningar av rådande förutsättningar, väder och vind, gjorde att jag tog i rätt hårt. Hon talade helt enkelt mitt språk.

Fick med mig samma vilja att ta i lite extra när jag sprang mitt efterföljande varv runt Råstasjön. Kutade (tjockisvaggade) runt i föredömligt jämnt, och förhållandevis högt, tempo. Kändes bra.

Kollapsade när jag kom till jobbet och är inte ett dugg sugen på att arbeta nu...

onsdag, mars 11, 2015

Tiden går fort när man har roligt


Nej, det blev ju inga intervalljävlar i bassängen idag. Ska inte simma intervaller två dagar i rad. Forbidden donut. Jag tänkte att det var så korta sträckor igår att det kunde få passera som ett sprintpass, men Simfröken tyckte annorledes, så jag rättar mig efter det.

Typiskt.

Jag som var lite sugen på att se om jag skulle klara hela intervallserien på de tider som förväntades av mig faktiskt. Ja, det är ett märkligt skede vi befinner oss i. Jag, petit moi, VILL simma intervaller. Gaaah!

Nåja, det här var ju innan jag hoppade i vattnet idag och insåg hur trögt det var att simma. Misstänker sabotage, att någon hällt Maizena i hela bassängen och rört om. Eller gelatin.

Passet, distans 2600m, innehöll ohemult mycket benspark. Allt över noll meter känns orimligt i min värld. Som ett straff. Jag tycker genuint illa om benspark. 4x50m med platta kändes som 4x50km. Två femtior benspark på sidan var ännu värre. 

Jag må ha hatat varje sekund men jag vill ändå att det ska föras till protokollet att jag försökte vara positiv. Tänkte bara saker som "Ohoj vad det ska gå undan sen", "Åhå vad snabb jag blir", "Fräs iväg" och "Snabb, snabb, snabb". Positivt liksom. Men ändå. Hat.

Sen hade jag någon form av ljuspunkt under två 300-ingar i fart f2- som lugnt och bekvämt gick rätt mycket snabbare än tidigare när jag blivit klockad på samma distans i lugn fart.

Avslutade med en liten, liten fartökning inte helt olik gårdagens uppgift: 10x25 start 30 fart f2+ och samma sak en gång till men med fenor och tre fjärilskickar under vattnet.

Det var kul. Allt var kul, utom bensparken dåra. Fick en lätt chock (nej, det var aldrig någon fara för drunkning eller så) när jag tittade på klockan mot slutet och insåg att jag varit igång över en timme. Tiden går fort när man har roligt. Att simma är roligt. Wuhu!!

Kort är kul!



I lördags på Try Triathlon simmade vi bara 25:or och det var dödstrist.

Igår på simskolan simmade vi (nästan) bara 25:or och det var dödskul. När det kommer till att trycka på i fart gillar jag korta distanser betydligt bättre än långa faktiskt.

Igår körde vi samma inledning som vanligt (5 min insim + några teknikövningar) och sedan:

16x25 start 30, f3
8x25 start 40, f4
4x25 start 60, f5

Jag tycker jag simmade bra, men bäst av allt var min inställning. Jäkligt positiv. Under första omgången blev det lite fel med starttiden och det fanns inte riktigt tid att prata om saken, så jag fick köra varannan 25:a med start 25 och varannan med start 35. Men jag fann mig oväntat bra i det, tryckte ner huvudet och simmade på i ett hyfsat jämt tempo. Kände mig jättestark! Trots att jag vid den kortare vilan i princip bara hann stanna upp, vända och ta ett andetag innan jag skulle iväg. Trodde jag skulle tappa tempot men det var aldrig ett problem.

Tappade snabbt kollen på hur många längder vi hade simmat så jag hade antagligen kunnat fortsätta ett tag till om ingen stoppat mig. Kände mig som en maskin!

