Maxpulstest

I fredags var jag hos Carl Norell på Konditionsidrott | Fysiocenter på Sankt Eriksgatan här i Stockholm och gjorde ett maxpulstest.

Jag var skitnervös innan. Visste inte vilken typ av test jag skulle göra (utan bokade alternativet att vi tillsammans skulle besluta det på plats) men var ganska säker på att alla typer av konditionstester var upplagda så att jag skulle vara tvungen att krypa därifrån efteråt, med rester av en spya i ena mungipan och lite dregel i andra.

När jag kom fram väntade Carl redan på mig i receptionen, med ett stort leende på läpparna. Nervositeten bara rann av mig! Baserat på det är jag osäker på vad för typ av person jag hade väntat mig att träffa, men antagligen någon mer ondskefull. Som Megamind kanske. Konstaterade i alla fall att någon som ser så glad och snäll ut troligen inte kommer döda mig. Och det gjorde han inte. Däremot tror jag faktiskt att han log hela tiden under de 80 minuter som jag var där, och det smittade förstås av sig. Jag blev också glad. Och lugn.

Vi beslutade att jag skulle genomföra ett maxpulstest, eftersom jag var osäker på min maxpuls. Jag har försökt springa långpass baserade på pulsen tidigare men fick aldrig pulszonerna att stämma, så att få reda på dem kändes som en värdefull start.

Testet genomfördes på löpband och var jobbigt, men inte så att jag behövde en hink efteråt. Fick värma upp en stund och sedan var planen att jag skulle springa intervaller - 3x3 minuter med 2 minuter aktiv vila emellan. Vi utgick från min tävlingsfart på milen på första intervallen och ökade sedan lite för varje intervall. Under sista intervallen ökade Carl lutningen på bandet för att pulsen skulle få sig en skjuts uppåt, men han var inte nöjd efter tredje intervallen. Jag sprang fortfarande för kontrollerat, så det blev en fjärde intervall innan vi var klara.

Carl fastställde min maxpuls till 193 slag och jag fick med mig ett protokoll hem för mina olika pulszoner. Han hade väl en del att säga om min löpteknik också, men det är ett annat kapitel.

Idag gav jag mig ut på långpass med målet att hålla mig till 65-75% av min maxpuls hela tiden. Hur det gick? Ja, inte gick det fort i alla fall. Jag hade kunnat ha en sköldpadda som hare.

Är jag inte bättre tränad än så här? Osäker. Hade jag en dålig dag? Osäker. Visar klockan fel puls? Nej. Testade att mäta pulsen mot halsen under 6 sekunder och multiplicera med 10 för att få fram antalet slag per minut. Stämde väldigt bra.

Ännu mer förvirrad blev jag när jag kom hem och laddade upp mitt pass på Funbeat och såg ”pulskurvan”. Platt som en pannkaka. Men visst, det kan väl vara rimligt. Jag låg hela tiden och touchade på gränsen mot pulszon 2 och så fort klockan varnade att jag var över gränsen så sänkte jag farten eller gick istället, och då sjönk pulsen förstås.

Jag är jävligt less på löpning. Ingenting fungerar för mig. Min teknik är åt helvete, min form blir bara sämre och sämre, jag har ont i ryggen när jag springer och de senaste veckorna har jag haft problem med andningen. Känns som om något sitter i halsen och begränsar tillgången på luft. Det var inte så här det skulle vara. Jag skulle vara på väg mot toppformen nu, inför Engadin i juli. Jag panikar faktiskt lite!!!

HJÄLP!

Ps.Om du tycker det är roligare så kan du läsa exakt samma inlägg på Swimrunbloggen.