torsdag, september 17, 2020

Utflykt till Sa Cova Tancada

Asså, det är rätt mäktigt vad många häpnadsväckande sevärdheter som finns just runt knuten här i Alcudia. Om man nu anser att en promenad på runt sex timmar, som äventyret till Sa Cova Tancada tog, är runt knuten. Jag gör det. Allt som kan upplevas på en dag utan bil är runt knuten.


Jag och Matsy knatade iväg efter lunch. Vi gick vägen via Alcanada och tog oss sakta men säkert uppåt med strålande utsikt över havet till höger. Efter att vi passerat stegen och följt stigen längs muren till vänster tog vi vägen till höger. Efter ytterligare en stigning vek vi av till höger igen och följde stigen ner i ravinen och upp på andra sidan över ytterligare en liten topp.



Sedan började själva nedstigningen mot grottan. Vi hade hört och läst att vägen nu var att betrakta som svår och olämplig för personer med höjdskräck. Hand upp alla som lider av det? *räcker upp min hand*

Kanske hjälpte det att jag förväntat mig något mycket värre. Jag skulle definitivt beskriva vägen som svår, men det var lätt att hitta och det fanns kedjor och stolpar utplacerade för att hålla sig i där det var som brantast. Någon svindel fick jag inte.

Allra klurigast var det precis innan grottan och när vi skulle in i den. Då fick vi använda lite klättringsskills, men inget superavancerat. 

Själva grottöppningen var mindre än jag hade väntat mig men själva grottan betydligt större. Efteråt läste jag på nätet att den sträcker sig 250 m in i berget och en man vi mötte sa att man kan välja vägar som går både uppåt och nedåt i grottan.


Jag och Matsy tog oss kanske till tredje eller fjärde salen, via små hala trappor. Det var så långt vi vågade. Jag hade en liten ficklampa och mobilen, men en pannlampa hade varit bättre. Eftersom jag lider av lätt cellskräck så var det blandade känslor där inne. En del av mig var helt betagen av hur fantastiskt det var med alla stalagmiter och stalaktiter, och nyfikenheten drog mig längre och längre inåt. En annan del av mig kämpade mot paniken och ville helst bara springa ut.

Det kändes som om vi var ensamma i grottan, men det kom ut massor av människor efter att vi vänt, vilket bara bekräftar hur djup den är. Det gick bara att höra och se ljuset från de som befann sig precis i närheten.



Efter avslutad grottupplevelse och energigivande fika så började vi klättringen tillbaka upp, vilken var betydligt lättare, men jobbigare, än vägen ner. Sedan promenerade vi den vanliga vägen, alltså inte via Alcanada, tillbaka till Alcudia för att få lite omväxling och låta de trötta benen slippa mer terräng. 


Var riktigt matt när jag kom hem och jag hade ont i benen i flera dagar efteråt, men jag ser redan fram emot att komma tillbaka och utforska grottan mer. HELL vad jag älskar den här ön. Här finns allt! Längtar redan efter nästa utflykt. Då ska vi till Penya des Migdia, vilket ger en chans att utmana min höjdrädsla ännu lite till.

onsdag, september 09, 2020

Santuari del Puig de Maria

Häromdagen var en sån där bra dag. Började med en otroligt vacker joggingtur på nya vägar och sedan drog jag iväg på en upptäcktsfärd i fem delar.

1 - cykla till Puig de Maria

Jag är som bekant inget stort fan av cykling som sport, men om syftet är att göra en kortare utflykt tycker jag faktiskt det är helt okej. Vägen till Pollensa och berget Puig de Maria gick främst på mindre vägar med utsikt över landskapet. Jag passerade mäktiga villor med prunkande trädgårdar och ropade hola till alla får, hästar, åsnor, getter och katter jag mötte längs vägen. 

Njöt faktiskt lite av turen och gjorde mig ingen brådska. Mitt mål för dagen gick att se redan från långt håll och jag blev förvånad över hur högt och brant berget såg ut. Jag lärde mig senare att det bjuder på ungefär 320 höjdmeter.

2 - bestiga berget


Att promenera uppför i långsam takt tycker jag är ganska trivsamt. Jag hade lite löst kollat upp att det gick att ta med cykeln (gående förstås) hela vägen upp till toppen. Hade dock inte väntat mig att vägen skulle vara så brant, även om den inledningsvis var asfalterad. Att skjuta cykeln uppåt i 2,2 km var svinjobbigt, svetten forsade och jag hade träningsvärk i axlarna dagen efter.


När jag närmade mig toppen byttes asfalten ut mot en stenlagd gång som fortsatte slingra sig i serpentiner uppför. Stenarna var rundade och lite hala men det gick fortfarande bra, även om det var sjukt obekvämt, att putta cykeln. Den allra sista biten byttes de platta stenarna ut mot något mer bumligt och cykelkånkandet nådde ytterligare en nivå av jobbighet.