Trodde inte jag skulle lyckas höja tempot de kommande 8x25 och 4x25 men jag tycker nog att jag klarade det hyfsat bra faktiskt. Och min inställning fortsatte vara amazing. Gilla!

Det var ett roligt och utmanande pass! Nu sitter jag och funderar över lämpligheten att köra ett pass långa tröskelintervaller i eftermiddag. Känner mig osäker...

tisdag, mars 10, 2015

Hurra för tjockisvagget!



Jag var aspeppad på löpning när klockan ringde vid 05:30 i morse. Javisst! Jag kände att det var idag som allt skulle bli annorlunda, idag skulle bli första dagen i en ny lycklig era av löpning. Förändringens vindar skulle blåsa.

Var kanske inte riktigt lika sprudlande av engagemang när jag klev ur bilen i snålblåsten i Ursvik för att ge mig iväg mot det gröna elljusspårets 10 km. Som planerat så tjockisvaggade jag mig fram med hälen först och för varje steg jag tog fylldes jag med mer och mer glädje. Fan vad bra det kändes! Det var som att jag blivit fri efter att ha suttit fängslad! Jag ville skutta över ängarna och hoppa jämfota i vattenpölarna!

Det fick jag göra sen. Hade en dipp efter 3-4 kilometer där jag inte var ett dugg lycklig längre, men jag lufsade mig igenom det och ut på en äng av vatten. En mindre sjö. Även där det till synes var gräs var det vatten, men som en sann simspringare så vadade jag mig igenom den iskalla geggan med gott mod. Och efter det hade jag fått tillbaka gnistan. Kanske berodde det på att Reka gick bananas i vattenpölarna och på riktigt hoppade jämfota av glädje i dem. Hon inspirerar verkligen!

Jag tejpade inte mina tår idag. Djärvt, jag vet. Men jag fick inte ont. Inga blåsor. Däremot kändes inte ryggen alls bra när jag sprang uppför, så därför valde jag att gå i alla backar. Inte ens det gick särskilt bra. Inte för att det gjorde dödsont utan för att jag hade svårt att lyfta benen. Skrev upp "börja stretcha baksidan" på ToDo-listan i huvudet. Och körde ett yogapass när jag kom hem.

Jag försöker att inte se min utsvävning till k.a.l.a.s-metoden som ett misslyckande utan tar med mig så mycket jag kan därifrån. Armarna i 90 grader, hålla en grapefrukt under haken, springa i liten låda osv... Jag vet åt vilket håll jag ska sikta nu, men jag pausar där för tillfället.

Känner mig i alla fall grymt glad nu. Det här passet var verkligen bra för mig. Och Jontan firade mig med ett knippe rosor. Det var visserligen igår, men jag tycker inte det är så petnoga att löplyckan kom först idag...

söndag, mars 08, 2015

Helgens träningsheat

Lördag: Heat 1. Laguppställning: Sofia


Började lördagen med att köra ett minipass styrka som enligt min naprapat ska hjälpa mig att hålla axlarna i schack i simningen. Den består av tre övningar som ska göras med lätta vikter. Jag gjorde varje övning 3 gånger med 15 repetitioner varje gång. Idag vaknade jag med träningsvärk. Briljant.

Lördag: Heat 2. Laguppställning: Sofia, Oskar, Theresia, Maria och Martin


Efter att jag och ovanstående gäng minus Oskar plus Linda och Stefan hade bakat, och sedan ätit upp, kanske världens finaste simbassängstårta åkte vi på Try Triathlon i Mörbybadet.

Det var mycket folk, men vi fick ändå simma samtidigt allihop, vilket gjorde det ganska trångt i bassängen. Fokus låg på andningen och eftersom vi var så många så simmade vi bara 25:or. Det var tråkigt. Passet var tråkigt. Inget nytt under solen. Dessutom var jag rätt trött i kroppen.

Söndag: Heat 1. Laguppställning: Theresia, Maria, Sofia och Johannes


Söndagsmorgon i Vasalundshallen. Har fått nya simpass av fröken Hasse och idag körde vi igenom sprintpassets 1450 meter. Jag hade väntat mig att det skulle vara jobbigt, men det var ändå värre än väntat. Hur kan han tycka det är en bra idé att inleda med benspark? Sen är man ju död.

I passet ingick ett antal övningar med fjärilskickar vid frånskjut och vändning med fenor. Jobbigt för magen! Att kicka med fenor brukar gå ganska bra men utan fenor är det svårare. Efter ett antal längder med fenkickar provade jag ändå samma sak men utan fenor. Det kändes sjukt bra! Som om jag fick till det! Roligt!

Sen fikade vi.

Söndag: Heat 2. Laguppställning: Sofia


När jag kom hem satt jag en stund ute i solen och åt lunch. Sen somnade jag i soffan och sov två timmar. Vaknade och hade noll lust att springa långpass. Bytte om och hade noll lust. Tejpade tårna mot blåsor och hade noll lust att springa. Men jag stack iväg ändå, eftersom jag var tvungen. Måste träna. Reka fick stanna hemma så jag kunde fokusera helt på mig själv.

Efter 5.5 km stod jag dubblevikt i skogen och grinade samtidigt som jag mumlade ett antal väl valda könsord. Jag hade ont i tårna, trots tejpen, och jag hade ont i ryggen när jag sprang. Igen. Är så ledsen och förbannad över att löpningen inte längre fungerar. Sen tog jag ett viktigt beslut.

Torkade snoret på jackan och kubbade hemåt som en fet, vaggande anka med hälen i marken först. Som förr. Med Holding out for a hero i öronen. Och det kändes SÅ jävla bra. Så lätt och bekvämt. Och det gjorde inte ont någonstans.

fredag, mars 06, 2015

PT-pass i Vasalundshallen med dubbla rekord


Idag var det dags för ett pass med simfröken Hasse igen. Hurra för det! Han berättade redan för ett par dagar sedan att planen idag var 400 meter på tid, förutsatt att jag var frisk och i form. Jag var lite orolig innan. Jag har ju känt mig frisk sen i tisdags, men någon vidare form har inte visat sig i vattnet. Dessutom var jag hos Naprapathälsan igår och blev fullständigt slaktad i axlarna av Jonathan. Det är inte kul att köra distanser på tid och känna sig som en sopa.

Uppvärmningen kändes dock väldigt bra så jag slappnade av en smula lagom tills det var dags för den där fyrahundringen, som vi trots allt bestämt att jag skulle köra. Gulp...

Det blev på rekordtid!!!

Ja, nu hade jag ju ingen tid i bassäng sedan förut på 400 meter så oavsett hur det hade gått så hade det blivit rekord, men ändå. Stockholm Triathlons 400 meter öppet vatten i våtdräkt gick på 7:25.

Gissade på att jag skulle snitta på runt 1:52/100m, men trots att jag var bättre än så, drygt 1:50/100m, så kände jag mig först lite missnöjd. Sen gick det över. Det var faktiskt skitbra simmat. 7:15 tog det totalt och det hade jag nog inte fixat för bara några månader sen ens. Att slutet var så jobbigt att jag hade känslan av att jag när som helst skulle singla till botten medvetslös har jag nästan redan glömt.

Fick plaska lite och sedan maxa en 25:a som avslutning. Min bästa tid sedan tidigare på distansen är 16.8. Ha!

16.6 sekunder!!! REKOOOORD! Yay! Swoosch!

Vill du ha en autograf? Ett idolfoto? Eller bara nudda mig? Det är okej. Jag är ju seriöst jävla bra!