3 - lunch och utforskning av Santuari de la Mare de Déu och Puig de Maria


Hade hunnit bygga upp en rätt bra hunger på vägen så det första jag gjorde var att hitta en bänk och ett litet bord att äta vid. Utsikten var fenomenal och jag kunde se hela vägen till Mariannelund Alcudia. Verkligen helt makalöst vackert!

Kapellet på toppen byggdes år 1348 och ett kloster lades till detta 14 år senare. Nunnorna bodde och tillbad i klostret fram till 1576 (inte samma nunnor hela tiden förstås, det hade varit jättekonstigt om de blev 200 år gamla) då de beordrades att flytta till Palma på grund av anledning. 



Just denna dag förstärktes intrycken på denna stillsamma, vackra plats av ett gäng ungdomar som spelade musik och var högljudda. Jag vill inte vara en bitter surtant, men vaf... här klättrar man upp till himlen och möts av umpa umpa! Det var inte det jag såg framför mig.

4 - nedstigning från berget


Första biten på det kullriga kullret var lite klurig, men så fort stenarna blev lite plattare gick det snabbt att promenera utför. Så snart jag kommit ner till den riktiga vägen hoppade jag upp på hojen och rullade ner för berget.

Det låter ju enkelt men det var det inte - branta, tvära serpentiner kryddade med dålig asfalt, grus och barr. Jag var livrädd! Pulsen var nästan lika hög som på vägen upp och händerna värkte av att jag höll så krampaktigt i bromsarna. På plussidan var att det var över på mindre än 10 minuter. Att jämföra med de minst 45 minuter det tog att gå upp.

5 - cykla hem

Valde att cykla en annan väg tillbaka, för att få lite nya vyer. Det var högre temperatur än på förmiddagen och jag njöt av de varma vindarna i ansiktet. Började dock känna att jag var klar med utflyktandet för den här dagen, och vägen hem tycktes oändlig. Det hjälpte inte att jag började få slut på vatten och att törsten gjorde sig påmind hela tiden. Nåväl, hem kom jag till slut, synnerligen exalterad över mina upplevelser. En riktigt fin, kämpig och omväxlande tur.

tisdag, september 01, 2020

Regler och restriktioner


I fredags fick vi nya regler på Mallorca igen. Ett desperat försök att få stopp på ökningen av antalet fall av covid-19. Kan man tänka sig.

De nya reglerna är egentligen inte så enormt dramatiska: 

  • Rökning förbjuden överallt, typ. Win! 
  • Man får inte umgås mer än 10 personer samtidigt, gäller både hemma och på offentliga platser.
  • Restauranger med fler än 50 sittplatser får fylla upp max 50%.
  • Stränderna är stängda kl. 21-07.
  • Munskydd är obligatoriskt på alla platser (nu även strandpromenaden) utom stranden/vid poolen.
Alltså inga stora förändringar i sig. Värre tycker jag det är med de "hot" de levererades med. OM inte dessa åtgärder hjälper kan det bli aktuellt med begränsad rörlighet på ön och i värsta fall lokala karantäntvång i områden med utbredd smitta.


Suck och pust. Jag är verkligen för att rökning på gatan ska vara förbjuden, alltid, men är det verkligen vedertaget att det är rökarna som driver smittan? Och kan vi prata om det här med munskydd?

I hela Spanien måste du bära munskydd i princip överallt. Sedan det infördes har smittan fortsatt öka kraftigt. Och har man sett munskyddshanteringen hos gemene man så förstår man varför det sannolikt inte hjälper. Hur folk hanterar sin mask är ett skämt. När jag själv använder munskydd är det endast som en obehaglig prydnad i ansiktet, eftersom jag riskerar böter om jag låter bli. Masken, på det sättet jag och många andra använder den, skyddar ingen. Tror ytterst få människor ens vet hur den borde användas.

Enligt min mening borde man först och främst utbilda folk i hanteringen, och därefter göra det obligatoriskt enbart på platser där den kan göra nytta. Så kanske folk sköter sig där. Att tvinga folk att ha den på när de promenerar ensamma på tomma gator i stekande solsken är som gjort för maskmissbruk. Det måste vara ganska många nollor i sannolikheten för att smitta någon där?


Ett av de största problemen som jag ser just nu är dock den osäkerhet som råder kring... allt! Det är omöjligt att veta vilka nya restriktioner som kan dyka upp. Och när. Det ändras från vecka till vecka och till slut har man ingen jävla aning vad som gäller. Vad får jag göra? Vilka länder kan jag åka till? Ska städer fortsätta stängas ner och öppnas upp tills det finns ett vaccin? Jag fattar att folk lackar ur och går ut och demonstrerar mot reglerna. Eller mot viruset. Eller  mot whatever. 

Själv saknar jag någon form av stabilitet i vardagen och här kan jag inte låta bli att imponeras och avundas Sverige och svenskarna. Regler och restriktioner har varit de samma sedan mars. Ingen behöver undra. Man behöver inte läsa nyheterna innan man går ut för att se om det är något nytt påhitt som gäller.

Jag hatar det här jävla året. Och älskar det.