Inte konstigt att jag tycker så mycket om att köra passen med Hasse när jag alltid är så grym då! Frågan jag ställer mig är om jag ibland är precis lika grym när jag kör själv, bara att ingen ser det och uppmärksammar det på samma sätt, eller om jag faktiskt anstränger mig extra hårt för att försöka imponera på simfröken och visa vilken föredömlig elev jag är? För det är jag. Borde få diplom.

torsdag, mars 05, 2015

Spinning och ett varv runt Råstasjön


Det satt ju rätt långt inne att glida iväg på spinning i morse. Trots att jag kröp i säng redan kl. 19 igår och somnade någon timme senare. Spinning är inte så kul.

Idag hade jag i alla fall bestämt mig för att springa efteråt, men inte på löpbandet som senast, utan på riktigt. Runt Råstasjön. Försökte visserligen ducka även denna träning när jag vaknade, men alla förberedelser var gjorda och kläderna packade, så det fanns inga hållbara ursäkter.

Det tog kanske lite väl lång tid mellan avslutat spinningpass och tills dess att jag började springa, eftersom jag behövde ta på mig en hel arsenal av förstärkningsplagg först, men cirka tio minuter mellan cykel och löpning är i alla fall ett lyft mot en dag eller två emellan.

Löpningen kändes faktiskt hyfsad. Kanske för att det blev så pass lång paus innan. Och att det är så föredömligt kort runt sjön. Att solen sken så att mitt hjärta slog volter av hopp om liv och vår förvärrade inte situationen nämnvärt.

En rätt okej morgon faktiskt.

onsdag, mars 04, 2015

Springa + simma


I morse gjorde jag en insats för att komma igång med löpningen igen. Tog med mig pappa och hund och sprang sakta, zakta, zzz...akta. I skogen.

Pappan kämpade bra men han är inte riktigt lika snabb som om han vore 1.65 lång och från Kenya. För mig blev det i alla fall en bra uppstart efter förkylningen, och livet är fyllt av tillfällen och möjligheter att springa fortare, om nu ett trängande behov av det skulle uppstå. Så att det gick lite långsamt gjorde mig ingenting.

På eftermiddagen åkte jag och simmade i Sollentuna. Hade egen bana hela tiden och ett roligt specialpass från simfröken med syftet att få igång mig tills på fredag. Då är planen pt-pass med testlopp på 400 m. Får se hur det blir med det.

Simningen idag gick inte riktigt lika ökendåligt som igår, men inte heller bra. Det enda jag är nöjd med är fyra 25:or av 12.5 max och 12.5 löst. I tisdags klockade Philip en av mina 25:or på 19.5, där jag öste allt jag orkade hela vägen. Idag låg jag också på knappt 20 s, men då var halva sträckan väldigt lugn. Hade en jävligt bra känsla, om än bara just under dessa längder, som jag saknade helt igår. Resten var som sagt... skit.

När jag simmat klart spanade jag lite avundsjukt på ungdomarnas simträning som precis drog igång. Sjukt duktiga kids, de hade en jävla fart. Och då tror jag ändå att de simmade sitt saktaste.

tisdag, mars 03, 2015

Dömt att misslyckas



Igår morse när jag vaknade var det kaos och kris och jag var jättesjuk.

I morse när jag vaknade var jag plötsligt jättefrisk och jag har inte behövt använda några kemiska bekämpningsmedel på hela dagen för att förbättra min hälsa.

Ett högst märkligt sjukdomsförlopp.

Så ikväll fick jag ÄNTLIGEN simma! Hade stora förväntningar på hur snabb, smidig och snygg jag skulle vara i bassängen idag, men inget av det hände. Fiasko. Det var bara segt och jag blev lite besviken av det. Ja.

Om inte för något annat så förtjänar jag i alla fall en guldstjärna för att jag höll mig till planen och körde huvudserien på bana 1, vilket innebar 4x(2x25 max + 100 löst) istället för 4x(50 max + 200 löst). Hade som sagt dålig sprutt idag men med så höga förväntningar som jag hade innan så var det nästan dömt att misslyckas oavsett.

Och ännu en gång kände jag mig lite ledsen när jag åkte hem. Varför? Jag fattar inte? Jag tycker det är så himla roligt när jag är där, med simkompisar, gemenskap och (i alla fall de två senaste gångerna) utmanande pass. Är det bara det faktum att kvällen är slut som gör mig nedstämd? Så skulle det kunna vara. Tur i så fall att det är tisdag förhållandevis ofta.

Nu är jag dessutom hungrig. Vill ha mozzarella och bacon.

Ps. Personen till höger på bilden ovan har inget med inlägget att göra. Men du kan läsa hennes blogg här.

måndag, mars 02, 2015

Sjuk igen och nytt inlägg på swimrunbloggen

Asså, fan jävla skit och helvete.

Igår blev jag sämre igen. Sjuk liksom. Sov 13 timmar i natt och idag har jag varit hemma från jobbet. Satans smörgås.

I morse skulle jag äntligen ha fått simma. Jag har längtat i nio dagar efter ett riktigt pass i bassängen och så händer det här! Faaaaaaa-an. Fan. Det är inte rättvist. Buhu!

Fast jag hoppas att jag är frisk imorgon, så att jag kanske i alla fall får gå på simskolan på kvällen. Jag hoppas det. Jag har kurerat mig föredömligt idag med vitaminrik mat, en lugn promenad med världens bästa bruna lilla sjukvårdare, grönt te, mycket vatten, ännu mer sömn och en och annan Ipren. Är osäker på om jag känner mig mossig just nu för att jag har sovit för mycket eller för att jag är dålig.

Håll tummarna för mitt tillfrisknande och gå in och läs mitt senaste inlägg om yoga på swimrunners.se så länge.

söndag, mars 01, 2015

GULDFEBER!


En helt fantastisk sak har hänt! Jag har hållit inne med det för att samtidigt kunna lägga ut filmen från tävlingen, men i fredags vann jag mitt första mästerskapsguld i simning! Det är sant!

I år hölls för andra året i rad det stora mästerskapet i kortkort-bana (7 meter) under skidresan i Österrike. Grenen vi tävlade i var 28 meter medley. Under veckan hölls kvaltävlingar och semifinaler för både herrar och damer, och fredagen avslutades med den spännande damfinalen, dit jag, trots sjukdom och svaga insatser under inledningen av veckan, hade kvalificerat mig. I herrklassen var det tre tävlande och i damklassen två.

Och jag vann! Damfinalen gick head to head och jag var först att sätta handen i kaklet! Eller gummit. Vilken otrolig glädje!!! Jag sträckte armarna i luften och jublade!

Tyvärr blev lyckan kortvarig. Min motståndare hade svårt att hantera sin snöpliga silvermedalj och lyckades få det till att jag var en dålig vinnare som inte tackade henne innan jag mottog publikens jubel. Bah! Som om till exempel Florent Manaudou skulle gjort det? Knappast. Simmar man inte bättre än näst bäst så gör man inte... Det är bara att svälja förnedringen, spotta ut snuset och träna mer till nästa mästerskap.

Jag vill hur som helst tacka juryn och huvuddomaren, publiken, min familj, simfröken och alla som trott på och stöttat mig fram till den här stora framgången. Utan er hade det aldrig gått!

Jag vill också passa på att gratulera segraren i herrklassen, Roger Ström - min dröm - till vinsten, och alla de andra tävlande till fina insatser i bassängen.

PS. Kamerateamet fick tyvärr slut på diskutrymme mitt under pågående final, varför slutet av filmen är ett inklipp från kvalloppet, där vi tävlande simmade en i taget. Man kan se att intensiteten är betydligt lägre där och av det dra slutsatsen att jag disponerade mina krafter perfekt under veckan.

PS2. Jag är hemma igen. Skönt!

PS3. Läs gärna pappa Görans och mot/medtävlare Lims inlägg om tävlingen.